Har sällan skådat en lika förvirrad dag. På jobbet ville alla ha saker gjorda samtidigt. Simultant räknade jag ner till att det gick att ringa efter svar på könssjukdomsfrågan.

Och framförallt: Skotten i Gamla Stan.

Medger att det var jag som visade störst intresse för att hålla samtalet vid liv. Det finns nåt i fallet som fascinerar mig oerhört, men det är inte vad du tror. Jag kommer aldrig intressera mig för rättegångar eller gotta mig i mänskligt lidande. Det mesta går mig förbi. När Knutby rullade som en såpopera i media kunde jag inte ha brytt mig mindre. Samma med diverse barnmord, kändisskandaler och Hagamannens framfart.

Andra får bry sig.

Pöbeln får bry sig.

Och det är pöbeln som skrämmer mig.

I morse bloggade jag om skotten i Gamla Stan. Vet inte om jag var först i bloggosfären, men jag var åtminstone först med att inkludera alla viktiga nyckelord.

Sökte du på nån kombination av greve, mordförsök, guldägg, sköt, gamla stan och medieprofil, så hamnade min blogg överst i träfflistan. Och under dagen har uppemot 1 000 personer hamnat i min blogg genom att leta efter detaljer om gärningsmannen.

Kan tänka mig frustrationen över att mitt inlägg handlade om olust inför den nya verklighet vi lever i (plus lite galghumor). Tji fick ni.

Så. Igen.

Jag bryr mig inte om vem som sköt. Det får andra göra – förslagsvis polisen.

Men.

Blotta möjligheten att gärningsmannen skapade ett alibi via sociala medier fascinerar mer än nånting annat just nu. Det var en tanke som inte hade slagit mig än. Nu finns den där djupt rotad.

Sociala medier: mer användbart än vad experterna påstått.

I dag kan vem som helst, på bara ett par minuter, nå mer information än vad de förtjänar att besitta. Flashback, facebook, twitter och andra kanaler är den verklighet vi lever i; den verklighet jag lever i. Det är informationssamhället på både crack och lsd.

Och i såna här situationer är det uppenbart att den breda massan inte kan hantera det.

Pöbeln saknar ett kollektivt omdöme.

Blodtörsten blir större för varje sensation.

Namn kastas runt till höger och vänster, som om de inte betydde nåt för nån.

Är han skyldig eller ej? Jag vet inte. Bryr mig inte.

Men allt runt om är så otäckt att jag bara kan skämta om det. Och stilla önska att vi fortfarande sprang runt nakna i skogen.

Ugh.