Systembolaget tar tvåhundranitton kronor för ett helrör Glen Clova. På The Leprechaun i Karlstad är centiliterpriset elva kronor för samma dryck, vilket ger dig en lämplig följeslagare till de irländskt gröna tapeterna och de halvsovande gubbarna i baren. Att whiskyn är från Skottland gör knappast någon skillnad. Till priset av en pint Guinness får du i stället tre fingrar eld att rosta både hjärna och hjärta med. Och att eld är den enda smaksensationen gör inte heller någon skillnad – inte när du är snål nog att köpa Glen Clova.
Jag hade ingen aning om att min lördagskväll skulle gå i fulwhiskyns tecken när jag sent omsider bestämde mig för att ta en dusch, kränga på mig kavajen, rasta jycken och möta upp ett par vänner framåt midnatt, för en natt på de etablissemang som annars lämnas utanför rotationen.
Ännu mindre visste jag att det skulle bjudas på en överkurs i det sociala samspelet mellan man och kvinna (eller mellan jägare och offer, för den som hellre ser det så), och att det skulle mynna ut i en ny förståelse av framför allt den ena av kvällens vänner – huvudrollsinnehavaren i det skådespel jag kommer vårda ömt så länge jag lever – och hans djupa insikter i det täcka könet.
Alla var redan fulla när jag för första gången såg insidan av The Leprechaun, i baren höll den irländska folksångaren låda för trötta öron och längst inne i ett hörn satt de: flickorna som gjorde hela skillnaden. När medelåldern överstiger femtio är det omöjligt att inte lägga märke till två blonda uppenbarelser som knappt lämnat tonåren bakom sig. Deras rådjursblickar skvallrade om att de egentligen inte hörde hemma där; deras sätt att försöka undvika uppmärksamhet berättade att de helst av allt ville slippa att en bartender skulle reagera och be om legitimation.
Sedan var det vännen. Han. Den berusade komikern. Charmören.
”Vi sätter oss hos er,” sa han oblygt. Och det gjorde vi. Jag sippade på en Zingo (det fanns varken Coca-Cola eller Fanta), alla presenterade sig för varandra och mellan oss killar tävlades det om vem som kunde komma undan med de största lögnerna. I ena stunden var vi revisorer, i andra representanter för ett företag som bara anställer folk med Aspergers syndrom. Och så fortsatte det tills flickorna inte visste vad som var in eller ut, upp eller ned.
”Tar ni studenten om en vecka?” frågade jag och fick mina åldersmisstankar bekräftade. Ingen annan noterade deras svar. Arton eller tjugo, det var de enda kvinnorna vi hade till buds.
När den tredje rundan Glen Clova beställdes in reagerade de. ”Varför dricker du inget?” frågade den pratsammaste av de två.
”Jag håller mig till läskeblask nu för tiden, för hälsans skull.”
Det var det senare i uttalandet som gjorde det: hälsa kontra läskeblask. Vår huvudrollsinnehavare reagerade och han reagerade hårt. Fem minuter senare hade vi lärt oss allt om korrelationen mellan socker och fetma, socker och diabetes, och socker och dålig musiksmak. Flickorna såg skärrade ut.
”Jag dricker säkert en och en halv liter läsk om dagen,” sa den pratsamma.
”Det måste du sluta med,” upplyste han. ”Det är verkligen inte bra för dig.”
Hon log mot oss, förde handen genom det blonda håret och nästan kvittrade fram sin replik. Det var ett fniss och en deklaration av levnadsglädje, allt på en och samma gång, och jag smälte.
”Vem vet hur länge vi lever egentligen?” sa hon. ”Jag har alltid trott att jag kommer dö innan femtio ändå, så varför inte njuta medan jag kan?”
Njuta. Leva. En flicka i min smak, även om åldern präglade hennes livsåskådning med naiva inslag. Vi såg på varandra i samförstånd och alla runt bordet drog en lättnadens suck över att det seriösa snacket äntligen var överspelat.
Alla utom han. Den berusade komikern. Charmören.
”Du,” sa han med en röst som var en oktav lägre än tidigare. Hans glada blick var utbytt mot en kombination av allvar och likgiltighet. Tjejen slutade fnissa och såg honom i ögonen.
”Ja?”
”Du kommer vara död inom femtio minuter om du inte slutar irritera mig.”
Medan vår huvudrollsinnehavare kontemplerade det bästa sättet att släta över sin kommentar, samlade flickorna ihop sina tillhörigheter, tog handväskorna och lämnade oss att ensamma begrunda kvällens egentliga läxa.
Det är en myt att kvinnor inte kan göra sig i ordning snabbt. Allt du behöver göra är att mordhota dem först.
