Det är enkelt att bagatellisera dopet. När vi diskuterar vad som behöver göras för att minska klyftorna i samhället, öka jämställdheten, ge våra barn en tryggare uppväxt och så vidare, står dopet vid sidan av på ett nästan ursäktande sätt.
”Hej, hej! Ska ni inte komma hit med ungen, stänka lite vatten på hjässan och försäkra er om att hon inte kommer till helvetet om hon råkar dö innan hon är vuxen nog att själv välja en aktiv roll i trossamfundet?”
För en majoritet av Sveriges familjer är barndopet en religiös tradition som lyckats ta klivet över till den sekulära vardagen. Hur många reflekterar ens över dopets egentliga innebörd, när det mest är frågan om ett tillfälle att samla familj och vänner för att äta smörgåstårta tillsammans ett par månader efter förlossningen?
Lyckligtvis fler och fler. Sedan Svenska kyrkan separerades från staten är antalet som döper sina barn en nedåtgående trend.
Tänk på det för en stund. Vad är syftet med dopet om inte att vara ett aktivt val? Och hur aktivt är det valet när människan som döps är ett spädbarn?
Vi lever i ett land där vi resonerat oss fram till att det finns tillfällen då samhället har mer rätt än föräldrarna att bestämma över barnens välbefinnande. Tack vare det accepterar vi inte längre aga som uppfostringshjälpmedel, du har inte rätt att profitera på dina ungar genom att sätta dem i hårt arbete och tro fan att du kommer berövas dem om du utnyttjar dem sexuellt.
Trots det har vi ännu inte lyckats ta nästa steg på den mänskliga rättighetsskalan. Det finns få saker vi älskar mer än individens rätt att välja själv, ändå förs det ingen seriös diskussion om rätten för varje människa att själv välja vilket trossamfund hon vill tillhöra – om ens något. Och det som förbryllar mig med det är att det finns gott om trossamfund som aktivt tar avstånd från att döpa barn – så det är ingen exklusivt sekulär företeelse. Inom exempelvis pingströrelsen hänvisar man till det poänglösa i att omvända någon till Jesus om individen inte gör valet själv.
I Sverige bedömer vi, i de flesta fallen, att du är gammal nog att fatta dina egna beslut när du är arton år. För mig är det självklart att det inte innebär att de minderårigas vårdnadshavare ska ha rätten att fatta vilka beslut som helst i deras ställe. Och i den kategorin placerar jag religion.
Vill jag förbjuda dop av minderåriga? Ja, på samma sätt som jag vill förbjuda könsstympning. Det må finnas en skillnad dem emellan, men den är ytlig. Om det är viktigt för en man att stå utan förhud inför Gud måste det få vara ett beslut han fattar i vuxen ålder – inte en rätt vi tillskriver pojkens föräldrar, vars enda argument för omskärelsen är att vifta med tradition och religion.
De friheter du tar för givet existerar tack vare människorna som vågade säga att vi vet och kan bättre än att klamra oss fast vid tradition och religion.
Samtidigt som jag vill förbjuda exempelvis barndop är jag inte motståndare till religionsfriheten. Men – och det här är ett stort ”men” – jag anser att vi har nått en punkt där vi måste granska religionsfriheten, likställa den med våra andra friheter och föra in den i tvåtusentalet. För hur försvarar vi en så kallad frihet som inte tar hänsyn till individens framtid, en frihet som i stället godtyckligt lägger framtiden i andras händer?
Det kanske är en bagatell att barn fortfarande döps in i Svenska kyrkan och därmed döms till att betala kyrkoskatt och att själva fatta ett aktivt beslut i vuxen ålder om de vill lämna församlingen. Likafullt är det en symbol för hur felvänt vårt resonemang är.
Därför blir jag lycklig när jag ser statistiken över hur dopen minskar. Och därför blev jag smickrad när jag i går kontaktades av en bloggläsare som ska ha en namngivningsceremoni i stället för ett dop för sin snart ettåriga dotter.
Hennes fråga till mig var om jag kan bidra med en text om vår fantastiska värld utifrån ett icke-religiöst perspektiv och hur lyckligt lottad hennes dotter är som får växa upp i ett fritt samhälle.
Och det kan jag. Med glädje.
I kväll arbetar jag med texten. Jag hoppas göra ämnet rättvisa.
