
Här postade jag nyss en artikel baserad på ett aprilskämt. Så går det när du läser artiklar med en dags fördröjning.
Jag bjuder på det.
Här läser du vad jag gick på: Därför mår män sämre än kvinnor
Humanist och skeptiker med ena foten i reklambranschen, andra i samhällsdebatten; autodidaktisk bloggare och krönikör med kärlek till vetenskap, frihet, förnuft och Ronja.
Som en av Sveriges minst lästa skrivkunniga bloggare, ger jag mig dagligen (nåväl) i kast med att förstå, förklara och fördöma mänsklighetens idiotiska sidor. Oavsett om motståndarna är religiösa fundamentalister, kvacksalvare eller Thomas Di Levas vägglöss, är målet att varken ta fångar eller lämna sårade kvar på slagfältet — till försvar av människans fulla potential, vad den än må vara.
Utöver det försöker jag hinna ligga en del, också.
Bidra gärna med återkoppling, tips och vänskap. Eller känn dig fri att skriva all ogenomtänkt, indoktrinerad smörja du önskar, om det är din böjelse. Jag censurerar bara kommentarer som har en uppenbar avsikt att sprida ogrundat hat.
Vill du kontakta mig nås jag enklast via philipwildenstam@gmail.com.

Här postade jag nyss en artikel baserad på ett aprilskämt. Så går det när du läser artiklar med en dags fördröjning.
Jag bjuder på det.
Här läser du vad jag gick på: Därför mår män sämre än kvinnor
”Jag kände en misstänkt tryckvåg,” berättar ett trasigt fönsterPolisens andra teori är att stadsdelsförvaltningen i Alvik, Stockholm, helt sonika tröttnade på den materialistiska tillvaron som offentlig byggnad. På grund av dessa suicidala tendenser varnas nu allmänheten för att befinna sig i, eller i närheten av, byggnader med misstänkt mycket byråkratisk verksamhet.
Besudlade nyss deras toalett. Det kändes som en lämplig belöning till den anställda bakom kassan, Stockholms arrogantaste kärring.
”Ska du beställa något?” gastade hon.
”Ja tack. En kopp konsumentmakt à la poop.”

Abort är mord, påstår många. Själv funderar jag mer på om vi kanske borde tillåta abort upp till medelåldern, med tanke på skådespelarinsatserna i den här instruktionsfilmen till kvinnohat.
För drygt ett år sedan publicerade jag tips inför alla hjärtans dag, vilket givetvis blev en formidabel succé. Tyvärr är svenskarnas minne kort.
Bara den senaste veckan har hundratals individer hittat till förra årets inlägg genom googlingen ”alla hjärtans dag-tips” eller varianter därav. Håll i åtanke att jag bara är ett sökresultat bland många, låtsas att du är duktig på matte och räkna ut hur många av Sveriges medborgare som febrilt söker kärlekshjälp just nu.
Vad kom du fram till? Enligt SIFO kan det vara så många som elva av tio, och det låter rimligt.
Såväl män som kvinnor suger således på romantik, men inte jag. Nej, nej. Den perfekta gåvan till kvinnan jag älskar är redan fixad. (Suck that romance stick, fuckers.) Därför tänker jag, en gång för alla, avslöja hemligheten bakom ett lyckat firande av den fjortonde februari.
Är du beredd?
Här kommer den.
Skit i att fira alla hjärtans dag, du hjärnslöa jasägare! Att sälla sig till fårskocken för att uppmärksamma livets romantiska sida samma dag som alla andra gör det – den dag näringslivet njuter av att du gör det – är på ett ungefär det minst romantiska du kan göra.
Alla hjärtans dag är utan konkurrens årets fantasilösaste dag. Fattar du? Att bjuda din älskling på en fotmassage den tjugonde april och hänvisa till att det var Adolf Hitlers födelsedag, plockar dig fler Amorpoäng. (Hitler hade ju fötter, eller hur? Det finns faktiskt folk som föds utan fötter och det är ledsamt. Alltså borde vi fira förekomsten av friska fötter lite oftare.)
Själv har jag aldrig varit mer förälskad än vad jag är nu, och det är värt att uppmärksamma så ofta som möjligt. Därför ska Ronja få det finaste jag kan komma på till alla hjärtans dag.
Det vill säga ingenting alls. Jag respekterar henne för mycket för att ens överväga något annat.
Det är revolution i Egypten och allt kommer bli bra, inte sant? Rock’n'roll, viva la revolution och allt det där.
Läser dagens SvD, som bjuder på en intervju med Abd al-Monem Abo el-Fotouh från Muslimska brödraskapet. Han hävdar kaxigt att de skulle få åttio procent av rösterna om det hölls ett demokratiskt val i morgon. Det är det upp till dig att tro vad du vill om, men att Egypten länge stått i centrum för islamistiska ideologer råder det däremot inget tvivel om.
Frågan kvarstår: Hur ljus är framtiden för folk förslavade under världshistoriens farligaste idé, att en ilitterär pedofil skulle ha något av auktoritet att säga om hur människan ska leva?
Abd al-Monem Abo el-Fotouh exemplifierar krocken mellan intelligens och dårskap i intervjuns sista paragraf.
”Vilken plats skulle till exempel homosexuella medborgare ha i [ett Egypten styrt av Muslimska brödraskapet]?
–Det är inte vårt problem – det är ert problem i Europa eller i Amerika! Lös det som ni vill. Legalisera det eller inte, men varför vill ni exportera det problemet hit? Det är som alkohol och vin. Det förbjuder vi för det är farligt för hälsa och lever. Respektera vår kultur och vårt val, så respekterar vi er kultur. Jag säger inget om att ni dricker vin!”
Plötsligt förstår jag varför Peter Weiderud, förbundsordförande för socialdemokratiska Broderskapsrörelsen, menar att ett islamistiskt styrt Egypten kommer att bidra till fred och demokrati i Mellanöstern. Det är ju, trots allt, rätt skönt att kunna sluta allianser i det religiösa böghatandet. För när Weiderud och andra kristna känner besvikelse över att Bibelns budskap har tunnats ut de senaste fem hundra åren, kan de finna tröst i att Koranens rader ljuder lika sanna i dag som i går.
Det vill säga för den som hatar människans förmågor och potential att vara något mer än en karikatyr av en mentalpatient.
”Gud lever i aktuell forskning,” skriker fyra hjärntvättade, antiintellektuella företrädare för det kristna Claphaminstitutet ut i dag i SvD Brännpunkt. Sedan följer en grundkurs i teologiska skygglappar och selektivt seende.
Tesen är att aktuell forskning bevisar att religiösa lever lyckligare liv. Till att börja med är det lika väsentligt som när en berusad man är på bättre humör än en nykter, fast vi behöver inte nöja oss med den travestin. Vad forskningen de hänvisar till egentligen säger, är (så klart) att människor i starka gemenskaper, med sociala skyddsnät, lever bättre liv. Att gemenskapen ofta är trossamfund är irrelevant. Om vi jämför medlemmarna i ett trossamfund med medlemmarna i en idrottsförening, är det nog få som förvånas om individerna i den senare gruppen lever i genomsnitt ännu bättre, hälsosammare liv.
”De svenska universiteten bildades en gång med en självklar bas i den kristna tron. Förnuftet och vetenskapen betraktades som verktyg för att bättre kunna förstå den värld som Gud skapat och placerat människan i. Dagens sekularister vill gärna påskina att förnuftet nu har frigjort sig och idag står helt frikopplat från den religiösa tron.”
Kristna historierevisionister kommer alltid påstå saker i stil med citatet ovan. Att Sverige var ett kristet land – en kristen monarki – där kyrkans gift sipprade ned genom alla nivåer av samhället och befolkningens liv, ignoreras. Att upplysningen och dess nya förnuftsideal skulle haft något med framfarten av läskunnighet och utbildning i Sverige att göra, ignoreras med imponerande förutsägbarhet.
”Melders resultat bekräftas också av internationell forskning, där vi exempelvis kan nämna Michael McCullough, en icke-troende direktor för Evolution and Human Behavior Laboratory vid Miami University. Hans slutsats är att troende generellt är bättre på att nå långsiktiga mål, de är friskare och lever längre, är mindre deprimerade, lyckas bättre i skolan och missbrukar i mindre utsträckning än andra.”
Tråkigt nog för artikelförfattarna, faller denna forskning som ett illa byggt korthus om vi sätter den i ett globalt perspektiv. (Som att de bryr sig? Ett grundkrav för medlemskap i Claphaminstitutet torde vara att aldrig någonsin bry sig om verkligheten, endast den fortsatta spridningen av ett gäng illitterata herdars fantasier.) Om det fanns ett relevant likhetstecken mellan gudstro och personligt välstånd, skulle vi se världens mest religiösa nationer frodas i en nivå av lycka som vi gudlösa svenskar aldrig kan uppnå. Vad vi ser i stället, är hur utbredd religiositet går hand i hand med utbredd brottslighet, förtryck, svält, krig och konflikter, barnadödlighet, analfabetism och andra plågoandar.
Fast jag antar att all världens lidande i bakvattnet av religion raderas ut av att välmående (läs: smällfeta), religiösa amerikaner fortsätter skörda frukterna av nationen som byggdes på just upplysningens ideal.
Tack SvD, jag applåderar er okritiska inställning till vad som hör hemma i Brännpunkt. Nästa vecka kanske vi får läsa en utsaga från rikets pedofiler? Jag är övertygad om att de också kan förvränga den moderna vetenskapen, tills den stöttar tesen att våldtagna barn är lyckligare än de som saknar förmånen att få leka vuxenliv. Behöver de hjälp på traven, kan de säkert be ett gäng katolska präster om hjälp.
Det tog Romersk-katolska kyrkan drygt tre hundra år att ge upp sin geocentriska världsbild (planeterna och solen kretsar runt jorden) till förmån för den heliocentriska (vi kretsar runt solen), efter att Copernicus lagt fram teorin under femtonhundratalet. Nu, ytterligare två hundra år senare, vet vi att universum består av fler galaxer, stjärnor och planeter än vad vår fattningsförmåga kan greppa. Ändå tror varje människa fortfarande att hon står i centrum av universum.
Irrationellt tänkande präglar mer eller mindre alla. Medan vissa nöjer sig med att tro att de måste bänka sig framför teven för att favoritlaget i fotboll inte ska förlora, gör andra det irrationella till en konstform och anammar allt från religiösa doktriner och astrologi till homeopati och parapsykologi. Men det stannar inte där. Oavsett hur många bevis på motsatsen som stirrar oss i vitögat, slår vi knut på oss själva för att odla myten om att alla vägar leder till moi.
Karlstad är en oansenlig stad. Baksmällan efter decennier dominerade av Sven-Ingvarsbugg, FBK-bröl och illusionen om soligt väder, syns i invånarnas ögon. Och alltjämt står och faller stadens identitet med ett påstående som kramas sönder av näringslivet: Karlstad, den strategiskt belägna knutpunkten mellan Stockholm, Göteborg och Oslo.
Kan du på fullaste allvar tänka dig att någon i Stockholm någonsin har resonerat i stil med att det vore fint att flytta affärsverksamheten, familjen och fritidslivet till Karlstad, endast för att hamna mitt emellan tre nordiska storstäder? ”Vad säger du, Tessan? Jag vet att allt vi behöver finns här i huvudstaden, men tänk om vi blir sugna på att besöka Oslo eller Göteborg? Då vore det mycket mera praktiskt att bo i Karlstad. Tre timmars resa åt alla hållen, sedan är vi där det händer igen. Dessutom kan jag starta ett företag och skryta om att det ligger strategiskt placerat mellan städerna. Helt genialiskt, tycker jag nog.”
Enligt den logiken borde Hallsberg vara Sveriges vagga (om det inte vore för SJ:s labila uppfattning om kundservice). Då ska vi inte ens gå djupare in på hur Vingåker sparkar Karlstads rumpa när de skryter om att du minsann bara har hundrafemtiofem kilometer kvar till Stockholm när du passerar deras stolthet, fabriksutförsäljningen av felsydda kostymer.
Beteendet blir inte lättare att förstå när vi sätter det i ett större sammanhang, kommuninvånarnas osvikliga vilja att bete sig som om det tagit livslektioner av en vresig gubbe som ägnar dagarna åt att skälla på ungarna i den lokala lekparken. Nåde den som vill rubba Karlstads stadsbild genom att bygga högre än den ömkliga domkyrkan. Och nåde den som försöker öppna en butik strax utanför stadens minimala stadskärna. ”Tror du att jag orkar röra mig flera hundra meter till för att köpa ett par byxor? Då kanske jag sliter ut paret jag har på mig! Förresten, har du tänkt på vilket uselt utbud vi har i stan?”
Karlstad har många kvaliteter för den som föredrar ett lugnare liv. Medan Klarälven flyter så långsamt genom centrum att fiskarna får simma i cirklar för att få någon motion över huvud taget, knuffas folk för att få plats på någon av Kungsgatans otaliga krogar; den som hamnar utanför riskerar en barrunda på Herrhagen för att få släcka törsten med öl som prissatts för att ytterligare förstärka storstadsillusionen.
Är du å andra sidan ute efter ett liv utan självbedrägeri, gör du bäst i att förlika dig med fakta. Någon dag kommer Karlstad nå sina åtråvärda hundra tusen invånare, och med en stor gnutta tur kanske Carlstad United till och med lär sig att spela fotboll. I det långa loppet kommer livet ändå fortgå som det alltid har gjort. Folk kommer fortsätta prata som om deras stad finns med på kartan, medan näringslivet och kommunen köper nya kampanjer för att sälja in Karlstad som ett solparadis, i hopp om att locka nya företag och invånare.
I Stockholm, Göteborg och Oslo kommer ingen bry sig, precis som vanligt.
* * *
Publicerad i Hammarö Karlstad i folkmun, 2010-12-25.

(Vänligen notera att jag har styckat originalet för att passa in serien i min bloggform.)
Få saker är tröttsammare än att få den så kallat gyllene regeln uppkörd i nyllet. Kristna och andra kvasiintellektuella tycks stå lamslagna inför hur de logiska luckorna gapar vidöppna i deras resonemang.
Men hej, det är ju en fin tanke?