Svenska kyrkan saknar relevans för sina medlemmar

Saxat från Humanisterna:

Svenska kyrkan presenterar i dagarna sin stora studie ”Medlem 2010” där över tiotusen medlemmar har tillfrågats om sin relation till kyrkan. Ca 90% av medlemmarna har en svag relation till kyrkan. Medlemmarna har också ett ointresse för kristen tro.

Orsaken till det relativt höga medlemstalet i Svenska kyrkan är givetvis att spädbarn ansluts i och med ett dop och sedan blir kvar av slentrian. En opinionsundersökning för några år sedan visade att endast 27 procent av de tillfrågade skulle bli medlemmar i Svenska kyrkan om de tog ställning i vuxen ålder.

- I Sverige är så kallad ”opt-out” marknadsföring förbjuden. Om jag driver tex en tidskrift, så får jag inte skicka hem tidningen till personer och hävda att de är prenumeranter om de inte skriftligen meddelar motsatsen. Jag måste göra tvärtom, opt-in, säger Christer Sturmark, ordförande i Humanisterna.

- Svenska kyrkan struntar i de marknadsföringsreglerna. Om kyrkan ville ha en hederlig rekryteringspolicy så borde alla ungdomar som fyller 18 år få ett brev från kyrkan där de ombeds skriftligt bekräfta att de vill vara medlemmar i kyrkan. Annars borde de tas bort ur registret automatiskt. Då skulle vi få ett sanningsenligt medlemstal under 30 procent, fortsätter Sturmark.

Det här är särskilt intressant för mig personligen, efter den osakliga kritik jag fick, av en präst i Svenska kyrkan, för påståendet i min senaste krönika om att trossamfundet har oproportionerligt många medlemmar på grund av mindre hederliga metoder.

Så var det med den saken.

Referenser:

Kategori: Krönikor Nyhetsflödet Politik Religion
Etiketter: , , , , , , ,

Krönika: Låt biskopens glädje vara din tystnad

När Svenska kyrkan vid millennieskiftet skildes från staten, tycks det mesta ha gjorts för att beslutet att inte ha en statskyrka skulle vara lika med ett beslut om att fortsätta ha en statskyrka. Kyrkoavgiften tas fortfarande ut via skattsedeln – en tjänst kyrkan lär spara otaliga miljoner på år efter år – och 2009 mottog trossamfundet en kyrkoantikvarisk ersättning på 460 miljoner kronor. Bland annat.

Fast förmånligast av allt måste ändå ha varit beslutet att låta dem behålla alla medlemmar utan ansträngning. Före 1996 blev du automatiskt medlem i Svenska kyrkan om dina föräldrar var det; en majoritet av Sveriges befolkning har således aldrig valt att själva ansluta sig.

Här hade man – såväl staten som kyrkan – ett gyllene tillfälle att ta reda på hur många svenskar som faktiskt bekänner sig till den påtvingade evangelisk-lutherska tron. Genom en enkel fråga, ”Vill du förbli medlem i Svenska kyrkan?”, kunde ärendet retts ut en gång för alla.

Man lät bli. I ett utslag av lika delar dåligt självförtroende och kännedom om människans inneboende lathet, valdes den motsatta vägen. ”Om du inte begär utträde själv tillhör du oss in i evigheten. Amen.”

För att ytterligare förtydliga inställningen erbjuder de i dag en påkostad webbplats med goda möjligheter att ansöka om medlemskap online, medan möjligheten att ladda ned och skriva ut den simpla blankett som måste skickas in vid utträde, lyser med sin frånvaro.

Det är i sin ordning, men ändå inte. Du lever i ett rike med en kyrka som inte förväntas kunna ta hand om sig själv. Som inte anses kunna bekosta underhållet av de egna lokalerna. Som inte ses förmögen att bygga en medlemsbas utan rävspel. En kyrka det behöver daltas med, helt enkelt. Och allt detta samtidigt som vi koketterar med att vi lever i ett av världens mest sekulariserade, fria samhällen.

Lyckligtvis pekar trenden i rätt riktning, trots Svenska kyrkans många försök att klamra sig fast med hull och hår. Ett decennium efter den så kallade skilsmässan har medlemsantalet sjunkit från över 80 procent av befolkningen till knappt 70 – och allt tyder på att raset kommer fortsätta. Färre viger sig kyrkligt, färre döper sina barn. Alltmedan man från officiellt håll stirrar häpet på händelseutvecklingen, kliar skägg och skalper, muttrar om själavård och heliga rum, och överlägger om det här med husdjursgudstjänster kanske inte är en så tokig idé, ändå.

Land och rike runt fortsätter kyrkbänkarna gapa tomma. Samtidigt har Svenska kyrkan lyckats med konststycket att i det offentliga samtalet både ikläda sig offerrollen och den av den fromma, om än missförstådda gamla farbrorn som bär på vishet, moral och förståelse i tider av kris och förtvivlan.

Det är, med andra ord, svårt att tycka illa om dem. Du kanske inte håller med om allt de säger och gör, men visst går det att argumentera för behovet av en pelare som dem att luta sig mot när det blåser snålt – om du är duktig på att se mellan fingrarna.

Här i Värmland personifieras denna roll av biskop Esbjörn Hagberg, bossarnas boss i Karlstads stift (som även omfattar Dalsland och en mindre del av Närke). Under valspråket ”I försoningens tjänst” är han svuren att sprida kristendomens kärleksevangelium till alla som gitter lyssna.

Och som han gör det. Sedan han tillträdde 2002 har han representerat alla värmländska medlemmar genom att vara Svenska kyrkans kanske mest högljudde motståndare till samkönade äktenskap.

”I försoningens tjänst” innebär inget mindre än gammal hederlig ”vi mot dem”-mentalitet, där ”vi” i det här fallet symboliserar alla med vett nog att gå emot vetenskapens rön om homosexualitet som en högst naturlig företeelse i världen. Gärna kärlek, men bara mellan man och kvinna; i biskop Esbjörn Hagbergs värld är och förblir Guds försoning en splittring mellan norm och avvikelse.

Lustigt nog är det precis vad som predikas sida upp och sida ned i Bibeln, men så här två tusen år efter Jesu mytomspunna död är det inte riktigt vad Svenska kyrkan vill prata om. Fokus ska helst ligga på apologetik och den ädla konsten att oförtjänt ta åt sig äran för saker och ting i efterhand. (Vi fick exempelvis inte demokrati tack vare kyrkan, vi fick det tack vare upplysningens förkastande av organiserad religion.)

Måste det här vara ett problem för alla som fortfarande uppskattar Svenska kyrkan som en traditionsbärande hamn i ett hav av modernism och naturalism? Som finner frid vid ljudet av domkyrkans klockor som klämtar till högmässa, eller glädje vid vetskapen om att kyrkans dörrar står öppna?

Nödvändigtvis inte, så länge du har vett nog att veta hut.

Det anordnades nyligen ett par orgelkonserter i just Karlstads domkyrka – ett ypperligt tillfälle för folk att njuta av kyrkans gemenskap utan att påtvingas babbel om synd och förlåtelse. Eller, för att uttrycka det annorlunda, en chans att få valuta för de drygt 1,2 procent av årsinkomsten som varje medlem betalar i kyrkoavgift.

Biskopen var självklart på plats och så vitt jag vet föll allt väl ut. Det vill säga i avseendet att det faktiskt dök upp publik. Men han var inte nöjd.

Dagarna efter konserterna ägnade han inte mindre än två bloggposter på Svenska kyrkans webbplats till att beklaga sig över publikens bristande respekt inför kyrkans ”heliga rum”.

Deras brott, enligt biskop Esbjörn Hagberg, var att de visade sin glädje och uppskattning av musiken genom att applådera mellan styckena.

Vad kan bättre sammanfatta vår statskyrka anno 2011?

Ridå.

*   *   *
Krönika publicerad i Hammarö Karlstad i folkmun.

Kategori: Krönikor Politik Religion
Etiketter: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Även när SD har rätt, har de fel

För ett år sedan skrev humanisten Dilsa Demirbag-Sten på DN Debatt om det uppmärksammade DO-fallet med den niqab-bärande barnskötarstudenten Alia Khalifa, som avgjordes häromdagen av diskrimineringsombudsmannen Katri Linna.

”En demokrati ska givetvis inte diktera för individen hur hon ska gå klädd, men arbetsgivare kan kräva att anställda på sin arbetstid först och främst är där i egenskap av sin profession, inte konfession.”

Demirbag-Stens debattartikel är härligt klarsynt, vilket har fått mig att återkomma till den många gånger. Med sina ord sätter hon fingret på min sekulärt humanistiska livsåskådning och förtydligar vad debatten inte bara ska, utan faktiskt måste handla om:

”Demokrati innebär inte en rätt att aldrig känna sig kränkt, men däremot en rätt att inte bli berövad sina medborgerliga friheter. Med andra ord får vi hacka i oss att alla inte uppskattar eller stöttar våra fria val. Vi får klä oss hur vi vill, men vi kan inte ta för givet att andra måste anpassa sina regler till vårt klädval. Lika lite som jag kan hävda en rätt att gå in i moskén i bikini, lika lite kan jag hävda en rätt att bära burka på arbetsplatsen.”

Detta är tyvärr inget som DO Katri Linna förstår, och bland dem som redan slaktat hennes segdragna feghet hittar vi Clarence Crafoord från Centrum för rättvisa:

”Vad säger då vår egen regeringsform? Ja, redan 2003 slog Skolverkets jurister fast att skolor har rätt att förbjuda elever att bära niqab och burka. Skolverket konstaterade att grundlagsskyddet för religionsfrihet innebär ett förbud mot bestämmelser som uttryckligen riktar sig mot någon viss religionsutövning eller som uppenbart syftar till att motverka en viss religiös riktning. Men religionsfriheten innebär däremot inte någon rätt att vägra exempelvis värnplikt (som då inte var avskaffad) av religiösa skäl eller en rätt för föräldrar att av religiösa skäl eftersätta sin vårdnadsskyldighet mot sina barn.”

Men! Det är egentligen inte vad vi ska prata om i dag. I stället ska vi fokusera på Sverigedemokraternas ställning i frågan, som med Jimmie Åkesson i spetsen fick in en replik till Linna i dagens DN. På ytan verkar nämligen jag, Humanisterna och Sverigedemokraterna dela uppfattning:

”I det aktuella fallet med kvinnan i niqab handlar det inte bara om den muslimska kvinnans relation till läraren utan även till övriga i klassrummet, en aspekt som verkar ha förbisetts. Även det faktum att kvinnan avsåg att utbilda sig till barnskötare är av intresse eftersom hon i sitt tilltänkta framtida yrke naturligtvis inte kunde arbeta med sitt ansikte dolt. Att bära heltäckande slöja är ett stort avsteg från de sociala koder och det beteende som är brukligt i Sverige, och samhället bör inte böja sig för religiöst betingade krav på detta område,” skriver Åkesson tillsammans med Kent Ekeroth, partiets internationella sekreterare.

Så långt är allt väl. Ett sekulärt samhälle bör vara förnuftsbaserat, värna om individens rättigheter framför kollektivets samt aldrig böja sig för religiöst betingade krav som inte kan stöttas av annat än godtycklighet. (Att religion alltid är godtycklig är så klart ett beklämmande problem för troende. När du argumenterar med endast ”heliga” skrifter som fundament, är det i praktiken omöjligt att påvisa varför exempelvis dödsstraff för blasfemi inte ska godtas medan dop av spädbarn accepteras.)

Men som min mattelärare bankade in i skallen på mig under högstadiet: Ibland går det att komma fram till rätt svar på en uppgift även om du använder fel formel. Problemet är att det inte fungerar varje gång och i alla sammanhang.

I Sverigedemokraternas fall stupar de på eget grepp redan i nästkommande paragraf. Därefter bär det bara utför, tills deras ideologiskt retarderade slutsats är i hamn.

”Sverigedemokraterna vill inte bara förbjuda niqab i skolan utan även se ett förbud på allmänna platser för att på så sätt kunna upprätthålla en gatubild och en norm som är i samklang med ett svensk och västerländskt samhälle, vilket är av stor vikt för att svenskar ska kunna känna sig hemma i sitt eget land. [...] Tidigare har vi hört krav [från DO] på att skolor inte ska fira avslutningar i kyrkan samt påbud om att avhålla sig från kristna psalmer som till exempel ‘Den blomstertid nu kommer’ – utspel som vart och ett belyser behovet av att skrota DO.”

Tydligen går ränderna aldrig ur den svenska tigern, och SD tar varje chans att mer eller mindre öppet trassla in sig i retorik som bygger på ”Sverige är svenskarnas land”-mantrat och en rejäl dos stockkonservativ förbudsmentalitet. I ena sekunden fördömer de en religiöst motiverad sed, för att i nästa rusa till kristendomens försvar.

Den som är ute efter ett logiskt följdriktigt resonemang bör förstå att det finns delar av vår så kallade svenskhet som måste offras (gladeligen!) om vi ska lyckas skapa ett framgångsrikt pluralistiskt, kosmopolitiskt och sekulärt samhälle där såväl troende som icke-troende känner sig välkomna. Först då kan vi bejaka en sann religionsfrihet som inte inkräktar godtyckligt på individens rättigheter.

Ett pris vi behöver betala är kristendomens särställning i Sverige. Nej, skolavslutningar kan inte fortsätta hållas i Svenska kyrkans lokaler eftersom ”de är så fina och traditionsrika”. Och nej, barn ska inte tvingas sjunga psalmer i skolan (oavsett hur mycket ståpäls det ger grupperingar fostrade på Pripps Blå och Tre Kronors vinster mot Sovjetunionen).

Att Åkesson och resten av partiet inte förstår detta hindrar dem inte från att någon gång, då och då, klampa in på ideologisk mark som till ytan är liberal och frihetstörstande. Det är först när vi tittar på vägen de tog för att komma dit som vi ser den smuts de släpar med sig vidare på färden.

Kategori: Personligt Politik Religion
Etiketter: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Välkommen till världen, värdelösa barn

YouTube Preview Image
Kategori: Personligt
Etiketter: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Det går åt helvete för Svenska kyrkan

Det har varit mycket prat om Romersk-katolska kyrkan och islam i bloggen den senaste tiden. Därför vill jag än en gång påpeka att det största problemet ligger i själva fenomenet religion, inte hos de enskilda utövarna eller trossamfunden.

När du bygger din livsåskådning på avsaknaden av falsifierbara bevis är det inte moraliskt konsekvent att döma ut andra som också gör det, oavsett hur ociviliserade och barbariska deras trosuppfattningar ter sig i dina ögon.

Att tro är att välja bort förnuftet oavsett om det resulterar i ett samhälle präglat av hedersmord eller ett där alla studsar runt och sjunger Di Leva-dängor.

Utifrån ett strikt vetenskapsfilosofiskt perspektiv är det självklart enkelt att argumentera för varför Romersk-katolska kyrkan och islams förgreningar tar tätpositionen bland medeltida värderingar, men det ansvarsbefriar inte andra troende.

I en värld där fler och fler söker sig till extrema trosuppfattningar är det människorna med moderat tro som berättigar deras tillvaro.

Därför har det aldrig varit viktigare att du rannsakar dig själv. Vad tror du egentligen? Hur mycket tror du? Håller du fast vid en gnutta tro av tradition och rädsla för att livet skulle vara sämre utan den?

Det svenska folket är ett av världens minst troende. Samtidigt lever vi i ett av världens rättvisaste samhällen, i en välfärd och trygghet som historiskt sett är oöverträffad.

Varje dag är vi ett levande bevis för att världen mår bättre utan religion. Och varje dag är det fler och fler som inser att de inte behöver de sista resterna av föråldrade lögner.

Svenska kyrkan är på dekis. I dag beklagar de sig över hur mycket de har förlorat sedan kyrkan och staten separerades.

Själv höjer jag blicken i tacksamhet mot skyn, stirrar ut mot universum och prisar förnuftet.

”Tack för att du inte finns, Gud. Världen har blivit en bättre plats sedan vi upptäckte det.”

Citat från artikeln i Kyrkans tidning:

”Sedan år 2004 har andelen döpta av alla födda fallit från över 68 till 56 procent. De senaste tre åren har andelen dop minskat med tre procentenheter per år, förra året från 59 till 56 procent av de kyrkotillhöriga. Länge stod Svenska kyrkan för drygt hälften av alla vigslar. På fem år har andelen vigslar i Svenska kyrkan fallit från 53,9 till 40,9 procent – ett jätteras.”

”På tio år har andelen av befolkningen som är medlemmar i Svenska kyrkan minskat från 82,9 till 71,3 procent. 73 400 lämnade kyrkan 2009.”

”Jonas Bromander befarar att utförsbacken fortsätter.
– Vi har ett lågt medlemstal bland dem som ännu inte fyllt 18 år, cirka 60 procent. Bland de tidiga nittiotalisterna finns en stor risk för utträden, säger han.”

Kategori: Personligt Politik Religion Vetenskap
Etiketter: , , , , , , , , , , , , , ,

Ett hedersuppdrag

Det är enkelt att bagatellisera dopet. När vi diskuterar vad som behöver göras för att minska klyftorna i samhället, öka jämställdheten, ge våra barn en tryggare uppväxt och så vidare, står dopet vid sidan av på ett nästan ursäktande sätt.

”Hej, hej! Ska ni inte komma hit med ungen, stänka lite vatten på hjässan och försäkra er om att hon inte kommer till helvetet om hon råkar dö innan hon är vuxen nog att själv välja en aktiv roll i trossamfundet?”

För en majoritet av Sveriges familjer är barndopet en religiös tradition som lyckats ta klivet över till den sekulära vardagen. Hur många reflekterar ens över dopets egentliga innebörd, när det mest är frågan om ett tillfälle att samla familj och vänner för att äta smörgåstårta tillsammans ett par månader efter förlossningen?

Lyckligtvis fler och fler. Sedan Svenska kyrkan separerades från staten är antalet som döper sina barn en nedåtgående trend.

Tänk på det för en stund. Vad är syftet med dopet om inte att vara ett aktivt val? Och hur aktivt är det valet när människan som döps är ett spädbarn?

Vi lever i ett land där vi resonerat oss fram till att det finns tillfällen då samhället har mer rätt än föräldrarna att bestämma över barnens välbefinnande. Tack vare det accepterar vi inte längre aga som uppfostringshjälpmedel, du har inte rätt att profitera på dina ungar genom att sätta dem i hårt arbete och tro fan att du kommer berövas dem om du utnyttjar dem sexuellt.

Trots det har vi ännu inte lyckats ta nästa steg på den mänskliga rättighetsskalan. Det finns få saker vi älskar mer än individens rätt att välja själv, ändå förs det ingen seriös diskussion om rätten för varje människa att själv välja vilket trossamfund hon vill tillhöra – om ens något. Och det som förbryllar mig med det är att det finns gott om trossamfund som aktivt tar avstånd från att döpa barn – så det är ingen exklusivt sekulär företeelse. Inom exempelvis pingströrelsen hänvisar man till det poänglösa i att omvända någon till Jesus om individen inte gör valet själv.

I Sverige bedömer vi, i de flesta fallen, att du är gammal nog att fatta dina egna beslut när du är arton år. För mig är det självklart att det inte innebär att de minderårigas vårdnadshavare ska ha rätten att fatta vilka beslut som helst i deras ställe. Och i den kategorin placerar jag religion.

Vill jag förbjuda dop av minderåriga? Ja, på samma sätt som jag vill förbjuda könsstympning. Det må finnas en skillnad dem emellan, men den är ytlig. Om det är viktigt för en man att stå utan förhud inför Gud måste det få vara ett beslut han fattar i vuxen ålder – inte en rätt vi tillskriver pojkens föräldrar, vars enda argument för omskärelsen är att vifta med tradition och religion.

De friheter du tar för givet existerar tack vare människorna som vågade säga att vi vet och kan bättre än att klamra oss fast vid tradition och religion.

Samtidigt som jag vill förbjuda exempelvis barndop är jag inte motståndare till religionsfriheten. Men – och det här är ett stort ”men” – jag anser att vi har nått en punkt där vi måste granska religionsfriheten, likställa den med våra andra friheter och föra in den i tvåtusentalet. För hur försvarar vi en så kallad frihet som inte tar hänsyn till individens framtid, en frihet som i stället godtyckligt lägger framtiden i andras händer?

Det kanske är en bagatell att barn fortfarande döps in i Svenska kyrkan och därmed döms till att betala kyrkoskatt och att själva fatta ett aktivt beslut i vuxen ålder om de vill lämna församlingen. Likafullt är det en symbol för hur felvänt vårt resonemang är.

Därför blir jag lycklig när jag ser statistiken över hur dopen minskar. Och därför blev jag smickrad när jag i går kontaktades av en bloggläsare som ska ha en namngivningsceremoni i stället för ett dop för sin snart ettåriga dotter.

Hennes fråga till mig var om jag kan bidra med en text om vår fantastiska värld utifrån ett icke-religiöst perspektiv och hur lyckligt lottad hennes dotter är som får växa upp i ett fritt samhälle.

Och det kan jag. Med glädje.

I kväll arbetar jag med texten. Jag hoppas göra ämnet rättvisa.

Kategori: Personligt Politik Religion Vetenskap
Etiketter: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,