Skoltröttheten gick in i överväxel när jag började högstadiet. Dagarna marscherade till takten av en tondöv orkester; varje tugga överkokt hönsgryta växte sig osväljbar; till och med barnen i särklassen tycktes le sina utvecklingsstörda leenden med mindre entusiasm.

Värst var de naturorienterade ämnena. Biologi, kemi och fysik: grundskolan orsakade aldrig mer cellskräck än när vi föstes till salarna längst bort i byggnaden, upplysta av fluorescerande lysrör och tonsatta av vädringsskåp som vägrade sluta brumma.

Oavsett om läraren mumlade kemiska formler, naturlagar eller sexualkunskap (faktiskt, läroboken kunde knappast konkurrera med den senaste Ellos-katalogen), befann jag mig i en annan värld. Jag var en idrottstjärna, poet och världens frälsare – allt på en och samma gång. Om fantasin tog ledigt en stund nöjde jag mig med att längta hem. Där väntade Stephen Kings romaner, Bob Dylans musik och valfriheten att göra så lite som möjligt men njuta av det.

Ingen kunde ha övertygat mig om att jag en dag skulle känna ett behov av att veta hur världen hänger ihop. Som finnig fjortonåring kunde jag allt själv, och det var vad som spelade någon roll. Om läraren dristade sig att ställa mig en fråga, försökte jag genast komma med ett svar som hade absolut ingenting med saken att göra.

På ett prov fick jag alla fel efter att ha svarat ”god jul” på varje fråga. I maj.

Men det fanns en ljusglimt och den stavades ”bunsenbrännare”. När det sanktionerades pyromani under skoltid gick det plötsligt att hålla ögonen öppna. Efter att ha avverkat en halv kemibok, bänkkamratens pennskrin och undersökt hur brandsäker gasslangen egentligen var, avbröt läraren det fortsatta experimenterandet.

Säg den lycka som varar. Jag sattes på undantag och när nian var över hade jag inte fått leka med den kära bunsenbrännaren igen. Däremot lyckades jag få kemi- och fysikläraren att posta ett suddgummi till mina föräldrar, med den medföljande lappen ”Den här roar sig er son med, genom att kasta den i huvudet på de andra eleverna”.

Det var en seger i det lilla och underkänt i alla NO-ämnen kunde inte ha bekommit mig mindre. Tills jag i dag hämtade ut min senaste bokskörd.

Femton år senare inser jag att läraren vann.

David Darlings ”Gravity’s Arc” är ett av mina senaste köp. Med den förväntar jag mig få en djupare uppfattning om vad som håller samman världen, om mörk energi och mörk materia, och vad i hela friden vissa vetenskapsmän menar när de säger att vi ska ta hissen till rymden. Eller huvudvärk. Det återstår att se.