Varje gång jag säger det högt möts jag av en skeptisk blick. ”Vadå? Tror du inte att människan innerst inne är god? Gillar du inte människor?”

Nej, jag tror inte att det finns något inom oss som per definition gör oss till goda varelser. Lika lite tror jag att det vi värderar som ondska är ett avsteg från människans väsen. Vi är djur, vi kämpar för överlevnad och vi agerar mestadels på instinkt utifrån vad vår omgivning kastar mot oss. Och nej, jag gillar inte människor bara för att de är människor.

Att vara god är något du måste kämpa för att vara, såväl på det privata som det samhällsbyggande planet. Är du otrogen? Sviker du dina vänners förtroende? Konsumerar du mer än du behöver? Tar du bilen när du egentligen kan promenera? Äter du fisk trots att världshaven håller på att dö? Tycker du att ditt och västvärldens sätt att leva är det enda rätta och att resten av världen borde rätta in sig i ledet?

Det är okej – du är bara människa. Tyvärr har du en lång väg kvar innan du kan kalla dig god utan att jag skrattar dig högt i ansiktet.

Det förlåtande i kråksången är att jag kan tycka om dig även om du inte är god. Vi har våra brister och det går inte en dag utan att jag reflekterar över mina egna. Och jag är långt från att sätta epitetet god på mig själv. Jag är inte ens säker på att jag har råd att vara god just nu.

Någon måste ju stå för den kollektiva utskällning vi alla är i behov av, inte sant? Då finns det inte särskilt mycket utrymme till övers för empati.

***

Se där, ja. Kändes det lika bra för dig? Nu har du dessutom fått en inblick i ett skrivprojekt som tar upp alltmer av den lilla fritid jag har. Texten ovan kan du se som prologen till prologen. Exakt vad det är kommer du få reda på om du fortsätter titta in här. Inom kort …