Darwins bulldog, ett fradgande odjur, ohyfsad och arrogant … Bland religiösa är det få som väcker större frustration än Richard Dawkins — och beskrivningarna är lika varierade som fantasifulla.
Och du förstår ju varför, inte sant?. När du kollar på klippet nedan, känner du hur barbariskt ogenomtänkt han är? Herre jösses! Richard Dawkins kommer mörda oss alla.
Ställ alla världens homosexuella på rad och skjut dem: du har fortfarande inte utrotat homosexualitet. I nästa generation kommer det finnas en lika stor procentandel som gillar att mumsa på andra av samma kön. Det enda du har åstadkommit är en vinst av titeln Världens värsta massmördare.
Josefine Arenius jobbar för koncernen som ger ut Dagen, Sveriges riksorgan för människofientlig propaganda. (Exempelvis vägrade de häromveckan publicera en annons för en kristen hbt-förening, EKHO, med hänvisning till att merparten av prenumeranterna hatar bögar, flator, transor och bisexuella).
Emanuel Karlsten är redaktör för sociala medier på Expressen, dessförinnan var han journalist på Dagen.
Jag har sprungit på Emanuel på Twitter vid ett flertal tillfällen och han verkar alltid sympatisk. Det händer att jag trillar in på hans blogg, och minns jag inte fel har han länkat hit vid åtminstone ett tillfälle (det kan ha varit när han bloggade för Dagen).
Förra veckan förde Emanuels blogg samman mig med Josefines, bildligt talat, genom att inte mindre än fyra gånger insistera på att vi, läsarna, skulle ta del av hennes senaste inlägg.
”I dag skriver [Josefine Arenius] så bra om kyrkan och synen på homosexualitet.”
Som du förstår gjorde det mig nyfiken. Jag upplever Emanuel som liberal inom det frikyrkliga lägret, och jag ville se vad som gjorde honom extatisk. Följande är vad Josefine hade att säga om kyrkan och synen på homosexualitet, för dig som inte orkar läsa hela inlägget:
”Jag tänker inte kasta mig in i frågan om homosexualitetens rätt och fel. Det är det så många andra som gör. Men ett ord eller två om hur man behandlar sina medmänniskor.”
”Jag tror […] att den stora anledningen till att så många av oss kan gå så hårt åt i frågan om homosexualiet [sic] […] är att vi helt enkelt inte kan relatera.”
”För många av oss är tanken på att bli attraherad av något [sic] av samma kön – fysiskt såväl som förälskelsekänslomässigt [sic] – något som liksom inte ens finns i vår bregreppsvärld [sic] eller uppfattning. Och därför är det så sabla lätt att ta till stora ord som ‘sjukdom’, ‘tragiska händelser’, ‘bota’, ‘livsstilsval’ och annat.”
”Om jag får en dotter en gång. Som när hon är femton kommer hem och berättar att hon brottas med sin sexualitet. Hur vill jag att hon ska bli bemött? Hur vill jag att andra ska se på henne? Vad skulle jag själv säga? När den där människan som avviker från min norm inte längre är ansiktlös [sic] utan mitt eget kött och blod? En del av min kropp?
Och hur relaterar jag idag till den som är en del av samma kristna kropp som jag men som avviker från min norm? Med vilka ord – och med hur stora bokstäver – talar jag?”
”Om kyrkan ska fortsätta att tala om homosexualiteten – och det ska vi på ett eller annat sätt – så är det dags att vi börjar se på våra medmänniskor som tredimensionella, levande, älskande och relationella. Inte som anisktslösa [sic] människor vi inte känner som går att klumpa ihop till en grupp sammanbundna av en annan syn på sexualiteten än den vår tradition ser som helig och absolut.”
Att inte ta ställning är också ett ställningstagande
Någonstans förstår jag varför Emanuel blir glad över Josefines artikel. Läser du kommentarerna till inlägget blir det tydligt att hennes åsikter är kontroversiella i de egna leden. Tyvärr räcker inte det.
Det här är problemet: Josefine Arenius resonemang är fundamentalt felaktigt och Emanuel Karlsten gör fel när han köper det.
Redan i första paragrafen konstaterar hon att hon inte tänker ge sig in i frågan om ifall homosexualitet är rätt eller fel, sedan följer ett sammelsurium om att vi ändå måste respektera varandra trots våra olikheter. Avslutningsvis konstaterar hon att kyrkan ska fortsätta prata om människors sexualitet.
Det både Josefine och Emanuel ignorerar är att vi i dag besitter tillräckligt djupa kunskaper inom biologi, psykologi, antropologi och andra områden för att kunna ge ett definitivt svar på frågeställningen de inte vågar ta i: Homosexualitet är exakt lika rätt (och, för all del, lika fel) som heterosexualitet.
Framför allt belyser Josefine (indirekt också Emanuel) det stora problemet med våra trossamfund. När till och med människorna som ska föreställa de goda krafterna inom kyrkan inte vågar ta i sanningen för att bekämpa hatet, vilka chanser finns det för en människosyn som inte sammanfattas av hennes egna ord?
”Och hur relaterar jag idag till den som är en del av samma kristna kropp som jag men som avviker från min norm? Med vilka ord – och med hur stora bokstäver – talar jag?”
Föreställ dig att jag bokstaverar följande mening långsamt nu, Josefine, för det här är viktigt. Du ska inte ”relatera till” eller ”tala med” homosexuella över huvud taget, eftersom det signalerar ett utanförskap oavsett hur gulligull-gulligt du skräder dina ord. Du ska prata med människor! Och din kyrka ska inte fortsätta prata om människors sexualitet utifrån uppdelningen homosexuella och heterosexuella, eftersom det per definition innebär ett fortsatt (och felaktigt) ställningstagande till fördel för heteronormen.
Du är en kvinna som föredrar att penetreras av kukar, Josefine. Runt dig lever män som också gör det. Och kvinnor som hellre lapar fitta. Och en hel del människor av båda könen som gärna gör både och (en del till och med samtidigt).
Så är det, så har det varit och så kommer det förbli. Allt du hittills lärt dig om din och homosexuellas samlevnad i världen är fel.
Fakta och myter om homosexualitet
Nedan följer ett kraftigt förenklat resonemang om homosexualitet sett ur ett evolutionärt perspektiv. Är du intresserad av att lära dig mer finns det tusen och åter tusen böcker och avhandlingar i ämnet. Själv är jag en glad amatör med ett trettiotal verk i ryggen, så eventuella felaktigheter är på grund av mina brister – inte på grund av brister i evolutionsteorin.
1. Det finns ingen ”bög-gen”
Kristna ”forskare” har flera gånger ropat ut att de varit ”lösningen” på spåren, men det har de så klart inte. Homosexualitet är inte ärftligt annat än indirekt (två heterosexuella individer kan tillsammans skapa förutsättningarna för en homosexuell avkomma, medan sannolikheten för det inte är högre för ett homosexuellt föräldrapar) och om vi någonsin ska utveckla ett botemedel (varför skulle vi göra det?), kommer vi vara tvungna att jobba på ett polygenetiskt plan – det vill säga lyckas bemästra ett flertal gener som tillsammans ger en viss egenskap. Jämför med att det inte finns en enskild IQ-gen som avgör hela din intelligens.
2. Homosexualitet strider inte mot den darwinistiska teorin om naturligt urval, ”den starkes överlevnad”
Religiösa från alla läger älskar att hävda att vetenskapen inte kan förklara kärleken – att kärlek är en gåva från Gud till människan – och det är också skitsnack. Så vitt vi vet har exempelvis inte daggmaskar ett välutvecklat kärleksliv, men i takt med att arternas komplexitet ökar träder även känslorna in. Apor, hundar, katter, fåglar med flera: alla älskar, saknar och sörjer. Ibland på sätt som liknar våra, ibland i förenklad form.
[Det är egentligen principiellt fel att se på beteenden som enklare än de vi hittar hos oss själva, eftersom det bygger på den religiösa myten om att vi skulle vara höjdpunkten av ”skapelsen”. Vi är inte höjdpunkten av någonting, bara anpassade efter vår situation på samma sätt som daggmasken är anpassad efter sin. Men för enkelhetens skull fortsätter jag använda terminologin.]
Genom evolutionen har vi gått från encelliga organismer till världen du ser framför dig. De individer som varit bäst anpassade till omgivningen har kunnat reproducera sig, och det har lett till allt högre komplexitet. Utifrån den premissen är det den enklaste saken i världen att analysera hur kärlek kom in i bilden. Någonstans längs vägen blev vi så komplexa att replikering slutade vara ett alternativ: vi blev beroende av fortplantning tillsammans med en partner. Det ledde i sin tur till att sex utvecklades till en trevlig akt (det uppmuntrar beteendet), att kärlek blev fogmassan som höll oss samman (antingen som flock eller par) och att till och med svartsjuka kom in i bilden, som en försvarsmekanism mot att bli lämnad ensam i den hårda, kalla världen.
Bögarna då? Och flatorna? Och de däremellan? Hur kunde de överleva det naturliga urvalet?
Som jag skrev ovan är det inte en enskild gen – eller mutation – som ligger bakom individens sexuella läggning. Om så varit fallet kunde det naturliga urvalet mycket väl ha raderat genen från vår arvsmassa vid det här laget. Nu handskas vi i stället med ett naturligt beteende för vår art: attraktionen till andra individer, för fortplantning, kärlek, ömhet, överlevnad, hälsa och trygghet.
Sex är en belöningsmodul, kyssar och kramar likaså, och som sådan har den kommit att spela en större roll än enbart reproduktion. Sex knyter band, förenar och förstärker relationer. Sex kan vara ett maktmedel; sex kan vara hämnd; sex kan vara trygghet; sex kan vara förtryck. Och mitt i denna smältdegel av känslor står vi, människorna, och översköljs från alla håll samtidigt.
Män som knöt starkare band med varandra hade större chanser att överleva och i förlängningen sprida sina gener; kvinnor som knöt starkare band med varandra hade större chanser att överleva och trygga avkommornas överlevnad. Och få saker knyter starkare band människor emellan än vad sex gör.
Visst ger det uttrycket ”det är inget fel med att suga av en kompis” en helt ny innebörd?
3. Homosexualitet minskar dina chanser till fortplantning, evolutionens självändamål
Forskare har observerat homosexuella relationer hos hundratals arter, från bisonoxar till pingviner. Precis som hos oss människor finns det inga övertygande bevis för att homosexuella individer har en märkbart lägre chans till fortplantning. Och kom igen, trots vårt samhälles relativt höga acceptans för homosexuella relationer är det inte svårt att föreställa sig hur många som ändå lever med partners av motsatt kön. Föreställ dig då hur högt mörkertalet har varit historiskt sett (och fortfarande är i mindre sekulära delar av världen). Bögar och flator har alltid fått barn. I dag har vi förmågan att hjälpa dem få det tillsammans med personerna de verkligen älskar – det är vår moraliska plikt att möjliggöra det.
4. Homosexualitet är inte ett sinnestillstånd eller ett livsstilsval
Inom vetenskapen förblir en teori alltid en teori eftersom det kan dyka upp ny information som ställer vår kunskap på ända. Detta gäller även evolutionsteorin, vilket gärna påpekas av religiösa meningsmotståndare. Nåväl, det är någonstans här människor ska sluta bete sig som imbeciller. Det finns få teorier som kan matcha evolutionslärans massiva bevisföring (det skulle i så fall vara teorin om att jorden är rund), och när vetenskapsmän slänger sig med ordet ”teori” menar de det inte som en synonym till ”gissning”.
På andra sidan står arga, hatiska människor och viftar med uråldriga skrifter baserade på myter, lögner och hörsägen. Den enda sanningen exempelvis en kristen kan prestera angående homosexualitet är att Bibeln säger att det är en synd. Å andra sidan säger samma bok att de ska äta fekalier:
”Tillredd som kornkakor skall maten ätas av dig, och du skall tillreda den inför deras ögon på bränsle av människors avföring. Och Herren tillade: ‘Likaså skall Israels barn äta sitt bröd orent bland hedningarna, till vilka jag skall fördriva dem.’”
– Hesekiel 4:12-13
Logiken är uppenbar: Ät bajs om du tror att homosexualitet är en synd.
Ett par ord på vägen (och ett filmklipp)
Att vi har utvecklats till en punkt där vi kan kontemplera, ifrågasätta och fördöma våra olikheter kommer aldrig vara samma sak som att de är onaturliga. Och så länge vi kämpar, med mod och förnuft, för att leva i samförstånd med varandra, övriga arter och planeten vi delar, kan vi aldrig förlora vår mänsklighet.
Det är däremot en risk som tas av varje individ som låter sig styras av de böcker vi känner som Torah, Bibeln och Koranen.
”Adam Hood, a straight man who was formerly gay, believes strongly that homosexuality is a sin.”
Fotnot: För den som inte vet det vid det här laget, är jag en heterosexuell man som just nu saknar ett aktivt sexliv. Därför har jag tid att skriva sådana här texter.
Jordens befolkningsutveckling år 1800-2100, med tre potentiella utvecklingskurvor för de närmaste 90 åren (enligt FN).
Föreställ dig att jorden är ett bankvalv fyllt till bredden av rikedomar. I just det här bankvalvet finns det pengar, guld, diamanter och annat av värde i mängder som överträffar dina vildaste drömmar – och du häpnar inför åsynen.
Förväxla inte den fascinationen med ett löfte om oändlig förmögenhet. Just det här bankvalvet må vara större och mer välfyllt än du kan överblicka, men det är fortfarande konstruerat av fyra väggar, ett golv och ett tak. Och som sådant har det ett givet utrymme – tillgångarna är begränsade – och i samma stund du börjar spendera mer än du sätter tillbaka, kommer resurserna sina.
Efter att jag publicerade föreläsningen med Brian Cox fick jag en fråga: När är jorden överbefolkad?
”Poängen är att det är närmast omöjligt att säga något om en eventuell överbefolkning. Vilken population klarar jorden att hantera?”
Det som bekymrar mig med frågeställningen är det trångsynta, kortsiktiga och partiskt mänskliga perspektivet.
Jorden har varit överbefolkad av människan i 10 000 år, sedan vi först började bruka jorden och kunde föröka oss i en takt som ställde oss utanför det naturliga kretsloppet; utanför den harmoni på liv och död som existerade mellan arterna, där populationen växlade i takt med tillgången på föda och vi aldrig tog ut mer än vad som stoppades tillbaka i bankvalvet.
Vi besegrade naturen och blev jordens härskarras.
Som sådan har vi kontinuerligt brukat mer än vad jorden förmått stoppa tillbaka i kretsloppet. Andra arter har gått under, skogar har skövlats, floder har dirigerats om, sjöar har torkat ut, havet har sakta tömts på liv.
Frågan är inte om vi är överbefolkade, frågan är när vi når den kritiska punkt där jorden inte klarar en enda människa till. Är det vid femton miljarder? Är det vid hundra miljarder? Jag vet inte. Och ärligt talat vill jag inte veta.
Personen som kommenterade visade tillförsikt inför vetenskapens underverk, och jag håller med honom. Det vi som art har uträttat är fantastiskt. Vi har gjort oss själva till mästare över våra liv, besegrat barnadödligheten och satt tak över våra huvuden. Vi lever längre än någonsin och är kanske på väg mot en framtid som är ljusare än någon av oss kan föreställa sig, med artificiell intelligens, nya upptäckter och ännu bekvämare livssituationer för den med förmånen att födas i rätt del av världen.
Eller?
Det är enkelt att glömma bort att människan inte är en hundra procent rationell varelse, att vi inte styrs av gemensamma mål globalt eller ens delar grundläggande värderingar. Lika enkelt är det (tydligen) att blunda för allt vi offrar i takt med att vi förökar oss. Och vad som händer senare. Kanske inte om hundra år, kanske inte om tusen … Men sedan, när bankvalvet tömts? Vad händer då?
”If we don’t halt population growth with justice and compassion, it will be done for us by nature, brutally and without pity – and will leave a ravaged world.”
– Henry Way Kendall, Nobelpristagare i fysik
När vi ser tillbaka på historien förundras vi av tidigare generationers grymhet. Hur kunde exempelvis författarna av den amerikanska konstitutionen, som var den tidens största frihetskämpar, samtidigt äga slavar? Hur kunde Charles Darwin, som var artonhundratalets intellektuella gigant, skriva så nedlåtande om negrer? Och så vidare. Fenomenet kallas Zeitgeist och innebär i korta drag att vi måste döma historiens figurer utifrån samhällsklimatet som rådde då – inte vårt.
Jag ställer mig ofta frågan hur min generation kommer dömas av de som inte tar hänsyn till Zeitgeist. Det är aldrig enkelt att sia om framtiden, men jag hoppas innerligt att vi kommer dömas för vår snäva syn på mänskligheten och framtiden. Varför? Det skulle betyda att saker har förändrats till det bättre.
”Speciesism” betyder ”diskriminering baserad på arttillhöriget”, och det är vad vi gör oss skyldiga till. I kommentatorns framtid har vi maximerat effektiviteten av produktionen, men vad återstår av jordens ekosystem? Hur många arter lever fritt, utan att vara en del av mänsklighetens planer för försörjning, när jorden befolkas av femton miljarder hungriga individer? Hur många frizoner återstår, obesudlade av vår framfart?
Och framför allt: Kan vi någonsin stoppa tillbaka mer än vi plockar ut? Nej, det går inte att skapa ”något” från ”inget”. Klockan fortsätter att ticka oavsett hur effektiva vi blir. Vi kanske kan sakta tiden, tids nog hinner den ändå i kapp oss. När vi pratar hållbarhet i dag menar vi egentligen ”skademinimering”, inte sann hållbarhet.
Forskare har räknat ut att vi hade varit drygt en halv miljon människor på planeten i dag om vi aldrig tagit det där första, avgörande spadtaget. Tänk på det en minut, låt det sjunka in. Vi är sju miljarder i dag. Varför har vi så svårt att förstå att vi måste krympa som art? Varför visar vi medlidande med människor som inte borde födas i framtiden? Hur kan det vara en ful tanke att tänka att familjer klarar sig med ett eller två barn, när vi besitter kunskapen att föra de barnen in i vuxenlivet och samtidigt skapa en ljusare framtid även för deras barn?
Jorden är överbefolkad så länge det sitter ett bäst-före-datum på våra begränsade resurser. Att vi inte känner till när det datumet infaller förändrar ingenting.
Mot slutet av föreläsningen som föranledde den här diskussionen, valde Brian Cox att citera Carl Sagan. Vis av erfarenhet vet jag att bara en bråkdel av er såg hela klippet, därför tänker jag avsluta med att upprepa Sagans ord om vår jord, inspirerad av fotografiet nedan.
Jorden fotograferad av Voyager 1, sex miljarder kilometer hemifrån.
”From this distant vantage point, the Earth might not seem of particular interest. But for us, it’s different. Consider again that dot. That’s here, that’s home, that’s us. On it everyone you love, everyone you know, everyone you ever heard of, every human being who ever was, lived out their lives. The aggregate of our joy and suffering, thousands of confident religions, ideologies, and economic doctrines, every hunter and forager, every hero and coward, every creator and destroyer of civilization, every king and peasant, every young couple in love, every mother and father, hopeful child, inventor and explorer, every teacher of morals, every corrupt politician, every ‘superstar’, every ‘supreme leader’, every saint and sinner in the history of our species lived there – on a mote of dust suspended in a sunbeam.
The Earth is a very small stage in a vast cosmic arena. Think of the rivers of blood spilled by all those generals and emperors so that, in glory and triumph, they could become the momentary masters of a fraction of a dot. Think of the endless cruelties visited by the inhabitants of one corner of this pixel on the scarcely distinguishable inhabitants of some other corner, how frequent their misunderstandings, how eager they are to kill one another, how fervent their hatreds.
Our posturings, our imagined self-importance, the delusion that we have some privileged position in the Universe, are challenged by this point of pale light. Our planet is a lonely speck in the great enveloping cosmic dark. In our obscurity, in all this vastness, there is no hint that help will come from elsewhere to save us from ourselves.
The Earth is the only world known so far to harbor life. There is nowhere else, at least in the near future, to which our species could migrate. Visit, yes. Settle, not yet. Like it or not, for the moment the Earth is where we make our stand.
It has been said that astronomy is a humbling and character-building experience. There is perhaps no better demonstration of the folly of human conceits than this distant image of our tiny world. To me, it underscores our responsibility to deal more kindly with one another, and to preserve and cherish the pale blue dot, the only home we’ve ever known.”
– Carl Sagan, Pale Blue Dot
Det var allt för den här gången. Ha en ljuvlig lördagsafton.
Jag vet, jag vet. När du besöker en skribentblogg med undertoner av vetenskap och ateism, förväntar du dig annat än att översköljas av filmklipp.
Du får se det som att jag gjorde den här dagen till en treenighet. Först gick vi in på de hemska aspekterna av mänskligheten, sedan vidare till hopp, kunskap och kärlek.
Nu är det dags för total idioti. Eller, om du hellre ser det så, ofrivillig humor.
Kan någon ge den här snubben ett proaktivt Darwin Award innan han slår ihjäl sig? Eller åtminstone se till att kameran rullar när han väl gör det?
Kan inte minnas när mitt skratt nådde ett så starkt crescendo senast. Efter sju minuter garvade jag så hårt att det läckte kiss.
Jag vill härmed få det fört till protokollet att jag inte alls är en motståndare till att du tackar mig för en trevlig blogg genom att skicka presenter, oavsett vad du hört.
Låt mig ta ett exempel: Häromveckan hörde en läsare av sig och sa att hon ville tacka för en text som berörde henne särskilt mycket. Och eftersom ni alla vet att jag läser vetenskapslitteratur på löpande band föreslog hon att jag skulle skicka över min önskelista hos Adlibris, så kunde hon själv välja ut ett par titlar åt mig.
Okej, är du med? I går väntade ett paket när jag kom hem och svårare än så var det inte att göra mig till en lite lyckligare pojke.
Skölj och upprepa.
The Moral Animal: Why we are the way we are: The new science of evolutionary psychology av Robert Wright.
”An accessible introduction to the science of evolutionary psychology and how it explains many aspects of human nature. Unlike many books on the topic, which focus on abstractions like kin selection, this book focuses on Darwinian explanations of why we are the way we are – emotionally and morally. Wright deals particularly well with explaining the reasons for the stereotypical dynamics of the three big S:s: sex, siblings, and society.”
– Amazon.com
The New Atheism: Taking a stand for science and reason av Victor J. Stenger.
”One of the most forlorn ways of defending religion is to misconstrue, distort, or ignore the best arguments put forward against it. Unfortunately, this spirit of obscurantism now animates even secular critics of the ‘new atheism.’ Victor Stenger dispels the resultant blizzard of lies and half-truths with great skill in this timely and accessible book. We are all in his debt.”
– Sam Harris
En vän tittade förbi för att prata av sig en stund. Det var ett tag sedan vi sågs och det första hon anmärkte på var min nya passion.
”Fy fan, Philip. Det stinker piprök i hela lägenheten.”
Jag hade inte tänkt på det så. Visst har jag känt hur bostaden sakta har ändrat karaktär. Från att ha burit den utvädrade, sura doften av cigarettrök har rummen i stället fyllts med en tjockare, sötare arom från orientaliska kryddor och amerikanska tobaksfält. Och jag har uppskattat förändringen.
Att komma hem har blivit att träda in en fantasi om oxblodsröda skinnfåtöljer, väggar täckta med böcker och en evigt välfylld bar.
För mig symboliserar pipröken det goda i livet när allt annat är rörigt och rutinartat. Och då har vi inte ens gått in på själva upplevelsen av att röka en pipa. Glöm ciggens femminutersflås, inhägnade rökrutor i kylan utanför krogen och nikotingula fingrar. En pipa behöver du tid för att röka. När stoppet är packat vet du att du har fyrtiofem minuter långsamt blossande framför dig och att inget annat får spela någon roll. Det blir bara du, en värld av smaker och dagens meditativa stund. Kanske väljer du en bok som sällskap, kanske försvinner du till drömmar om framtiden. Medan den snidade roten i handen värmer dig befinner du dig i det lugn som tröstat stora tänkare genom generationerna; tillsammans med män som presidenterna John Adams och Franklin Roosevelt, författarna J.R.R. Tolkien och Mark Twain och vetenskapsmännen Albert Einstein och Charles Darwin. Du är i gott sällskap och varje bloss blir en uppmuntran om att du kan lite mer – att du kan lite bättre om du bara tar dig tid.
Min väns kommentar förintade den illusionen och dränkte mig i olustkänslor inför framtiden.
Vad händer om ungkarlslivet kommer till sitt slut? Vad händer om jag träffar en kvinna jag inte kan skydda mig emot? Vad händer om jag panikskriker, ”Kom inte här och kära ned mig!”, utan att det hjälper? Vad händer om hon säger de förbjudna orden, om hon kräver att jag ska välja mellan att röka utomhus eller att inte röka alls?
Jag vågar inte fundera på det.
En pipa ska rökas inomhus och därmed basta.
”I believe that pipe smoking contributes to a somewhat calm and objective judgement in all human affairs.”
– Albert Einstein
”I once loved a girl, but she couldn’t take
that I visited troublesome houses.
She’d say, when I got home, to leave her alone.
She could taste trouble on my mouth.
When she was gone I missed her, I did …
And still went to troublesome places.”
Bonnie Prince Billy & The Cairo Gang
”Troublesome Houses”
The Wonder Show of the World (2010)
Fotnot: Rykande färskt album, här är din chans att upptäcka det innan alla andra gör det. (Nå väl, Will Oldham kommer aldrig ta världen med storm.) Frånvaron av en riktig musikvideo får du stå ut med.
Fotnot 2: Undrar du hur jag spenderar en långfredag som denna? Albumet ovan går på repeat medan Richard Dawkins fyller mitt huvud med evolutionslära. Vissa ägnar sina fredagskvällar åt att praktisera naturligt urval, jag nöjer mig med att läsa om det.
Jag vaknade till en stad utan vatten. Badrumskranen stönade, toaletten suckade. Och jag, jag flinade.
Äntligen, tänkte jag. Det dröjde inte innan ICA var plundrat på Ramlösa, Loka och påskmust, folk samlades på torget för att tigga vatten från tankbilar och jag, jag log.
Snart sprider paniken ut sig på allvar, tänkte jag. Snart reduceras vi till primitiva stenåldersmänniskor, pådrivna av våra drifter, långt borta från civiliserat beteende, var man för sig själv: den starkes överlevnad.
Nu djävlar, tänkte jag. Nu djävlar kommer jag få ligga.
Ett par timmar senare var vattnet tillbaka.
Fan.
”Jag tycker den bild som i modern tid målats upp av att religion och vetenskap står i motsats till varandra är rätt trist. Det finns vissa vetenskapsmän och vissa religiösa grupper som gör allt för att behålla den bilden men sanningen är ju att vi förmodligen aldrig haft den starka vetenskapliga tradition vi faktiskt har i väst om det inte vore för kristendomen.”
– Signaturen Finarfin i en kommentar till det här inlägget
Nej, Finarfin. Vi har fått vår vetenskapliga tradition trots religionens inflytande, inte tack vare den. Din uppfattning är så utbredd bland religiösa att jag skulle kunna ödsla mitt liv på att bemöta den, utan att lyckas åstadkomma ens en repa i den självförhärligande anti-logik som är tro.
Öppna valfri titel om vetenskaplig idéhistoria och häpna över hur ofta meningar som ”När han presenterade sin teori hamnade han i onåd med kyrkan.” och ”Efter att ha ställts till svars för sina upptäckter tvingades han göra avbön.” förekommer. Till och med Galileo Galilei – upphovsmannen till den experimentella vetenskapen – drogs inför rätta av den katolska kyrkans inkvisition och dömdes till husarrest för återstoden av hans liv. Varför? Han råkade dra den vetenskapliga slutsatsen att jorden inte är universums mittpunkt.
Att du genom historien har tvingats välja prästskruden för att kunna ägna dig åt sanktionerad vetenskap, är inget som talar till exempelvis kristendomens fördel – snarare ett bevis för kyrkans strypgrepp runt samhället. Vetgiriga människor har alltid existerat. Om du förr i tiden ville slippa avrättning på grund av din upptäckarglädje, var det bara att rätta in sig i ledet. För många olyckliga räckte inte ens det; oräkneliga är de som dömts till döden för hädiska tankar.
Och då har vi inte ens gått in på varför Charles Darwin väntade till 1859 med att publicera en idé som föddes nästan tjugofem år tidigare. Visst, han behövde tid på sig för att reda ut bevisen. Och visst, han led av en kronisk sjukdom som slog ut honom under månader åt gången. Men framför allt annat brottades han med rädsla inför den inneboende kraften i idén om naturligt urval – en kraft som skulle skaka all religion ända ned till dess grundvalar.
Satt i ett historiskt perspektiv är 1859 inte lika långt tillbaka som andetaget du nyss drog. Ändå har mycket lyckats inträffa sedan dess. Åtskilligt har varit bra, en hel del dåligt. Skillnaden mellan mänsklighetens positiva och negativa steg de senaste 150 åren, är att inget av de positiva, med hedern i behåll, kan tillskrivas utövandet av religion.
När vi pratar om intelligent liv på vår planet brukar vi endast inkludera oss själva – vi, den mänskliga rasen. Vi dunkar varandra i ryggen och reser våra glas i en skål till medvetenheten om den egna existensen satt i ett tidsperspektiv som sträcker sig bortom den enskilda individens liv och död.
”Intelligens,” säger vi. ”Det är skillnaden mellan oss och djuren.”
Om vi för en sekund riktar vetenskapens lampa mot oss själva, sänker vi genast den festliga stämningen. Med vår egen definition av intelligent liv har en majoritet av jordens befolkning fortfarande inte nått målet. Den första människan vi kan tillskriva en intelligent uppfattning om sin egen existens var just Charles Darwin. Till skillnad mot alla före honom kunde han svara på de största frågorna av dem alla: Varför är vi här? Och hur kom vi hit?
Publiceringen av ”On the Origin of Species” gav mänskligheten chansen att i sanning bli en intelligent ras. Efter 4,5 miljarder år av jordens evolution existerade det äntligen en varelse som kunde göra livet begripligt, utan att falla tillbaka på sagornas skimmer och enkla svar byggda på lögner.
Jag kan inte låta bli att se ironin i att religiösa människor ändå envisas med att försöka ta åt sig äran för det. Lika lite kan jag undvika nedstämdhet inför insikten om hur starkt motståndet fortfarande är gentemot möjligheten att se sig själv i spegeln och mötas av en intelligent varelse som tittar tillbaka.
Trots att jag begåvats (förbannats?) med en hjärna som placerar mig i den rationellaste delen av befolkningen*, har jag en tendens att alltid ifrågasätta mig själv. Jag vrider och vänder på alternativen, tittar under varje sten, vankar rastlöst och letar kontinuerligt efter bevis på att jag tänker i rätt riktning. Kanske är det ena kopplat till det andra, kanske inte. Faktum kvarstår att det kan göra mig jobbig för såväl mig själv, min omgivning och de kvinnor som släpper in mig.
Ibland behöver saker inte vara fullständigt logiska, särskilt inte inom den kreativa fåra som försörjer mig. Att bryta normer, ”tänka utanför boxen”, och vara lite knäpp är startskottet för många oväntade, bra idéer. Först när de är kläckta kan du unna dig att börja tänka logiskt.
Ett ämne som inte tillåter någon form av logik över huvud taget är religion. Är du en trogen läsare känner du redan till mitt agg mot religion, teologi och övernaturliga sagor. Där en agnostiker ser harmlöst gulligull, ser jag endast lidande och kedjor runt människans fulla potential.
Religion är aldrig harmlöst. Religion är aldrig bara du och gud. Framför allt annat är religion aldrig förutsättningen till gott beteende, moral och altruism – snarare tvärtom.
Religion förblindar. Religion bygger murar. Religion göder hat.
Nog om det. Min chans att omvända en troende är noll och intet – det är inte dit vi är på väg. Du är inte per automatik en sämre människa i mina ögon om du är troende och jag ser dig inte som min fiende. Det enda jag känner är en inte särskilt fridfull irritation över att du berövades möjligheten att lära dig tänka.
Jag citerar ofta andra här i bloggen. Författare, Darwin, Dawkins – många bidrar med tankar jag hoppas ger behållning till fler än undertecknad.
I kväll ska jag bryta det mönstret. I kväll ska jag citera mig själv.
Jag hade en diskussion med en kristen kvinna och ämnet halkade in på logik. Trots att religion bygger på ”tro”, logikens antites, hävdade hon bestämt att hennes kristna tro rymmer lika mycket logik som vetenskapen. Det blir extra lustigt när du läser SAOL:s definition av ordet: ”Logik, läran om det riktiga tänkandet; följdriktighet”.
Att tänka eller tro, det är frågan. Oavsett vad svaret är för dig finns det ett som är logiskt: Religiös tro formar människors liv på grunden ”ifrågasätt inte; tro”, vilket fråntar individen rätten till logiskt tänkande.
Om du vaknar övertygad om att Björn Ranelid är guds son, spärras du in på ett dårhus. Om en miljon människor gör det kallar vi det en religion (och Björn Ranelid blir rik på kuppen).
På ett ungefär.
Så, hur gick min diskussion med den kristna kvinnan? Resultatet var ganska poänglöst, faktiskt. Hon är inte ett steg närmare en ren tanke, men logiken blev inte besegrad av religiösa dogmer i dag heller. Status quo, med andra ord.
För att inte hela diskussionen skulle vara ett slöseri med tid kände jag att hon åtminstone förtjänade ett par visdomsord på vägen. I altruistisk, ateistisk anda ville jag bjuda henne på en logisk tankekedja, något att ta med sig vidare till församlingen.
Du får också använda frasen fritt, jag känner mig generös i kväll.
”Rent logiskt bör religiösa människor skrivas in på mentalsjukhus för behandling.”
Richard Dawkins TED-föreläsning om religion kontra ateism. 30 nyttigt investerade minuter av ditt liv.
*För den som inte redan vet det: Personlighetstester används flitigt av företag och föreningar. Jag har kommit i kontakt med dem vid ett par, tre tillfällen – alltid med samma resultat.
Här ser du hur skägget såg ut sist det begav sig, början av vintern 2008.
Tack för alla kommentarer. Ja-sidan vann en förkrossande seger. Någon på nej-sidan menade att ett helskägg kan skada mina chanser till romantiskt kuttrasju. Ha! svarar jag på det. Skägget är en konsekvens av ett dött kärleksliv, inte det omvända.
I alla fall.
Ser du att jag fortsatte raka skallen sist det begav sig? Med ett flyende hårfäste var det mitt sätt att försöka behålla någon form av värdighet, antar jag.
Glöm det den här gången. Glöm poppigt modeskägg eller mysigt reklamsnubbeburr.
Tänk Charles Darwin i stället.
Rapport följer.
Jag uppmärksammades på en debattartikel i dagens Expressen. Genusdebatten är – som vanligt – i full fart.
Eva Sternberg dömer ut den gravida folkpartisten Birgitta Ohlsson för att hon väljer ett EU-uppdrag i stället för att stanna hemma med barnen.
I tre paragrafer närmar hon sig ett av mina favoritämnen: evolutionär biologi.
”Hon påstår att hennes man inte är en dinosaurie, utan en modern man, som klarar av att bli far även i Bryssel. Den bistra sanningen, Birgitta, är att din man är en likadan man som din far och hans far och hans far. Det skapas inga ”nya” män på kortare tid än åtta miljoner års evolution.
Den verkligt bistra sanningen är att barnet i magen påverkas starkt av varje stresspåslag. Att lugn och ro är avgörande för barnets väl och ve. Ja, till och med dina barnbarn kommer att påverkas av hur du lever under den fortsatta graviditeten.
Människans barn föds egentligen två år och tre månader för tidigt med tanke på hjärnans utveckling. Kvinnor har genom historien förstått det lilla barnets speciella behov – fram till Alva Myrdal. Vi ska vara tacksamma mot våra anmödrar, som har stått på sig och förklarat för männen att barnens rätt ska sättas främst.”
Det är lustigt när en människa kan ha rätt i sak och ändå vara helt ute och cykla. Ja, de miljoner år som gått sedan primaterna började utvecklas har sett en långsam utveckling av Homo sapiens – tillräckligt långsam för att inte märkbart påverkas av ett par tusen år så kallat civiliserat leverne. Och ja, människans barn föds för tidigt och är beroende av att minst en vuxen är ständigt närvarande de första åren. För det kan vi tacka vår upprätta gång.
Men.
Eva Sternberg missar helt poängen inom evolutionär biologi, den poäng exempelvis Matt Ridley lyfter fram i The Red Queen: Sex and the Evolution of Human Nature:
Ingen människa, vare sig man eller kvinna, är skapt för att spendera åtta timmar per dag i en direktörsstol, lika lite som hon är skapt för att leva livet inlåst med sina barn. I jägar- och samlarkulturen spelade kvinnan en avgörande roll även för stammens försörjning. Det är sant att mannen var jägaren som färdades långa sträckor från hemmet för att jaga åtråvärda proteiner. Desto viktigare var kvinnans roll, den av samlaren. Jakt var farligt och godtyckligt, medan insamlandet av exempelvis rötter och bär var mer förutsägbart men slitsamt. Och för den dagliga överlevnaden var den senare rollen den mer essentiella.
Faktum är att mannen framstår som det onödiga könet i ett evolutionärt perspektiv. Vi är blott glorifierade spermadonater som höjt oss själva till skyarna genom att flexa musklerna närhelst vi givits chansen.
Tyvärr slåss båda sidorna i den här debatten inte bara på fel planhalva: de har inte ens hittat rätt slagfält. Hårdhudade feminister blundar för forskning som kan gynna jämställdheten – men som kräver att de evolutionära skillnaderna mellan män och kvinnor lyfts fram – medan de av Eva Sternbergs skola tror att föråldrade, religiösa ideal är vägen till ett idealsamhälle.
Visste du det här om Aristoteles?
• Hans teorier om gravitation, de fyra elementen (jord, luft, eld och vatten) och alla objekts strävan efter sina naturliga positioner, har mer än det mesta stöttat kristendomens och islams irrläror om en ”designad” värld.
• I sin vetgirighet dissekerade han en uppsjö arter, bland annat en bläckfisk. Det skulle dröja två tusen år innan västerländska forskare gjorde en mer avancerad analys av bläckfiskars fortplantningsorgan.
• Aristoteles inflytande har fortsatt i modern tid. Bland annat Ayn Rand inspirerades av hans läror.
• Om du kastar en sten fortsätter den i en rak bana framåt så länge den drivs framåt av osynliga krafter i luften. I samma sekund de krafterna tar slut faller stenen platt till marken, i en lodrätt rörelse utan horisontell inverkan (föreställ dig att du släpper stenen ur din hand). Enligt Aristoteles.
• Kvinnor har färre tänder än män, hävdade Aristoteles.
Det står bortom allt tvivel att Aristoteles hör till den moderna historiens mest lärda människor. Efter att ha studerat under Platon bröt han sig loss och utvecklade egna teorier, blev lärare till Alexander den store och grundade en egen skola (Lyceum).
Problemet är att han hade fel i det mesta. Satt i relation till tidens anda (Zeitgeist) var han utomordentligt upplyst, men det grusas av en överdriven tro på de egna idéerna.
Vem som helst kan räkna antalet tänder på hundra kvinnor och hundra män, för att ta reda på om könen skiljer sig åt. Aristoteles var för envis och lät bli.
Vem som helst kan be en vän kasta en sten, ställa sig vid sidan av och observera hur stenen stiger och faller som en båge. Aristoteles var övertygad om kraften i sina teorier och lät bli.
I går drog den svenska valrörelsen i gång på allvar, med en direktsänd partiledardebatt på tv. Mycket kan sägas om våra kära partiledare, men att någon av dem kommer leva kvar i framtidens minne – som en Aristoteles av vår tid – vore en överdrift. Ändå står de där, självsäkra och övertygade, och predikar sina utopiska idéer i hopp om att vinna folkets gunst.
Jag kommer inte följa årets valrörelse; jag kommer inte rösta. Vi leds av okunskap och sätter vår tro till gissningslekar. På ytan stoltserar vi med vackra dekorationer – moment över mänsklighetens flärdfulla framsteg – men ingenting har förändrats därunder sedan Aristoteles tid. Vi är fortfarande ett djur som inte vågar dissekera sig själv.
Att stå vid sidan av och betrakta hur folket grälar över ideologi och sakfrågar, är som att beskåda ett äkta par som flyttar in i ett fallfärdigt hus och bråkar över vilken inredning som kan förhindra att det rasar.
”Det är något skumt med min espresso,” säger den ene mannen. ”Jag kan inte riktigt sätta fingret på vad det är.”
”Min smakar bra,” tycker hans fru. De två andra paren tittar på varandra, doftar på kopparna och provsmakar försiktigt. De är dästa efter middagen: under kvällens lopp har det burits in den ena rätten efter den andra från restaurangköket, vinflaskor har åkt snabbskjuts till glasåtervinningen och övriga gäster har anpassat samtalsnivån efter skratten från det här sällskapet.
”Jag tror det är billiga bönor,” säger fru nummer två. ”Inte riktigt vad man förväntar sig på ett ställe som det här.”
”Nej, det är inget fel på bönorna” säger hennes man. ”Det är arabica, det känner jag på doften.”
”I så fall är de dåligt rostade,” snäser hon som svar.
”Det här är inte arabicabönor,” påstår den tredje mannen. ”Ni vet hur det är. Mat kan de laga, men så fort det kommer till kaffe är alla amatörer.”
”Herregud, det är en espresso. Det är inte ens gott, jag dricker det bara för att bli pigg,” inflikar den tredje frun. Och där tar diskussionen fart på allvar. Någon menar att det inte är något fel på bönorna, att det i stället är kvarnen som är inställd för finkornigt – att vattnet passerade för snabbt under bryggningen. Så kan det givetvis inte vara, påstår en annan. Svaret ligger i vattentemperaturen, det var inte hett nog när det träffade kaffet och aromerna utvecklades inte. Struntprat, hävdar en av kvinnorna, det är maskinen som inte har rengjorts tillräckligt nyligen.
Och så vidare. När de tre paren skiljs åt sker det utan glada miner och lyckönskningar. De kommer förbli vänner, men den här kvällen slutade i ovänskap.
Över ett bråk om espresso.
* * *
Som du förstår hittade jag på exemplet ovan, att det handlar om en allegori. Varje dag uppstår konflikter, vi blir oense om smått som stort och inte sällan är det precis lika löjligt som att gräla över vad som är fel med en espresso. Varför?
När som helst kunde någon i sällskapet ha rest sig, gått till köket och undersökt hur det egentligen låg till. Vilka bönor användes och i vilket land skördades de? Av vilket märke var espressobryggaren, när rengjordes den senast och hur varmt vatten producerade den? Och personen som gjorde deras espressos, hur länge lät hon vattnet rinna igenom? Malde hon bönorna efter att beställningen togs upp, eller hade hon redan i förväg malt tillräckligt för hela kvällen?
Ytterst få av oss reser oss någonsin upp för att gå till köket på jakt efter de riktiga svaren. I stället nöjer vi oss med gissningslekar, antaganden, hörsägen, politiska ideologier och religiösa doktriner. Vi grälar, slåss och startar krig under fanan ”jag har rätt, du har fel”, trots att det finns en värld av kunskap tillgänglig för den som orkar söka ett par steg bortom lathetens trygghetszon.
Orkar du?
Var inte en människa som grälar om espresso. Eller var det. Valet är ditt.
Vi för en daglig kamp, livet och jag. För varje sak jag hittar att omfamna och älska, dyker något upp att hata och förakta. Med tiden har det blivit en balans jag uppskattar. I dag vet jag att jag inte kan ha det ena utan det andra – att mitt liv skulle vara fattigare om jag bekämpade varje uttryck av vrede, irritation, avsmak och sorg.
Artonårige jag fnös åt det sköra, vackra eller gulliga. Romantiska komedier var fåniga, bäbisar löjliga och sorg den känsla som mer än någon annan skulle sopas under mattan.
Tjugoåttaårige jag får gåshud av skönsjungande människor, varvar ned ensam till Hollywood-rullar med lyckliga slut och låter sig beröras av vänners med- och motgångar.
Någon dag kanske jag till och med lär mig gråta. Någon dag kanske jag lyckas besegra den sista machobarriären.
Den dagen är inte här än. När jag nås av nyheten att en av mina mest omtänksamma läsare har dött i en trafikolycka, bildas en klump som fastnar i halsen. Med i bilen fanns hennes båda barn. Sonen kommer förhoppningsvis överleva, dottern tog avsked tillsammans med sin mor.
Det är som det är och det är inte mer med det. Folk dör varje dag. Ägnar du dig åt weltschmerz kommer du leva ett jobbigt liv.
Ändå.
Under loppet av ett halvår fick jag en vän som alltid hade något att säga. Hon blandade eftertanke med glädje och underfundiga betraktelser med skruvad galenskap. Tillsammans delade vi kärleken till det skrivna ordet och kommunikation.
Sedan tar djupet i vår relation slut. Vi träffades aldrig. Vår vänskap sträckte sig inte förbi kommentarer i min blogg och meddelanden på Facebook och Twitter. Tiden hade sannolikt inte fördjupat vårt utbyte. Tvärtom. Människor har en tendens att komma och gå.
Vissa stannar en stund, andra lite längre.
Den här gången skedde det inte genom tidens naturliga gång. I stället rycktes hon bort på det mest abrupta av sätt.
Så som det blir ibland. Det blir som det blir och det är inte mer med det.
Ändå.
Vackert och skört. Rått och avskyvärt.
Livet.
Söndag. Igen. För tredje i rad sitter jag här, det börjar bli sent och jag har en artikel att skriva till Viskningar och rop.
Känns bekant, inte sant?
Någon med lite vett och sans skulle kunna argumentera att det inte är bra att skjuta på saker till sista sekunden. Någon annan skulle mena att jag bäddar för katastrof.
Själv sitter jag bara här, noterar ointresserat att armarna mer än någonsin lirar i spagettiligan och ber en stilla bön till Darwin om att det ska finnas hopp även för mina gener i människorasens utveckling.
Hittade klippet via videofeber. Känner inte ens att jag behöver kommentera, bara sprida vidare.
Powered by WordPress
