Hela hans väsen osade skräck. Jeansen var söndertrasade och knäna blodiga. Runt halsen lyste de små handavtrycken röda och tårarna hade precis börjat rinna nedför de dammiga kinderna. Han hade ställt sig upp och kroppen vibrerade märkbart av chock och rädsla. Ingenting antydde att han var medveten om de andra människorna runt honom: de som hade rusat fram, hjälpt honom upp och nu stod lutade över honom för att undersöka vilka skador attacken hade orsakat. De disigt röda ögonen var fixerade och det rådde inga tvivel om vem han tittade på – vem som var den enda som existerade i hans värld just då.
Han tittade på mig.
***
Det började på lekis.
Barn lever i en begränsad värld. Tiden rör sig långsamt, bilresan till stranden tar en evighet och ditt umgänge består av dem du tvingas på: föräldrarnas vänners barn, ungarna i husen bredvid, och kreti och pleti i dagisgruppen som råkar vara lika oförklarligt förtjusta som du i bollar eller glittriga bokmärken.
På lekis rubbade jag den begränsade världen för de andra barnen. Jag var ett huvud högre; dålig på att leka på andras villkor; sög fortfarande på tummen; och jag ställde mig upp för ofta, sa emot gruppen och ville vara för mig själv.
Det blev inte bättre när den sista av de andra till slut hade lärt sig tala rent.
Jag talade fortfarande inte rent. När mina kamrater sa R så sa jag J.
– Jäven jaskade övej jisen.
I en begränsad värld blir varje gruppbeteende norm. Likaså blir det beteende som inte passar in det stora hotet mot normen. Och liten som stor: människan för ett evigt krig mot varje hot. Barn behöver inte kraftsamla mot obskyra kulturer, miljöproblem eller ryska ubåtar. Men det förtar inte barns förmåga att tappa sig djupt in i reptilhjärnan och agera på ren, mänsklig instinkt.
***
Jag var sex år gammal första gången jag skickade en annan människa till sjukhus. Pojken var ett år äldre och den som vågade stå längst fram i gruppen.
– Philip kan inte säga R, Philip kan inte säga R!
Inget barn kommer nånsin skriva nästa hitsingel, men ramsan var effektiv nog för att få de andra att skratta.
Minns inte om det hade gått dagar, veckor eller månader, men handen i min ficka hade hunnit hårdna. Nu åkte den fram. För första gången i mitt liv slog jag till en annan människa på fullt och blodigt allvar. Det var inte ett särskilt hårt slag, men han backade. Gruppen backade. Jag följde efter. Ett slag till. Han vände sig om. Ett slag mot ryggen. Han föll framåt. Ett element stoppade hans fall och rev upp hans arm.
Sex stygn.
Det var inte mer med det.
Mina föräldrar tvingade mig att besöka honom i hans hem. Jag hade med mig en leksaksbil och en Kalle Anka. Jag bad om ursäkt, men menade det inte.
Och barns minne är kort. Det de lär sig frukta ena dagen har de glömt nästa. Och nästa gång reagerade jag snabbare. Till slut slogs jag nästan varje dag.
Efter varje slagsmål grät jag, trots att jag i stort sett alltid vann. Var du bara en person vann jag säkert. Var du två vann jag förmodligen. Var du tre eller fler var oddsen jämna.
Jag brydde mig inte om slagen. Det var deras röster jag ville slippa höra igen.
– Låt mig vaja i fjed!
En morgon väntade de på mig när pappa släppte av mig. Fem, sex pojkar bakom en buske. Gick mot skolan men nådde inte dörren innan de var över mig.
Det var inte mer med det.
Det var aldrig mer med det. Inget bråk resulterade nånsin i annat än ursäkter eller på sin höjd att mina föräldrar fick samlas för att prata med de andra föräldrarna. Inga justeringar gjordes och mina nävar härdades ytterligare. Jag lärde mig fula knep, var jag skulle slå och hur jag kunde hålla ryggen fri för att inte bli påhoppad bakifrån.
Min begränsade värld lärde mig kunskap inget barn ska ha.
***
Jag skulle fylla nio år när jag hamnade i bråk med honom. Han var oftast en tillbakadragen pojke, men just där och då gjorde han sig till min största fiende. Vi gick inte i samma skola, men delade en sak: varje dag fick vi gå till fritids för att vänta in våra arbetande föräldrar.
Fritids är papier-mâché, filmjölk och utdragen väntan; ett fängelse för barn som bara vill komma hem.
Han sa nåt om mig till flickan som var för söt för att jag skulle våga prata med henne. Det var ingen retsam ramsa, men retsamt nog för att aktivera det hat jag hade ägnat tre år åt att bygga upp. Det räckte och jag jagade honom.
Fröken avbröt oss innan det hann gå för långt, och vid det här laget var jag van vid att bli utskickad. Jag var den som behövde lugna ner mig.
Alltid den som behövde lugna ner sig.
Det kändes som en evighet, men handlade nog bara om en kvart. Schemat sa att det var utetid och de andra blev utskickade på gården.
Han såg glad ut när han kom ut. Vårt bråk låg redan långt bakom honom.
Han såg glad ut och jag väntade runt hörnet.
Jag ville döda honom.
