Kings synbart lättsamma ordflöde är resultatet av arbete, arbete och åter arbete, lär vi oss under resan genom On writing. Men det är ett arbete som kunde kommit till ett tidigt slut. Redan i början av karriären fann han flaskan, sedermera pulvret och tabletterna. Jagad av det konstanta ruset skrev han roman efter roman, tills väggen närmade sig med okontrollerbar hastighet.

Orden han använder för att beskriva uppvaknandet – insikten – får mig att kallsvettas av igenkänning. Mitt eget missbruk gick aldrig lika långt som hans, men mentaliteten var densamma.

Är densamma.

”Holy shit, I’m an alcoholic,” I thought, and there was no dissenting opinion from inside my head—I was, after all, the guy who had written The Shining without even realizing (at least until that night) that I was writing about myself. My reaction to this idea wasn’t denial or disagreement; it was what I’d call frightened determination. ”You have to be careful then,” I clearly remember thinking. ”Because if you fuck up—”

If I fucked up, rolled my car over on a back road some night or blew an interview on live TV, someone would tell me I ought to get control of my drinking, and telling an alcoholic to control his drinking is like telling a guy suffering the world’s most cataclysmic case of diarrhea to control his shitting. A friend of mine who has been through this tells an amusing story about his first tentative effort to get a grip on his increasingly slippery life. He went to a counsellor and said his wife was worried he was drinking too much.

”How much do you drink?” the counsellor asked.

My friend looked at the counsellor with disbelief. ”All of it,” he said, as if that should have been self-evident.

I know how he felt. It’s been almost twelve years since I took a drink, and I’m still struck by disbelief when I see someone in a restaurant with a half-finished glass of wine near at hand. I want to get up, go over, and yell ”Finish that! Why don’t you finish that?” into his or her face. I found the idea of social drinking ludicrous—if you didn’t want to get drunk, why not just have a Coke?

My nights during the last five years of my drinking always ended with the same ritual: I’d pour any beers left in the refrigerator down the sink. If I didn’t, they’d talk to me as I lay in bed until I got up and had another. And another. And one more.

—Stephen King, 2000, s. 88-89

Det här var en av höjdpunkterna.

Click here to view the embedded video.

Ärlighet är min grej, ibland brutal sådan. När jag går på den första intervjun i Stockholm ska jag hålla det här klippet i åtanke.

”Skulle faktiskt vara intressant och se vad du Philip tycker om det svenska monopolet på alkohol nu när du sedan ett bra tid (starkt jobbat) tillbaka inte dricker alkohol.”

Okej? Okej. Jag är liberal; det är gött att vara full; vuxna människor ansvarar, på gott och ont, för sina egna handlingar, inklusive vad de stoppar i sina kroppar; hittills har inget övertygat mig om att den svenska modellen är världens bästa policy för att minska de negativa effekterna av missbruk; låt folk handla sprit när och som det passar dem. Att jag är nykter sedan över åtta månader förändrar inte min inställning till vare sig alkohol eller svaga karaktärers förmåga till självdestruktivt beteende oavsett samhällets lagar och förordningar. Det betyder enbart att jag har gjort ett personligt val att utöva självdisciplin i stället för att dricka mig redlös kväll efter kväll.

Utöver det tycker jag fortfarande att det är roligare att umgås med berusade människor jämfört med stela absolutister – men det säger mer om mig än om dem.

Och ja, varje gång jag träffar R. försöker jag supa ned henne. Det gäller att öka chanserna till lite kuttrasju, så att säga.

Klippet är sevärt oavsett vad din ståndpunkt är. Och vad passar bättre en lördagskväll än åtta minuters drogundervisning?

Click here to view the embedded video.

WARNING:

CONTENT ADVISORY: Contains verses descriptive or advocating suicide, incest, bestiality, sadomasochism, sexual activity in a violent context, murder, morbid violence, use of drugs or alcohol, homosexuality, voyeurism, revenge, undermining of authority figures, lawlessness, and human rights violations and atrocities.

EXPOSURE WARNING: Exposure to contents for extended periods of time or during formative years in children may cause delusions, hallucinations, decreased cognitive and objective reasoning abilities, and, in extreme cases, pathological disorders, hatred, bigotry, and violence including, but not limited to fanaticism, murder, and genocide.

Den svenska nollvisionen grundar sig uteslutande på en kristen moralism som är precis lika ogenomtänkt befängd som allt annat som har att göra med sagan om mannen som är sin egen son och samtidigt ett spöke.

Eh, ja.

Mitt intresse för att skriva om ämnet växer dagligen, men jag gör fortfarande efterforskningar och är långt ifrån redo – för det är så jag rullar, baby.

Medan jag låter ämnet mogna inom mig bör du i stället hoppa över till DN Kultur och läsa Magnus Lintons utmärkta debattartikel om den internationella droghandeln och vår drogpolitik.

Uppdaterat: Hej alla som hittar hit via DN-artikeln, vad kul att se er. Vet ni vad? Ni borde stanna en stund. Klicka ut er till startsidan, läs lite annat och se om ni gillar det. Mina läsare säger att de uppskattar att jag blandar och ger. Men visst, stick direkt i stället. Gör det ni, om ni nu tror att det går att hitta en bättre blogg som också skriver om anusblekningar och muckar med islam. Okej? Hej då.

För snart två år sedan valde jag att stänga dörren för mina föräldrar. I går valde jag att berätta om varför. Det var första gången jag gav någon en så djup inblick i mitt förflutna, ändå skrapade jag bara på ytan.

Varför? Min ena syster lämnade ett långt, upprört meddelande om att jag borde tagit det i enrum med mina föräldrar. Min tvillingsyster ansåg att jag behövde påminnas om alla perfekta jular vi hade tillsammans, och att andra har haft värre uppväxter än jag.

Jag minns våra perfekta jular mer än väl. Och jag minns hur jag väntade på att vår mor – lika förutsebar som klockans tolvslag – skulle få sitt utbrott dagarna innan jul. När allt inte var perfekt; när allt inte levde upp till hur hon krävde att det skulle vara; och hur hon hotade med att lämna pappa och oss – lämna sin familj. Jag minns också julen hon gjorde just det. Hon tog sin väska och bilnycklarna, skrek på oss och försvann ut genom dörren, för att inte komma tillbaka på vad som kändes som timmar. Dagen innan jul.

Jag tycker inte om jul.

Andra har haft värre uppväxter än jag, andra bättre. Men den som någon gång har öppnat en bok om psykologi, beteendevetenskap eller, för all del, mänsklighet, vet att du inte kan jämföra två individers upplevelser av världen – som om det vore antingen svart eller vitt, bra eller bättre, sämre eller sämst. Andra har vuxit upp med drogmissbrukare, incestuösa pappor eller förblindade predikanter som skrämt livet ur dem sedan födseln. Jag växte upp med en kvinna som inte drog sig för att utöva psykisk terror för att få sin vilja fram, och det är vad som är relevant för mig.

Det är en del av min berättelse, mitt förflutna och kanske min framtid. Jag studerar för att förstå; jag läser för att hitta vägen vidare; jag skriver för att tolka mig själv. Och allt jag gör, gör jag i ett försök att äga framtiden på villkor som inte skrämmer mig.

För det kan jag inte be om ursäkt. För det kan jag inte öppna dörrar som behöver förbli stängda.

I kväll valde jag köksbordet. Det finns egentligen ingen tydlig anledning till att jag inte tog med min hund, Zamzon, till kontoret i stället. Där kan han busa runt på stora, öppna ytor (alternativt stå vid mina fötter och gnälla över att jag ignorerar honom), jag har lättare att fokusera och det finns en obegränsad tillgång på bubbelvatten. Letar jag ursäkter till att sitta där jag sitter, kanske jag pekar på att det är snorigt kallt ute och att den 6,5 minuter långa promenaden till kontoret inte är bra för min ambition att ha världens sämsta kondition.

Som om. Sanningen är att jag har en massa texter att redigera, att det är förhållandevis mekaniskt arbete och att jag vill kunna röka som en dåre under tiden.

Nej för rökning på kontoret. Ja för rökning vid köksbordet.

Tills Zamzon säger sitt. Det räcker med att jag plockar fram en cigg och låter den rulla mellan fingrarna, för att han ska attackdyka mot hallmatan, inta sin mest demonstrativa position och sedan låta antirökarsirenen ljuda för fulla halsar.

Vid det här laget hoppades jag att han skulle vara en passiv rökare av rang – ständigt på jakt efter nästa nikokick – men icke. Vi snackar moraltant deluxe.

Grejen är att jag har försökt resonera med honom. Till varje antirökarargument har jag ett bättre motargument.

”Oroa dig inte, lilla gubben. När husse får lungcancer är du död sedan länge.”

”Äsch, att röka är inte så farligt som du tror och det gäller att välja sina laster. Ser du hellre att jag börjar med heroin? Va, gör du det?”

Och så vidare, men det är som att prata med en vägg – eller i detta fallet en åttaårig dobermann som inte förstår ett ord av vad jag säger.

När allt kommer omkring slutar det ändå likadant. Jag tröttnar på hans ylande, spänner blicken i honom och ryter:

”Du har två alternativ. Antingen börjar du betala för dig här hemma eller så håller du käften!”

Fatta fränast.

Jag kan inte annat än gratulera honom. Rensa bort allt lull-lull runt livet och din enda anledning till existens är att säkra artens överlevnad genom fortplantning. Njut så mycket du önskar, poppa piller på nattklubbstoaletter och dö lycklig men barnlös: ditt arv till eftervärlden kommer bestå av tomrum.

Krasst räknat.

I alla fall. När folk berättar att de ska bli föräldrar finns det en reaktion du förväntas stå för:

”Grattis, vad roligt! Vet ni vilket kön det är? Har ni börjat fundera på namn? Å, bäbisar är livets största gåva.”

Inte:

”Jaha, är du säker på att det är du som är farsa? Det har gjorts en massa studier som visar att fler ungar än du tror har en annan farsa än vad de tror.”

Jag valde den senare.