Det händer minst en gång i veckan. Med ad:s, originalare, till och med projektledare: Jag tar strid mot sjukdomen som verkar prägla dem alla.

Och jag vet att du förtjänar en skopa av kritiken, vem än du är.

Utropstecknet.

Inget skiljetecken har tydligare kommit att prägla den språkliga osäkerhet som löper från norr till syd, från person till person.

Jag får inte ett mejl som saknar det.

Jag ser på tok för få annonser som inte innehåller det.

Det har gått så långt att jag knappt vill sätta ut det över huvud taget. Inte ens när meningen faktiskt är ett utrop.

Minst en gång i veckan ger jag mig in i striden.

– Varför sitter det ett utropstecken i rubriken? Det satt inte där när jag skickade texten till dig.

– Det blir snyggare så.

– Nej, det ger hela flödet en aura av osäkerhet – som att vi inte litar på vad vi säger, utan måste skrika för att bli hörda.

– Men det blir ju snyggare så?

– Du är dum i huvudet!

Ibland kan det inte hjälpas.

När jag rasar har jag svårt att avsluta med en punkt.