Vi sågs under en numera legendarisk grabbkväll. Andreas drack Fernet; Finn var gravid; Majk strålade; Magnus skrålade; och jag, jag såg hennes ögon.

Det finns stunder när inget är rationellt – när inget ens är möjligt att greppa. Nån gör en sak, nån annan nåt annat. Vissa gillar hockey, andra börjar pensionsspara innan de fyllt 40. Och år efter år slår Melodifestivalen nya tittarrekord. Rim och reson är sagan vi klamrar oss fast vid.

Från ingenstans dyker blicken upp. Du vet precis vilken jag menar: den som du ivrigt intalar dig själv säger så mycket. Just då. Dagen efter är den bara ett minne i mängden.

För det mesta.

”Hej. Du tog för lång tid på dig nedför trappan.”

Typiskt. Du var inte ensam. Du hade inte fel. Välkommen till spiralen. Det är här det tar fart.

När hon hörde av sig skrev hon helt fel ord. Eller rätt, beroende på vilken utgångsposition du väljer. Jag tar den defensiva. Hade hon rätten att väcka mig? Hon passerade bara Karlstad. Hon slummade en helg, långt borta från storstaden. Sedan var hon borta och vår kommunikation reducerad till en lång radda digitala avtryck.

Lång.

På en månad hinner du skapa höga förväntningar. Hur blir det när ni ses igen? Finns blicken kvar? Är leken en lek värd att leka? Vad smakar hennes läppar? Och givetvis: kan hon möta dig sexuellt? Rakare uttryckt: kommer du vilja ligga med henne mer än en gång?

Under en månad hinner du även skrämma dig själv.

För åtta år sedan flyttade jag hemifrån. Varje dag blir jag mer och mer självmedveten. Kom igen nu. Då var då. Jag hade ingen ekonomi, slavade som nånting-nånting på ett ställe som kallade sig reklambyrå. Allt vara spartanskt. En början, helt enkelt. Allt är annorlunda i dag utom en sak.

Jag har oftast inga problem med att min lägenhet fortfarande ser ut som att jag är 20 år och urfattig. I vardagsrummet står det två soffor som tippen skulle fnysa åt. Köksbordet är köpt på loppis och ekköket är en daterad hälsning från 90-talet. Inget matchar – ändå gör jag inget åt saken. Det skulle kännas för riktigt. Som att jag gett upp mina högre ambitioner. Som att jag nöjer mig med att bo i centrala Karlstad. Som att det inte finns nåt bättre för mig nån annanstans.

Jag bor där jag bor och jag undviker att känna mig hemma. Men nu kändes det bara fel. Jag skrämde mig själv. Lägenheten duger inte åt besök jag faktiskt vill ha.

När hon berättade att hon var på väg till Karlstad igen reducerade jag mig själv till en nojig neurotiker. Vad göra? Städa? Ja. Köpa ett helt och rent påslakan? Ja. Städa lite mer? Ja.

Det var allt. Räddas det som räddas kan.

Fick tvinga mig att ta ett steg tillbaka och slappna av. Raggade upp en wingman och mötte henne ute.

Blicken fanns kvar.

Hon följde inte med hem.

Fotnot: Jag köpte ett för litet påslakan.