Sedan jag skrev mitt senaste inlägg om religion har samma frågeställning lagts fram till mig gång på gång.
”Okej, jag är inte religiös. Jag förstår vad du menar, men … Men allt bra som religiösa samfund står för i samhället? Tröst och vägledning, välgörenhetsarbete, en känsla av samhörighet när man kanske inte har någon annanstans att ta vägen: väger inte det upp det onda du pratar om? Till exempel Svenska kyrkan gör ju massor med bra saker, tycker jag.”
Det är vad vänner, kollegor och andra bekanta har undrat utanför bloggens ramar. En åländsk kvinna, som har konverterat till Islam, kommenterade i stället inlägget med förslaget att jag ska fördjupa mina studier i Islam för att lära mig den sanna betydelsen av kärlek. Berätta inte för henne att jag har läst Koranen från pärm till pärm, är du snäll. Det gör henne säkert bara ledsen.
”Allah wished to confirm the truth by His words: ‘Wipe the infidels out to the last.’”
– Qur’an:8:7
Det heliga skenet runt religion
Innan vi återkommer till frågeställningen ska vi fokusera på ett annat problem: religionsfrihet i allmänhet, men i synnerhet det sociala kontrakt som förbjuder kritik mot tro. Närhelst diskussionen dyker upp är konsensus att ”vi måste respektera andras tro”.
Varför? Allt annat i samhället är mer eller mindre uppe för debatt. Om jag verbalt attackerar hockeylaget du vurmar för, tar du det som en ursäkt för att kritisera mitt favoritlag. Om du vill höja skatterna och jag sänka dem, kan vi diskutera hårt och länge om saken men ändå lämna bordet som vänner. Till och med vetenskap tar ärofullt sin beskärda del spott och spe, även när vetenskapen som presenteras sedan länge har lämnat hypotesstadiet för att godtas som en sanning bland de som vill, kan och vågar förstå. Inget ämne är omgivet av samma heliga sken som religion (ordlek avsiktlig). Nåde han som slår ned på din rätt till en personlig tro, se till att han genast ber om ursäkt!
Kalla mig trångsynt om du önskar (du har fel om du gör det, men det är din rätt), men jag kan inte relatera till en värld där jag måste be om ursäkt för att jag synar din bluff.
Det senaste exemplet dök upp i dag. Den anonyme serietecknaren Usla Vesslan blev censurerad av Metros redaktion eftersom ”djupt kränkta buddhister” hörde av sig angående en teckning där Buddha knullar Jesus i röven, medan Jesus i sin tur analpenetrerar profeten Muhammed.
Nu är det som så att jag inte för en sekund tror på att det var buddhister som hörde av sig till Metro. Gör du?
Författaren Salman Rushdie lever fortfarande med en fatwa över sitt huvud. Hans brott? Romanen ”The Satanic Verses”, som sägs vara inspirerad av profeten Muhammeds liv.
”Vår religion bygger på kärlek, ge fan i att provocera oss”
1991 knivmördades den översättare som arbetade med en japansk utgåva av The Satanic Verses. Samma månad knivhöggs den italienska översättaren allvarligt, men överlevde. I Oslo, två år senare, överlevde den norska förläggaren ett mordförsök. I ungefär samma veva undkom den turkiska översättaren en mordbrand mot hotellet han bodde på under en kulturfestival i Sivas, Turkiet. Branden, som startades av islamistiska fundamentalister, dödade i stället 33 andra hotellgäster. Lyckligtvis hörde de till samma otrogna sällskap som översättaren, så attacken var inte ett totalt misslyckande.
För att vi ska förstå problemet måste vi först titta närmare på vad religion egentligen är. Hur kan rester från en mörkare tid ha ett så starkt fäste när vi borde veta bättre, i en tid då vi har tillgång till den mest fantastiska kunskap om världen som människan någonsin har besuttit? I en tid då vi äntligen förstår hur otrolig vår blotta existens är; hur osannolik (men ändå inte) sammansättningen av en diamant är; hur vår himmel leder vidare mot världar bortom vår räckvidd? I vetenskapen finns en otyglad livsglädje som inte parasiterar genom mänskligt lidande eller drar gränser och dömer ut ytliga olikheter. I stället hittar vi svaren som ger oss kärleken till varandra oavsett hudfärg, kön och sexuell läggning – att du och jag är en och samma, förenade genom flera miljarder år av evolution och stöpta i en form som inte bara ger oss släktskap med varandra, utan även till allt levande på den jord vi borde vårda bättre.
Religion är gamla svar på uråldriga frågor, men all ny kunskap i världen räcker inte för att nå fram till religiösa grupper. Eller så agerar vår kunskap som ännu ett argument för den personliga trosuppfattningen.
Den inbyggda paradoxen är religionens trotjänare
Har du någonsin befunnit dig i en hetsig diskussion där du vetat att du har rätt, att du har bevis för att du har rätt, men där den andra parten har vägrat att ge med sig? Kanske har du till och med upplevt att dina rationella argument bara har gjort din meningsmotståndare mer övertygad om att hon har rätt? Klart du har, det har vi alla. Psykologer har ett fint ord för beteendet, men lika fort som jag lärde mig det glömde jag bort det igen.
Jag känner inte till en enda religion som inte ser blind tro som en eftersträvansvärd dygd. Tvärtom ses blind tro som en väg till frälsning. Och just däri ligger religionens ogenomträngliga paradox. Som katolik lär du dig själv att förkasta det sunda förnuftet eftersom det är din enda chans att övertyga dig själv om att du de facto dricker Jesus blod och äter hans kött. (Ja, katolicismen har anammat en bokstavstrogen tolkning av nattvarden, medan exempelvis protestanter förstår symboliken i handlingen.) Alla religioner är fyllda av liknande exempel. Du förväntas anamma seder, traditioner och påbud just för att de är seder, traditioner och påbud. Ifrågasätt inte, det står i vägen för frälsning.
Paradoxen är alltså att vetenskapliga bevis har förmågan att göra redan troende människor mer troende, inte mindre.
Nyheten till alla troende: därför tror du
I Sverige räknas vi som byxmyndiga vid femton års ålder, myndiga vid arton. Alkohol är vi tillräckligt mogna för att inhandla när vi har fyllt tjugo. Är mognad ett subjektivt begrepp? Inte särskilt. Människans hjärna är en av evolutionens flitigare prestationer. Som vuxna är vi det första djuret som förmår tygla sin existens, men vi måste vara barn först. Och det är som barn allt spännande händer.
Som barn tror vi på tomten. Varför skulle vi inte? Våra föräldrar berättar att han finns och vår förmåga att ifrågasätta är inte utvecklad än. Faktum är att vår förmåga att som barn inte ifrågasätta leder till vår överlevnad som vuxna. Barndomen förbereder oss inför livet genom att fylla oss med kunskap. Kritiskt tänkande i för ung ålder skulle hindra vår utveckling och har således inte passerat det naturliga urvalets nålsöga. Men samma positiva effekt har förödande konsekvenser.
Som barn tror vi på tomten. Som barn tror vi på allt våra föräldrar och andra auktoritetsfigurer tuttar i oss med tillräckligt övertygande röster. Tids nog blir vi gamla nog för att genomskåda lösskägget, men hur genomskådar vi något vi inte kan se – något som våra föräldrar själva aldrig genomskådade?
Du föds in i din religion. Du är protestant om du föddes i en viss del av Nordirland, katolik om du föddes i en annan. Jude i Israel, muslim i Palestina. Scientolog om du är en av John Travoltas ungar. Mer romantiskt än så är det inte. Visst finns det folk som konverterar, men då får vi tyvärr rikta blickarna mot paradoxen ovan. När hörde du senast om någon som konverterade till en mer lättsam religion? Någon som ville ha en liberalare syn på den personliga tron? När världen stormar runt en troende är reflexen oftast att sjunka djupare ned i den vansinniga övertygelsen om att ”alla andra har fel, jag tror rätt”.
Vi måste sluta dalta med religiösa
Skärselden, helvetet, djävulen och hans moster: många är historierna som våldför sig på våra barns sinnen. Och det ses som en självklarhet att vi ska ha rätten att förtrycka de av oss som ännu inte är gamla nog att tala för sig själva. Dopet, omskärelsen, religiösa friskolor med mera. Okritiskt låter vi nästa generation berövas chansen att växa upp i ett samhälle som premierar tolerans och kritisk bevisföring. Och nästa. Och nästa. Alltmedan världen uppmuntras att förbli en plats där jag hatar dig för att du inte riktigt är som jag, för att du inte riktigt tror som jag.
”With or without religion, you would have good people doing good things and evil people doing evil things. But for good people to do evil things, that takes religion.”
– Steven Weinberg, amerikansk nobelpristagare i fysik
När jag får frågan om religionens positiva inverkan på samhället har jag bara ett svar att ge. Nej, Svenska kyrkans välgörenhetsarbete väger inte upp för brottet mot människans intellekt. Nej, att söka tröst hos Allah inför döden förändrar inte på något vis att Islam är en religion sprungen ur krig. Nej, du är inte mindre medmänniska för att du saknar ett samfund att söka dig till.
En far kan skämma bort sin dotter med godis och glass. En far kan berätta att han älskar henne. Samma far kan också våldta henne brutalt när ingen ser, och trösta henne med ljuva ord om en kärlek som bara de två delar – en hemlighet så vacker att världen inte förtjänar att ta del av den.
Det förändrar ingenting. På samma sätt som en sådan far är en incestuös styggelse, är religion den styggelse som kommer fortsätta våldta människans intellekt så länge vi inte vågar säga stopp. Och sätter vi inte stopp – på riktigt – har vi ingen rätt att klaga över att vi lever i en värld där sådana som George W. Bush tillåts förklara krig eftersom de tror att gud säger åt dem att göra det.
Jag säger stopp. Och jag tänker aldrig be om ursäkt för det.
