Jag skulle inte låta mig köra i natt, om jag var min kollega. Visst, jag har haft körkort i en massa år. Och visst, jag kör ibland.

Som en kratta.

En kratta laddad med raketbränsle och dödsförakt.

Jag vet inte vad som händer. Jag tycker inte om bilar. Har aldrig fascinerats av hästkrafter och vridmoment eller krom och fälgar. En bil är ett transportmedel jag inte längtar efter att äga. Att bo centralt, promenera dit jag ska och slippa leta parkering passar mig utmärkt.

Tills jag väl hamnar bakom ratten.

Brum, brum, brum. Vroom, vroom, vroom. Boom goes the dynamite.

Det slår slint och att jag har kvar körkortet är ett mirakel i det lilla. Att jag inte dött bakom ratten är ett mirakel i det stora. Vid ett tillfälle var jag en decimeter från att smälla rakt in i mitträcket vid en omkörning.

En omkörning i 170 km/h.

I beckmörker. På en isig marsväg.

Så, ja … Jag hoppas att min kollega orkar köra både till och från Stockholm i kväll. Eller att jag inte utsätter oss båda för onödiga risker om jag tvingas byta av honom.

Skulle det ändå gå åt helvete är det lika bra att jag skriver något värt att bli ihågkommen för. Jag har funderat hela dagen på vad jag skulle vilja att mina sista ord var – hur mitt farväl till vänner, fiender och den likgiltiga världen skulle se ut om jag fick välja själv.

Till slut gick det upp för mig: Jag har absolut ingen aning, att säga farväl har aldrig varit min grej.

I stället kom jag på vad ni kan skriva på min gravsten. Skippa kyrkogården, leta upp en mörk skog och gräv ned mig i en dunge. På gravstenen ristar ni följande:

Här vilar Philip Wildenstam.
1981-04-14 • 2009-11-30
Han fick ligga. Ibland.