
Via:
Humanist och skeptiker med ena foten i reklambranschen, andra i samhällsdebatten; autodidaktisk bloggare och krönikör med kärlek till vetenskap, frihet, förnuft och Ronja.
Som en av Sveriges minst lästa skrivkunniga bloggare, ger jag mig dagligen (nåväl) i kast med att förstå, förklara och fördöma mänsklighetens idiotiska sidor. Oavsett om motståndarna är religiösa fundamentalister, kvacksalvare eller Thomas Di Levas vägglöss, är målet att varken ta fångar eller lämna sårade kvar på slagfältet — till försvar av människans fulla potential, vad den än må vara.
Utöver det försöker jag hinna ligga en del, också.
Bidra gärna med återkoppling, tips och vänskap. Eller känn dig fri att skriva all ogenomtänkt, indoktrinerad smörja du önskar, om det är din böjelse. Jag censurerar bara kommentarer som har en uppenbar avsikt att sprida ogrundat hat.
Vill du kontakta mig nås jag enklast via philipwildenstam@gmail.com.
Tolfte maj i år debatterades sexköpslagen i Sveriges riksdag. Efter debatten röstades en proposition igenom om förhöjt straff för sexköp.
Fredrick Federley (C) var den enda riksdagsledamoten som röstade emot propositionen. Voteringen slutade 282–1.
Federley går från klarhet till klarhet och jag blir alltmer övertygad om att han är en av få genuint liberala röster i riksdagen.
Att ingen gick upp i talarstolen efter honom är särskilt talande. Videoupptagningen från debatten visar nämligen en genomtänkt politiker som krossar motståndet med hjälp av sakliga argument, något de flesta är alltför ovana vid för att mäkta med en replik bestående av annat än subjektiv, transparent moralism.
Från Dagens juridik:
Riksdagen röstade på torsdagen igenom förslaget om höjt maxstraff för köp av sexuella tjänster.
Regeringen har föreslagit att maxstraffet för köp av sexuella tjänster ska höjas från fängelse i sex månader till fängelse i ett år. Justitiekansler Anna Skarhed, som utrett hur sexköpslagen tillämpats under tio år, har konstaterat att påföljden 50 dagsböter utdömts i 85 procent av de fall som avgjorts.
Referenser:
Det började med att jag skrev den här krönikan: Låt biskopens glädje vara din tystnad
En värmländsk präst i Svenska kyrkan, Cristoffer Forssander, tog illa vid sig och bestämde sig för att dels skicka ett argt brev till tidningsredaktionen, vidare för att lämna en anonym kommentar i min blogg, där han framställde sig själv som en upprörd ”vanlig kyrkobesökare” i stället för en individ som de facto får sina löneutbetalningar signerade av kyrkan.
Problemet för honom är att hans anonymitet försvann samma sekund han inte kunde hålla huvudet kallt; jag synade hans bluff redan i mitt första svar:
Till att börja med hade det varit intellektuellt hederligt av pastorsadjunkt Cristoffer Forssander att nämna att han är präst i Svenska kyrkan, i stället för att skriva under pseudonym och klumpa ihop sig själv med ”alla vi som satt ett värde på mötet med kyrkan”.
Vidare har pastorsadjunkt Forssander missat poängen, vilket kanske lindrar påståendet ovan om intellektuell ohederlighet. Som så många andra som slösat bort livet på icke-kunskap (teologi), är risken stor att han snarare är intellektuellt oförmögen.
Vill jag ”helst få bort kyrkan helt och hållet”? I den bästa av världar skulle den självdö, ja, men jag är inte det minsta intresserad varken av att förbjuda eller aktivt frånta Svenska kyrkan rätten till existens i Sverige. Däremot är jag aktivt engagerad i frågan om att likställa Svenska kyrkan med alla andra trossamfund i samhället – att skapa en genuint sekulär stat som inte håller samfunden om ryggen. Konsekvenserna av detta borde vara uppenbara till och med för en förvirrad, nyvigd präst. (Förmodligen plågsamt uppenbara, vilket kan vara anledningen till att han hellre bygger halmdockor än bemöter vad jag faktiskt skrev.)
I korthet handlar min krönika om att Svenska kyrkan sannolikt skulle vara ett mycket mindre samfund om vi lät den stå på helt egna ben. Men (här kommer själva grundpoängen) kyrkan saknar såväl det självförtroende som den självinsikt som krävs för att lyckas under de premisserna i Sverige anno 2011.
Självklart räckte inte detta. Efter ett par dagar och maniskt många återbesök i bloggen (visst är det trevligt med besöksstatistik?), presterade Forssander slutligen en replik. Därefter en till. Och en till. Tills han i dag klämde ur sig följande guldstycke:
Citat: Vidare har pastorsadjunkt Forssander missat poängen, vilket kanske lindrar påståendet ovan om intellektuell ohederlighet. Som så många andra som slösat bort livet på icke-kunskap (teologi), är risken stor att han snarare är intellektuellt oförmögen.(egen kursivering)
Citatet ovan skildrar på ett tydligt sätt hur Wildenstam ser sig som intellektuellt överlägsen. Tyvärr ett ganska vanligt synsätt på religiösa personer inom humanisterna…
Då kom vi till det är med fascism som Wildenstam nu försöker använda tillbaka för att visa på att jag slår med samma mynt, gällande personangrepp. Men om vi läser hans alla inlägg så är det tydligt att han har ett behov att förnedra dem han inte tycker om (kanske någon form av projicering). I citatet ovan går det tydligt att se hur han framställer mig som intellektuellt underlägsen. Underförstått är han överlägsen.
Jag låter kopplingen till nationalismideologins samröre gestaltas i länken:
The Image of Man
The Jewish Nose -Dr. Hans Leicher Munich: J.F. Bergman Verlag 1928
Med Wildenstams intellekt, kan han säkert sin historia. Och historien har en tendens att upprepa sig. Människors behov av att förnedra dem man inte tycker om finns fortfarande kvar.
Nej, jag skämtar inte. Forssanders logik kan verkligen sammanfattas så här:
”Du framställer dig själv som intellektuellt överlägsen mig, alltså är du nazist.”
Godwins lag torde, om något, punktera den här debatten. Och som den intellektuellt överlägsna individ jag är jämte pastorsadjunkt Cristoffer Forssander, bjuder jag i all välmening på en sista reflektion:
Vore det inte bättre om du som präst höll dig till att läsa Bibeln i stället för gamla Arne Anka-album? Vissa gyllene regler tycks ersatta av mer jordiska sådana.

Arne Ankas livsfilosofi fortsätter samla anhängare
Referenslänkar:
Fotnot: Jag har upprepade gånger erbjudit Cristoffer Forssander chansen att skriva en gästartikel här i bloggen, om han känner sig redo att bemöta min krönika sakligt, det vill säga utan påståenden om att jag är sverigedemokrat/fascist/nazist eftersom jag kritiserar Svenska kyrkan. (Vilket, helt apropå inget, är särskilt lustigt eftersom just SD är flitiga försvarare av den tradition som Svenska kyrkan symboliserar i Sverige.) Samma erbjudande ger jag alla mina meningsmotståndare (se huvudmenyn ovan), men hittills har ingen nappat.
C.S. Lewis, a serious and sensible theologian wrote in 1942 about Jesus:
“I am trying here to prevent anyone saying the really foolish thing that people often say about Him: ‘I’m ready to accept Jesus as a great moral teacher, but I don’t accept His claim to be God.’ That is the one thing we must not say. A man who was merely a man and said the sort of things Jesus said would not be a great moral teacher. He would either be a lunatic — on the level with the man who says he is a poached egg — or else he would be the Devil of Hell.
You must make your choice.
Either this man was, and is, the Son of God: or else a madman or something worse. You can shut Him up for a fool, you can spit at Him and kill Him as a demon; or you can fall at His feet and call Him Lord and God. But let us not come with any patronizing nonsense about His being a great human teacher. He has not left that open to us. He did not intend to.”
Jesus of Nazareth was an awful moral philosopher. He compares badly to such modern greats such as Mill, Rawls or Ross and also to historical thinkers such as Aristotle, Diogenes or Plato. His moral contributions are not original, and his original contributions are not moral.
God is little more than a pleasant fable for adults, a pacifier for the mind that quells the nervous forebodings of death. And so Lewis is right. The Nazarene was a Madman or Something Worse.
Information om filmen:

Enligt Wikipedia är applåder ett sätt att uttrycka gillande genom att klappa i händerna.
Biskop Esbjörn Hagberg, Karlstads stift, är av en annan uppfattning. Utöver att vara en av Svenska kyrkans kraftfullaste röster mot samkönade äktenskap, tar han nu ställning mot applåder i kyrkan.
Denna helg har det ordnats en fantastisk orgelfestival i Karlstads Domkyrka. Skickliga organister har mött den nyrestaurerade orgeln och ljuv musik har uppstått. Två konserter hann jag med. Båda fantastiska men med en skillnad. I den första applåderade åhörarna mellan varje avdelning. I den andra väntade man till slutet. Jag kan förstå behovet att också i en kyrka få visa sin uppskattning med applåder. Applåden kan riktas både till Gud och människor. Att applådera mellan varje stycke är väl närmast att se som sabotage. I kyrkan ska det vara sparsmakat med applåder.
Nej till homosexuella, nej till glädje. Biskopen förtjänar åtminstone beröm för den logiskt följdriktiga tolkningen av Bibeln, där genuint människohat återfinns sida upp och sida ned.
Tillåt mig applådera dig, Esbjörn. Du vet vad som är viktigt här i livet.
Referenslänkar:
Först föreläser Sam Harris i tjugosju minuter, därefter samtalar han i drygt femtio med Dawkins om förutsättningarna för vetenskapligt baserad moral.
Sällan har vi förmånen att ta del av sådan klarsynthet.