Semestereremiten, dag 12

Äntligen ensam, det blev knappt en blund i natt – av helt fel anledningar. Inget sex, jag fick inte ens pilla lite. I stället fick jag nöja mig med fyrtio centimeter av hundrasextiosängen, lyssna på kvinnliga timmerstockar, försäkra henne om att ingen hade brutit sig in i lägenheten klockan kvart i fem på morgonen, samt bli dragen i ena örat av oförklarliga skäl.

Nu förstår jag varför alla par predikar fördelarna med en sängkamrat. Jag hade glömt bort hur mysigt det är.

Kategori: Personligt
Etiketter: , , , , , , , ,

Semestereremiten, dag 8: En annorlunda känsla

Kan inte riktigt sätta fingret på det, men sedan Burt II föddes känns det annorlunda att röka pipa. Perioden mellan skägg och mustasch, när jag var utan ansiktsbehåring, var det hela tiden något som saknades.

Det är sant som de säger: den som är ensam lär känna sig själv.

Kategori: Personligt
Etiketter: , , , , , , , , , , , , ,

Semestereremiten, dag 4

Kombinationen semester och vackra, varma sommarkvällar är magisk. Addera vänner, ett soldäck på Klarälven, rosévin, iskall pilsner, mojitos och 90-talets hitkavalkad à la Warren G, Skee-Lo och Infinite Mass, så lägger du grunden för minnen vars kraft kan bära dig genom de ruskigaste novemberstormarna.

Kärlek.

Att sitta lite vid sidan av, beskåda de spirande sommarromanserna, röka febrilt för att hålla myggen borta, svettas och känna den svenniga bonnbrännan svida under tröjan, resa dig, gå fram till den söta bartendern, harkla upp att du vill ha en Coca-Cola, lämna två kronor i dricks, svepa glaset, hasta hem och somna med en bok på bröstkorgen?

Inte lika minnesvärt.

Kategori: Personligt
Etiketter: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

De utspädda mördarna

Jag är förkyld och det är en underdrift. Jag är den lidande mannen vars värld rasar i takt med att snoret, hostan, febern och huvudvärken dansar sin segerdans. Jag är döende för ett ögonblick.

För att roa mig själv i min patetiska ensamhet gick jag in på Hitta.se, sökte på homeopater i Karlstad och brast ut i skratt. Tre stycken verkar inom gångavstånd från min lägenhet.

Tre idioter.

Tre bedragare.

Tre potentiella mördare.

Och det är helt okej, säger lagstiftarna.

De är kvacksalvarna som säljer falskt hopp. De skyfflar verkningslösa kurer till individerna som så gärna vill tro; måste tro; behöver tro. Som Jesus i tablettform – till salu för en tusenlapp här och en tusenlapp där – utspädd gång på gång på gång på gång på gång, tills en tablett av solens storlek fortfarande inte innehåller en enda molekyl av den aktiva ingrediensen.

Det är värt ett skratt så här i förkylningstider, men egentligen borde vi gråta och förfasas.

Många söker hjälp där ingen hjälp finns att få, tillfreds med den dyra placeboeffekten. Vissa dör. Inte för att de homeopatiska preparaten i sig är dödliga, nej, nej: homeopati är bara socker och vatten.

De dör den ignoranta döden medan riktig hjälp erbjuds annorstädes.

YouTube Preview Image

Fotnot: Det här inlägget är en del i serien Veckans människoförrädare, där jag belyser människorna vars gärningar och lögner har en negativ inverkan på våra liv. Vill du tipsa om en människoförrädare? Lämna en kommentar.

Kategori: Personligt Religion Skepticism Vetenskap
Etiketter: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Ensam slipper du åtminstone herpes


”I can’t write without a reader. It’s precisely like a kiss—you can’t do it alone.”
– John Cheever

Kategori: Språk
Etiketter: , , , , , , , ,

Bröllopstalet

Mitt namngivningstal har fått fötter. Först användes det vid ceremonin det skrevs till, sedan vid en konfirmation. Och i dag fick jag mejl från en mor som såg sonen gifta sig förra helgen.

Bifogat var talet hon höll under bröllopsfesten. Jag läste det och översköljdes av kärlek. Först till sonen, sedan till svärdottern. Och någonstans mitt i allt fick mina ord plats.

Hon tog mitt tal och gjorde det till sitt; skrev om, strök, la till och skapade något större. När hon var färdig fanns hennes kärlek med i varje ord, och jag kan inte tänka mig att ett enda öga var torrt. Själv fick jag ta ett djupt andetag framför jobbdatorn.

Jag får ofta frågan varför jag engagerar mig, hur jag orkar och om det inte vore bekvämare om jag slutade bry mig. Andra ifrågasätter min karaktär, vill se mig stänga ned bloggen och helst aldrig skriva en rad till om de liv och intellekt som sugs ned och drunknar i religionernas bakvatten.

Namngivningstalet var i mångt och mycket mitt svar till alla som hellre blundar. Jag har givits chansen att vara fri, att tänka fritt och leva i en trygghet som övervunnit den grymhet som präglat människan genom historien. Det är en förmån, men som sådan också förgänglig. Och det är framför allt ett privilegium som inte delas av hela mänskligheten. Vem vore jag om jag nöjde mig med att just jag och mina närmaste har det bra, av rädsla för att trampa på någons tår i kampen för rätten till förnuft, frihet och kärlek för varje människa?

Ibland känns det som en ensam kamp, andra gånger möts jag av nya ansikten och oväntad vänskap. Jag ger och tar, och för det mesta tuggar det bara på i den takt jag sätter själv.

Sedan inträffar de speciella ögonblicken: jag får ta plats i totala främlingars liv. Det har gått knappt en månad sedan jag satt uppe till klockan tre på natten och skrev färdigt talet, ändå har jag redan varit en liten, liten, liten del av tre dagar fyllda med lycka – dagar som markerat något nytt i mina medmänniskors liv.

Hur kan jag, som skribent, uppleva något vackrare?

Tack.

Kategori: Personligt Politik Religion Vetenskap
Etiketter: , , , , , , , , , , , ,

Clusterfuck

Midnatt, jag sms:ar kollegan. Frågar hur det gick. Femton minuter tidigare klev jag över tröskeln, tände hallen och insöp sommarvärmen som dröjde sig kvar.

Jag glömde stänga av musiken när jag gick tillbaka till kontoret. Grannarna fick höra Rage Against the Machine rasa hela kvällen. Det passar. Vissa dagar behöver raseri. Vissa dagar är reserverade som clusterfucks.

2010 har blivit mitt.

Det är okej. Jag känner mig själv bäst i den tomma lägenheten, i problemlösandet, i vreden och uppgivenheten, i möjligheten att vara tyst.

Zamzon sover bredvid mig. Han är vackrare än vad en dålig dag någonsin kan bli. Jag tänder pipan och drar in ensamheten.

Kollegan svarar. Vi uträttade mirakel och nu är natten min. Låt mig ligga här en stund.

Stör ej.

Kategori: Personligt
Etiketter: , , , , , , , , , , , , , ,

Nya och gamla attribut

Det går inte en kväll utan att jag saknar glaset. Öl, vin eller whisky – min kära whisky. Med tiden utvecklades en rutin, och som jag älskade den. Äta middag, rasta Zamzon, fylla glaset, skriva. Fyra steg: receptet för kväll efter kväll efter kväll.

Jag är en ensam man.

Det finns ingen dysterhet i konstaterandet – bara ett val som egentligen aldrig var ett val. Jag har vänner. Kloka vänner, vackra vänner, roliga vänner. Och jag har tid för dem. Ibland. Redan som barn sökte jag lugnet i ensamheten när allt runt mig blev för utdraget, intensivt och befolkat. I ensamheten fann jag böcker om exotiska djur, utdöda arter, galaxer, påhittade världar, romanser, krig, sinnessjukdom, den gamle och havet, frigjorda flickor och hämmade pojkar.

Hemingway sa att du ska skriva full men redigera nykter. Som vuxen förstod jag till slut vad han menade. När du bröstar upp dig mot giganter kommer du inte stå kvar med hedern i behåll. Och hur mycket jag än läste, tänkte och skrev, kunde inget mäta sig med vad jag fann mellan pärmarna hos författare efter författare. Det kallas självkritik och det har följt mig genom livet.

Inget fyllo skapar magi, men magi finns i flaskan. Dosera rätt och du härskar ditt universum. Varje tanke strålar okritiskt samman och du hittar vägen att färdas dit du önskar.

Tills du en kväll sätter dig för att skriva, bara för att upptäcka att du hellre fyller på glaset på nytt än avslutar meningen framför dig.

I dag har jag varit nykter i två månader och nitton dagar. Jag har, på gott och ont, aldrig varit mer ensam. Varje gång en vän höjer glaset känner jag avund. Varje gång en kvinna närmar sig känner jag avsmak. Efter ett dussin försök att vara helgsocial, har jag dragit mig undan. Allt jag klarade full har bytts mot misslyckanden. Jag kan inte längre se mig själv med en kvinna om hon bara bjuder sin kropp; jag kan inte skratta runt ett bord om skrattet kommer ur flaskan; och jag kan inte sluta längta hem när jag är borta.

Jag vaknade till en insikt i morse: Jag har blivit en författarkarikatyr. Utan att jag märkte det har attributen hamnat på plats. Det misslyckade kärlekslivet, alkoholen, gubbkepsen, skägget, tweedkavajen, svårmodet och ensamheten – allt går att bocka av.

Allt utom pipan och det faktiska författarskapet.

I handlingskraftens namn bestämde jag mig för att bocka av den viktigaste av de två sista punkterna.

Kategori: Personligt
Etiketter: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,