Kunskapsförakt och kränkthet, hand i hand.

Referenslänkar:

• Skepdic om månens obefintliga kraft över människan
• Skepdic om konfirmeringsbias

Eftersom Jesus den här tiden för drygt två tusen år sedan roade sig med att inte existera och därmed inte dog för de synder vi inte gjort oss skyldiga till, ska jag njuta av ett par dagars ledighet nu.

Min tillgång till internet kommer vara begränsad, du kan knappt ens räkna med sporadiska uppdateringar här.

(Det är mer sannolikt att det som händer, händer på min offentliga Facebooksida. Kanske på tiden att du hittar dit?)

Ta-ta.

Tack till Philip Larsson för bilden.

Sveriges Radio har ett inslag om spektaklet.

Från arrangören Freshest sida vill man inte kännas vid att det skulle vara frågan om någon form av censur, enligt en intervju i Feministiskt perspektiv.

Alla är väldigt chockade, koreografen och dansarna i gruppen är helt förstörda. Varken vi i Freshest eller Kulturhuset visste att numret innehöll religiösa texter. Hade vi vetat det hade vi bett dem plocka bort det. Freshest har skrivit till alla som deltog i Facebooktråden och förklarat att ingen avsikt att kränka någon funnits.
– Anonym, livrädd representant för Freshest

Så, nej, det är inte censur eftersom de självmant hade plockat bort det påstått stötande innehållet om de känt till det i förväg. Eller?

Även Kulturhuset representant, produktionschef Nina Röhlcke, förnekar att det handlar om censur.

Vi var inte insatta i innehållet i föreställningen. När det rör sig om så här brännbara ämnen måste vi ta vårt ansvar som utgivare. Om vi hade haft längre varsel hade vi kunnat skapa en diskussion kring stycket där alla hade kunnat komma till tals. Men när vi bara hade några timmar på oss att ta ställning till innehållet så hade vi inga andra möjligheter att hantera situationen än att ställa in. Inte ens arrangörerna kände ju till att stycket skulle ingå. Det här betyder naturligtvis att vi måste se över vår kommunikation med externa arrangörer.

Så, nej även här, det handlar absolut inte om censur – bara en total avsaknad av ryggrad.

Det är en sorglig väg vi färdas på när religiösa våldsivrare tillåts diktera det offentliga samtalet och samhällets kulturyttringar. Sorglig, men inte oväntad efter vår kollektiva, på tok för utdragna oförmåga att diskutera vår generations kanske viktigaste fråga: försvaret och spridandet av upplysningens ideal i en värld präglad av religiöst vansinne.

Uppdaterat: I ett blogginlägg förklarar Eric Sjöström, konstnärlig ledare för Kulturhuset, varför han är en feg krake som anser att muslimer i allmänhet är oförmögna att ta ansvar för sig själva och därför måste särbehandlas, samt att yttrandefriheten är värd att offra varje gång enskilda muslimer känner sig kränkta.

Eftersom det var en nyhet både för oss och för Freshest att en grupp hade använt en bön ur Koranen, så upplevde jag att det hade varit ansvarslöst av Kulturhuset att genomföra arrangemanget, med tanke på att en möjlig riskabel situation hade kunnat uppstå.

Lyckligtvis vet min rationella sida att det bara är struntprat. Välkommen tillbaka till PhilipWildenstam.se!

Nyheterna är många, så många att jag tycker att vi struntar i att gå igenom dem alla. Klicka runt och upptäck sidan på egen hand i stället. Och hittar du något knasigt, rapportera det i en kommentar till det här inlägget. Tack på förhand.

Anmärkningsvärda nyheter:

• Disqus. Du känner igen systemet från andra webbplatser, från privata bloggar till SvD.se. Mitt förslag är att du skapar ett eget konto (om du inte redan har ett), men du ges även chansen att kommentera med ditt Facebookkonto och en rad andra alternativ. Bättre, helt enkelt.
• Diverse andra sociala medier-funktioner. Sidans kanske mest efterlängtade tillägg. Se så, nu har du ingen ursäkt att inte dela allt du finner intressant.
• Rekommenderad läsning. Jag får många mejl: en stor del av dem handlar om att jag ska dela med mig av lästips. Därför har jag snickrat ihop en bokhylla här i bloggen. Den är fortfarande under konstruktion, fler böcker läggs till när andan faller på.
• Följ mig. I högerspalten når du enkelt de olika alternativen för att följa mig, till exempel genom min nya sida på Facebook.
• Nyhetsflödet. Det här är ett lite annorlunda, svårförklarat inslag. Skiljer sig nyhetsflödet från mitt övriga bloggande? Kanske inte, men jag har valt att dela upp det. Ibland kommer jag blogga precis lika privat och ocensurerat som tidigare, men fokus är sedan länge flyttat till religionskritik, vetenskap och skepticism. Och det reflekteras i det nya upplägget. Framför allt kan den som är helt ointresserad av mig som individ, slippa den delen av bloggen genom att bara läsa min omvärldsbevakning. (Det omvända alternativet existerar inte eftersom läsare som är ointresserade av allmänbildning kan glo på Big Brother i stället.)
• Skicka ett tips. Jag vill att du, läsaren, ska spela en större roll från och med nu. I högerspalten hittar du därför en tipsfunktion, som jag hoppas att du nyttjar flitigt.
• Gästblogga. Samma sak gäller här och vidare instruktioner ges när du klickat dig dit.
• Anställ mig! Ja, jag letar fortfarande jobb i Stockholm. Mycket av mitt privata bloggande kommer kretsa runt det fram tills jag sitter och myser någonstans innanför tullarna. Därför föreslår jag att du hjälper mig, så kan vi återgå till att prata om annat i stället.

Så, vad tycker du?

Sist men inte minst, teamet bakom sidan:
Jag är skribent, inte formgivare och webbutvecklare. Först måste jag rikta ett tack till Mr. Diggles, som ovetandes har stått för den största, ytliga inspirationen till min nya form. Därefter är det dags att tacka personerna som verkligen lagt ned tid och hjärta i att hjälpa mig förverkliga min vision: formgivaren Mikael Nilsson, som tog kommandot från början, och webbutvecklaren Joacim Nidén, som tålmodigt gick med på att testa alla infall från min röriga skalle. Ett särskilt tack går till John Svensson, min kollega sedan början av 00-talet, som inte bara var en klippa under arbetet med den gamla bloggen, utan även kommer finnas där när saker krånglar i framtiden. (Hoppas jag.)

Därför är vi tysta nu, allihopa. Pappa behöver jobba.

PS. Inne på min Facebooksida har jag publicerat en teaser för bloggens nya utseende. Det skulle du redan vetat om du någonsin gjorde som jag sa.

PS 2. Jag förstår att du kommer sakna tupébilden i sidhuvudet. Tyvärr måste man gå vidare ibland, du likaså.

I dag laddade jag upp två läsarreaktioner på tidigare krönikor, ett handskrivet brev och ett mejl. Det roliga med dem är att de skickades till redaktionen, inte till mig.

Om du vill ta del av dem får du hoppa över hit.

(Så där, nu har jag motiverat varför jag startade en fanklubb åt mig själv. Nöjd? Kan vi släppa ämnet och inse att det inte handlar om storhetsvansinne? Dessutom har jag bestämt mig för att inte kalla er som gillar sidan för mina fans. Nej, nej. Ni är mina lärjungar.)

När jag byter form och upplägg här, är det även dags att börja nyttja Facebooks fulla potential. För att tillgodose er som vill ha allt samlat där (jämfört med att använda exempelvis Google Reader), har jag således skapat en sida där alla uppdateringar kommer hamna.

Gillar du mig? Välkommen över till facebook.com/philipwildenstam.

Kille 2: Du vet, jag accepterar bara vänförfrågningar från folk jag vill ligga med.

Kille 1: Men jag kollade igenom din vänlista, du är ju vän med din chef!

Kille 2: Ja?

Kille 1: En sextioårig gubbe?

Kille 2: Vet du hur tät han är?

Kan. Inte. Andas.

Måste.

Bygga.

En.

Egen.

Ja, det händer att jag stavar fel ibland. ”Lät” blev ”lätt”. Stäm mig.

När killen på supporten meddelade att det, realistiskt sett, kan ta över en vecka innan jag är uppkopplad igen, tackade jag honom artigt för informationen, la på luren och ägnade ett par tankar åt möjligheterna i stället.

”Vad skönt med ett gäng Facebookfria kvällar. Nu kan jag läsa fler böcker, ostört skriva klart nästa krönika och ta en extra löprunda i höstmörkret.”

Ändå var det bara halva sanningen. Mest av allt tänkte jag på kvinnan som stod framför badrumsspegeln – Ronja – och på hur djävla kär jag är i henne.

Vad from det gör mig.