Nazisterna var bögar, hela högen

29 Jul 2010
Publicerat av Philip
 

Kunskapsporr

Nu är årets tredje bokbeställning lagd. Jag gick loss på önskelistan hos Adlibris, men trots att jag ökade från normala tjugo till tjugofem titlar lyckades jag knappt skadeskjuta skiten. Målet att avverka hela listan innan årets slut har blivit ett omöjligt uppdrag; för varje bok jag läser växer den med minst två.

Trots det ska jag inte klaga. Skärmdumpen nedan gör mig lycklig.

Om två veckor börjar semestern och jag har valmöjligheter.

Sommaren ska ägnas åt att fira att jag lever i en del av världen där kunskap inte sätter ett pris på mitt huvud, endast ett hål i plånboken.

25 Jun 2010
Publicerat av Philip
 

Ett förtydligande

Vissa blev förvirrade av mitt senaste inlägg, Hur ska vi se på bögjävlarna? Tydligen klargjorde jag inte vad som är moralfilosofiskt ”rätt” och ”fel”.

Ledsen, det handlar inte om det. I stället handlar det om vad som är sant och falskt om människan som art.

Först efter att vi har konstaterat att homosexuella och heterosexuella är lika naturligt mänskliga, kan diskussionen om vad som är rätt och fel ta vid. Och i den diskussionen existerar inget annat epitet än ”människa”.

24 Jun 2010
Publicerat av Philip
 

Hur ska vi se på bögjävlarna?

Ställ alla världens homosexuella på rad och skjut dem: du har fortfarande inte utrotat homosexualitet. I nästa generation kommer det finnas en lika stor procentandel som gillar att mumsa på andra av samma kön. Det enda du har åstadkommit är en vinst av titeln Världens värsta massmördare.

Josefine Arenius jobbar för koncernen som ger ut Dagen, Sveriges riksorgan för människofientlig propaganda. (Exempelvis vägrade de häromveckan publicera en annons för en kristen hbt-förening, EKHO, med hänvisning till att merparten av prenumeranterna hatar bögar, flator, transor och bisexuella).

Emanuel Karlsten är redaktör för sociala medier på Expressen, dessförinnan var han journalist på Dagen.

Jag har sprungit på Emanuel på Twitter vid ett flertal tillfällen och han verkar alltid sympatisk. Det händer att jag trillar in på hans blogg, och minns jag inte fel har han länkat hit vid åtminstone ett tillfälle (det kan ha varit när han bloggade för Dagen).

Förra veckan förde Emanuels blogg samman mig med Josefines, bildligt talat, genom att inte mindre än fyra gånger insistera på att vi, läsarna, skulle ta del av hennes senaste inlägg.

”I dag skriver [Josefine Arenius] så bra om kyrkan och synen på homosexualitet.”

Som du förstår gjorde det mig nyfiken. Jag upplever Emanuel som liberal inom det frikyrkliga lägret, och jag ville se vad som gjorde honom extatisk. Följande är vad Josefine hade att säga om kyrkan och synen på homosexualitet, för dig som inte orkar läsa hela inlägget:

”Jag tänker inte kasta mig in i frågan om homosexualitetens rätt och fel. Det är det så många andra som gör. Men ett ord eller två om hur man behandlar sina medmänniskor.”

”Jag tror […] att den stora anledningen till att så många av oss kan gå så hårt åt i frågan om homosexualiet [sic] […] är att vi helt enkelt inte kan relatera.”

”För många av oss är tanken på att bli attraherad av något [sic] av samma kön – fysiskt såväl som förälskelsekänslomässigt [sic] – något som liksom inte ens finns i vår bregreppsvärld [sic] eller uppfattning. Och därför är det så sabla lätt att ta till stora ord som ‘sjukdom’, ‘tragiska händelser’, ‘bota’, ‘livsstilsval’ och annat.”

”Om jag får en dotter en gång. Som när hon är femton kommer hem och berättar att hon brottas med sin sexualitet. Hur vill jag att hon ska bli bemött? Hur vill jag att andra ska se på henne? Vad skulle jag själv säga? När den där människan som avviker från min norm inte längre är ansiktlös [sic] utan mitt eget kött och blod? En del av min kropp?

Och hur relaterar jag idag till den som är en del av samma kristna kropp som jag men som avviker från min norm? Med vilka ord – och med hur stora bokstäver – talar jag?”

”Om kyrkan ska fortsätta att tala om homosexualiteten – och det ska vi på ett eller annat sätt – så är det dags att vi börjar se på våra medmänniskor som tredimensionella, levande, älskande och relationella. Inte som anisktslösa [sic] människor vi inte känner som går att klumpa ihop till en grupp sammanbundna av en annan syn på sexualiteten än den vår tradition ser som helig och absolut.”

Att inte ta ställning är också ett ställningstagande
Någonstans förstår jag varför Emanuel blir glad över Josefines artikel. Läser du kommentarerna till inlägget blir det tydligt att hennes åsikter är kontroversiella i de egna leden. Tyvärr räcker inte det.

Det här är problemet: Josefine Arenius resonemang är fundamentalt felaktigt och Emanuel Karlsten gör fel när han köper det.

Redan i första paragrafen konstaterar hon att hon inte tänker ge sig in i frågan om ifall homosexualitet är rätt eller fel, sedan följer ett sammelsurium om att vi ändå måste respektera varandra trots våra olikheter. Avslutningsvis konstaterar hon att kyrkan ska fortsätta prata om människors sexualitet.

Det både Josefine och Emanuel ignorerar är att vi i dag besitter tillräckligt djupa kunskaper inom biologi, psykologi, antropologi och andra områden för att kunna ge ett definitivt svar på frågeställningen de inte vågar ta i: Homosexualitet är exakt lika rätt (och, för all del, lika fel) som heterosexualitet.

Framför allt belyser Josefine (indirekt också Emanuel) det stora problemet med våra trossamfund. När till och med människorna som ska föreställa de goda krafterna inom kyrkan inte vågar ta i sanningen för att bekämpa hatet, vilka chanser finns det för en människosyn som inte sammanfattas av hennes egna ord?

”Och hur relaterar jag idag till den som är en del av samma kristna kropp som jag men som avviker från min norm? Med vilka ord – och med hur stora bokstäver – talar jag?”

Föreställ dig att jag bokstaverar följande mening långsamt nu, Josefine, för det här är viktigt. Du ska inte ”relatera till” eller ”tala med” homosexuella över huvud taget, eftersom det signalerar ett utanförskap oavsett hur gulligull-gulligt du skräder dina ord. Du ska prata med människor! Och din kyrka ska inte fortsätta prata om människors sexualitet utifrån uppdelningen homosexuella och heterosexuella, eftersom det per definition innebär ett fortsatt (och felaktigt) ställningstagande till fördel för heteronormen.

Du är en kvinna som föredrar att penetreras av kukar, Josefine. Runt dig lever män som också gör det. Och kvinnor som hellre lapar fitta. Och en hel del människor av båda könen som gärna gör både och (en del till och med samtidigt).

Så är det, så har det varit och så kommer det förbli. Allt du hittills lärt dig om din och homosexuellas samlevnad i världen är fel.

Fakta och myter om homosexualitet
Nedan följer ett kraftigt förenklat resonemang om homosexualitet sett ur ett evolutionärt perspektiv. Är du intresserad av att lära dig mer finns det tusen och åter tusen böcker och avhandlingar i ämnet. Själv är jag en glad amatör med ett trettiotal verk i ryggen, så eventuella felaktigheter är på grund av mina brister – inte på grund av brister i evolutionsteorin.

1. Det finns ingen ”bög-gen”
Kristna ”forskare” har flera gånger ropat ut att de varit ”lösningen” på spåren, men det har de så klart inte. Homosexualitet är inte ärftligt annat än indirekt (två heterosexuella individer kan tillsammans skapa förutsättningarna för en homosexuell avkomma, medan sannolikheten för det inte är högre för ett homosexuellt föräldrapar) och om vi någonsin ska utveckla ett botemedel (varför skulle vi göra det?), kommer vi vara tvungna att jobba på ett polygenetiskt plan – det vill säga lyckas bemästra ett flertal gener som tillsammans ger en viss egenskap. Jämför med att det inte finns en enskild IQ-gen som avgör hela din intelligens.

2. Homosexualitet strider inte mot den darwinistiska teorin om naturligt urval, ”den starkes överlevnad”
Religiösa från alla läger älskar att hävda att vetenskapen inte kan förklara kärleken – att kärlek är en gåva från Gud till människan – och det är också skitsnack. Så vitt vi vet har exempelvis inte daggmaskar ett välutvecklat kärleksliv, men i takt med att arternas komplexitet ökar träder även känslorna in. Apor, hundar, katter, fåglar med flera: alla älskar, saknar och sörjer. Ibland på sätt som liknar våra, ibland i förenklad form.

[Det är egentligen principiellt fel att se på beteenden som enklare än de vi hittar hos oss själva, eftersom det bygger på den religiösa myten om att vi skulle vara höjdpunkten av ”skapelsen”. Vi är inte höjdpunkten av någonting, bara anpassade efter vår situation på samma sätt som daggmasken är anpassad efter sin. Men för enkelhetens skull fortsätter jag använda terminologin.]

Genom evolutionen har vi gått från encelliga organismer till världen du ser framför dig. De individer som varit bäst anpassade till omgivningen har kunnat reproducera sig, och det har lett till allt högre komplexitet. Utifrån den premissen är det den enklaste saken i världen att analysera hur kärlek kom in i bilden. Någonstans längs vägen blev vi så komplexa att replikering slutade vara ett alternativ: vi blev beroende av fortplantning tillsammans med en partner. Det ledde i sin tur till att sex utvecklades till en trevlig akt (det uppmuntrar beteendet), att kärlek blev fogmassan som höll oss samman (antingen som flock eller par) och att till och med svartsjuka kom in i bilden, som en försvarsmekanism mot att bli lämnad ensam i den hårda, kalla världen.

Bögarna då? Och flatorna? Och de däremellan? Hur kunde de överleva det naturliga urvalet?

Som jag skrev ovan är det inte en enskild gen – eller mutation – som ligger bakom individens sexuella läggning. Om så varit fallet kunde det naturliga urvalet mycket väl ha raderat genen från vår arvsmassa vid det här laget. Nu handskas vi i stället med ett naturligt beteende för vår art: attraktionen till andra individer, för fortplantning, kärlek, ömhet, överlevnad, hälsa och trygghet.

Sex är en belöningsmodul, kyssar och kramar likaså, och som sådan har den kommit att spela en större roll än enbart reproduktion. Sex knyter band, förenar och förstärker relationer. Sex kan vara ett maktmedel; sex kan vara hämnd; sex kan vara trygghet; sex kan vara förtryck. Och mitt i denna smältdegel av känslor står vi, människorna, och översköljs från alla håll samtidigt.

Män som knöt starkare band med varandra hade större chanser att överleva och i förlängningen sprida sina gener; kvinnor som knöt starkare band med varandra hade större chanser att överleva och trygga avkommornas överlevnad. Och få saker knyter starkare band människor emellan än vad sex gör.

Visst ger det uttrycket ”det är inget fel med att suga av en kompis” en helt ny innebörd?

3. Homosexualitet minskar dina chanser till fortplantning, evolutionens självändamål
Forskare har observerat homosexuella relationer hos hundratals arter, från bisonoxar till pingviner. Precis som hos oss människor finns det inga övertygande bevis för att homosexuella individer har en märkbart lägre chans till fortplantning. Och kom igen, trots vårt samhälles relativt höga acceptans för homosexuella relationer är det inte svårt att föreställa sig hur många som ändå lever med partners av motsatt kön. Föreställ dig då hur högt mörkertalet har varit historiskt sett (och fortfarande är i mindre sekulära delar av världen). Bögar och flator har alltid fått barn. I dag har vi förmågan att hjälpa dem få det tillsammans med personerna de verkligen älskar – det är vår moraliska plikt att möjliggöra det.

4. Homosexualitet är inte ett sinnestillstånd eller ett livsstilsval
Inom vetenskapen förblir en teori alltid en teori eftersom det kan dyka upp ny information som ställer vår kunskap på ända. Detta gäller även evolutionsteorin, vilket gärna påpekas av religiösa meningsmotståndare. Nåväl, det är någonstans här människor ska sluta bete sig som imbeciller. Det finns få teorier som kan matcha evolutionslärans massiva bevisföring (det skulle i så fall vara teorin om att jorden är rund), och när vetenskapsmän slänger sig med ordet ”teori” menar de det inte som en synonym till ”gissning”.

På andra sidan står arga, hatiska människor och viftar med uråldriga skrifter baserade på myter, lögner och hörsägen. Den enda sanningen exempelvis en kristen kan prestera angående homosexualitet är att Bibeln säger att det är en synd. Å andra sidan säger samma bok att de ska äta fekalier:

”Tillredd som kornkakor skall maten ätas av dig, och du skall tillreda den inför deras ögon på bränsle av människors avföring. Och Herren tillade: ‘Likaså skall Israels barn äta sitt bröd orent bland hedningarna, till vilka jag skall fördriva dem.’”
– Hesekiel 4:12-13

Logiken är uppenbar: Ät bajs om du tror att homosexualitet är en synd.

Ett par ord på vägen (och ett filmklipp)
Att vi har utvecklats till en punkt där vi kan kontemplera, ifrågasätta och fördöma våra olikheter kommer aldrig vara samma sak som att de är onaturliga. Och så länge vi kämpar, med mod och förnuft, för att leva i samförstånd med varandra, övriga arter och planeten vi delar, kan vi aldrig förlora vår mänsklighet.

Det är däremot en risk som tas av varje individ som låter sig styras av de böcker vi känner som Torah, Bibeln och Koranen.

YouTube Preview Image
”Adam Hood, a straight man who was formerly gay, believes strongly that homosexuality is a sin.”

Fotnot: För den som inte vet det vid det här laget, är jag en heterosexuell man som just nu saknar ett aktivt sexliv. Därför har jag tid att skriva sådana här texter.

23 Jun 2010
Publicerat av Philip
 

Runka mera!

Ingen art onanerar så mycket och så medvetet som människan. Och det flitigaste könet är mannen (sorry kvinnor, det här har inget med genuspolitik att göra).

Nyckeln till förmågan att runka loss eller gnugga klitta hittar vi i våra hjärnor. Vi har observerat hur andra primater har runkat till utlösning, men beteendet är sällsynt och oftast relaterat till att hanen i fråga har bevittnat en sexakt mellan två andra individer. (Observera frasen ”runkat till utlösning”; att många apor gillar att leka med sina kön är inte samma sak som att de onanerar, eftersom ingen avsiktlig orgasm uppnås.) Vi människor särskiljer oss genom vår förmåga att hetsa upp oss själva till orgasm med endast fantasin till hjälp.

Så, varför existerar det så många skamkänslor runt vårt behov att tillfredsställa oss själva?

Den frågan lämnar vi till en annan dag. I stället nöjer vi oss med att reta upp de religiösa moralister som helst skulle se att du aldrig rörde dig själv.

Här följer sju saker som du förmodligen inte visste om varför och hur vi runkar:

1. Spermierna har ett bäst före-datum fem till sju dagar efter produktionen. Att män nästan tvångsmässigt runkar till utlösning minst var tredje dag, bidrar till att arvsmassan hålls färsk till viktigare tillfällen (förslagsvis med en partner).

2. När män inte får ligga har de, tvärtemot vad logiken säger, färre sexuella fantasier än när de har ett aktivt sexliv. Myten om ungkarlen som runkar tills det blöder är, generellt sett, bara en myt.

3. Studier visar oftast att mellan 90 och 95 procent av alla vuxna, hälsosamma män runkar. Av det lär vi oss att mellan fem och tio procent av männen är skamsna lögnare.

4. Det är nästintill omöjligt att få utlösning utan att vara sexuellt upphetsad. Försök runka medan du exempelvis tittar på cement som härdar, utan att tillåta dig själv andra tankar. Lycka till! (Om du tänder på cement, välj något annat.)

5. Det existerar en positiv korrelation mellan frekvensen av sexuella fantasier och individens intelligensnivå: smarta människor onanerar mer, såväl män som kvinnor. (Lustigt nog existerar det en negativ korrelation mellan religiositet och intelligens: korkade människor tror mer på Gud.)

6. Män varierar sina runkobjekt oftare än kvinnor. En studie 1990 visade att en tredjedel av männen hade fantiserat om sig själva med över tusen partners, medan samma fantasisiffra återfanns hos endast åtta procent av kvinnorna.

7. Utöver att det är skönt att ”tömma pungen” på frekvent basis, minskar det risken för prostatacancer. Andra väldokumenterade positiva hälsoeffekter inkluderar bättre nattsömn, mindre huvudvärk, lägre risk för depression, samt sänkt blodtryck.

Fotnot: Allt är ”generellt sett” när vi pratar forskning och statistik om mänskligt beteende. Haka inte upp dig på att du eller någon du känner inte passar in exakt i mallen, om du inte vill framstå som obildad.

23 Jun 2010
Publicerat av Philip
 

A magic man done it!

YouTube Preview Image
Via Pharyngula.

20 Jun 2010
Publicerat av Philip
 

Varför är du dum i huvudet?

YouTube Preview Image
14 Jun 2010
Publicerat av Philip
 

Facebook är hopplöst

Åtminstone som hjälpkanal för mitt sexliv. Det handlar egentligen inte om att jag är usel på att ragga, i stället är det snarare en kombination av två faktorer. Dels är jag bekväm och vill få det mesta serverat. Vidare är det bara en av veckans dagar som utmärker sig genom att jag känner av ungkarlslivet på ett negativt sätt, och det är samtidigt dagen jag har minst kontakt med andra människor: söndagen.

Enter Facebook.

Facebook fail.

06 Jun 2010
Publicerat av Philip
 

WWJD – Who would Jesus do?

Sedan långt innan puberteten har sexualitet intresserat mig. Sju år gammal kröp jag och en vän in under ett rivfärdig hus, efter att en äldre kille berättade att det fanns tidningar där med märkliga bilder på nakna människor. Och mycket riktigt, det gjorde det. Vi återkom dit hela sommaren – när huset väl revs fällde vi en kollektiv suck över den förlust vi egentligen inte förstod.

Inträdet i puberteten behöver vi inte behandla närmare. I elvaårsåldern fick jag en kanin, döpte honom till Pompe och upptäckte snabbt att han var lustigt förtjust i min gossedjursräv. Inte för att påstå att han visste att det var en räv han attackjuckade, men ironin undgick mig inte. Ändå var det inget mot min egen reaktion när den senaste Hobbexkatalogen damp ned i brevlådan, vars heliga sidor med sexleksaker, kondomer och erotiska filmer dolde både en och annan vårtgård. Så stavades sexuell jackpot på den tiden när klimax lika gärna kunde nås genom friktionen från en tvättsvamp.

Sjutton år senare kan du kalla mig disträ. Onani fyller fortfarande en viktig funktion i vardagen – ett sätt att slappna av, andas ut och fokusera på annat för en stund – men jag behöver aldrig oroa mig över kroppens funktioner när jag befinner mig på platser där råbånge anses olämpligt. Vackra flickor, förföriska blickar och lidelsefulla tankar behåller sitt grepp runt mig. Skillnaden är att mognad och erfarenhet har lett till en snabbare hantering och arkivering av känslorna.

I takt med att jag fick ta för mig av livets sexuella smörgåsbord väcktes en annan hunger parallellt med mättnaden inför främmande flickors teaterstön: Vad handlar det om egentligen? Så fort tillfälle gavs avverkade jag ragg efter ragg – och runt mig betedde sig folk precis likadant. Vissa dolde det bättre, andra förtryckte sig själva. Men oavsett antalet jack i sängkarmen såg jag samma primära drifter vart jag än vände mig. Det var den frikyrkliga, kristdemokratiska landstingsledamoten som bedrog sin fru; det var den feta flickan som bara fick ligga på fyllan; det var Färjestadsspelaren vars flickvän fnissade åt deras sexliv bakom ryggen på honom. Och så vidare. Jag ifrågasatte mitt frigjorda beteende men fann lite av värde i andras.

Eller, för att uttrycka det enklare: Sedan jag fick knulla första gången, i en buske på skolgården, har det varit min favorithobby. Men till slut räckte det inte, jag behövde veta varför det var så. Varför vi knullar i tid och otid – och när vi inte gör det, varför tänker vi på att göra det?

Den första fördomen evolutionärbiologin krossade var att män är mer sexuella än kvinnor. Visst, mindre belästa gillar att påpeka att män har mer att vinna, ur ett evolutionärt perspektiv, på att sprida sin säd. Investeringen per sädestömning är uppenbarligen enormt mycket lägre än nio månaders graviditet, inte sant? Men den retoriken tar inte hänsyn till alla faktorer. Sex knyter band, leder till ekonomisk vinning och spelar en elementär roll i det mänskliga maktspelet – ett maktspel som kvinnan alltid har haft en exakt lika stor del av evolutionärt sett. Och då har vi inte ens behandlat det befängda i påståendet att fler män än kvinnor söker sexuella relationer. De gånger män inte ligger med andra män, finns det en kvinna i andra änden av ekvationen (givetvis vice versa med kvinnor). Ett plus ett är fortfarande två, även när antropologerna får säga sitt.

Det andra jag förstod – bortom allt tvivel – är att jag är normal.

Vi är skapta för att uppskatta sex, sex leder till vår överlevnad och det finns en universell kod för vårt sexuella beteende. Av över hundrafemtio studerade kulturer de senaste århundradena, var det ingen som saknade otrohet. En övervägande majoritet praktiserade monogami (men polygami existerade tillräckligt frekvent för att inte räknas som abnormalt). Sex mellan syskon, eller föräldrar och barn, är inte accepterat oavsett om det finns en lag mot det eller ej. Och folk knullar bakom stängda dörrar (eller buskar, träd, skynken eller vad som nu kan tänkas fungera som skydd mot insyn).

Vad som däremot inte är en del av vår naturliga inställning till sex är utbredd skam inför individens sexualitet. För det, vännen min, kan du (återigen) tacka religiösa doktriner. I tusentals år har de monoteistiska religionerna (primärt judendom, kristendom och islam) försökt skuldbelägga mänskligheten. Att år 2010 läsa deras skrifter är som att träda in i Madame Tussauds skräckkammare – med den obetydliga skillnaden att flickan i kassan stenar dig till döds när du anser att besöket är över.

Därmed inte sagt att andra religioner är särskilt mycket bättre. Till och med Dalai Lama XIV (Tenzin Gyatso), som vi västerlänningar vänder oss till när vi söker en ”vackrare andlighet”, fördömer homosexualitet, onani, oral- och analsex. Eller för att använda hans egna ord, saxade från boken ”Beyond Dogma” (1996):

”A sexual act is deemed proper when the couples use the organs intended for sexual intercourse and nothing else.”

Sex kommer för evigt vara intimt kopplat till människans maktspel. Att frånta folket rätten att njuta gick hand i hand med såväl Aztekernas rike, där härskaren hade ett harem på fyra tusen kvinnor medan en simpel bonde kunde räkna med ett liv helt berövat på sex, och den katolska kyrkans framfart genom världen. I mindre stamkulturer, där det kunde vara nog svårt att sörja för en partners överlevnad, blev sex i stället en naturlig del av vardagen. Folk bildade partnerskap, skiljde sig, gifte sig på nytt, fick barn, skiljde sig och hade affärer vid sidan av – precis som vi kan utgå från att människans kulturer gjorde också för trettio tusen år sedan.

Du och jag lever i ett samhälle som har kommit långt på vägen, ändå ber jag dig att se dig om. De religiösa vindarna blåser allt starkare, från USA sipprar det en rutten sörja av dubbelmoraliska livsfilosofier och i vår egen nation debatteras det fortfarande om det ska vara okej att avbilda en man som för fjorton hundra år sedan bestämde sig för att ljuga ihop ”den slutgiltiga uppenbarelsen”, genom att saxa fritt från judiska och kristna källor, och sedan blev lite ledsen i ögat när de andra religionerna inte ville acceptera hans analfabetiska läror.

Påsken står runt hörnet och vi uppmärksammar högtiden för att vi inte vet bättre – i en tid då vi har alla möjligheter att göra det. Var tacksam över de lediga dagarna och njut dem med vänner och familj, men ägna inte en tanke åt de myter som fötts och götts för att trycka ned dig. Jesus dog inte för dina synder. I den mån han ens existerade, var han en hatisk och förvirrad man vars strävan var makt – och säkerligen en hel del sex åt honom själv, även om livsverket inte hann tillräckligt långt för att han skulle få skörda frukterna.

Personligen ska jag ägna påskhelgen åt att reflektera över varför jag inte har fått ligga på drygt två månader.

Jag är kåt.

29 Mar 2010
Publicerat av Philip
 

Nånstans i Sverige #34

Tjej: Det är så tröttsamt, jag vill ju vara miljömedveten. Kött försöker jag undvika, men fisket förstör haven. Och de vegetariska alternativen är sällan så miljövänliga som vi tror. Går det ens att göra någon skillnad?

Kille: Klart det gör, det gäller bara att plocka fram den enda långsiktiga lösningen.

Tjej: Vilken är det?

Kille: Att utrota oss själva, så klart. Eller, det kanske räcker om sex av världens sju miljarder människor dör. Då ger vi jorden en ärlig chans att återhämta sig innan vi börjar utarma den igen.

Tjej: Är inte det lite väl drastiskt?

Kille: Bara om du är förmäten nog att tro att vi fyller en större funktion i det stora hela. Som det är i dag utrotar vi en jävla massa arter, varje dag. De vi inte hunnit döda än skulle nog hoppa och sjunga av glädje om vi vände fokus mot oss själva i stället.

Tjej: Jaha …

Kille: Tar du på dig att fixa det? Eller ska jag?

11 Mar 2010
Publicerat av Philip
 

Om det luktar som en mix av urea, ketoner, mjölksyra, dioler och aldehyder, slickar jag i mig det

”If it sounds like writing, I rewrite it.”

– Elmore Leonard

08 Mar 2010
Publicerat av Philip
 

Espressogrälet

”Det är något skumt med min espresso,” säger den ene mannen. ”Jag kan inte riktigt sätta fingret på vad det är.”

”Min smakar bra,” tycker hans fru. De två andra paren tittar på varandra, doftar på kopparna och provsmakar försiktigt. De är dästa efter middagen: under kvällens lopp har det burits in den ena rätten efter den andra från restaurangköket, vinflaskor har åkt snabbskjuts till glasåtervinningen och övriga gäster har anpassat samtalsnivån efter skratten från det här sällskapet.

”Jag tror det är billiga bönor,” säger fru nummer två. ”Inte riktigt vad man förväntar sig på ett ställe som det här.”

”Nej, det är inget fel på bönorna” säger hennes man. ”Det är arabica, det känner jag på doften.”

”I så fall är de dåligt rostade,” snäser hon som svar.

”Det här är inte arabicabönor,” påstår den tredje mannen. ”Ni vet hur det är. Mat kan de laga, men så fort det kommer till kaffe är alla amatörer.”

”Herregud, det är en espresso. Det är inte ens gott, jag dricker det bara för att bli pigg,” inflikar den tredje frun. Och där tar diskussionen fart på allvar. Någon menar att det inte är något fel på bönorna, att det i stället är kvarnen som är inställd för finkornigt – att vattnet passerade för snabbt under bryggningen. Så kan det givetvis inte vara, påstår en annan. Svaret ligger i vattentemperaturen, det var inte hett nog när det träffade kaffet och aromerna utvecklades inte. Struntprat, hävdar en av kvinnorna, det är maskinen som inte har rengjorts tillräckligt nyligen.

Och så vidare. När de tre paren skiljs åt sker det utan glada miner och lyckönskningar. De kommer förbli vänner, men den här kvällen slutade i ovänskap.

Över ett bråk om espresso.

*   *   *

Som du förstår hittade jag på exemplet ovan, att det handlar om en allegori. Varje dag uppstår konflikter, vi blir oense om smått som stort och inte sällan är det precis lika löjligt som att gräla över vad som är fel med en espresso. Varför?

När som helst kunde någon i sällskapet ha rest sig, gått till köket och undersökt hur det egentligen låg till. Vilka bönor användes och i vilket land skördades de? Av vilket märke var espressobryggaren, när rengjordes den senast och hur varmt vatten producerade den? Och personen som gjorde deras espressos, hur länge lät hon vattnet rinna igenom? Malde hon bönorna efter att beställningen togs upp, eller hade hon redan i förväg malt tillräckligt för hela kvällen?

Ytterst få av oss reser oss någonsin upp för att gå till köket på jakt efter de riktiga svaren. I stället nöjer vi oss med gissningslekar, antaganden, hörsägen, politiska ideologier och religiösa doktriner. Vi grälar, slåss och startar krig under fanan ”jag har rätt, du har fel”, trots att det finns en värld av kunskap tillgänglig för den som orkar söka ett par steg bortom lathetens trygghetszon.

Orkar du?

Var inte en människa som grälar om espresso. Eller var det. Valet är ditt.

23 Jan 2010
Publicerat av Philip
 

Tillbaka i klassrummet

Skoltröttheten gick in i överväxel när jag började högstadiet. Dagarna marscherade till takten av en tondöv orkester; varje tugga överkokt hönsgryta växte sig osväljbar; till och med barnen i särklassen tycktes le sina utvecklingsstörda leenden med mindre entusiasm.

Värst var de naturorienterade ämnena. Biologi, kemi och fysik: grundskolan orsakade aldrig mer cellskräck än när vi föstes till salarna längst bort i byggnaden, upplysta av fluorescerande lysrör och tonsatta av vädringsskåp som vägrade sluta brumma.

Oavsett om läraren mumlade kemiska formler, naturlagar eller sexualkunskap (faktiskt, läroboken kunde knappast konkurrera med den senaste Ellos-katalogen), befann jag mig i en annan värld. Jag var en idrottstjärna, poet och världens frälsare – allt på en och samma gång. Om fantasin tog ledigt en stund nöjde jag mig med att längta hem. Där väntade Stephen Kings romaner, Bob Dylans musik och valfriheten att göra så lite som möjligt men njuta av det.

Ingen kunde ha övertygat mig om att jag en dag skulle känna ett behov av att veta hur världen hänger ihop. Som finnig fjortonåring kunde jag allt själv, och det var vad som spelade någon roll. Om läraren dristade sig att ställa mig en fråga, försökte jag genast komma med ett svar som hade absolut ingenting med saken att göra.

På ett prov fick jag alla fel efter att ha svarat ”god jul” på varje fråga. I maj.

Men det fanns en ljusglimt och den stavades ”bunsenbrännare”. När det sanktionerades pyromani under skoltid gick det plötsligt att hålla ögonen öppna. Efter att ha avverkat en halv kemibok, bänkkamratens pennskrin och undersökt hur brandsäker gasslangen egentligen var, avbröt läraren det fortsatta experimenterandet.

Säg den lycka som varar. Jag sattes på undantag och när nian var över hade jag inte fått leka med den kära bunsenbrännaren igen. Däremot lyckades jag få kemi- och fysikläraren att posta ett suddgummi till mina föräldrar, med den medföljande lappen ”Den här roar sig er son med, genom att kasta den i huvudet på de andra eleverna”.

Det var en seger i det lilla och underkänt i alla NO-ämnen kunde inte ha bekommit mig mindre. Tills jag i dag hämtade ut min senaste bokskörd.

Femton år senare inser jag att läraren vann.

David Darlings ”Gravity’s Arc” är ett av mina senaste köp. Med den förväntar jag mig få en djupare uppfattning om vad som håller samman världen, om mörk energi och mörk materia, och vad i hela friden vissa vetenskapsmän menar när de säger att vi ska ta hissen till rymden. Eller huvudvärk. Det återstår att se.

18 Jan 2010
Publicerat av Philip
 
 

Powered by WordPress