Kan livet lära oss att dö? Under dagarna som står till buds, hinner de flesta uppleva glädje och sorg, likgiltighet och rädsla, tristess och frustration. Vardagen är mer av det lilla än det stora, men det är det senare som består. Vi slits i bitar av svek och förlust, svävar på moln när vi smakar seger och förälskelse.

Däremellan utspelar sig livet genom att vara som det är mest: transportsträcka mellan ögonblicken vi minns. Och det, det ger oss tid till reflektion. Därmed inte sagt att vi i allmänhet är särskilt bra på att tänka, men vi gör så gott vi kan – med blandade resultat. Personligen skulle jag gärna besitta förmågan att verkligen greppa teorin om att något (universum och rumtiden) kunde uppstå ur inget (vad fanns före big bang?), men alla försök har hittills bara resulterat i huvudvärk.

Vad vi reflekterar över är subjektivt, men få av oss saknar en relation med döden; endast den skadade hjärnan kan undslippa existensens aldrig avslutade magnum opus, berättelsen om vad som händer när vi dör.

Av förklarliga skäl skrämmer det skiten ur en del, leder andra till tvärsäkerhet om himmelriket och evig lycka, medan vissa suckar motsägelsefullt, ”Den som lever får se.”

Den brittiske evolutionsbiologen Richard Dawkins skrev en gång att, ”hur många sätt det än finns att leva, finns det oändligt många fler att vara död, eller snarare inte levande.” Vi borde finna hopp i ord som dessa. Här och nu, främling. Du är här, du är nu.

Om livet tycks dig stort, ta sikte mot dess topp. Om det känns litet, gör dig mindre ändå. Du är du, en gång i tiden en bråkdel av en bråkdels chans att inte vara död, men nu är du här. Alla du känner, allt och alla du älskar, finns till på samma osannolika villkor.

Ändå, att komma till insikt om att ens liv är ett unikum, är på intet vis detsamma som att förlika sig med dess slut. Vi ska alla en gång dö. Desto värre, vi ska alla vara med om att förlora delar av det ramverk vi kallar vardagen.

* * *

Första gången jag höll honom fanns det inte en tanke på existensen av den sannolika motsatspunkten, att det även kunde finnas en sista gång. Varför skulle det? En förälder ser knappast på det nyfödda barnet för att begrunda dess ändlighet; det nykära paret finner få anledningar till att föreställa sig dagen då relationen rasar samman.

Så när Zamzon, blott åtta veckor gammal, kurade ihop sig i mitt knä under bilresan från kenneln i Örebro, slickade mina händer och somnade någonstans mellan Karlskoga och Karlstad, fanns det annat att begrunda. Vad hade jag gett mig in på? Skulle jag, knappt vuxen själv, kunna ta ansvar och bli en god husse? Och hur i hela friden kunde en uppsättning tassar vara så komiskt överdimensionerade i förhållande till den späda valpkroppen?

Många frågor, men svaren kom längs vägen. Redan första året gick innebörden av villkorslös kärlek upp för mig, alltmedan jag såg stora delar av bostaden falla offer för kliande tänder som raskt växte sig större. Ena dagen rycktes en tapet, nästa fick ett bordsben oväntat besök av djupa hål. Det var ändå inget mot att komma hem, öppna dörren och möta ett hav av dunfjädrar, timmar tidigare förseglade i sängens sköna, dyra täcke.

Den känslan, den kampen. Jag kunde inte annat än växa starkare, lära mig andas djupare och passa på att skratta när det ändå inte fanns något annat att göra.

Vid slutet av varje dag väntade belöningen, när alla ”mata mig, lek med mig, rasta mig, hör mig och se mig” byttes mot en simpel fråga, kommunicerad genom de brunaste av ögon: ”Får jag sova bredvid dig i natt också, husse?”

Den som inte tror att en dobermann kan sträcka ut sig raklång över en säng, placera skallen på huvudkudden och malligt vänta in att få täcket placerat över sig, har inte förstått bandet som kan uppstå mellan människa och hund.

Det är lätt att avfärda det med att hunden befinner sig i beroendeställning till sin ägare, men det är att göra det enkelt för sig. Lika mycket som Zamzon blev beroende av mig, blev jag beroende av honom. Förälskad i, programmerad av, bunden vid.

* * *

Vi kan resignera inför sista versen, men livet lär få av oss att möta döden utan rädsla, olust eller ånger. Än mindre kan det lära oss att gå vidare utan sorg när någon vi kommit att hålla av plötsligt inte finns där längre.

I stället är det som att vardagen gör sitt bästa för att påminna oss. Runt varje hörn väntar nya minnen, bakom varje dörr illusionen av de skuggor vi önskar var där. Vi sluter ögonen och möter allt vi inte kom ihåg att vi kommer ihåg. Och vi ler, ler för att vi fortfarande minns. Och vi gråter, gråter för att vi vet att minnen falnar och att dagen då vi inte ens kommer ihåg vad det är vi vill komma ihåg, är närmare än våra egna farväl.

Livet kan inte lära oss dö, inte ens att sörja och minnas på våra villkor. Det enda vi behärskar är konsten att gå vidare, berikade eller brutna – människor likafullt. Och för att kunna gå vidare, är det kanske just minnesförlust vi behöver.

Det går att kämpa emot, men tids nog slocknar till och med de starkaste minnena.

* * *

Tids nog kommer endast fragment återstå av mina nio år tillsammans med Zamzon. Tids nog kommer han bara vara ”den där busiga, envisa hunden jag hade i min ungdom”. Tids nog kommer jag inte ens minnas känslan av hur vi lade oss på golvet i det kliniska rummet; hur Zamzons huvud vilade under mitt; hur han somnade, vännen som formade mig mer än någon annan.

Hur han dog.