Morsan spelade en gammal vinylplatta för mig. Berättade att hon och pappa lyssnade på den när de var nyförälskade. Jag var fjorton år och hade äntligen lärt mig ana den fulla betydelsen i engelska ord, jämfört med att tidigare bara ha förstått frasernas sammanhang.

Artisten var Sam Cooke. Låten?

Blowin’ in the Wind.

Han sjöng härligt; musiken svängde; det fanns tydligen annan musik än Ronny & Ragge, 2Unlimited och Bryan Adams. Men framförallt annat: jag föll pladask för texten. Den var enkel och melodiös, ändå djupare än nåt annat jag hört.

”How many years can a mountain exist
Before it’s washed to the sea?
Yes, ‘n’ how many years can some people exist
Before they’re allowed to be free?
Yes, ‘n’ how many times can a man turn his head,
Pretending he just doesn’t see?
The answer, my friend, is blowin’ in the wind,
The answer is blowin’ in the wind.”

Jag hade självklart ingen aning om att det var en kampsång. Men det spelade ingen roll. Jag lyssnade och lyssnade. Sedan lyssnade jag lite till. För varje genomlyssning försvann mer och mer av Sam Cookes röst. Kvar fanns bara orden.

De fängslande orden.

Ord som betydde nåt helt annat för en pojke som kämpade med självbilden, än vad de gjorde för människorna vars kamp de var skrivna för.

Ord som inte alls var skrivna av Sam Cooke.

Det tog mig tid att upptäcka det men det stod där hela tiden, finstilt under låtens titel: Written & composed by Bob Dylan, 1963.

Bob Dylan.

Jag hade ingen aning.

Pappa påstod att han var en rabiat kommunist – jag ville inte vara kommunist. Blev till och med skamsen när jag besökte skivbutiken. Vem var Bob Dylan? Jag var tvungen att höra mer och där fanns den: en dammig CD med hans greatest hits.

Det blev den andra skivan i mitt liv som jag köpte för egna pengar.

Det blev det viktigaste album jag nånsin köpte. Eller laddade hem. Eller whatevva.

Jag var fjorton år och på väg att bli underkänd i Svenska.

Det blev inte så.