Det tog Romersk-katolska kyrkan drygt tre hundra år att ge upp sin geocentriska världsbild (planeterna och solen kretsar runt jorden) till förmån för den heliocentriska (vi kretsar runt solen), efter att Copernicus lagt fram teorin under femtonhundratalet. Nu, ytterligare två hundra år senare, vet vi att universum består av fler galaxer, stjärnor och planeter än vad vår fattningsförmåga kan greppa. Ändå tror varje människa fortfarande att hon står i centrum av universum.

Irrationellt tänkande präglar mer eller mindre alla. Medan vissa nöjer sig med att tro att de måste bänka sig framför teven för att favoritlaget i fotboll inte ska förlora, gör andra det irrationella till en konstform och anammar allt från religiösa doktriner och astrologi till homeopati och parapsykologi. Men det stannar inte där. Oavsett hur många bevis på motsatsen som stirrar oss i vitögat, slår vi knut på oss själva för att odla myten om att alla vägar leder till moi.

Karlstad är en oansenlig stad. Baksmällan efter decennier dominerade av Sven-Ingvarsbugg, FBK-bröl och illusionen om soligt väder, syns i invånarnas ögon. Och alltjämt står och faller stadens identitet med ett påstående som kramas sönder av näringslivet: Karlstad, den strategiskt belägna knutpunkten mellan Stockholm, Göteborg och Oslo.

Kan du på fullaste allvar tänka dig att någon i Stockholm någonsin har resonerat i stil med att det vore fint att flytta affärsverksamheten, familjen och fritidslivet till Karlstad, endast för att hamna mitt emellan tre nordiska storstäder? ”Vad säger du, Tessan? Jag vet att allt vi behöver finns här i huvudstaden, men tänk om vi blir sugna på att besöka Oslo eller Göteborg? Då vore det mycket mera praktiskt att bo i Karlstad. Tre timmars resa åt alla hållen, sedan är vi där det händer igen. Dessutom kan jag starta ett företag och skryta om att det ligger strategiskt placerat mellan städerna. Helt genialiskt, tycker jag nog.”

Enligt den logiken borde Hallsberg vara Sveriges vagga (om det inte vore för SJ:s labila uppfattning om kundservice). Då ska vi inte ens gå djupare in på hur Vingåker sparkar Karlstads rumpa när de skryter om att du minsann bara har hundrafemtiofem kilometer kvar till Stockholm när du passerar deras stolthet, fabriksutförsäljningen av felsydda kostymer.

Beteendet blir inte lättare att förstå när vi sätter det i ett större sammanhang, kommuninvånarnas osvikliga vilja att bete sig som om det tagit livslektioner av en vresig gubbe som ägnar dagarna åt att skälla på ungarna i den lokala lekparken. Nåde den som vill rubba Karlstads stadsbild genom att bygga högre än den ömkliga domkyrkan. Och nåde den som försöker öppna en butik strax utanför stadens minimala stadskärna. ”Tror du att jag orkar röra mig flera hundra meter till för att köpa ett par byxor? Då kanske jag sliter ut paret jag har på mig! Förresten, har du tänkt på vilket uselt utbud vi har i stan?”

Karlstad har många kvaliteter för den som föredrar ett lugnare liv. Medan Klarälven flyter så långsamt genom centrum att fiskarna får simma i cirklar för att få någon motion över huvud taget, knuffas folk för att få plats på någon av Kungsgatans otaliga krogar; den som hamnar utanför riskerar en barrunda på Herrhagen för att få släcka törsten med öl som prissatts för att ytterligare förstärka storstadsillusionen.

Är du å andra sidan ute efter ett liv utan självbedrägeri, gör du bäst i att förlika dig med fakta. Någon dag kommer Karlstad nå sina åtråvärda hundra tusen invånare, och med en stor gnutta tur kanske Carlstad United till och med lär sig att spela fotboll. I det långa loppet kommer livet ändå fortgå som det alltid har gjort. Folk kommer fortsätta prata som om deras stad finns med på kartan, medan näringslivet och kommunen köper nya kampanjer för att sälja in Karlstad som ett solparadis, i hopp om att locka nya företag och invånare.

I Stockholm, Göteborg och Oslo kommer ingen bry sig, precis som vanligt.

*   *   *

Publicerad i Hammarö Karlstad i folkmun, 2010-12-25.