Kunskap, bland det vackraste av det vackra, är tyvärr en otäck gåta för många. ”Jag har min sanning,” är mantrat som möter den som försöker slå hål på till och med triviala myter.

Kunskapsförakt och kränkthet, hand i hand.
Referenslänkar:
Humanist och skeptiker med ena foten i reklambranschen, andra i samhällsdebatten; autodidaktisk bloggare och krönikör med kärlek till vetenskap, frihet, förnuft och Ronja.
Som en av Sveriges minst lästa skrivkunniga bloggare, ger jag mig dagligen (nåväl) i kast med att förstå, förklara och fördöma mänsklighetens idiotiska sidor. Oavsett om motståndarna är religiösa fundamentalister, kvacksalvare eller Thomas Di Levas vägglöss, är målet att varken ta fångar eller lämna sårade kvar på slagfältet — till försvar av människans fulla potential, vad den än må vara.
Utöver det försöker jag hinna ligga en del, också.
Bidra gärna med återkoppling, tips och vänskap. Eller känn dig fri att skriva all ogenomtänkt, indoktrinerad smörja du önskar, om det är din böjelse. Jag censurerar bara kommentarer som har en uppenbar avsikt att sprida ogrundat hat.
Vill du kontakta mig nås jag enklast via philipwildenstam@gmail.com.
Kunskap, bland det vackraste av det vackra, är tyvärr en otäck gåta för många. ”Jag har min sanning,” är mantrat som möter den som försöker slå hål på till och med triviala myter.

Kunskapsförakt och kränkthet, hand i hand.
Referenslänkar:
Eftersom Jesus den här tiden för drygt två tusen år sedan roade sig med att inte existera och därmed inte dog för de synder vi inte gjort oss skyldiga till, ska jag njuta av ett par dagars ledighet nu.
Min tillgång till internet kommer vara begränsad, du kan knappt ens räkna med sporadiska uppdateringar här.
(Det är mer sannolikt att det som händer, händer på min offentliga Facebooksida. Kanske på tiden att du hittar dit?)
Ta-ta.
Tack till Philip Larsson för bilden.
Kulturhuset i Stockholm ställde i helgen hastigt in dansföreställningen Celebration of Womanhood, efter lördagens genrep. Varför? En muslim i publiken kände sig kränkt av ett inslag med en tonsatt vers från Koranen, gick hem och uppdaterade sitt Facebookkonto om detta och fick [förmodat hotfullt] medhåll av ett fyrtiotal [förmodat religiösa] vänner.
Sveriges Radio har ett inslag om spektaklet.
Från arrangören Freshest sida vill man inte kännas vid att det skulle vara frågan om någon form av censur, enligt en intervju i Feministiskt perspektiv.
Alla är väldigt chockade, koreografen och dansarna i gruppen är helt förstörda. Varken vi i Freshest eller Kulturhuset visste att numret innehöll religiösa texter. Hade vi vetat det hade vi bett dem plocka bort det. Freshest har skrivit till alla som deltog i Facebooktråden och förklarat att ingen avsikt att kränka någon funnits.
– Anonym, livrädd representant för Freshest
Så, nej, det är inte censur eftersom de självmant hade plockat bort det påstått stötande innehållet om de känt till det i förväg. Eller?
Även Kulturhuset representant, produktionschef Nina Röhlcke, förnekar att det handlar om censur.
Vi var inte insatta i innehållet i föreställningen. När det rör sig om så här brännbara ämnen måste vi ta vårt ansvar som utgivare. Om vi hade haft längre varsel hade vi kunnat skapa en diskussion kring stycket där alla hade kunnat komma till tals. Men när vi bara hade några timmar på oss att ta ställning till innehållet så hade vi inga andra möjligheter att hantera situationen än att ställa in. Inte ens arrangörerna kände ju till att stycket skulle ingå. Det här betyder naturligtvis att vi måste se över vår kommunikation med externa arrangörer.
Så, nej även här, det handlar absolut inte om censur – bara en total avsaknad av ryggrad.
Det är en sorglig väg vi färdas på när religiösa våldsivrare tillåts diktera det offentliga samtalet och samhällets kulturyttringar. Sorglig, men inte oväntad efter vår kollektiva, på tok för utdragna oförmåga att diskutera vår generations kanske viktigaste fråga: försvaret och spridandet av upplysningens ideal i en värld präglad av religiöst vansinne.
Uppdaterat: I ett blogginlägg förklarar Eric Sjöström, konstnärlig ledare för Kulturhuset, varför han är en feg krake som anser att muslimer i allmänhet är oförmögna att ta ansvar för sig själva och därför måste särbehandlas, samt att yttrandefriheten är värd att offra varje gång enskilda muslimer känner sig kränkta.
Eftersom det var en nyhet både för oss och för Freshest att en grupp hade använt en bön ur Koranen, så upplevde jag att det hade varit ansvarslöst av Kulturhuset att genomföra arrangemanget, med tanke på att en möjlig riskabel situation hade kunnat uppstå.
Det är lustigt hur hjärnan funkar. Efter ett par veckors arbete med att färdigställa allt, känns det som att bloggen alltid har sett ut så här – som att den redan är gammal och daterad.
Lyckligtvis vet min rationella sida att det bara är struntprat. Välkommen tillbaka till PhilipWildenstam.se!
Nyheterna är många, så många att jag tycker att vi struntar i att gå igenom dem alla. Klicka runt och upptäck sidan på egen hand i stället. Och hittar du något knasigt, rapportera det i en kommentar till det här inlägget. Tack på förhand.
Anmärkningsvärda nyheter:
Så, vad tycker du?
Sist men inte minst, teamet bakom sidan:
Jag är skribent, inte formgivare och webbutvecklare. Först måste jag rikta ett tack till Mr. Diggles, som ovetandes har stått för den största, ytliga inspirationen till min nya form. Därefter är det dags att tacka personerna som verkligen lagt ned tid och hjärta i att hjälpa mig förverkliga min vision: formgivaren Mikael Nilsson, som tog kommandot från början, och webbutvecklaren Joacim Nidén, som tålmodigt gick med på att testa alla infall från min röriga skalle. Ett särskilt tack går till John Svensson, min kollega sedan början av 00-talet, som inte bara var en klippa under arbetet med den gamla bloggen, utan även kommer finnas där när saker krånglar i framtiden. (Hoppas jag.)
Äntligen är det dags: de närmaste dagarna byter jag ut hela rasket här. Du kommer inte se någon förändring innan allt är färdigt, fram till dess har jag desto mer att stå i.
Därför är vi tysta nu, allihopa. Pappa behöver jobba.
PS. Inne på min Facebooksida har jag publicerat en teaser för bloggens nya utseende. Det skulle du redan vetat om du någonsin gjorde som jag sa.
PS 2. Jag förstår att du kommer sakna tupébilden i sidhuvudet. Tyvärr måste man gå vidare ibland, du likaså.

Vet du vad? Det tog en dag, sedan kom jag på det: jag kan använda den nya Facebooksidan till att bjuda er på bonusmaterial, på sådant som inte riktigt hör hemma i bloggen.
I dag laddade jag upp två läsarreaktioner på tidigare krönikor, ett handskrivet brev och ett mejl. Det roliga med dem är att de skickades till redaktionen, inte till mig.
Om du vill ta del av dem får du hoppa över hit.
(Så där, nu har jag motiverat varför jag startade en fanklubb åt mig själv. Nöjd? Kan vi släppa ämnet och inse att det inte handlar om storhetsvansinne? Dessutom har jag bestämt mig för att inte kalla er som gillar sidan för mina fans. Nej, nej. Ni är mina lärjungar.)

Lanseringen av philipwildenstam.se version 2.0 är inte långt borta nu. Skalet är på plats, endast arbetet under motorhuven återstår. Vad tror vi, en vecka eller två? Säg tre då, för att vara på den säkra sidan.
När jag byter form och upplägg här, är det även dags att börja nyttja Facebooks fulla potential. För att tillgodose er som vill ha allt samlat där (jämfört med att använda exempelvis Google Reader), har jag således skapat en sida där alla uppdateringar kommer hamna.
Gillar du mig? Välkommen över till facebook.com/philipwildenstam.
Kille 1: Varför är vi inte vänner på Facebook?
Kille 2: Du vet, jag accepterar bara vänförfrågningar från folk jag vill ligga med.
Kille 1: Men jag kollade igenom din vänlista, du är ju vän med din chef!
Kille 2: Ja?
Kille 1: En sextioårig gubbe?
Kille 2: Vet du hur tät han är?
Min vän Andreas såg inlägget nedan och kontrade direkt med följande: Två danskar som bygger en riktig rymdraket!
Kan. Inte. Andas.
Måste.
Bygga.
En.
Egen.

Ja, det händer att jag stavar fel ibland. ”Lät” blev ”lätt”. Stäm mig.
För ett år sedan skulle jag blivit rasande. Först hade Bredbandsbolaget fått en rejäl utskällning – som om det vore deras fel att byggarbetarna utanför min bostad grävde av internetanslutningen. Därefter hade jag riktat vreden mot nämnda byggarbetare.
När killen på supporten meddelade att det, realistiskt sett, kan ta över en vecka innan jag är uppkopplad igen, tackade jag honom artigt för informationen, la på luren och ägnade ett par tankar åt möjligheterna i stället.
”Vad skönt med ett gäng Facebookfria kvällar. Nu kan jag läsa fler böcker, ostört skriva klart nästa krönika och ta en extra löprunda i höstmörkret.”
Ändå var det bara halva sanningen. Mest av allt tänkte jag på kvinnan som stod framför badrumsspegeln – Ronja – och på hur djävla kär jag är i henne.
Vad from det gör mig.