Nej, vi ska inte snacka om R:s rumpa. Skärp dig! Det här handlar om baksidan med att ta ut en semesterdag under arbetsveckan. Oavsett hur härligt det var, sitter jag här nu — mitt i skiten.
Söndag. Ensam på kontoret. På tok för mycket arbete att avverka.
Självömkan är sällan vackert, men så blir det ibland.
Alla som jobbar vet hur det är. Första veckan efter semestern kryper fram. Du har saker att ta tag i, men de befinner sig precis bortom räckhåll. Ovanpå det är du trött, så trött. Du trycker på snooze ett par gånger extra, förbannar solen och sköljer ned frukosten med så mycket kaffe att halva förmiddagen spenderas på kontorstoan.
Jag hade en plan och ställde klockan på sex i stället för sju, flög upp ur sängen fyra morgnar i rad och kickstartade hjärtat genom att lyfta skrot för första gången på elva år.
Det funkade inte. Hjärnan hängde inte med. Och i morgon ska jag skriva och leverera en ny krönika, men har tyvärr ingen aning om var inspirationen håller hus.
Vilken härlig vecka. Det enda jag tar med mig till nästa är att det är trevligare att röka pipa efter träningen än att stretcha.
Ni tycker väl synd om mig? Typ superdupermegamycket?
Två dagar kvar till semestern och här sitter jag och snorar.
Midnatt, jag sms:ar kollegan. Frågar hur det gick. Femton minuter tidigare klev jag över tröskeln, tände hallen och insöp sommarvärmen som dröjde sig kvar.
Jag glömde stänga av musiken när jag gick tillbaka till kontoret. Grannarna fick höra Rage Against the Machine rasa hela kvällen. Det passar. Vissa dagar behöver raseri. Vissa dagar är reserverade som clusterfucks.
2010 har blivit mitt.
Det är okej. Jag känner mig själv bäst i den tomma lägenheten, i problemlösandet, i vreden och uppgivenheten, i möjligheten att vara tyst.
Zamzon sover bredvid mig. Han är vackrare än vad en dålig dag någonsin kan bli. Jag tänder pipan och drar in ensamheten.
Kollegan svarar. Vi uträttade mirakel och nu är natten min. Låt mig ligga här en stund.
Stör ej.
Till att börja med, eftersom tidningen utelämnade länkarna:
Här läser du Hanna Rosell, här läser du HG Storm.
* * *
Nu går vi vidare.
I dag har jag läst att jag är en arrogant ateist som ibland försöker visa att jag har ett hjärta, att jag startade bloggen på grund av en brudjävel och att sociala medier är sociala.
Har du hittat hit via artikeln i Karlstadstidningen har jag bara en sak att säga:
Allt är sant. Och ja, just nu ser jag uppenbarligen ut som en nallebjörn – men jag ska raka mig snart.
(Och jag är typ superdupermegasingel. Om du är en heting som vill hitta på något med en äkta lokalkändis får du gärna höra av dig.)
Den som önskar läsa artikeln får snällt ladda hem följande pdf:er:
Sidan 1 och sidan 2.
(F’låt.)
Vi hade årsbokslut den trettionde april. I morse gick vi igenom året som gick på reklambyrån.
Det var ett bra år. Personalstyrkan växte, vi stal ett par prestigekunder och tjänade pengar. På ett ungefär – men det visste vi redan.
Desto intressantare var sammanfattningen av medarbetarnas år på det personliga planet.
Någon började spela gitarr, en annan slutade snusa nio gånger, en tredje fick veta att han fyllde fyrtio – två år för tidigt. Och så vidare.
Själv fick jag tre punkter i den evighetslånga presentationen. Och chefen slog huvudet på spiken.
1. Philip slutade supa.
2. Philip odlade skägg.
3. Philip slutade ligga.
Av någon anledning kan jag verkligen relatera till den här reklamfilmen. Du vet, på det där ”aj, det gör ont i hjärtat – kan du för helvete sluta mobba mig?”-sättet.
Men ändå: jag relaterar. Det påstår vi reklamkreatörer är den bästa reaktionen vi kan hoppas på att framkalla hos målgruppen.
© Joel-Peter Witkin
Den 21 maj invigs Fotografiska i Stockholm, Nordens största fotomuseum. Ambitionerna är skyhöga och bland utställningarna hittar du världsnamn som Annie Leibovitz, Vee Speers, Lennart Nilsson och Joel-Peter Witkin.
Jag och mina kollegor ser med andra ord fram emot att åka dit, leka att vi är en del av Stockholms kulturelit, kontemplera innebörden av styckade lik och vanskapta dvärgar samt skrocka gott åt att vi råkade göra det här.
”Hö hö hö, ho ho ho,” ska jag skrocka med den mest aristokratiska framtoning jag kan lägga på. Eller så anammar jag en hälsosam dos prestationsångest och inser att jag har ett jobb att sköta.
De två alternativen känns likvärdiga.
Band of Horses nya album, Infinite Arms, släpps den artonde maj. Att jobba på reklambyrå och gilla Band of Horses är väldigt förutsägbart.
Jag har inga problem med att vara förutsägbar.
Sent i går landade ett högst oväntat mejl. En kille jag snackade med som hastigast under en blöt utekväll hörde av sig och mindes mer än jag om vad som sades. I förbifarten diskuterade vi tydligen hans entreprenöriella ambitioner – och glad i hågen nämnde jag något om att peka honom i rätt riktning marknadsföringsmässigt.
Mejlet gjorde mig glad (att få minnesluckor ifyllda utan att framstå som en idiot är alltid en trevlig överraskning) och jag ska återkoppla till honom så snart jag hittar tid. Ett löfte är ett löfte och jag får ovanpå det känna mig duktig.
Problemet är just tid. Jag må leva ett stillsamt liv, men jag har fyllt det med saker jag inte är beredd att prioritera bort. Utöver att dagligen skriva privat i ett par timmar, efter 8-16 timmar långa arbetsdagar, har jag hittills under 2010 betat av drygt tjugo facklitterära titlar – och ytterligare fyrtio ropar efter min uppmärksamhet, behändigt placerade på köksbordet.
När jag slutade supa gick min vetgirighet in i överväxel. Jag är på väg någonstans och längtar efter att ta reda på vart färden tar mig.
För att sammanfatta: Jag kanske verkar sysslolös, men det är jag inte. Min tid är viktig för mig och den räcker knappt till. Precis som det är för de flesta, antar jag.
De senaste månaderna har jag blivit kontaktad av ett flertal främlingar. En handfull har mejlat, två har ringt. Den gemensamma faktorn har varit bloggen du läser just nu, och en tro på att jag kan hjälpa dem professionellt. Vissa förfrågningar har varit blygsamma, andra mer krävande.
Det här är grejen: Jag accepterar inte svartjobb. Dels har jag inte tid med dem, vidare är den tänkta ersättningen sällan värd ansträngningen. Och i de fall någon tror att jag hjälper till gratis bara för att personen i fråga gillar mitt blogghantverk?
”Vilken vacker fru du har, är det okej om lånar henne? Du får tillbaka henne i bättre begagnat tillstånd.”
Nog om det. Jag är copywriter på en reklambyrå, mitt timarvode ligger på över tusen kronor och du får min hjälp först efter att du har bokat ett möte med någon av våra fem projektledare.
För den som står vid sidan av kan min karriär verka schizofren. Ena dagen lär jag mig allt om bergvärme, nästa försöker jag lansera världens kanske största fotomusuem.
Och i lördags hängde jag med den här snubben.
På riktigt.
(Tycker dock att jag porträtteras som lite väl muskulös i videon.)
”Grattis,” skrev hon. ”Jag läste om er på Resume.se, ni gör tydligen något rätt när de flesta andra gör fel. Kul!”
Mejlet kom vid fyratiden, jag hade smitit hem i förväg, skallen bankade efter ännu en sömnlös natt och plötsligt stod hon framför mig på nytt. (Satt? Låg? Hologramifierade sig? När hjärnan spelar spratt är terminologin svårdefinierad, men du fattar.) Två år eller tre. Jag minns henne som den skickligare reklamaren som redan hade lämnat Karlstad – som log charmigt överlägset åt alla på festen i hemstaden, berättade om märkliga kundmöten, exklusiva tillställningar och vikten av att behålla sin integritet i en bransch präglad av opportunister. Ändå är tidsramen försvunnen. Det var en våt kväll för kanske fyra år sedan och hon flinade när jag berättade om mina reklamambitioner.
Jag ville fråga om hon kunde läsa mina alster, återkoppla konstruktivt och hjälpa mig på vägen. Vi knullade i stället. Mellan en mörkblå SAAB 900 och en buske vid Sandgrundsudden – dansbandsvärldens gamla heliga ko – medan kebabknaprande kungar och drottningar ramlade förbi inom räckhåll: där gjorde vi festen till vår och det var enda natten jag såg henne.
Sömnlösa nätter är belöningen när det går bra och straffet när det går dåligt. I kväll sitter jag vid köksbordet igen, tre textdokument är öppna jämte varandra, tankarna spretar och en halvmil bort väntar en pappaledig art director på att jag ska sluta minnas berusade äventyr och i stället prestera något värt min copywritertitel. Det går väl så där, som du märker. Det ryker från askfatet, varje hjärtslag är en distraktion och Zamzon har somnat.
Innan vi skildes åt bytte vi nummer. Efter de obligatoriska tre dagarna skickade jag ett sms och fick svaret att hon hade sambo i Stockholm, men att det var trevligt att träffa mig. Och trevligt var det. Den svalkande sommarbrisen från Klarälven, friktionen mellan hennes beiga kjol och motorhuven och doften av latex, räckte för att skapa ett minne att plocka fram när andra ungkarlsräder slutade mindre lyckosamt. Ibland behövs inte mer och tids nog slutade jag undra om hon hade ett finger med i spelet när jag såg hennes byrå prestera åt kunderna.
Tolv nya kunder under årets första månader och Resumé ordvitsar om att vi inte är några dussinlirare. Uppmärksamhet är trevligt och byråns ledningsgrupp firar med rätta. Jag likaså. På två, tre eller fyra år har jag gått från att vilja visa mina alster till att bli ombedd att titta på andras. Nätterna har torkat och lättja har blivit en våt dröm. Och det är anledningen till att mitt firande följs av en sur uppstötning. Tolv nya kunder är trevligt på samma sätt som det är trevligt att få klamydia av drömkvinnan. Du kommer gå vidare – du kommer se förbi det – men när du satt där och beundrade din egen upphetsning, var det sista du ville att känna hur pungen började värka utan förvarning.
Du måste jobba. Och glöm åtta till fem: du måste jobba som en idiot. Inte chefen – du. När du helst av allt vill krypa ned under täcket, plocka fram en bok och pilla runt i näsan: du måste jobba. När du tänker att en kväll med vänner, mat och Trivial Pursuit vore fint: du måste jobba. Och förträng för allt i världen alla tankar på att ha sex med en SAAB 900 som rekvisita. Alltmedan värken växer sig starkare.
”Ser att ni rekryterar också,” fortsatte hon. ”Vem vet. Ibland funderar jag på att flytta hem igen, jag skulle behöva ett lugnare vardagstempo. Tids nog kanske vi blir kollegor.”
Efter två, tre eller fyra år har hon inte förändrats. På gott och ont lyckas hon vara både trevlig och nedlåtande. Jag ser henne framför mig och hon skrattar. Jag skrattar tillbaka och minns vår natt.
Någonstans önskar jag att jag också hade låtit bli att förändras.
Det sägs att kontorsromanser är dömda att misslyckas. Bortser jag från att jag har bevittnat en som ledde till äktenskap och barn, är jag böjd att hålla med.
Därför blir jag nervös nu. Jag tror att en kollega är kär i mig.
”Nu är det dags att tippa melodifestival-vinnare. På vita tavlan vid Jansson finns en tippningstabell. Där skriver du i ditt namn och tippar i vilken ordning samtliga bidrag kommer att placera sig på lördag. En etta för den som vinner och en tia för den som kommer sist och så vidare. Lägg en tia i burken hos Johanna and tipp away!
Vinner gör den som prickat in flest rätt placeringar. Vinsten är potten.”
Inte för att vara den som är den, men är någon sugen på att rekrytera en copywriter från Karlstads största reklambyrå? Allt jag önskar är arbetsro i en schlagerfri zon.
Att alla människor har tolkningsrätt innebär inte att alla kommer tolka rätt. Som både privat- och yrkesskribent är det något jag vant mig vid – och det bekommer mig inte märkbart. Den som tror att jag tycker synd om mig själv får göra det. Likaså den som tror att jag är en människa utan förmågan att förlåta. Eller den som använder mitt inlägg som en språngbräda för att hoppa över en uppdiktad skyddsmur och landa i en behagligare värld där jämställdheten inte är en viktig fråga.
För snart två år sedan valde jag att stänga dörren för mina föräldrar. I går valde jag att berätta om varför. Det var första gången jag gav någon en så djup inblick i mitt förflutna, ändå skrapade jag bara på ytan.
Varför? Min ena syster lämnade ett långt, upprört meddelande om att jag borde tagit det i enrum med mina föräldrar. Min tvillingsyster ansåg att jag behövde påminnas om alla perfekta jular vi hade tillsammans, och att andra har haft värre uppväxter än jag.
Jag minns våra perfekta jular mer än väl. Och jag minns hur jag väntade på att vår mor – lika förutsebar som klockans tolvslag – skulle få sitt utbrott dagarna innan jul. När allt inte var perfekt; när allt inte levde upp till hur hon krävde att det skulle vara; och hur hon hotade med att lämna pappa och oss – lämna sin familj. Jag minns också julen hon gjorde just det. Hon tog sin väska och bilnycklarna, skrek på oss och försvann ut genom dörren, för att inte komma tillbaka på vad som kändes som timmar. Dagen innan jul.
Jag tycker inte om jul.
Andra har haft värre uppväxter än jag, andra bättre. Men den som någon gång har öppnat en bok om psykologi, beteendevetenskap eller, för all del, mänsklighet, vet att du inte kan jämföra två individers upplevelser av världen – som om det vore antingen svart eller vitt, bra eller bättre, sämre eller sämst. Andra har vuxit upp med drogmissbrukare, incestuösa pappor eller förblindade predikanter som skrämt livet ur dem sedan födseln. Jag växte upp med en kvinna som inte drog sig för att utöva psykisk terror för att få sin vilja fram, och det är vad som är relevant för mig.
Det är en del av min berättelse, mitt förflutna och kanske min framtid. Jag studerar för att förstå; jag läser för att hitta vägen vidare; jag skriver för att tolka mig själv. Och allt jag gör, gör jag i ett försök att äga framtiden på villkor som inte skrämmer mig.
För det kan jag inte be om ursäkt. För det kan jag inte öppna dörrar som behöver förbli stängda.
Pratade som hastigast med en kvinna i dag. Vi har flirtat lite med varandra – du vet vad jag menar – men den här gången gick hon rakt på sak.
”Beter du dig medvetet som ett svin för att stöta bort alla kvinnor du träffar?”
Oj, tänkte jag och gav henne ett invecklat svar. Förklarade hur mitt liv ser ut, vad jag värdesätter, hur mycket tid jobbet, hunden, skrivandet och böckernas värld tar – och så vidare. Kanske mest av allt hur svårt jag har att rubba på mina vanor; att jag behöver träffa någon som stimulerar och uppmuntrar mitt kreativa engagemang i stället för att kväva det. Och att det hittills inte har skett.
Det har gått ett par timmar och en deadline knackar mig på axeln. Ändå kan jag inte riktigt släppa hennes fråga.
”Beter du dig medvetet som ett svin för att stöta bort alla kvinnor du träffar?”
Jag borde svarat enklare och det grämer mig. Jag borde gett henne ett svar som låg närmare sanningen än vad min invecklade förklaring gjorde. Jag borde svarat med ett enda ord.
”Ja.”
Ser du inte att jag har stängt in mig i ett arbetsrum för att få vara i fred? Märker du inte att jag har på tok för mycket att göra för att ha tid med dig och dina obetydliga problem?
Stör någon annan, är du snäll.
I dag var det dags för reklamfilmsinspelning. I egenskap av manusförfattare hakade jag på filmteamet bort till Klemner Studio – och åkte på den hedervärda uppgiften att hålla ljudbommen under varje tagning.
Medan jag stod där och försökte låta bli att tänka på mjölksyran i armarna, tänkte jag i stället tillbaka på min karriär. Efter ett decennium i reklambranschen har jag hunnit med fler kampanjer än jag orkar komma ihåg. Vad jag däremot minns är att jag aldrig har varit med om en plåtning eller filminspelning med kvinnor som varit där bara för att vara sexiga.
Inte ens nu – när makten ligger i min penna – mäktar jag med att skriva in en tutte eller två i handlingen.
Jag menar, visst fick jag in en massa blod i dag. Ack manligt, manligt blod. Men inte en välsvarvad rumpa så långt ögat kunde nå. Och det känns inte särskilt jämställt av mig. Om inte sådana som jag rollbesätter landets babes, vad ska de då pyssla med?
Ger mig själv bakläxa på det.
I morgon gör skägget societetsdebut. Efter bio två lördagskvällar i rad, vankas det nattklubb, mingel, dans och Coca-Cola.
Jo då, jag är nykter fortfarande. Medan skägget växer närmar sig tvåmånadersdagen.
Något helt annat är en tvådagarsdag. En sådan får du stå ut med när du inte kan eller hinner sova mellan den ena och den andra arbetsdagen.
Kl. 03.39 dokumenterade jag dagens skäggrapport. Då sov du.
När jag kom till kontoret påpekade en kollega att jag har snickarskägg. Jag frågade honom om vad det innebär, han skrattade (rått) och förklarade att ett snickarskägg är när det växer kraftigare på halsen än i ansiktet.
Under eftermiddagen ägnade samma kollega en kvart åt att bildgoogla fula skägg. Till slut var jag en kombination av Orlando Blooms brist på testosteron och Obi Wan Kenobis gubbuske. Måttligt roande.
Säg den sorg som varar. Vid kaffemaskinen kände jag hur magen tryckte på och ut letade sig en långdragen smygare av sämsta karaktär. Tänk bönor till middag i går, pizza till lunch i dag. Lyckligtvis stod jag där ensam – mitt brott mot kontorstrivseln skulle gå omärkt förbi.
Tillbaka vid kreatörsbordet upptäckte jag att fisen hade följt med mig hela vägen. Medan den ruttna stanken dunstade bort, såg jag samma kollega som ovan skruva obekvämt på sig. Utan att inse det satt han och andades in mina fekalieångor.
Allt som allt en helt normal dag på reklambyrån.
Vissa kvällar jobbar jag vid köksbordet, andra går jag tillbaka till kontoret. Den tredje kategorin är sådana när jag skiter fullständigt i att jobba övertid, men så kul ska vi inte ha det i kväll.
I kväll valde jag köksbordet. Det finns egentligen ingen tydlig anledning till att jag inte tog med min hund, Zamzon, till kontoret i stället. Där kan han busa runt på stora, öppna ytor (alternativt stå vid mina fötter och gnälla över att jag ignorerar honom), jag har lättare att fokusera och det finns en obegränsad tillgång på bubbelvatten. Letar jag ursäkter till att sitta där jag sitter, kanske jag pekar på att det är snorigt kallt ute och att den 6,5 minuter långa promenaden till kontoret inte är bra för min ambition att ha världens sämsta kondition.
Som om. Sanningen är att jag har en massa texter att redigera, att det är förhållandevis mekaniskt arbete och att jag vill kunna röka som en dåre under tiden.
Nej för rökning på kontoret. Ja för rökning vid köksbordet.
Tills Zamzon säger sitt. Det räcker med att jag plockar fram en cigg och låter den rulla mellan fingrarna, för att han ska attackdyka mot hallmatan, inta sin mest demonstrativa position och sedan låta antirökarsirenen ljuda för fulla halsar.
Vid det här laget hoppades jag att han skulle vara en passiv rökare av rang – ständigt på jakt efter nästa nikokick – men icke. Vi snackar moraltant deluxe.
Grejen är att jag har försökt resonera med honom. Till varje antirökarargument har jag ett bättre motargument.
”Oroa dig inte, lilla gubben. När husse får lungcancer är du död sedan länge.”
”Äsch, att röka är inte så farligt som du tror och det gäller att välja sina laster. Ser du hellre att jag börjar med heroin? Va, gör du det?”
Och så vidare, men det är som att prata med en vägg – eller i detta fallet en åttaårig dobermann som inte förstår ett ord av vad jag säger.
När allt kommer omkring slutar det ändå likadant. Jag tröttnar på hans ylande, spänner blicken i honom och ryter:
”Du har två alternativ. Antingen börjar du betala för dig här hemma eller så håller du käften!”
Fatta fränast.
Ibland dyker det upp reklam så galet kreativ att jag skäms över mina prestationer som copywriter.
När jag ser den här reklamfilmen skäms jag över mina prestationer som copywriter.
Trots att jag begåvats (förbannats?) med en hjärna som placerar mig i den rationellaste delen av befolkningen*, har jag en tendens att alltid ifrågasätta mig själv. Jag vrider och vänder på alternativen, tittar under varje sten, vankar rastlöst och letar kontinuerligt efter bevis på att jag tänker i rätt riktning. Kanske är det ena kopplat till det andra, kanske inte. Faktum kvarstår att det kan göra mig jobbig för såväl mig själv, min omgivning och de kvinnor som släpper in mig.
Ibland behöver saker inte vara fullständigt logiska, särskilt inte inom den kreativa fåra som försörjer mig. Att bryta normer, ”tänka utanför boxen”, och vara lite knäpp är startskottet för många oväntade, bra idéer. Först när de är kläckta kan du unna dig att börja tänka logiskt.
Ett ämne som inte tillåter någon form av logik över huvud taget är religion. Är du en trogen läsare känner du redan till mitt agg mot religion, teologi och övernaturliga sagor. Där en agnostiker ser harmlöst gulligull, ser jag endast lidande och kedjor runt människans fulla potential.
Religion är aldrig harmlöst. Religion är aldrig bara du och gud. Framför allt annat är religion aldrig förutsättningen till gott beteende, moral och altruism – snarare tvärtom.
Religion förblindar. Religion bygger murar. Religion göder hat.
Nog om det. Min chans att omvända en troende är noll och intet – det är inte dit vi är på väg. Du är inte per automatik en sämre människa i mina ögon om du är troende och jag ser dig inte som min fiende. Det enda jag känner är en inte särskilt fridfull irritation över att du berövades möjligheten att lära dig tänka.
Jag citerar ofta andra här i bloggen. Författare, Darwin, Dawkins – många bidrar med tankar jag hoppas ger behållning till fler än undertecknad.
I kväll ska jag bryta det mönstret. I kväll ska jag citera mig själv.
Jag hade en diskussion med en kristen kvinna och ämnet halkade in på logik. Trots att religion bygger på ”tro”, logikens antites, hävdade hon bestämt att hennes kristna tro rymmer lika mycket logik som vetenskapen. Det blir extra lustigt när du läser SAOL:s definition av ordet: ”Logik, läran om det riktiga tänkandet; följdriktighet”.
Att tänka eller tro, det är frågan. Oavsett vad svaret är för dig finns det ett som är logiskt: Religiös tro formar människors liv på grunden ”ifrågasätt inte; tro”, vilket fråntar individen rätten till logiskt tänkande.
Om du vaknar övertygad om att Björn Ranelid är guds son, spärras du in på ett dårhus. Om en miljon människor gör det kallar vi det en religion (och Björn Ranelid blir rik på kuppen).
På ett ungefär.
Så, hur gick min diskussion med den kristna kvinnan? Resultatet var ganska poänglöst, faktiskt. Hon är inte ett steg närmare en ren tanke, men logiken blev inte besegrad av religiösa dogmer i dag heller. Status quo, med andra ord.
För att inte hela diskussionen skulle vara ett slöseri med tid kände jag att hon åtminstone förtjänade ett par visdomsord på vägen. I altruistisk, ateistisk anda ville jag bjuda henne på en logisk tankekedja, något att ta med sig vidare till församlingen.
Du får också använda frasen fritt, jag känner mig generös i kväll.
”Rent logiskt bör religiösa människor skrivas in på mentalsjukhus för behandling.”
Richard Dawkins TED-föreläsning om religion kontra ateism. 30 nyttigt investerade minuter av ditt liv.
*För den som inte redan vet det: Personlighetstester används flitigt av företag och föreningar. Jag har kommit i kontakt med dem vid ett par, tre tillfällen – alltid med samma resultat.
När du väl har bestämt dig för att spara ut skägget inser du snabbt en sak: Att odla skägg går aldrig fort nog (åtminstone inte om du är begåvad med tråkiga svennegener).
Nå väl.
Jag jobbar övertid i kväll. Förra veckans vinterkräksjuka kommer sätta ett hål i plånboken – som bonus befinner sig arbetsskörden i en panikartad hög, gastandes efter min uppmärksamhet.
Lyckligtvis hittade jag nyss en stråhatt som bara låg och skräpade på chefens skrivbord. Att han fick den i femtioårspresent skiter jag högaktningsfullt i; alla vet att kvarglömda hattar är lovligt byte.
Nu låtsas jag att det är sommar och fantiserar om hur ful jag kommer vara i skägget när värmen är här på riktigt.
Eufori.
”There is no way of writing well and also of writing easily.”
– Anthony Trollope
Jag och byråns ägare sitter instängda i kontorets minsta rum. Framför oss står Paddan, den runda mackapären vi använder för telefonkonferenser. I andra änden? En högt uppsatt person i en organisation med över 150 000 medlemmar.
Jag befinner mig i rummet i egenskap av experten på sociala medier. Jag väger mina ord, är klok och briljerar stundtals med små skämt som får kvinnan i andra änden att skratta.
Vi pratar om en kommande kampanj i Twitter och Facebook, när hon tar sig till ett sidospår:
”Förresten, kan du lägga till mig på Facebook?” frågar hon.
”Absolut,” svarar jag, letar upp henne och klickar på ”lägg till som vän” innan hon hunnit ta tre andetag.
Tre andetag senare skrattar hon till på nytt. ”Vad fort det gick, där är du ju!”
Det blir tyst för ett ögonblick. Hon är på väg till min profilsida och mannen som grundade byrån för tjugoåtta år sedan ger mig en uppgiven blick, som för att säga ”Måste ni hålla på med det här just nu?”.
Då går det upp för mig; då inser jag vad min senaste statusuppdatering är; då förstår jag vad jag skrev kvällen innan.
Tack och lov påminner han oss om att vi ska slita lika hårt även när han inte är här. Chefen ser oss trots allt inte ojämnt.
I övrigt en väldigt porträttlik teckning. Men kan för allt i världen inte förstå varför han har placerat den precis i mitt blickfång.
Powered by WordPress