”I like to think of the Pope as King of the Pedos”
”Philip Wildenstam [...] gjorde häromveckan rent hus med de kränkande och medeltida värderingar som alltjämt präglar stora delar av frikyrkan. Kanske var hans tilltal för ‘rakt på sak’ och ‘oanständigt’ för att berörda parter skall orka ta debatten med honom?”
Citatet kommer från Christofer Laurin, som i bloggen Antromorph i dag följer upp min artikel om den kristna synen på hbt-personer och, bland annat, Emanuel Karlstens förvirrade försök till att verka kärleksfull.
Anledningen är att Emanuel har gjort det igen: jublat över en falsk kärleksförklaring till homosexuella, som mellan raderna fortfarande ser dem som syndare. Att ta till sig vetenskapliga rön är inte kristnas starka sida, och därför har jag svårt för att jubla över folk som ber homosexuella om ursäkt utan att samtidigt erkänna att Bibelns syn på homosexualitet är fundamentalt felaktig.
Hur ska du ha det, Emanuel? Det du applåderar är en trosuppfattning som säger att homosexualitet är en synd, men att du som god kristen ska visa dem lika mycket kärlek och förståelse som alla andra. (Så kanske bögarna, flatorna, transorna och de bisexuella till slut släpper sina ”felaktiga” sexuella läggningar?)
Ledsen, det duger inte. Är du redo att säga att den skrift du förlitar dig på, Bibeln, är skriven av människor som inte hade någon aning om vad de pratade om när de skrev ned sina åsikter om den mänskliga sexualiteten? Det är det enda alternativet som duger eftersom det är det enda som är sant.
Äsch, läs Christofers artikel i stället för att hänga här.
Jag försöker ha bloggsemester.
Vissa blev förvirrade av mitt senaste inlägg, Hur ska vi se på bögjävlarna? Tydligen klargjorde jag inte vad som är moralfilosofiskt ”rätt” och ”fel”.
Ledsen, det handlar inte om det. I stället handlar det om vad som är sant och falskt om människan som art.
Först efter att vi har konstaterat att homosexuella och heterosexuella är lika naturligt mänskliga, kan diskussionen om vad som är rätt och fel ta vid. Och i den diskussionen existerar inget annat epitet än ”människa”.
Ställ alla världens homosexuella på rad och skjut dem: du har fortfarande inte utrotat homosexualitet. I nästa generation kommer det finnas en lika stor procentandel som gillar att mumsa på andra av samma kön. Det enda du har åstadkommit är en vinst av titeln Världens värsta massmördare.
Josefine Arenius jobbar för koncernen som ger ut Dagen, Sveriges riksorgan för människofientlig propaganda. (Exempelvis vägrade de häromveckan publicera en annons för en kristen hbt-förening, EKHO, med hänvisning till att merparten av prenumeranterna hatar bögar, flator, transor och bisexuella).
Emanuel Karlsten är redaktör för sociala medier på Expressen, dessförinnan var han journalist på Dagen.
Jag har sprungit på Emanuel på Twitter vid ett flertal tillfällen och han verkar alltid sympatisk. Det händer att jag trillar in på hans blogg, och minns jag inte fel har han länkat hit vid åtminstone ett tillfälle (det kan ha varit när han bloggade för Dagen).
Förra veckan förde Emanuels blogg samman mig med Josefines, bildligt talat, genom att inte mindre än fyra gånger insistera på att vi, läsarna, skulle ta del av hennes senaste inlägg.
”I dag skriver [Josefine Arenius] så bra om kyrkan och synen på homosexualitet.”
Som du förstår gjorde det mig nyfiken. Jag upplever Emanuel som liberal inom det frikyrkliga lägret, och jag ville se vad som gjorde honom extatisk. Följande är vad Josefine hade att säga om kyrkan och synen på homosexualitet, för dig som inte orkar läsa hela inlägget:
”Jag tänker inte kasta mig in i frågan om homosexualitetens rätt och fel. Det är det så många andra som gör. Men ett ord eller två om hur man behandlar sina medmänniskor.”
”Jag tror […] att den stora anledningen till att så många av oss kan gå så hårt åt i frågan om homosexualiet [sic] […] är att vi helt enkelt inte kan relatera.”
”För många av oss är tanken på att bli attraherad av något [sic] av samma kön – fysiskt såväl som förälskelsekänslomässigt [sic] – något som liksom inte ens finns i vår bregreppsvärld [sic] eller uppfattning. Och därför är det så sabla lätt att ta till stora ord som ‘sjukdom’, ‘tragiska händelser’, ‘bota’, ‘livsstilsval’ och annat.”
”Om jag får en dotter en gång. Som när hon är femton kommer hem och berättar att hon brottas med sin sexualitet. Hur vill jag att hon ska bli bemött? Hur vill jag att andra ska se på henne? Vad skulle jag själv säga? När den där människan som avviker från min norm inte längre är ansiktlös [sic] utan mitt eget kött och blod? En del av min kropp?
Och hur relaterar jag idag till den som är en del av samma kristna kropp som jag men som avviker från min norm? Med vilka ord – och med hur stora bokstäver – talar jag?”
”Om kyrkan ska fortsätta att tala om homosexualiteten – och det ska vi på ett eller annat sätt – så är det dags att vi börjar se på våra medmänniskor som tredimensionella, levande, älskande och relationella. Inte som anisktslösa [sic] människor vi inte känner som går att klumpa ihop till en grupp sammanbundna av en annan syn på sexualiteten än den vår tradition ser som helig och absolut.”
Att inte ta ställning är också ett ställningstagande
Någonstans förstår jag varför Emanuel blir glad över Josefines artikel. Läser du kommentarerna till inlägget blir det tydligt att hennes åsikter är kontroversiella i de egna leden. Tyvärr räcker inte det.
Det här är problemet: Josefine Arenius resonemang är fundamentalt felaktigt och Emanuel Karlsten gör fel när han köper det.
Redan i första paragrafen konstaterar hon att hon inte tänker ge sig in i frågan om ifall homosexualitet är rätt eller fel, sedan följer ett sammelsurium om att vi ändå måste respektera varandra trots våra olikheter. Avslutningsvis konstaterar hon att kyrkan ska fortsätta prata om människors sexualitet.
Det både Josefine och Emanuel ignorerar är att vi i dag besitter tillräckligt djupa kunskaper inom biologi, psykologi, antropologi och andra områden för att kunna ge ett definitivt svar på frågeställningen de inte vågar ta i: Homosexualitet är exakt lika rätt (och, för all del, lika fel) som heterosexualitet.
Framför allt belyser Josefine (indirekt också Emanuel) det stora problemet med våra trossamfund. När till och med människorna som ska föreställa de goda krafterna inom kyrkan inte vågar ta i sanningen för att bekämpa hatet, vilka chanser finns det för en människosyn som inte sammanfattas av hennes egna ord?
”Och hur relaterar jag idag till den som är en del av samma kristna kropp som jag men som avviker från min norm? Med vilka ord – och med hur stora bokstäver – talar jag?”
Föreställ dig att jag bokstaverar följande mening långsamt nu, Josefine, för det här är viktigt. Du ska inte ”relatera till” eller ”tala med” homosexuella över huvud taget, eftersom det signalerar ett utanförskap oavsett hur gulligull-gulligt du skräder dina ord. Du ska prata med människor! Och din kyrka ska inte fortsätta prata om människors sexualitet utifrån uppdelningen homosexuella och heterosexuella, eftersom det per definition innebär ett fortsatt (och felaktigt) ställningstagande till fördel för heteronormen.
Du är en kvinna som föredrar att penetreras av kukar, Josefine. Runt dig lever män som också gör det. Och kvinnor som hellre lapar fitta. Och en hel del människor av båda könen som gärna gör både och (en del till och med samtidigt).
Så är det, så har det varit och så kommer det förbli. Allt du hittills lärt dig om din och homosexuellas samlevnad i världen är fel.
Fakta och myter om homosexualitet
Nedan följer ett kraftigt förenklat resonemang om homosexualitet sett ur ett evolutionärt perspektiv. Är du intresserad av att lära dig mer finns det tusen och åter tusen böcker och avhandlingar i ämnet. Själv är jag en glad amatör med ett trettiotal verk i ryggen, så eventuella felaktigheter är på grund av mina brister – inte på grund av brister i evolutionsteorin.
1. Det finns ingen ”bög-gen”
Kristna ”forskare” har flera gånger ropat ut att de varit ”lösningen” på spåren, men det har de så klart inte. Homosexualitet är inte ärftligt annat än indirekt (två heterosexuella individer kan tillsammans skapa förutsättningarna för en homosexuell avkomma, medan sannolikheten för det inte är högre för ett homosexuellt föräldrapar) och om vi någonsin ska utveckla ett botemedel (varför skulle vi göra det?), kommer vi vara tvungna att jobba på ett polygenetiskt plan – det vill säga lyckas bemästra ett flertal gener som tillsammans ger en viss egenskap. Jämför med att det inte finns en enskild IQ-gen som avgör hela din intelligens.
2. Homosexualitet strider inte mot den darwinistiska teorin om naturligt urval, ”den starkes överlevnad”
Religiösa från alla läger älskar att hävda att vetenskapen inte kan förklara kärleken – att kärlek är en gåva från Gud till människan – och det är också skitsnack. Så vitt vi vet har exempelvis inte daggmaskar ett välutvecklat kärleksliv, men i takt med att arternas komplexitet ökar träder även känslorna in. Apor, hundar, katter, fåglar med flera: alla älskar, saknar och sörjer. Ibland på sätt som liknar våra, ibland i förenklad form.
[Det är egentligen principiellt fel att se på beteenden som enklare än de vi hittar hos oss själva, eftersom det bygger på den religiösa myten om att vi skulle vara höjdpunkten av ”skapelsen”. Vi är inte höjdpunkten av någonting, bara anpassade efter vår situation på samma sätt som daggmasken är anpassad efter sin. Men för enkelhetens skull fortsätter jag använda terminologin.]
Genom evolutionen har vi gått från encelliga organismer till världen du ser framför dig. De individer som varit bäst anpassade till omgivningen har kunnat reproducera sig, och det har lett till allt högre komplexitet. Utifrån den premissen är det den enklaste saken i världen att analysera hur kärlek kom in i bilden. Någonstans längs vägen blev vi så komplexa att replikering slutade vara ett alternativ: vi blev beroende av fortplantning tillsammans med en partner. Det ledde i sin tur till att sex utvecklades till en trevlig akt (det uppmuntrar beteendet), att kärlek blev fogmassan som höll oss samman (antingen som flock eller par) och att till och med svartsjuka kom in i bilden, som en försvarsmekanism mot att bli lämnad ensam i den hårda, kalla världen.
Bögarna då? Och flatorna? Och de däremellan? Hur kunde de överleva det naturliga urvalet?
Som jag skrev ovan är det inte en enskild gen – eller mutation – som ligger bakom individens sexuella läggning. Om så varit fallet kunde det naturliga urvalet mycket väl ha raderat genen från vår arvsmassa vid det här laget. Nu handskas vi i stället med ett naturligt beteende för vår art: attraktionen till andra individer, för fortplantning, kärlek, ömhet, överlevnad, hälsa och trygghet.
Sex är en belöningsmodul, kyssar och kramar likaså, och som sådan har den kommit att spela en större roll än enbart reproduktion. Sex knyter band, förenar och förstärker relationer. Sex kan vara ett maktmedel; sex kan vara hämnd; sex kan vara trygghet; sex kan vara förtryck. Och mitt i denna smältdegel av känslor står vi, människorna, och översköljs från alla håll samtidigt.
Män som knöt starkare band med varandra hade större chanser att överleva och i förlängningen sprida sina gener; kvinnor som knöt starkare band med varandra hade större chanser att överleva och trygga avkommornas överlevnad. Och få saker knyter starkare band människor emellan än vad sex gör.
Visst ger det uttrycket ”det är inget fel med att suga av en kompis” en helt ny innebörd?
3. Homosexualitet minskar dina chanser till fortplantning, evolutionens självändamål
Forskare har observerat homosexuella relationer hos hundratals arter, från bisonoxar till pingviner. Precis som hos oss människor finns det inga övertygande bevis för att homosexuella individer har en märkbart lägre chans till fortplantning. Och kom igen, trots vårt samhälles relativt höga acceptans för homosexuella relationer är det inte svårt att föreställa sig hur många som ändå lever med partners av motsatt kön. Föreställ dig då hur högt mörkertalet har varit historiskt sett (och fortfarande är i mindre sekulära delar av världen). Bögar och flator har alltid fått barn. I dag har vi förmågan att hjälpa dem få det tillsammans med personerna de verkligen älskar – det är vår moraliska plikt att möjliggöra det.
4. Homosexualitet är inte ett sinnestillstånd eller ett livsstilsval
Inom vetenskapen förblir en teori alltid en teori eftersom det kan dyka upp ny information som ställer vår kunskap på ända. Detta gäller även evolutionsteorin, vilket gärna påpekas av religiösa meningsmotståndare. Nåväl, det är någonstans här människor ska sluta bete sig som imbeciller. Det finns få teorier som kan matcha evolutionslärans massiva bevisföring (det skulle i så fall vara teorin om att jorden är rund), och när vetenskapsmän slänger sig med ordet ”teori” menar de det inte som en synonym till ”gissning”.
På andra sidan står arga, hatiska människor och viftar med uråldriga skrifter baserade på myter, lögner och hörsägen. Den enda sanningen exempelvis en kristen kan prestera angående homosexualitet är att Bibeln säger att det är en synd. Å andra sidan säger samma bok att de ska äta fekalier:
”Tillredd som kornkakor skall maten ätas av dig, och du skall tillreda den inför deras ögon på bränsle av människors avföring. Och Herren tillade: ‘Likaså skall Israels barn äta sitt bröd orent bland hedningarna, till vilka jag skall fördriva dem.’”
– Hesekiel 4:12-13
Logiken är uppenbar: Ät bajs om du tror att homosexualitet är en synd.
Ett par ord på vägen (och ett filmklipp)
Att vi har utvecklats till en punkt där vi kan kontemplera, ifrågasätta och fördöma våra olikheter kommer aldrig vara samma sak som att de är onaturliga. Och så länge vi kämpar, med mod och förnuft, för att leva i samförstånd med varandra, övriga arter och planeten vi delar, kan vi aldrig förlora vår mänsklighet.
Det är däremot en risk som tas av varje individ som låter sig styras av de böcker vi känner som Torah, Bibeln och Koranen.

”Adam Hood, a straight man who was formerly gay, believes strongly that homosexuality is a sin.”
Fotnot: För den som inte vet det vid det här laget, är jag en heterosexuell man som just nu saknar ett aktivt sexliv. Därför har jag tid att skriva sådana här texter.
Dokumentärserien Vanguard har gjort ett avsnitt om hur amerikanska evangeliskt kristna grupper påverkar beslutsfattarna i Uganda, ett av världens mest troende länder (33 % katoliker, 33 % protestanter, 18 % inhemska religioner, 16 % muslimer, försvinnande få ateister).
En föreslagen lag kommer göra homosexualitet straffbart med döden, jämfört med de maximala fjorton år du kan få som fängelsestraff i dag, om den antas.
Så här ser det ut i Uganda i dag:

Se till att ha en fin helg nu, det är trots allt fredag. Och glöm för all del inte att berätta för alla du träffar att bögar äter bajs.
Eller säg efter mig: Religion förgiftar allt.
Jag hade ett komplicerat förhållande till mitt hår som barn, och det fortsatte upp i tonåren. När vännerna dök upp med den ena snajdiga frillan efter den andra, vägrade kalufsen uppföra sig. Blond och lockig, det var min förbannelse. Växte det ut tillräckligt långt förvandlades lockarna till korkskruvar – ett faktum jag var plågsamt medveten om efter att ha ränt runt i det tillståndet de första åren av livet.
När de till slut klippte mig sparade morsan korkskruvarna i en burk. Till min förnedring hade den burken en tendens att åka fram när vi hade gäster.
Jag ville vara som de andra pojkarna. Jag ville ha rakt hår. Jag ville ha hockeyfrilla, snedlugg, page eller vad som helst. Till och med den klassiska pottfrisyren framstod som en ouppnåelig dröm jämte det bögiga hår som satt på min skalle. För bögigt var det; gör inte misstaget att tro något annat. På mellanstadiet märkte vi hur saker blev viktigare. Flickorna fnissade, vi pojkar skrockade. Bland uppsparkade omklädningsrumsdörrar, stoppade behåar och Ugly Kid Joe delades vi in i nya kategorier. Det som gällde i går behövde inte gälla i dag. Tonårshormonerna förvandlade den töntiga tjejen till ett bystigt objekt och den korta fisen till en rejäl pjäs.
Jag förblev killen med den bögiga frisyren.
För att tygla håret började jag använda stylingprodukter. Efter att ha avverkat syrrornas hårspray gick jag vidare till mousse och gel, men landade till slut i Dax Wax-träsket – som så många andra pojkar före mig. Under högstadietiden inleddes varje dag med att jag skopade ut en burk på huvudet och formade sörjan till något som närmast kan beskrivas som ett möte mellan Elvis Presley och en rymdhjälm med snedbena.
Lyckligtvis gick det till slut upp för mig hur fånig jag såg ut och jag snaggade håret till ett par centimeters längd. Ryktet säger att Dax Wax-fabriken höll en tyst minut till min frisyrs minne – för att sedan sparka två hundra arbetare.
För sex år sedan tog jag det slutgiltiga steget, hämtade rakapparaten och förintade alla tankar på en frisyr igen. Sedan dess har jag inte sett mitt hår.
Tills nu. Medan skägget frodas låter jag frisyren ta form på nytt. Men det vore fel att påstå att det finns särskilt mycket kvar som kan växa ut.
I all bögighet, i all bångstyrighet: de blonda korkskruvarna är välkomna tillbaka.

1. Skriv inte egna kort. Handeln är full av färdigtryckta och du kan säkert inte formulera dig bättre. Om du ändå bestämmer dig för att göra ett eget: I Sverige skriver vi inte helg- och kalenderdagar med inledande versal. Skriv alltså ”alla hjärtans dag”, inte ”Alla hjärtans dag”. Det vill säga om du vill framstå som bildad (men jag är inte helt säker på att intelligens ökar dina chanser att få knulla). Vill du vara rolig skriver du i stället ”alla stjärtars dag”. Humor är vägen till de flestas underliv.
2. Sju röda rosor betyder ”jag älskar dig”, oavsett vad du hört tidigare. Ge med andra ord inte bort sju röda rosor på alla hjärtans dag – du vill väl inte framstå som en klängig, desperat fåntratt som låter blommor prata åt dig? Nej, var lite kreativ och ge bort sex stycken. Det betyder ”jag tvivlar på det du säger”, och innerst inne är vi väl alla tvivlare? Råkar din partner eller dejt känna till innebörden kan du alltid spela dum och säga: ”Jaha, jag trodde sex stycken betydde sex.”
3. Om du är man och bjuder din kvinna på en riktig helkväll, se till att utnyttja alla pluspoäng till max. Få tillfällen ger dig en större chans att äntligen få henne att gå med på analsex. (Obs. Gäller så klart även för bögar med knussliga partners.)
4. Befinner du dig i en lång relation? Har ni börjat bli lite bekväma? Kanske till och med lagt på er ett par trivselkilon? Är du man behöver du inte bry dig (vikt är pondus). Oroa dig i stället över hennes vikt – det är inte direkt så att hon blir yngre. Middagstips på restaurangen: Beställ en sallad åt henne. Att ge någon hälsan åter är en gåva sprungen ur kärlekens källa.
5. Glöm allt du hört om söta nallebjörnar och chokladaskar. Tänker du piffa upp alla hjärtans dag med en present bör du vara originellare än så. En stor trend de senaste åren har varit pyssel, scrapbooking och så vidare. Leta upp din partners favoritprylar – kläder, smycken, mobil, barndomsminnen med mera – gå lös på dem med en sax eller hammare och räck över resultatet som ett modernt konstverk. Det här kan vara din stora chans att visa din partner att du har en dold artistisk ådra. Innerst inne drömmer alla kvinnor om att ligga med en konstnär (tänk Lasse Åberg), medan män drömmer om att erövra Scarlett Johansson (hon har gett ut skivor, det är artistiskt). På söndag har du chansen att vara den drömmen.
Lycka till.
Jag: Om jag dör, skulle du sakna mig då?
Zamzon: Skulle du lämna kylen full med kött?
Jag: Men du vet, som Hachiko i filmen vi såg i går. Han som mötte upp sin husse varje kväll när han kom hem med tåget, och som fortsatte vänta på tågstationen i nio år efter att hans husse dog på jobbet. Skulle du sakna mig så?
Zamzon: Gay.
I dag har ni hittat hit genom att googla (bland annat) följande fraser:
• Anna Book naken
• ”Bruno Wintzell” + ”Tutti Frutti”
• Är Björn Ranelid bög?
• 13-årig son knullar med sin mamma första gången
• Knullad av en hund
• Autoerotisk asfyxi
• Kom i trosorna
Och det är bara i dag.
Jag tycker om er.
Jag trodde att de två, tre första nätterna skulle vara värst. Jag hade fel: fyra var den magiska siffran.
Så långt tillbaka jag kan minnas har alkohol burit ett romantiskt skimmer runt sig. Jag växte upp i ett hem där alkohol aldrig var förenat med ångest eller dramatik. Ett vinglas eller två till vardags var inte skamfullt och till finare middagar var drycken en självklarhet.
Kort sagt var alkohol vuxet, gott och socialt. Ingen däckade, ingen slogs. Bad jag riktigt snällt kunde det till och med gå för sig att smaka lite. Ibland.
Jag minns när jag började tjäna tillräckligt för att alltid ha råd med alkohol hemma – jämfört med lördagsskramlandet för att köpa tillräckligt många Sofiero till kvällens festligheter.
Den dagen var jag vuxen i mina egna ögon.
Jag minns nästan när jag upptäckte att ett glas innan läggdags botade mina sömnsvårigheter. Eller hur ett par, tre, fyra, fem starköl fick skrivandet att flyta på; hur rätt mängd whisky kunde bota den värsta av bakfyllor, göra tråkiga filmer roligare och ointressanta flickor intressantare.
I höstas ifrågasatte jag mitt drickande för första gången, men jag gjorde det på en nivå som passade mig själv. Om jag kunde hålla mig nykter i tre veckor så fanns det inte ett problem. Jag var nykter mot en deadline och klarade det galant. Hur kunde jag fira det bättre än med en riktig kalasfylla? Det kunde jag inte.
Sedan drack jag som en man som fått förlängning på livets kontrakt. Varje vardagskväll, hela helgerna. Ett vuxenlivs hårdsupande kulminerade i nittio dagar utan paus.
Det kunde fortsatt, men i måndags sa jag stopp. Det kan fortfarande fortsätta, men just nu försöker jag gå en annan väg.
Fyra dagar har passerat och det är inget. Jag har skakat, svettats, känt skallen dunka och hjärtat rusa, haft diarré, kräkts och legat vaken. När jag väl lyckats somna har jag överfallits av mardrömmar.
I natt hälsade jag på hos Björn Ranelid, av alla människor. Han var upptagen med sin manliga älskare och blev mäkta upprörd över min närvaro, tog strypgrepp på mig och skrek ord långt från hans så kallade aforismer. Mitt i allt exploderade ett sår på mitt högerben och ut vällde tusentals små spindlar. Det tyckte Björn Ranelid var lite äckligt, han bad mig att gå. Jag vaknade i stället.
Hade sovit en timme och somnade inte om.
Nu undrar jag vem som hälsar på i natt.
Fotnot: Det lilla jag vet om Björn Ranelid säger att han är heterosexuell. Sorry Björn, i natt var du bög.
Under 00-talet slog Sylvester.se igenom, sajten för killar som gillar killar.
Föreställ dig att du, när det hände, var en femtonårig homofob och att ditt tilltalsnamn var Sylvester.
Snacka om att vara i en jobbig sits. Glåporden mot dig lär ha haglat på fritidsgården.
Nå väl. Hade du koncentrerat dig bättre under historielektionerna skulle du kunnat försvara dig.
”Böger och juder, ha! Samme skrot å korn i min bok. Å historiskt sett är vi som heter Sylvester kända för att förfölja mänsklighetens avarter. Så … vad säger du nu då?”
Jag säger: Kunskap är makt.
På Stockholm Prides webbplats kan du kolla hur heterosexuell du är genom att analysera valfri bild från ditt Facebook-konto.
Mitt resultat får mig att undra om det är dags att omvärdera min sexualitet.

Bilden togs under premiären av Kärlek ombord. Vänligen notera att den vackra kvinnan på bilden på inget vis bör associeras med mig. Dock bör du läsa hennes underfundiga blogg.

För en gångs skull fick jag chansen att vara den jobbiga kunden. ”Gör så här, fixa det här, pretty, pretty please.” Och så vidare.
John och Majk är ett bra team. John och Majk är för bra för Karlstad. Jag hävdar att deras webbkompetens inte finns på nån annan byrå utanför de större städerna.
De mötte upp min kravspecifikation med bravur. Sidan validerar enligt W3C-standarden. Diverse plugins gör livet enklare för mig. Och det gick rasande fort att sätta ihop sidan du ser framför dig.
Allt väl hittills.
Tills Microsoft Windows och Internet Explorer kommer in i bilden.
Jag får tydligen inte kursivera och fetmarkera text samtidigt.
Underbart.

Kille 1: Ha ha. Du tog ju en redan använd snus av mig.
Kille 2: Oj. Äckligt.
Kille 1: Bög.
Måste vara jobbigt att bli outtad på grund av en begagnad snus.
Powered by WordPress
