Mina alla hjärtans dag-tips

1. Skriv inte egna kort. Handeln är full av färdigtryckta och du kan säkert inte formulera dig bättre. Om du ändå bestämmer dig för att göra ett eget: I Sverige skriver vi inte helg- och kalenderdagar med inledande versal. Skriv alltså ”alla hjärtans dag”, inte ”Alla hjärtans dag”. Det vill säga om du vill framstå som bildad (men jag är inte helt säker på att intelligens ökar dina chanser att få knulla). Vill du vara rolig skriver du i stället ”alla stjärtars dag”. Humor är vägen till de flestas underliv.

2. Sju röda rosor betyder ”jag älskar dig”, oavsett vad du hört tidigare. Ge med andra ord inte bort sju röda rosor på alla hjärtans dag – du vill väl inte framstå som en klängig, desperat fåntratt som låter blommor prata åt dig? Nej, var lite kreativ och ge bort sex stycken. Det betyder ”jag tvivlar på det du säger”, och innerst inne är vi väl alla tvivlare? Råkar din partner eller dejt känna till innebörden kan du alltid spela dum och säga: ”Jaha, jag trodde sex stycken betydde sex.”

3. Om du är man och bjuder din kvinna på en riktig helkväll, se till att utnyttja alla pluspoäng till max. Få tillfällen ger dig en större chans att äntligen få henne att gå med på analsex. (Obs. Gäller så klart även för bögar med knussliga partners.)

4. Befinner du dig i en lång relation? Har ni börjat bli lite bekväma? Kanske till och med lagt på er ett par trivselkilon? Är du man behöver du inte bry dig (vikt är pondus). Oroa dig i stället över hennes vikt – det är inte direkt så att hon blir yngre. Middagstips på restaurangen: Beställ en sallad åt henne. Att ge någon hälsan åter är en gåva sprungen ur kärlekens källa.

5. Glöm allt du hört om söta nallebjörnar och chokladaskar. Tänker du piffa upp alla hjärtans dag med en present bör du vara originellare än så. En stor trend de senaste åren har varit pyssel, scrapbooking och så vidare. Leta upp din partners favoritprylar – kläder, smycken, mobil, barndomsminnen med mera – gå lös på dem med en sax eller hammare och räck över resultatet som ett modernt konstverk. Det här kan vara din stora chans att visa din partner att du har en dold artistisk ådra. Innerst inne drömmer alla kvinnor om att ligga med en konstnär (tänk Lasse Åberg), medan män drömmer om att erövra Scarlett Johansson (hon har gett ut skivor, det är artistiskt). På söndag har du chansen att vara den drömmen.

Lycka till.

Kategori: Personligt
Etiketter: , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

För ordningens skull

Om du skrattar åt konversationen nedan är du en dålig människa.

Om du inte skrattar åt konversationen nedan är du en tråkig människa.

Vem har sagt att livet ska vara enkelt?


Jag är tydligen på väg att bli en tjockis i profil.

Kategori: Personligt
Etiketter: , ,

Jag 2010 (en bekännelse)

Inga nyårslöften, bara en förlängning av året som gick. Inga spådomar, bara sannolika utvecklingar av skeenden som redan är i rörelse.

• Jag super för mycket. Antingen kommer jag dricka mindre, lika mycket eller mer.

• Ovanpå det fortsätter jag röka och snusa. Helst samtidigt. Gärna inomhus.

• Jag spenderar för mycket tid framför datorn. Dels på jobbet, men även privat. Min ständiga ursäkt är att jag skriver; i ärlighetens namn stänger jag sällan ned vare sig Twitter eller Facebook.

• Jag fyller tjugonio i april (och skiter i att fira det).

• Jag läser böcker som får folk i min omgivning att undra vad det är för fel på mig. När klockan slog nytt år i natt, var jag mitt uppe i ett kapitel som behandlade parasiters roll i mänsklighetens sexualitet.

• De senaste månaderna har höjden av personlig framgång varit lika med att jag rakar mig en gång varannan vecka. Samtidigt kryper sig hårfästet längre och längre bakåt. Flintis innan trettio – for the win.

• Den sjuttonde januari har jag varit singel i exakt två år. Har inga planer på att bryta den sviten.

• Har för den sakens skull inga planer på att inte ha sex. Det är skönt att knulla.

• 2009 sprängde jag nästan den lagliga gränsen för hur mycket du får jobba i det här landet. Min arbetsgivare gick in och satte stopp för mer övertid. Nu är det ett nytt år och klockan är nollställd. Hej arbete.

• Jag var kär en gång under 2009. Kommer säkert hinna med att vara det en gång i år också (men en gång räcker – det blir så jobbigt efteråt).

• Jag tröttnar ännu mera på att leva i Karlstad.

• Jag är omgiven av fantastiska människor – men jag är usel på att hålla kontakten med dem. Premissen från min sida är alltid ”hör av dig så gör vi något”, alltför sällan den omvända.

• Risken är stor att 2010 är året då Zamzon dör.

• Om Zamzon dör kommer jag bli tjock. Alternativt vara tvungen att träna för första gången på över tio år.

• Min trettioårskris närmar sig med stormsteg och planen att mönstra på ett Greenpeace-fartyg växer sig starkare för var dag som går.

• Läran om interpunktion (konsten att använda skiljetecken) fortsätter ge mig stånd.

• Min musiksmak fortsätter vara bättre än din.

• 2010 fixar jag personliga visitkort med titeln ”Göbbgrinig” tryckt under mitt namn.

• Jag skriver inte en roman. Inte i år heller.

• I min värld är det du som är konstig. Fortfarande.

Kategori: Musik Personligt
Etiketter: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

En alternativ julmiddag

Min alternativa julmiddag

Kycklingsallad med lite extra fetaost (living on the edge, fatso).

Whisky.

Har jag berättat att jag gillar whisky?

Kategori: Personligt
Etiketter: , , , , ,

På jakt efter lycka

Den här teckningen är tillägnad mig, på gott och ont

Läs Godtyckliga gatan. Det gör jag.

(Obs. Marknadsföring à la ”kändis rekommenderar”. I detta fallet är jag kändisen. Capisce?)

Kategori: Personligt Reklam
Etiketter: , , , , , , , , ,

Nånstans i Sverige #25

”Vi människor vill ha mer av allt. Saker ska bli bredare, fetare och större. Hela tiden. Ja, förutom när det gäller sambons röv.”

Kategori: Personligt
Etiketter: , , , , , , ,

Tjockisen

När jag lär känna någon dyker den alltid upp förr eller senare. Frågan. Den de tror att de måste ställa. Den de behöver ställa för att stilla nyfikenheten. Du kan liksom inte gå genom livet utan att veta varför jag tänker så mycket på att äta hälsosamt, varför jag inte proppar i mig godis och chips – varför jag alltid tackar nej när det bjuds på fika. Som att det behövs en riktigt bra anledning till att inte vilja leva efter lättjans och njutningens lag?

Tyvärr. Jag önskar att jag kunde drämma det i huvudet på alla som tjatar tills jag svarar. Jag önskar jag kunde berätta att jag redan som ung ville utforska andra aspekter av livet än det som utspelar sig i tv-soffan. Men så karaktärsstark är jag inte.

I stället får de nöja sig med sanningen.

– Jag har varit tjock, berättar jag.

– Du har väl inte varit tjock?

– 130 kg, säger jag.

– Inte en chans.

Jo chans.

Hösten 2009, 77 kg
Jag hösten 2009, 77 kg

Julen 1998, 110 kg på väg mot 130
Jag julen 1998, 110 kg på väg mot 130

Kategori: Personligt
Etiketter: , , , ,

Det här är min drömkvinna

Kraftigt överviktiga människor är äckliga, fula och mindre värda. Deras avsaknad av självdisciplin är själva definitionen av lättja. Deras blotta uppenbarelse är en produkt av (och en påminnelse om) världen vi lever i – en värld av överkonsumtion, egoism och destruktivitet. Och jämte varje superdupermegafetto står den förstående vännen. Den hjälpande handen vars uppmuntrande och förstående ord bidrar till problemet i stället för att tvinga fram en lösning. Där är hård kärlek något fult. Där är hård kärlek cynisk och kall. Påstås det.

Jag är ledsen. Det finns inget vackert med att väga 150 kilo eller mer. Det finns inget som är okej med att se det som en mänsklig rättighet.

Men det är inte det vi ska prata om nu. Fetma är bara ett extremt uttryck på en skala översållad av extrema uttryck.

I dag läste jag som vanligt branschtidningen Resumé. I dag blev jag så arg att det svartnade för ögonen. I dag knöt jag nävarna tills knogarna vitnade, tills ett vrål växte fram inom mig, tills mitt vett smet ut bakvägen och allt jag ville göra var att söndra och förgöra.

Över något så banalt som en annons. En annons du kan läsa om här. Klicka på länken nu. Kom tillbaka hit efter att du har läst. Det går fort. Det handlar om Ralph Lauren. Det handlar om den svenska fotomodellen Filippa Hamilton. Det handlar om retusch. Det handlar om det kvinnliga kroppsidealet. Det handlar om en kvinna jag skulle behöva linda ett par varv med eltejp innan jag stack kuken i henne, av rädsla för att hon skulle spricka ens vid en lätt beröring.

Vad är det som gör mig arg? Jag har sett pinnsmala modeller tidigare. Det finns gott om exempel på usel retusch. Är min ilska berättigad eller borde jag ignorera den helt?

Jag blir förbannad eftersom jag i allt högre utsträckning berövas möjligheten till kvinnor som faktiskt attraherar mig. Grovt förenklat känns det som att ena halvan av befolkningen faller ned i matmissbruk, medan andra halvan blir alltmer extrema i sina försök att besegra det naturen gett oss. Män har länge strävat efter ett broilerideal så uppumpat att Hulken blir generad, och det finns kvinnor som följer efter. Sedan finns det de som inte kan njuta en måltid – de som inte kan ta sovmorgon en ledig söndag eftersom de måste plåga sig ut i träningsspåret.

Det är hela tiden mycket mer eller bara lite mindre. Vi kan alltid bli vackrare, alltid fetare, alltid smalare, alltid bättre … Och jag vet inte längre i vilken riktning jag ska söka för att hitta hon jag vill se framför mig.

Hon som vill lata bort en hel dag. Hon som vill ta långa promenader för att det är skönt att prata och röra sig samtidigt, utan att se det som ännu ett träningspass. Hon som vill att jag står tre timmar i köket och sedan njuter av varje rätt jag ställer fram.

Hon som har en rumpa jag vågar lämna ett handavtryck på. Hon som har en liten putmage jag kan lägga händerna på när jag kramar henne bakifrån vid handfatet. Hon som har bröst som inte är tillverkade i fabrik eller hår som är så processat att det känns strävt och brustet.

För varje ruttet ideal som lyfts fram som norm hamnar vi längre ifrån oss själva. Vi är alla mer eller mindre självmedvetna. Och vi lyssnar på världen runt oss, vare sig vi vill det eller inte. En annons är inte bara en annons. En kändis är inte bara en kändis. Och på samma sätt som jag äcklas av kraftig övervikt, äcklas jag av hur redan toksmala Filippa Hamilton görs ännu smalare med datorns hjälp. Eller varför inte hur tv-världen svämmar över av alla Meredith Greys och Ally McBeals?

Jag attraheras inte av det extrema. Tvärtom skrämmer det skiten ur mig oavsett om det handlar om kroppsideal, självmordsbombande muslimer, förintelseförnekande nazister eller subkulturen som viger sitt liv åt att återspegla det amerikanska 50-talet.

Just nu handlar det dock om kroppsideal och jag kan inte låta bli att undra hur lång tid det tar innan det normala är helt raderat från kartan. Hur lång tid det tar innan den fullt normalviktiga kvinnan känner att det är hon som är ful och konstig.

Du vet hon? Hon med lite celluliter, ett par bristningar och en lika stor kärlek till både mat och den hälsosamma viljan att röra på sig mest för att det är skönt.

Hon jag vill ligga med.

Kategori: Personligt Reklam Religion
Etiketter: , , , , , , , , , ,