Espressogrälet

”Det är något skumt med min espresso,” säger den ene mannen. ”Jag kan inte riktigt sätta fingret på vad det är.”

”Min smakar bra,” tycker hans fru. De två andra paren tittar på varandra, doftar på kopparna och provsmakar försiktigt. De är dästa efter middagen: under kvällens lopp har det burits in den ena rätten efter den andra från restaurangköket, vinflaskor har åkt snabbskjuts till glasåtervinningen och övriga gäster har anpassat samtalsnivån efter skratten från det här sällskapet.

”Jag tror det är billiga bönor,” säger fru nummer två. ”Inte riktigt vad man förväntar sig på ett ställe som det här.”

”Nej, det är inget fel på bönorna” säger hennes man. ”Det är arabica, det känner jag på doften.”

”I så fall är de dåligt rostade,” snäser hon som svar.

”Det här är inte arabicabönor,” påstår den tredje mannen. ”Ni vet hur det är. Mat kan de laga, men så fort det kommer till kaffe är alla amatörer.”

”Herregud, det är en espresso. Det är inte ens gott, jag dricker det bara för att bli pigg,” inflikar den tredje frun. Och där tar diskussionen fart på allvar. Någon menar att det inte är något fel på bönorna, att det i stället är kvarnen som är inställd för finkornigt – att vattnet passerade för snabbt under bryggningen. Så kan det givetvis inte vara, påstår en annan. Svaret ligger i vattentemperaturen, det var inte hett nog när det träffade kaffet och aromerna utvecklades inte. Struntprat, hävdar en av kvinnorna, det är maskinen som inte har rengjorts tillräckligt nyligen.

Och så vidare. När de tre paren skiljs åt sker det utan glada miner och lyckönskningar. De kommer förbli vänner, men den här kvällen slutade i ovänskap.

Över ett bråk om espresso.

*   *   *

Som du förstår hittade jag på exemplet ovan, att det handlar om en allegori. Varje dag uppstår konflikter, vi blir oense om smått som stort och inte sällan är det precis lika löjligt som att gräla över vad som är fel med en espresso. Varför?

När som helst kunde någon i sällskapet ha rest sig, gått till köket och undersökt hur det egentligen låg till. Vilka bönor användes och i vilket land skördades de? Av vilket märke var espressobryggaren, när rengjordes den senast och hur varmt vatten producerade den? Och personen som gjorde deras espressos, hur länge lät hon vattnet rinna igenom? Malde hon bönorna efter att beställningen togs upp, eller hade hon redan i förväg malt tillräckligt för hela kvällen?

Ytterst få av oss reser oss någonsin upp för att gå till köket på jakt efter de riktiga svaren. I stället nöjer vi oss med gissningslekar, antaganden, hörsägen, politiska ideologier och religiösa doktriner. Vi grälar, slåss och startar krig under fanan ”jag har rätt, du har fel”, trots att det finns en värld av kunskap tillgänglig för den som orkar söka ett par steg bortom lathetens trygghetszon.

Orkar du?

Var inte en människa som grälar om espresso. Eller var det. Valet är ditt.

Kategori: Personligt Politik Religion Vetenskap
Etiketter: , , , , , , , , , , , , , ,

Tillbaka i klassrummet

Skoltröttheten gick in i överväxel när jag började högstadiet. Dagarna marscherade till takten av en tondöv orkester; varje tugga överkokt hönsgryta växte sig osväljbar; till och med barnen i särklassen tycktes le sina utvecklingsstörda leenden med mindre entusiasm.

Värst var de naturorienterade ämnena. Biologi, kemi och fysik: grundskolan orsakade aldrig mer cellskräck än när vi föstes till salarna längst bort i byggnaden, upplysta av fluorescerande lysrör och tonsatta av vädringsskåp som vägrade sluta brumma.

Oavsett om läraren mumlade kemiska formler, naturlagar eller sexualkunskap (faktiskt, läroboken kunde knappast konkurrera med den senaste Ellos-katalogen), befann jag mig i en annan värld. Jag var en idrottstjärna, poet och världens frälsare – allt på en och samma gång. Om fantasin tog ledigt en stund nöjde jag mig med att längta hem. Där väntade Stephen Kings romaner, Bob Dylans musik och valfriheten att göra så lite som möjligt men njuta av det.

Ingen kunde ha övertygat mig om att jag en dag skulle känna ett behov av att veta hur världen hänger ihop. Som finnig fjortonåring kunde jag allt själv, och det var vad som spelade någon roll. Om läraren dristade sig att ställa mig en fråga, försökte jag genast komma med ett svar som hade absolut ingenting med saken att göra.

På ett prov fick jag alla fel efter att ha svarat ”god jul” på varje fråga. I maj.

Men det fanns en ljusglimt och den stavades ”bunsenbrännare”. När det sanktionerades pyromani under skoltid gick det plötsligt att hålla ögonen öppna. Efter att ha avverkat en halv kemibok, bänkkamratens pennskrin och undersökt hur brandsäker gasslangen egentligen var, avbröt läraren det fortsatta experimenterandet.

Säg den lycka som varar. Jag sattes på undantag och när nian var över hade jag inte fått leka med den kära bunsenbrännaren igen. Däremot lyckades jag få kemi- och fysikläraren att posta ett suddgummi till mina föräldrar, med den medföljande lappen ”Den här roar sig er son med, genom att kasta den i huvudet på de andra eleverna”.

Det var en seger i det lilla och underkänt i alla NO-ämnen kunde inte ha bekommit mig mindre. Tills jag i dag hämtade ut min senaste bokskörd.

Femton år senare inser jag att läraren vann.

David Darlings ”Gravity’s Arc” är ett av mina senaste köp. Med den förväntar jag mig få en djupare uppfattning om vad som håller samman världen, om mörk energi och mörk materia, och vad i hela friden vissa vetenskapsmän menar när de säger att vi ska ta hissen till rymden. Eller huvudvärk. Det återstår att se.

Kategori: Personligt Vetenskap
Etiketter: , , , , , , , , , , , , , , ,