Ligger på soffan med en krönika som måste avslutas i kväll. Runt sex tusen tecken; står fortfarande på noll och hjärnan är blank. Underarmarna bultar. Veckans andra Krav Maga-pass tar ut sin rätt. Slag efter slag efter slag; ben mot ben. Teknikrepetioner låter mjäkigt men liknar kinesisk vattentortyr.
Det är mitt liv just nu. Efter ett år som rymt tillnyktrande, tvivel, självreflektion, femtio fackböcker och textproduktion à la en tegelstensroman, har allt ställts på ända. Eller fallit på plats, beroende på hur du väljer att se på saken.
Plötsligt känner jag hälsan återvända. Nio träningspass förra veckan, sju den här. Ingen sprit, inga cigg, snart slut på snus. Piporna njuter jag när tillfälle ges – med gott samvete, den last jag behöver.
En av er kommenterade i går. Skrev att R. har gjort mig tråkig, att jag begår ett stilbrott som bryter ungkarlslivet och låter mig själv kallas ”darling”.
Ronja kallar mig darling och det är den största lycka jag känt sedan jag minns inte när. Men vi träffas för sällan.
Ja, hon heter Ronja; i morgon åker jag för att spendera helgen med henne i Stockholm. Tiden vi är ifrån varandra påverkar mig, men inte mina chanser att vara ”tillräckligt rolig” i bloggen.
Tillräckligt rolig. Jag vet knappt vad det innebär, men när jag stiger in på SATS klockan halv sju varje vardagsmorgon är rolig det sista ordet på mina läppar. I stället känner jag energi och framtidstro. Det kan sluta hur som helst. Jag känner inte igen mig själv. Livet är aldrig enkla svar. Jag är inte enkel, ej heller hon.
Det är vad jag klamrar mig fast vid: chansen till förändring. Jag vet inte var jag är på väg, men jag är övertygad om att det kommer utveckla såväl min personlighet som mitt skrivande. Skärper jag till mig kanske det till och med slutar lyckligt. Gör det inte det, blir det en fråga att hantera när den väl dyker upp.
Om jag bara kunde få tummen ur i kväll och faktiskt skriva den där krönikan, skulle allt vara guld och gröna skogar. Men fortfarande en jävla massa träningsvärk.
Nu vet du.









