In related news …

Det påstås att fotbolls-VM pågår i detta nu. Jag har fortfarande inte sett en enda minut. (Lycka!)

I Johannesburg, Sydafrika, finns det en 61-årig man som aldrig kommer se en minut fotboll igen. Eller, det fanns. När han ville se matchen mellan Tyskland och Australien i stället för ett religiöst program på en annan kanal, blev hans familj så upprörda att de slog ihjäl honom.

Försök se det framför dig. Mannens 68-åriga fru, 36-åriga son och 23-åriga dotter attackerade honom och dunkade hans huvud mot väggen tills han var så allvarligt skadad att han avled innan polis och ambulans hann anlända.

Tänk på det igen. Fyra familjemedlemmar. En vill se fotboll, övriga tre vill kolla på en predikant som raljerar om en påhittad guds kärlek. Gräl uppstår, okej? Sådant händer i alla familjer, inget märkligt med det.

Vad vi däremot kan placera i kategorin ”Saker som inte händer i ateistiska familjer” är följande: Familjemedlemmar gaddar inte ihop sig och mördar den som inte delar deras intresse för lögner om världen. (Däremot kan jag tänka mig att ett antal skilsmässor har inträffat på grund av gräl över Så ska det låta vs. Let’s Dance.)

Hepp, hepp. Någon som vet hur det gick i matchen?

Via Yahoo Sports och Friendly Atheist.

18 Jun 2010
Publicerat av Philip
 

Lite som Jesus, faktiskt


”An author is a fool who, not content with boring those he lives with, insists on boring future generations.”

– Charles de Montesquieu

24 Maj 2010
Publicerat av Philip
 

Farfar och piporna

Det är skillnad på att som barn känna någon mot att göra det som vuxen. Farfar dog när jag var fjorton och jag vet egentligen inte hur han var som person. I mitt minne sitter jag i en grön skinnfåtölj i hans arbetsrum. Väggarna är täckta med bokhyllor, på skrivbordet står en ebenholtsstaty föreställande en naken infödingskvinna, utanför fönstret samlas småfåglarna i körsbärsträdet och i askfatet glöder en cigarett.

Jag får sitta här om jag inte stör för mycket. Sigtuna är en arkeologisk stad och farfar berättar om hur folk var förr. Han sprätter brev och gör anteckningar medan vi lyssnar till de dova ljuden som kommer från andra sidan av den vita dörren. Huset är stort och gammalt och mina syskon springer runt. Farmor dukar upp till påskmiddag och mor och far grälar inte.

Jag får sitta här om jag vill lyssna. Ingen kommer in. Ingen stör oss och farfar pratar.

Jag vill lyssna.

Tjugo år senare minns jag inte hur han lät när han pratade, men jag minns rökdoften i arbetsrummet. Innan han dog sålde de huset och flyttade till en lägenhet. Arbetsrummet försvann och farfar fick röka på en innergård.

Jag vet inte hur han var som person, ändå tror jag att han skulle ha uppskattat min piphörna.

Där farfar sitter nu.

13 Maj 2010
Publicerat av Philip
 

Fångad

Fotoutställningen i lördags var amatörernas afton – på ett bra sätt. 78 mer eller mindre professionella fotografer slogs om att vinna publikens gunst, med en separatutställning som pris till segraren.

Och vann, det gjorde min svåger. Under 2011 kommer du således kunna se mer av Tom Ole Sundbergs fotografier när han ställer ut på Värmlands Museum.

Jag är givetvis glad för Tom Oles skull. Är desto mer osäker på vad jag tycker om att han tjuvade till sig en bild på mig.

Som du förstår är det här sidan jag försöker gömma för världen.

10 Maj 2010
Publicerat av Philip
 

När livet är fulländat

I kväll ska jag på den värmländska marknadsföreningens gala, Guldvargen. Det är tredje året i rad jag står på gästlistan, och för tredje året i rad slår det mig: Ingen jobbrelaterad tillställning bjuder någonsin upp till lördagsdans. Det är som att lördagar är förbjuden frukt när det ska ordnas kalas som arrangörerna har den goda smaken att ta betalt för.

”Varför?” frågar jag det tomma intet. I min värld vinner lördagen mot övriga dagar i veckan, varje dag i veckan. I stället för att ha en hel arbetsdag i ryggen känner jag mig utvilad. I stället för att stressa hem, göra mig i ordning och infinna mig med ett tillrättalagt leende på utsatt tid (kl. 19.00), kan jag låta processen vara precis så behaglig som jag önskar. Och kanske framför allt: Vi män, som vet att bara amatörer går ut med laddat vapen, får på fredagen försöka klämma in ett nödrunk under lunchtimmen i stället för att låta kuken få sitt när det passar under lördagen.

Fredagar är en usel kväll för glitter och glamour. Men hemligheten bakom denna envisa tradition är lika enkel som sorglig. Vuxna människor vill inte att något bryter livets rutiner. Om detta något trots allt inträffar, bör det ske på en fredag. Då får du ursäkten du behöver, då kan du gå hem med ett gott samvete.

”Jag är ledsen, älskling, jag kommer missa tacokvällen om två månader. Det är en gala jag måste gå på för jobbets skull, och du vet … det är på en fredag.”

Sagt och gjort, fredagar kommer fortsätta härska över vårt avlånga lands näringsliv. Och få klagar. Vid fem i eftermiddag rusar Värmlands mäktigaste män och kvinnor hem för att kliva i Dressmannkostymerna och paljettklänningarna. Det vankas urvattnade drinkar, coverbandets svängigaste version av ”Fortunate Son” och ett och annat visitkort som hittar ned i fickor som du dagen efter vill glömma att du rotade i.

I morgon bänkar sig samma personer framför finalen av Melodifestivalen.

Då är livet är fulländat.

12 Mar 2010
Publicerat av Philip
 

Stängda dörrar

Att alla människor har tolkningsrätt innebär inte att alla kommer tolka rätt. Som både privat- och yrkesskribent är det något jag vant mig vid – och det bekommer mig inte märkbart. Den som tror att jag tycker synd om mig själv får göra det. Likaså den som tror att jag är en människa utan förmågan att förlåta. Eller den som använder mitt inlägg som en språngbräda för att hoppa över en uppdiktad skyddsmur och landa i en behagligare värld där jämställdheten inte är en viktig fråga.

För snart två år sedan valde jag att stänga dörren för mina föräldrar. I går valde jag att berätta om varför. Det var första gången jag gav någon en så djup inblick i mitt förflutna, ändå skrapade jag bara på ytan.

Varför? Min ena syster lämnade ett långt, upprört meddelande om att jag borde tagit det i enrum med mina föräldrar. Min tvillingsyster ansåg att jag behövde påminnas om alla perfekta jular vi hade tillsammans, och att andra har haft värre uppväxter än jag.

Jag minns våra perfekta jular mer än väl. Och jag minns hur jag väntade på att vår mor – lika förutsebar som klockans tolvslag – skulle få sitt utbrott dagarna innan jul. När allt inte var perfekt; när allt inte levde upp till hur hon krävde att det skulle vara; och hur hon hotade med att lämna pappa och oss – lämna sin familj. Jag minns också julen hon gjorde just det. Hon tog sin väska och bilnycklarna, skrek på oss och försvann ut genom dörren, för att inte komma tillbaka på vad som kändes som timmar. Dagen innan jul.

Jag tycker inte om jul.

Andra har haft värre uppväxter än jag, andra bättre. Men den som någon gång har öppnat en bok om psykologi, beteendevetenskap eller, för all del, mänsklighet, vet att du inte kan jämföra två individers upplevelser av världen – som om det vore antingen svart eller vitt, bra eller bättre, sämre eller sämst. Andra har vuxit upp med drogmissbrukare, incestuösa pappor eller förblindade predikanter som skrämt livet ur dem sedan födseln. Jag växte upp med en kvinna som inte drog sig för att utöva psykisk terror för att få sin vilja fram, och det är vad som är relevant för mig.

Det är en del av min berättelse, mitt förflutna och kanske min framtid. Jag studerar för att förstå; jag läser för att hitta vägen vidare; jag skriver för att tolka mig själv. Och allt jag gör, gör jag i ett försök att äga framtiden på villkor som inte skrämmer mig.

För det kan jag inte be om ursäkt. För det kan jag inte öppna dörrar som behöver förbli stängda.

09 Mar 2010
Publicerat av Philip
 

Ett brev till mamma

De pratar om Internationella kvinnodagen i dag. De säger att kvinnan lever under mannens förtryck, och jag kan inte relatera till det, mamma. De menar att kvinnan har för få biskopsposter, att hon saknar akademisk makt och att näringslivets dyraste fåtöljer osar av manliga gaser – som om det luktar annorlunda när en kvinna fiser. De påstår att kvinnan har hänvisats till historiens baksäte; de skränar om kamp och blodigt allvar; de klöser mot mannens varje misslyckande utan att komma med förslag på bättring, bara en vilja om att dela nederlaget.

Jag kan inte relatera till det, mamma, men jag är inte blind. Jag ser världar jag inte känner och samhällen jag aldrig mött. Jag ser Gud råda och männen följa. Och jag ser kvinnorna sänka sina huvuden ett par steg där bakom. Men det är ju inte vi, mamma. Det är inte den del av jorden du och jag delade tillsammans. Det är inte du.

Jag minns inte vad vi bråkade om eller hur jag vägrade lyda. Jag minns bara hur du kastade dig på din och pappas vuxensäng, hur du drog åt sjalen runt halsen och hur ditt ansikte blev blått. Snabbt blåare, blåare, övergång mot lila. Du sparkade med benen när jag skrek att du skulle sluta. Och du väste att det inte var värt att leva med en son som jag, när jag slet det lilla tygstycket från dina händer.

Det var bara du och jag hemma, mamma, och jag kunde inte stanna kvar. Jag minns hur tårarna sved mot kinderna när jag sprang till bussen, jag minns att jag hatade dig för att du fick mig att tro att du tänkte dö. Minns du att jag var tretton år?

Många påstår att du växte upp utan att ges en rättvis chans – att dina yppiga former låg dig i fatet när makten skulle fördelas – och jag tänker på pappa. Jag tänker på hur du stegade in i hans liv när han var färdig med Konstfack, när han på egen hand höll på att etablera sig i Stockholms konsthandlarkretsar. Och jag tänker på hur du tog över. Ung, energisk och full av idéer. Obildad, okunnig och oförmögen att ha fel.

Jag delade livet med dig och pappa i tjugosju år, mamma, utan att höra dig be om ursäkt för något – utan att någonsin höra ordet förlåt. Från varje vinkel såg jag dig hacka på och förminska alla i din omgivning, allra mest min far. Jag såg dig dominera mina syskon; jag såg dig stöta bort min äldsta syster när hon inte levde som du ville, när hon skaffade barn på fel sätt; jag såg dig koppla ett järngrepp runt min lillebror, ett grepp du vägrar släppa ens nu när han borde vara vuxen; jag såg dig försöka göra samma sak med mig. Och hela tiden såg jag min far bli en mindre människa runt oss.

Konsthandeln dog och du bestämde att ni skulle kränga dunderkurer i stället. Över femton år har passerat och pappa öppnar fortfarande butiken varje morgon. För ännu en dag med dyra placebopiller i färggranna förpackningar, för ännu en dag med sjuka människor som förlitar sig till hopp som säljs över disk. Och du bestämmer, mamma. Du bestämmer att det ska vara så, du bestämmer att det räcker med att du kommer in efter lunch. Du bestämmer att du kan sitta hemma och titta på Oprah Winfrey medan pappa jobbar bort de tråkigaste timmarna av dygnet. Du bestämmer att pappa alltid vet sämst.

Pappa har alltid försvarat dig, mamma. Han har tagit din sida och accepterat varje fel du tillskrivit honom. Jag tror inte det är kärlek, men han älskar dig ändå. När jag delade ert liv älskade han dig så mycket att han aldrig tillät ilskan och frustrationen rinna ut över dig. När vardagen blev för tung, när dina ord blev för hårda, när allt han ville var att släppa ut det vrål som satt för långt inne: jag tog din plats, mamma.

Jag minns hur jag alltid hamnade i slagsmål, jag minns samtal med lärare och föräldrar, jag minns förlorade vänner. Minns du? Minns du att jag var arton år när jag slog ned mannen jag mest av alla vill slå – när jag sänkte pappa på köksgolvet den där sena kvällen han försvarade dig genom att slå mig i ansiktet? Jag har aldrig slagit någon efter det, mamma.

Hela dagen har de pratat om Internationella kvinnodagen och berättat om hur kvinnan måste sluta försvaga sig själv. Jag kan inte relatera, mamma, och jag är rädd. Jag har varit rädd hela livet. Rädd för varje kvinna som kommer för nära. Rädd för varje kvinna som försöker säga åt mig vad jag ska göra och hur jag ska göra det. Så fort det börjar kännas bra – vackert, mysigt och fint – ser jag dig, mamma. Jag ser dig styra pappa med dina ord, med en osynlig makt ingen undersökning kan mäta. Och jag känner mig svag, så svag.

Mest av allt är jag rädd för det i mig som är du. Förr eller senare kommer alltid dagen jag hör mig själv imitera allt du lärde mig. Och jag springer åt ett annat håll. Det har snart gått två år sedan jag reste mig upp, lämnade matsalsbordet och aldrig kom tillbaka. Men hur mycket jag än gömmer mig för dig, finns det delar jag aldrig kan amputera. Hur mycket jag än försöker förstå om människan, finns det instinkter inom mig jag aldrig kan kontrollera.

Du skulle vara min kvinnliga förebild, mamma. Du skulle lära mig allt som är gott med er, allt värt att älska, vårda och höja till en position jämte mannen. Du skulle vara den mor jag aldrig fick, och jag förlåter dig aldrig. Men jag jobbar med att förlåta kvinnan.

Att förstå. Att älska. Att respektera.

Varje dag.

08 Mar 2010
Publicerat av Philip
 

Vissa frågor måste ställas

Känner du hur Sverige börjar andas igen? Visserligen drar vi andetag som får lungorna att frysa till is, men den segdragna julledigheten börjar gå mot sitt slut.

Det är skönt att vara tillbaka i drift, helt enkelt.

Dock köper jag inte vissa människors tvångmässiga behov av att skrika ut arbetsglädjen offentligt. Du vet precis vilken typ jag pratar om. Varje måndag ser du dem på Facebook och ”Äntligen måndag!” är bara en i raden av favoritfraser.

Köper du det, eller tycker du – precis som jag – att det blir lite väl mycket Livets Ord över det hela?

Nå väl.

I morse det här (och jag kunde inte låta bli):

07 Jan 2010
Publicerat av Philip
 

Sms från en kollega

”Du kommer inte tro mig. Jag fick en energisparlampa i julklapp av min syster. Och det var inte ett skämt.”

Plötsligt känns julklappen jag valde ut, till jobbets presentbyte, ännu roligare.

24 Dec 2009
Publicerat av Philip
 

Knappnytt gör en cover på mig

Jag tycker inte om julen.

Vissa menar att jag är tokig, andra håller med mig.

Exempelvis de här dårarna.

YouTube Preview Image

För alla avsnitt av Knappnytt, besök knappnytt.nu.

18 Dec 2009
Publicerat av Philip
 

10 förklaringar till varför jag inte firar jul

1. Familjen
Frasen ”nu ska vi mysa som familj” är påtvingad och falsk. Släng in ett ”djävlar i mig” i mixen så har du högtidens mest kräkframkallande sägning.

2. Julmaten
Det traditionella julbordet är som en sämre lunch på en sylta som lever uteslutande på gäster från den intilliggande fabriken. Sill, skinka, ägghalvor, prinskorv … Jag äter bättre årets övriga 364 dagar.

3. Önskelistorna
År efter år tvingades jag skriva egna och ta del av andras. Men när presenter är förenat med krav och förväntningar kan du numera räkna bort mig. Sedan jag slutade fira jul är önskelistor ett minne blott och de presenter jag faktiskt får eller ger under ett år, känns genuina och välkomna.

4. Kalle Anka
När Bengt Feldreich för femtioelfte året i rad låter som en pedofil i Kalle Anka och hans vänner önskar god jul, får jag en intensiv önskan att smyga in på badrummet för att runka med ett skärp hårt åtdraget runt halsen. Autoerotisk asfyxi slår tjuren Ferdinand alla dagar i veckan.

5. Religionen
Bibeln säger inget om att Jesus skulle ha fötts runt jul, men ett par hundra år senare fann en romersk kejsare att det passade att lägga högtiden i samband med en annan hednisk tradition. Och så vidare. Som alltid finns det ingen konsekvens i religion.

6. Julmusiken
All julmusik är per definition värdelös. Utan undantag. Nej! Låten du tänker på just nu är också skit. Håll käften.

7. Barnen
Det borde vara vackert att se deras glädje, inte sant? Fel. Äkta glädje i barns ögon framkallas inte av enorma högar med presenter under julgranar land och rike runt. I stället uppmuntras den mänskliga girigheten att på julafton växa ohämmat inom varje svensk skitunge.

8. Välgörenheten
”Do they know it’s Christmas?” undrade Bob Geldof och Midge Ure. Den västerländska musikeliten anslöt snabbt för att skapa världshistoriens mest välformade bajskorv, hivad rakt mot människor som inte alls hade någon lust att fira jul. Nej, Bob. Det snöar inte i Afrika. Och Bob, över femtio procent av afrikanerna hör till en annan religion än kristendomen. Visst, det är fint att ge pengar till bättre behövande. Senast i dag skänkte jag tre kronor till Röda korset (det gör mig till en bättre människa än du). Men att en högtid ska användas som ursäkt för givmildhet? Om inte annat är julen den tid på året som tredje världen borde skänka oss en nedlåtande tanke eller två.

9. Vädret
Nähä, det blev inte en vit jul i år heller. Ve och fasa, nu är halva dagen förstörd. Eller, åtminstone tills julklapparna ska delas ut. Att vi knappt går utanför dörren på hela dagen är irrelevant – rätten att klaga över vädret är djupt förankrad i våra själar. Och nåde den som inte tar varje chans att berätta om den vita julen 1993 …

10. Vännerna från förr
Alla kommer hem till jul och på juldagen ska de ut. Woohoo, liksom. Årets bästa fest handlar om att köa i en timme för att komma in och trängas med folk jag får anstränga mig för att minnas namnet på. Det finns en anledning till att vi inte håller kontakten längre. Visst, du hittade mig på Facebook men dina statusuppdateringar var lika intressanta som mögel på en tekaka och jag gömde dig illa kvickt och har precis lika dålig koll i dag som i går på vad du har för dig nu för tiden. (Wow, härligt lång mening. Fick du gåshud? Jag fick gåshud.)

Bonus: Ett i topp, bra saker med julen

1. Musten
Det är inte julmust eller påskmust. Det är must och helt plötsligt går det att få tag på ungefär överallt. Rap …

13 Dec 2009
Publicerat av Philip
 

Gudfadern Wildenstam

Jag är fadder till min ena systers äldsta son. Eftersom fadder låter urvattnat föredrar jag epitetet gudfader.

Således är jag gudfader till min ena systers äldsta son. Ganska fränt, inte sant?

Och jag tar mina uppgifter på fullaste allvar, helt klart. Hade exempelvis helt glömt bort att han fyller sex år i dag, men skrev nyss på Facebook till syrran och bad henne hälsa honom grattis – det borde vara lugnt.

Du får ha förståelse med att jag inte tycker att födelsedagar är särskilt viktiga. Desto viktigare känns det att jag investerade en massa tid i att lära min gudson säga ”knulla”.

När han var två.

11 Dec 2009
Publicerat av Philip
 

Glöm inte att släcka ljusen, del 2

Annons 3

Glöm inte att släcka ljusen, annons 3

Annons 4

Glöm inte att släcka ljusen, annons 4

Annons 5

Glöm inte att släcka ljusen, annons 5

24 Nov 2009
Publicerat av Philip
 

Morbror of the year award

Syster: Linnea fyller år i dag.

Jag: Jaså, oj. Det visste jag inte. Hon får väl skaffa facebook som alla andra.

Syster: Kul.

Jag: Vad fyller hon då? Fyra? Fem?

Syster:
Åtta.

Kategori: Personligt
Etiketter: ,
14 Maj 2009
Publicerat av Philip
 
 

Powered by WordPress