I går sommarpratade Clara Lidström i Sveriges Radio. Eftersom det lilla jag vet om henne är att hon gärna ger sig hän åt kristet svammel, blev jag sugen på att gräva djupare. Och efter att någon som faktiskt lyssnade i går påpekade att hon omnämnde Gud som ”min designer”, tog jag sikte på att lära mig mer om hennes syn på evolutionen kontra kreationismen.

Ta-ta! Med Underbara Claras egna ord:

Läsarfråga: Men tycker du att man ska sluta undervisa om Darwins lära till förmån för Adam och Eva?

Claras svar: Var har ni fått det ifrån? Jag efterfrågar elevernas rätt att själva bilda sig en uppfattning utan lärare som fördömer det ena eller andra. Jag fick höra att det var Darwins lära som var den sanna när jag gick i skolan. Jag fick aldrig höra att det finns en mängd andra teorier av både vetenskapsmän, teologer och filosofer om livets uppkomst. Och vad är det om inte vinklad undervisning? Jag menar inte att lärare måste gå igenom alla dessa hundratals teorier i detalj. Jag menar bara att en lärares plikt är att tydligt poängtera att det finns alternativ. Undervisning där bara ett perspektiv representeras kan aldrig vara objektiv.

Vi tar det en gång till: En lärares plikt är alltså att tydligt poängtera att det finns alternativ till den enda teori som backas upp av vetenskapen. Det vill säga undervisa kreationism jämte evolutionsteorin under naturvetenskapslektionerna.

Exakt samma retorik som saluförs av de amerikanska kreationisterna, med andra ord.

Referenser:

• Underbara Clara 2009-01-04: Funderingarna
• Claras nuvarande blogg: Underbaraclara.nu
• Sommar i P1 med Clara Lidström

Cristoffer Forssander, tvåa från vänster; biskop Esbjörn Hagberg, längst till höger

Det började med att jag skrev den här krönikan: Låt biskopens glädje vara din tystnad

En värmländsk präst i Svenska kyrkan, Cristoffer Forssander, tog illa vid sig och bestämde sig för att dels skicka ett argt brev till tidningsredaktionen, vidare för att lämna en anonym kommentar i min blogg, där han framställde sig själv som en upprörd ”vanlig kyrkobesökare” i stället för en individ som de facto får sina löneutbetalningar signerade av kyrkan.

Problemet för honom är att hans anonymitet försvann samma sekund han inte kunde hålla huvudet kallt; jag synade hans bluff redan i mitt första svar:

Till att börja med hade det varit intellektuellt hederligt av pastorsadjunkt Cristoffer Forssander att nämna att han är präst i Svenska kyrkan, i stället för att skriva under pseudonym och klumpa ihop sig själv med ”alla vi som satt ett värde på mötet med kyrkan”.

Vidare har pastorsadjunkt Forssander missat poängen, vilket kanske lindrar påståendet ovan om intellektuell ohederlighet. Som så många andra som slösat bort livet på icke-kunskap (teologi), är risken stor att han snarare är intellektuellt oförmögen.

Vill jag ”helst få bort kyrkan helt och hållet”? I den bästa av världar skulle den självdö, ja, men jag är inte det minsta intresserad varken av att förbjuda eller aktivt frånta Svenska kyrkan rätten till existens i Sverige. Däremot är jag aktivt engagerad i frågan om att likställa Svenska kyrkan med alla andra trossamfund i samhället – att skapa en genuint sekulär stat som inte håller samfunden om ryggen. Konsekvenserna av detta borde vara uppenbara till och med för en förvirrad, nyvigd präst. (Förmodligen plågsamt uppenbara, vilket kan vara anledningen till att han hellre bygger halmdockor än bemöter vad jag faktiskt skrev.)

I korthet handlar min krönika om att Svenska kyrkan sannolikt skulle vara ett mycket mindre samfund om vi lät den stå på helt egna ben. Men (här kommer själva grundpoängen) kyrkan saknar såväl det självförtroende som den självinsikt som krävs för att lyckas under de premisserna i Sverige anno 2011.

Självklart räckte inte detta. Efter ett par dagar och maniskt många återbesök i bloggen (visst är det trevligt med besöksstatistik?), presterade Forssander slutligen en replik. Därefter en till. Och en till. Tills han i dag klämde ur sig följande guldstycke:

Citat: Vidare har pastorsadjunkt Forssander missat poängen, vilket kanske lindrar påståendet ovan om intellektuell ohederlighet. Som så många andra som slösat bort livet på icke-kunskap (teologi), är risken stor att han snarare är intellektuellt oförmögen.(egen kursivering)

Citatet ovan skildrar på ett tydligt sätt hur Wildenstam ser sig som intellektuellt överlägsen. Tyvärr ett ganska vanligt synsätt på religiösa personer inom humanisterna…

Då kom vi till det är med fascism som Wildenstam nu försöker använda tillbaka för att visa på att jag slår med samma mynt, gällande personangrepp. Men om vi läser hans alla inlägg så är det tydligt att han har ett behov att förnedra dem han inte tycker om (kanske någon form av projicering). I citatet ovan går det tydligt att se hur han framställer mig som intellektuellt underlägsen. Underförstått är han överlägsen.

Jag låter kopplingen till nationalismideologins samröre gestaltas i länken:

The Image of Man

The Jewish Nose -Dr. Hans Leicher Munich: J.F. Bergman Verlag 1928

Med Wildenstams intellekt, kan han säkert sin historia. Och historien har en tendens att upprepa sig. Människors behov av att förnedra dem man inte tycker om finns fortfarande kvar.

Nej, jag skämtar inte. Forssanders logik kan verkligen sammanfattas så här:

”Du framställer dig själv som intellektuellt överlägsen mig, alltså är du nazist.”

Godwins lag torde, om något, punktera den här debatten. Och som den intellektuellt överlägsna individ jag är jämte pastorsadjunkt Cristoffer Forssander, bjuder jag i all välmening på en sista reflektion:

Vore det inte bättre om du som präst höll dig till att läsa Bibeln i stället för gamla Arne Anka-album? Vissa gyllene regler tycks ersatta av mer jordiska sådana.

Arne Ankas livsfilosofi fortsätter samla anhängare

Referenslänkar:

• Krönika: Låt biskopens glädje vara din tystnad
• Brev till redaktionen
• Wikipedia om Godwins lag
• En förvirrad referens till nazisternas rasbiologi

Fotnot: Jag har upprepade gånger erbjudit Cristoffer Forssander chansen att skriva en gästartikel här i bloggen, om han känner sig redo att bemöta min krönika sakligt, det vill säga utan påståenden om att jag är sverigedemokrat/fascist/nazist eftersom jag kritiserar Svenska kyrkan. (Vilket, helt apropå inget, är särskilt lustigt eftersom just SD är flitiga försvarare av den tradition som Svenska kyrkan symboliserar i Sverige.) Samma erbjudande ger jag alla mina meningsmotståndare (se huvudmenyn ovan), men hittills har ingen nappat.

För en tid sen besökte jag ett medium för rådgivning.Mediumet fick då kontakt med en person som sa att denne var min guide eller hjälpare vilket ord man nu föredrar att använda.Guiden är en person som jag är släkt med och som jag träffat som liten.Denna person gick senare bort och är nu enligt mediumet min hjälpare/guide.Den här guide var en elak och uträknade person som gjorde många personer fysiskt och psykiskt illa då denne levde.Jag har själv farit indirekt illa pga dennes handlingar.Att få veta att denna person skulle vara min hjälpare på andra sidan var chockartat och obehagligt.Som grädde på moset är denna guide även min dotters hjälpare.

Frågorna jag ställer mig är hur kunde denna person bli min och min dotters guide?Jag har alltid trott att ens guider är personer som stått en nära i antingen detta livet eller det förra livet.Personer som man haft en bra relation med.Jag har aldrig haft en nära och god relation med denna guide.Vem är det som tillsätter ens guider?Om man är missnöj med ens guider kan då få möjlighet att få byta?

Är det någon annan som har fått en likande kalldusch vid besök hos medium.

Utöver att påpeka att signaturen Mumminmamma tycks ha problem med interpunktion, känns övriga kommentarer överflödiga. Inte sant?

Besök hela forumtråden hos Övernaturligt i fokus:

• Mumminmamma: Medium med obehaglig överraskning

Vad skulle du göra om det var du som befann dig i den sitsen?

Tidigare i dag kritiserade jag biskop Esbjörn Hagbergs kritik av applåder under konserter i kyrkan. Jag menade att han slår ned på människors glädje, på samma sätt som han genom att protestera rätten till samkönade äktenskap förnekar människors kärlek.

Nu har han gått i svaromål. Han erkänner mig inte rätten till en identitet, men bemöter just det substantiv jag valde att lyfta fram: glädje.

Eftersom min önskan att vara sparsam med applåder uppfattas som glädjedödande vill jag utveckla mina tankar.

Så, då är vi tillbaka vid min ursprungliga hypotes. Du saknar riktiga argument för din sak. Vad gör du?

Biskop Esbjörn Hagberg valde en klassiskt kristen nödlösning: svammel om ”det heliga”. På tvåhundrasjutton ord lyckas han klämma in ”heliga” tio gånger. (Tio!)

Den korta bloggposten är ett utmärkt exempel på hur auktoritativa tankegångar och hjärnslö traditionalism landar i retorik som är lika tom som den är subjektiv och diffus. Det vill säga, konsten att säga mycket utan att säga något alls.

I heliga rum och platser rör vi oss annorlunda, talar lite mer lågmält och känner en särskild vördnad. Jag tror behovet av det heliga är större idag än på länge. Är det inte därför många söker sig till kyrkans tysta rum för att tända ett ljus och bli stilla i eftertanke? [...] Människan behöver mötet med det heliga för att vara människa!

Tala för dig själv, bispen. Sist jag var i en kyrka – ett så kallat heligt rum – lekte jag med akustiken, raljerade över att Jesus porträtteras som en surfare från Kalifornien och ansträngde mig för att lägga av en smygare innan jag gjorde sorti. Tyvärr fanns det ingen annan kvar där inne som kunde njuta av min kreation. (Kom igen, Essebesse, du borde veta bättre än att påstå att ”många söker sig till kyrkans tysta rum”.)

Nåväl. Med detta i åtanke känner jag ändå att jag är skyldig biskopen en uppriktig ursäkt för vad jag skrev tidigare i dag.

I ett svagt ögonblick trodde jag mig ana logisk följdriktighet i din filosofi; ett genomtänkt fundament till din människofientliga position som ämbetsman i Den Helige Surfarens tjänst.

Jag är ledsen för det, bäste Esbjörn. Det är nu uppenbart att din hjärna är precis så förfallen som vi kan förvänta oss hos smorda lögnare.

Referenslänk:

• Esbjörn Hagbergs blogg: Heliga rum
• Min kritik: Biskop i Svenska kyrkan ser glädje som sabotage

Någon kom raka vägen till etiketten ”L. Ron Hubbard”

En snabb ip-koll bekräftar mina misstankar: Scientologerna!

Välkomna hit, ni hjärnslöa sekterister.

Gettin' Jiggy wit It

Du har hört den förut, en av favoritmyterna som upprepas till leda av alla skojare som vill sälja dig verkningslösa genvägar till briljans och framgång.

Vi människor använder bara tio procent av hjärnans kapacitet. Det har Einstein sagt, och det betyder att vi har nittio procent kvar att aktivera. Ge mig dina pengar så lär jag dig hur.

Typ så, inte sant?

Skitsnack som legitimeras med hänvisning till valfritt geni. Ofta Einstein, andra gånger Edison eller någon idiot savant med förmågan att memorera telefonkatalogen.

Att myten avfärdas av vetenskapen gång på gång tycks inte göra någon skillnad. Att evolutionen aldrig skulle tillåta (ursäkta det dåliga ordvalet, evolutionen har självklart inget medvetande) att ett organ som bara nyttjar tio procent av sin förmåga utvecklades – snacka resursslöseri! – är kunskap vissa människor uppvisar en otäck förmåga att ignorera.

Till exempel scientologerna. Jag spenderade påskhelgen i Malmö, en av de svenska städer där Scientologikyrkan har lyckats etablera sig, och döm min icke-förvåning när en tonåring med vilsen uppsyn stack ett flygblad i min hand under en promenad genom centrum.

”Du nyttjar bara tio procent av din hjärna. Genom L. Ron Hubbards ofantliga visdom lär vi dig nyttja alla hundra,” var budskapet i något förenklad tappning. (Ja, det följde med en beställningstalong för hans böcker. Som av en slump.)

Nåväl, även idioter har rätt att existera och sprida sitt budskap. Om något vill jag stärka yttrandefriheten, inte inskränka den med exempelvis blasfemi- och trosfridslagar eller lagen om hets mot folkgrupp. Men det är en annan historia.

Den essentiella distinktionen här är att ingen, absolut ingen, ska behöva rätta sig i idioternas led. Och offentliga sektorn – kommun, landsting, stat – ska aldrig, absolut aldrig, tvinga på någon religion eller pseudovetenskap. (I förlängningen borde inte en enda offentlig krona gå till religiösa samfund eller så kallad komplementär och alternativ medicin, men det är också en separat diskussion.)

Tyvärr är det ett koncept man har problem med i vissa delar av landet.

Sofia Åsell och sambon Jens Peterson-Berger fick inte förskoleplats till sin dotter på ett enda av sina fem förstahandsval. Kommunen gav dem i stället en plats på en scien­tologi­förskola.

– Om vi inte tackade ja till det så skulle det dröja år innan vi skulle få plats, säger Sofia Åsell.

Det har varit en lång och segdragen process att hitta förskola till Henny. Familjen hade först en privat förskoleplats tingad från och med januari. Men när de kom tillbaka från en resa vid årsskiftet hade personalen gett bort den till någon annan. Föräldrarna ställde sig då direkt i Stockholms kommunala dagiskö där de rangordnade fem tänkbara förskolor för dottern.

Men när kommunens garantitid på tre månader löpt ut erbjöds de i stället plats på en helt annan förskola, Måsen i Enskededalen.

– Kommunen verkade inte veta vad det var för dagis. De sa bara att det var en privat förskola som tog emot garantiplatser och följde läroplanen, säger Sofia.

När information damp ned i brevlådan stod det att förskolan använde sig av studietekniken Applied Scholastics. När Sofia sökte på internet fick hon fram att det var scientologins grundare L Ron Hubbards utbildningsmetod. Applied Scholastics varumärke ägs av Association for better living and education (ABLE), som är en underorganisation till Scientologikyrkan.

Från kommunens sida är problemet osynligt, men man lovar att försöka lösa situationen i det här enskilda fallet.

Stämmer det att ni förmedlar köande föräldrar till en förskola som använder sig av scientologernas utbildningsmetod?
– Ja, alltså, de är inte scientologer så, men de använder sig av pedagogiken. Det är så nytt, de har bara varit med i kön i några veckor. Men de är godkända av utbildningsförvaltningen.

Informerar ni föräldrarna om att förskolan använder sig av scientologernas utbildningsmetod?
– Nej, inte mer än att jag skickar med broschyren. Det känns bra att skicka med broschyren.

Varför informerar ni inte?
– Vi ska inte lägga några värderingar i det eftersom utbildningsförvaltningen har godkänt dem.

Happ, happ, så kan det låta. Och visst kan vi köpa retoriken om en värderingsfri hållning eftersom beslutet redan är fattat, på uppenbart oinformerade grunder?

Låt mig därför, för tydlighetens skull, snabbt informera om vilken typ av människa scientologernas pedagogik skapar:

Tio procent korkad och nittio procent urbota dum i huvudet.

Referenslänkar:

• DN.se: ”Tacka ja eller vänta”
• DN.se: ”De är godkända av förvaltningen”
• Scientologikyrkan i Malmö

Dock verkar det inte som att alla uppskattar skämtet, och för att påvisa bristerna i högskolans förmåga att fostra klarsynta, intelligenta tänkare, har Olsson och Sorgenfrei slagit sina kloka knoppar samman och krystat fram vad som måste ses som årets mest bländande satir över fördumningen av en hel generation.

En ofta framförd åsikt är att man inte kan kritisera ”islam” utan att bli beskylld för att vara islamofob.

Att begreppet islamofobi diskuteras i samband med religionskritik är ingen slump, eftersom det ofta är just ”islam” som hamnar i fokus när religion kritiseras. Vi tror att förklaringen till detta ligger i hur man, i det svenska religionskritiska samtalet, förstår fenomenet ”religion”.

Det dröjer bara ett par rader innan smilbanden närmar sig öronen. Ser du det geniala ovan? Islam och religion sätts inom citattecken, medan hittepåordet islamofobi står utanför, som det enda faktiska fenomenet i vår värld.

Det här är ironi på en nivå som går de flesta förbi, så var på din vakt för nu åker vi.

Såväl Humanisterna, som har en allmänt religionskritisk hållning, som Sverigedemokraterna, som är speciellt kritiska till islam, tenderar att framställa religion som ett handlande subjekt med egen vilja och handlingskraft. Gång på gång menar man att ”islam påbjuder” oftast förskräckliga handlingar. Muslimers brottsliga gärningar förklaras med att de är just muslimer.

Som religionsvetare menar vi att det inte finns någon observerbar religion skild från de människor som utövar den. Det är människor som skapar religion genom sina handlingar och inte religion som bestämmer hur individer handlar. Det förklarar varför två individer som säger sig tillhöra samma religion kan tolka denna på diametralt olika sätt.

Pang, du är död! Eller åtminstone allt du trodde dig veta efter seriös kontemplation av all empirisk evidens mot religion i allmänhet och islam i synnerhet. Glöm orsakssambandet mellan Koranens mer mordiska påbud och de individer som hjärntvättats till att följa dem. Glöm den överväldigande korrelationen mellan bokstavstro och våldsdåd genom mänsklighetens skrivna historia. Glöm att ens religionsvetare anser att det existerar observerbar religion. Allt är en rökridå för den postmodernistiska, värderelativistiska icke-sanningen: nana-gaga-bobo. [Sätt in fri tolkning utifrån din personliga identitet och de maktrelationer som omger dig.]

Mer än någon annan religion är det just islam som görs till ett handlande subjekt av såväl Humanister som Sverigedemokrater. Vi tror att anledningen till detta ligger i att båda dessa grupper fokuserar på uttryck för religion som känns främmande och skrämmande, medan positiva eller neutrala uttryck faller utanför definitionen. Därigenom blir patriarkala eller förtryckande religionstolkningar och praktiker som förknippas med islam tydliga, medan svenskkyrklig religiositet flyger under radarn. När man vill förpassa religion från det offentliga rummet lyfter man fram burkan som exempel, men tänker inte på att man då också måste förbjuda folk att bära vigselring på jobbet.

Visst är det härligt med intellektuell hederlighet, denna hoppets och trovärdighetens pelare som jag ständigt återkommer till? Susanne Olsson och Simon Sorgenfrei nyttjar här sin kollektiva kraft av hundratals högskolepoäng till att belysa att burkan, ett islamiskt yttrande av kvinnlig underkastelse inför mannen och Allah, och vigselringen, en superdupermegasekulariserad intygelse av kärlek mellan två individer (som kanske till och med är bögar!) är exakt samma sak.

Exakt. Samma. Sak.

Som religionsvetare betraktar vi ”religion” som en paraplyterm för mänskliga och sociala föreställningar och handlingar som kan ta sig många olika uttryck. Det finns därmed inget observerbart islam som är förtryckande; det är individer som tar sig makten att dominera i namn av islam. Men vi kan också se hur andra kämpar mot förtryck – också de i islams namn. Att endast låta de förra representera religion skapar inte bara en skev bild, utan bidrar samtidigt till att legitimera just de tolkningar man vill kritisera.

Vänta nu, jag känner igen det där argumentet. Är det inte? Jo då, det är det! Jag undrar hur det ser ut om vi för över det på något annat …

T-tröja lånad från tshirthell.com

Att ständigt låta Usama bin Ladin definiera vad som är islam, istället för exempelvis feministen Amina Wadud stärker de muslimer som stödjer en extremistisk islamtolkning.

Här når mitt asgarv nya höjder. Satiren är helt enkelt för skarp! Medan Usama bin Ladin ger en fullt rimlig tolkning av Koranens budskap, lever Amina Wadud med ständiga dödshot på grund av hennes blasfemiska försök till reformation av samma skrift.

Fram till och med nu har jag sett på världens alla goda muslimer och glatts åt allt de väljer att bortse från i Koranen och haditherna, på samma sätt som kristna valde att bortse från så mycket i Bibeln att en ordentlig reformation till slut blev möjlig – en reformation islam är i desperat behov av i dag.

Men nej. Från och med nu ska jag luta mig bakåt och förnöjt tänka: ”Det där fixar Amina Wadud av egen kraft. Hon behöver inte mitt stöd.”

Att belysa det faktum att det finns islamofobiska tendenser i samhället betyder inte att man försvarar muslimer som använder våld, liksom att kritisera muslimska tolkningar av islam inte måste betyda att man är islamofob.

Man får, vad Sverigedemokraterna än säger, visst prata om islam. Man får också kritisera religion. Men det är viktigt att förklara vad man menar med dessa begrepp, och se att det faktiskt är människor, inte någon gud eller ”religion” som handlar och därför kan hållas ansvariga för sina handlingar.

Slutskruven är en intellektuell pudel med skruv. Visst får vi – både du och jag och alla andra – kritisera religion bäst vi vill. Så länge vi faktiskt inte kritiserar ”religion”. Vidare får vi kalla oss själva humanister, så länge vi är medvetna om att vi delar världsbild med Sverigedemokraterna – trots att våra intellektuella arv är väsensskilda. Diametralt olika, skulle man till och med kunna säga.

Genom denna svåra balansakt gör artikelförfattarna sitt bästa för att belysa den dystopiska framtid som väntar Sveriges intelligentia om Moira von Wright och hennes likar får styra. Bravo, Susanne och Simon! Jag kunde inte sagt det bättre själv, med mina noll poäng i religionsvetenskap à la apologetik.

Något säger mig att Mattias Gardell sitter och applåderar precis lika mycket på sin kant.

Läs hela debattartikeln hos SvD Brännpunkt:

• Det går utmärkt att kritisera religion och dess utövare

En normal träning är vi mellan tjugo och trettio personer.

Att försöka leva ett normalt liv i Karlstad under hockeyslutspelet, med matcher alla tisdags- och torsdagskvällar, är däremot en dåres uppdrag.

Karlstad och hockey är som katolska präster och småpojkar: alla kan se hur idiotisk och farlig kombinationen är, men från officiellt håll gör man allt för att bevara livsstilen.

Nej, nu var jag onödigt hård. Romersk-katolska kyrkan kanske inte kan hjälpa att de upprätthåller ett arv baserat på världshistoriens största lögn. Att försöka hålla dem ansvariga är nog lika rationellt som att skälla på hjärndöda människor för att de kissar på sig.

Att vi bara var tre personer på träningen i går kväll är desto enklare att fördöma.

Eller är jag onödigt hård här också, som inte kan relatera till hur någon hellre väljer att se på när andra bildar böghög än investerar i det egna livet?

I dag intalar sig tusen och åter tusen karlstadsbor att det var deras förtjänst att Färjestad tog SM-guld i går – att de på något vis fanns med i rinken, slog den avgörande passningen och höjde bucklan mot skyn.

År efter år slås jag av tanken. Fankultur, religion, nationalism?

Samma lika.

Click here to view the embedded video.

Tuve Skånberg, porträttfoto från Riksdagen.se

Tuve Skånberg är kristdemokratisk riksdagsledamot, tillika bokstavstroende kristen och en av grundarna av den så kallade tankesmedjan Claphaminstitutet – en sammanslutning fundamentalister som desperat stöttar minsta lilla vetenskapliga eller akademiska formulering som ger [skenbart] stöd åt Bibelns sörja, men aktivt förnekar den enorma mängd evidens som går emot deras tro.

Intellektuell ohederlighet i all sin prakt, med andra ord.

I riksdagen har Tuve Skånberg bland annat motionerat om att göra blasfemi straffbart, något som gravt skulle inskränka yttrandefriheten för en parvel som jag. (Samtidigt går Claphaminstitutet ut i dagens SvD och kritiserar den muslimska blasfemilag som drabbar kristna i Pakistan, så dubbelmoralen är fullständig.)

Nåväl, varför är allt detta intressant innan vi kommer till det egentliga ämnet? Därför att Claphaminstitutet har som förenande krav på sina medlemmar, som kommer från hela spektret av tossiga Jesusrunkare, att de ställer sig bakom Lausannedeklarationen. Och vad har då denna trosbekännelse att berätta för oss om den sanna inställningen till Bibeln?

Att Bibeln är Guds ofelbara ord, så klart.

Vi bekräftar vår tro på både Gamla och Nya testamentets gudomliga inspiration, sanning och auktoritet i dess helhet, såsom Guds enda skrivna ord, utan fel i allt som det påstår och det enda ofelbara rättesnöret för tro och liv.
– Lausannedeklarationen § 2: Bibelns auktoritet och kraft

Så, ja … Det är väl ingen skräll att just Kristdemokraterna har en riksdagsledamot som anser att Bibeln är en felfri skrift, att jorden är blott 6000 år och att den som dristar sig att påpeka exakt hur urbota djävla korkad det gör honom, borde bestraffas av det svenska domstolsväsendet.

Det är däremot stundtals riktigt underhållande att följa hans blogg, för en inblick i hur ett defekt, konspirationsteoretiskt, indoktrinerat psyke fungerar. Som i dag, när Tuve Skånberg bestämde sig för att (än en gång) slå ett slag mot de mänskliga rättigheterna. Och (än en gång) är det yttrandefriheten som står på spel. Givetvis inte hans egen, det är bara yttrandefriheten för alla som inte håller med honom som borde reduceras.

Bloggposten Vem ska granska granskaren? är även publicerad i den kristna dagstidningen Världen idag, så låt oss för ordningens skull citera den senare källan.

I en undersökning från Institutionen för journalistik och masskommunikation på Göteborgs universitet har allmänheten tillfrågats om vilka samhällsinstitutioner som har störst makt över dagordningen i Sverige. Under lång tid har medierna klättrat förbi såväl de politiska partierna som regeringen, och ligger nu i en ohotad topposition. Media är inte längre ”tredje statsmakten”, de som granskar makten, media har blivit makten. Och när media är fullt upptagen av att vara makten, vem ställer då media till svars? Vem ska granska granskaren?

Märker du felsluten Tuve Skånberg kommer fram till?

Först begår han misstaget att automatiskt sätta ett likhetstecken mellan vad allmänheten anser/tror och vad den faktiska verkligheten är. Det är möjligt att media har större makt över dagordningen i Sverige än exempelvis regeringen, men det krävs mer än allmänhetens åsikt i frågan för att påvisa att det faktiskt är så.

Därefter går han i tankefällan att tillskriva svensk media en enhetlig kropp. I Tuve Skånbergs värld existerar det nämligen ingen mångfald; alla tidningar, tv-kanaler och radiostationer har exakt samma dagordning och mål för sina respektive verksamheter. Även om jag ibland dagdrömmer om att det vore just så – om att alla plötsligt hoppar över till en sekulärt humanistisk världsbild där alla människor är individer som tillskrivs samma grundvärde – kan jag aldrig med hedern i behåll påstå att det ser ut så.

Att tesen faller ytterligare på att Tuve Skånberg fann publikation i en kristen dagstidning med relativt god spridning, gör bara retoriken ännu lustigare (läs: bedrövligare).

Och då har vi inte ens börjat titta på implikationen av vad han beklagar sig över: en inskränkning av yttrandefriheten för att kunna ”granska granskaren”. Det vill säga, introduktionen av förhandsgranskning och censur i en av de mänskliga rättigheter som bidrar mest till att vi kan kalla oss ett demokratiskt, jämställt land.

Yttrande- och tryckfriheten slåss fast i Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna, artikel 10:

Var och en har rätt till yttrandefrihet. Denna rätt innefattar åsiktsfrihet samt frihet att ta emot och sprida uppgifter och tankar utan offentlig myndighetsinblandning och oberoende av territoriella gränser.

Eller för att i stället citera Regeringens webbplats om mänskliga rättigheter, under rubriken Varför yttrandefrihet?

En grundläggande tanke bakom yttrandefriheten är att medborgarna skall kunna ta del av en mångfald av åsikter gällande alla de frågor som vi fattar gemensamma beslut om. Yttrandefriheten brukar beskrivas som viktig för demokratin för att den möjliggör att information kan spridas fritt, och därmed får medborgare och beslutsfattare bättre möjligheter att komma fram till välgrundade beslut. Yttrandefriheten kan också sägas fylla en mer kritisk funktion genom att välinformerade medborgare samt fria massmedier ges goda möjligheter att granska och uttala sin mening om hur den offentliga makten utövas.

Vad är egentligen problemet? Självklart en personlig upplevelse! Tuve Skånberg bubblar först något om hur drottning Silvia hetsades ”av en fotograf från Aftonbladet som ville tvinga sig till fotografier”, som om yttrandefriheten skulle stå och falla med att en individ som tar emot apanage glömmer bort att det gör henne till allmänt villebråd. Men när han hastat förbi det spåret, går han över till det andra exemplet (som också visar sig räcka för att bygga hela teorin om medias moraliska förfall):

Under flera månader har Frälsnings­armén belägrats av TV4:s journalister från Kalla fakta inför ett program som de avser att sända i vår. Frälsningsarmén har besvarat alla de trettiotal frågor som Kalla fakta ställt via mejl, och också lagt ut alla svaren och hela mejlväxlingen på sin hemsida. Frågorna har centrerats kring Frälsningsarméns syn på abort och homosexualitet, på om homosexuella är välkomna, om de får bli soldater, om muslimer är välkomna. Men Kalla fakta är inte nöjda med svaren. De vill intervjua kommendör Marie Willermark, de vill få del av den interna ekonomiska redovisningen, de vill filma inne i Frälsningsarméns lokaler och från hjälpverksamheten. När de inte fått som de velat har de belägrat arméns lokaler med filmteam som sökt överraska ledande företrädare för Frälsningsarmén.

Det framkommer inte om journalisterna har försökt tvinga sig in i Frälsningsarméns lokaler, endast att de har vistats utanför dem i ett försök att få till stånd en intervju med högsta hönset, även känd som kommendör Marie Willermark. Skandalöst, minst sagt. Men det blir än mer traumatiskt.

I onsdags kväll passade ett filmteam utanför Elimkyrkan i Stockholm. Svenska evangeliska alliansen (SEA) hade årsmöte och i årsmötet deltog kommendör Marie Willermark bland många andra SEA-medlemmar ur olika svenska kyrkor och samfund. Kalla faktas filmteam häckade utanför kyrkdörrarna i närmare fyra timmar med kamera och mikrofon i högsta hugg. Själv blev jag intervjuad tre gånger när jag gick in i och ur kyrkan. Frågorna till mig som kyrkobesökare var lätt bisarra: – Varför samlas ni i kyrkan? – Vad vill ni uppnå? – Varför försöker ni samarbeta mellan olika kyrkor? – Håller ni fortfarande på? Hur stavar du ditt namn? – Finns någon från Frälsningsarmén här? – Säg dem att vi vill intervjua dem och ställa frågor.

Å nej! Journalisterna fortsatte försöken att fullfölja sin yrkesutövning. Visst, de väntade snällt utanför kyrkan (trots att kyrkor har för vana att släppa in gemene man), men kom igen … Vem kan gå vidare från den brutala upplevelsen av att bli ombedd att framföra en hälsning med en intervjuförfrågan? Eller att behöva bokstavera sitt eget namn?

Inte Tuve Skånberg, som känner sig förföljd på ett sätt som endast kan likställas med nazisternas metoder.

Vi lever i ett fritt samhälle, med en grundlag som garanterar religionsfrihet, föreningsfrihet, yttrandefrihet och åsiktsfrihet. Men taket sänks när media som Kalla fakta jagar kristna för deras tro och verksamhet.

Prästen Martin Niemöller skrev 1955 nedanstående dikt.
I Tyskland hämtade de först kommunisterna, och jag protesterade inte, för jag var inte kommunist;
Sedan hämtade de de fackanslutna, och jag protesterade inte, för jag var inte fackansluten;
Sedan hämtade de judarna, och jag protesterade inte, för jag var inte jude;
Sedan hämtade de mig, och då fanns ingen kvar som protesterade.

Hur Kalla fakta behandlar Frälsningsarmén rör oss alla.

Nej, jag skämtar inte. Han skrev faktiskt så. På fullaste allvar.

Lysande.

Länkar i inlägget och övriga referenser:

• Europakonventionen på svenska (obs. pdf)
• Regeringens webbplats om mänskliga rättigheter
• Tuve Skånbergs debattartikel i Världen idag
• Lausannedeklarationen på svenska (obs. pdf)
• Claphaminstitutets webbplats
• Tuve Skånbergs blogg
• Claphaminstitutets debattartikel om blasfemilagen i Pakistan
• Humanistbloggens kommentar till ovan nämnda debattartikel

William M. Branham

KARLSTAD, SVERIGE: Lördag 9 April klockan 15 kan du se och höra William Branham tala och be för sjuka, när vi visar filmen “Djupet Kallar På Djupet” på Elite Stadshotel. Filmen har svensk dubbning och entrén är gratis.

Vi har visat filmen i åtta städer, och vårt vittnesbörd så här långt är att filmen gör ett djupt intryck på publiken och att ingen lämnar opåverkad. Överallt var vi visar filmen, ser vi människor med tårvåta ögon och flera gånger hör vi om liv som har blivit förändrat. Kristna uppmuntras i deras dagliga vandring med Gud, avfällingar får nytt hopp och tro, och de sjuka får tro för helande.

När de skriver att jag kan få se William Branham tala och be för sjuka, helt gratis, menar de då att alla i publiken är sjuka i huvudet? Så tolkar jag det.

Extra lustigt blir det när du inser att de undlåter att nämna att William M. Branham är död sedan 1965, genom en luddig formulering som mer än snuddar vid att vara ett syftningsfel.

Fast nej, när jag tänker efter finns det inget lustigt alls med det. Kristna har ju tillbett och trott på en död snubbes helande krafter i två tusen år nu. Och till Branhams fördel måste jag medge att vi åtminstone kan styrka att han faktiskt har existerat, till skillnad mot Jesus.

Länk till inbjudan:

• William M. Branham talar igen i Sverige