Ungkarl. Med åren har ordet blivit heligt. Jag kan själv; är ensam; vinner och förlorar om vartannat; gömmer mig i solljuset och lever ut i skuggorna; alltid ensam.

Det har gått åtta månader sedan jag la undan flaskan och lät livet ta mig varthelst det ville. Den tomma tystnaden visade ingen nåd, allt jag hade stod naket, blottat och trasigt – och inget var vackert. Jag ville vara i fred men skrika ändå. Jag ville sova bort dagarna och slippa nätterna, bevara lyckan i ensamheten och deklarera kärlekens död.

I början hände inget alls.

Jag skrev mina memoarer och korrekturläste dem själv, slet ut alla sidor och började om på nytt – till ingen nytta. En självbiografi är aldrig färdig innan döden trätt in, och de rader som ljuder sannast sätts av andra.

Tiden stod stilla medan världen rörde sig.

Ungkarl. På åtta månader har ordet bytt karaktär. En vän la en hand på min rygg, sa åt mig att resa mig upp, släppa taget och beskåda vad som faktiskt skett medan jag sov. Ögonen värkte i ljuset och kroppen skälvde av ansträngningen, och när jag höjde blicken från marken såg jag allt på en och samma gång.

Jag är inte full och inte arg. Att vakna i en hög av mig själv är ett falnande minne, jag har slutat höra de falska tonerna och dricka ur de tomma kärlen. Ingen smyger igen ytterdörren i gryningen; när sista dansen spelas är jag redan i säng.

Och kärleken lever. Jag fann den i de egna orden och viljan att rädda kroppen. Nykter har tankarna stramats åt och funnit publicering; efter blott en sommar som svettig har musklerna stelnat och orken hittat åter.

Kärleken lever. Mitt i allt som rörde sig smög hon fram, retade min förvånade uppsyn, utmanade ensamheten och bad om en plats jag inte ville ge till någon. Hon skrattade åt mig, petade i det förflutna och skröt om framtiden. Jag famlade motståndslöst i ett par veckor; reducerad till en primitiv skepnad av en man släppte jag in henne, tappade taget och såg dygn efter dygn passera utan att kolla på klockan. När protesterna tog slut möttes vi och världen sken på nytt, men hon kunde inte stanna.

Du kan kalla henne R. eller Flickan som inte är här. I går kväll var jag lika ensam som tidigare, men för första gången på flera år ensam på riktigt. Att känna är att blotta sig och jag är försvarslös. Alla pusselbitar har inte fallit på plats, men jag har vänt på asken och granskat motivet.

Det kan gå hur som helst. Hon kan svälja mig hel, lämna mig bruten och aningslös – och det är okej.

Efter åtta månader som nykter står jag frivilligt inför ungkarlslivets största utmaning, och hon heter R. Det enda jag kan göra är att offra ensamheten för henne och hoppas att hon tar emot mig.