När reflekterade du senast över allt du inte är? Med stor sannolikhet är du varken mer begåvad eller vackrare än genomsnittet, snarare halvkorkad och ful. Du är inte rik, eftertraktad eller insiktsfull. Den sammansättning gener som formade vad du är, är inte receptet till välsignelse och frälsning åt oss alla. När du dör kommer du inte ha efterlämnat något som världen tackar dig för. Och har du barn är de förmodligen precis lika simpla, oattraktiva varelser som du.
Hur krasst det än låter, är du blott en fläck i den skitiga röra av medelmåttighet som utgör mänskligheten. Sett ur den vinkeln är det tur att du åtminstone besitter förmågan att känna dig kränkt. Tyvärr gör inte ens det att du är det minsta speciell.
Frågan är snarare om det år 2011 existerar grupper och individer som ännu inte hittat ett forum för att uttrycka sin sårbarhet. Människor som inte följer i Marcus Birros fotspår, redo att skymfas så fort det – sanningsenligt – påpekas hur dumma i huvudet de är (precis som Birro). Folk som inte klamrar sig fast vid tusenåriga lögner, redo att axla martyrrollen för att upprätthålla pedofila profeters och massmördande gudars rykten.
På webben har alla en röst, samtidigt som traditionella medier vältrar sig i befolkningens lättstötta sidor för att sälja lösnummer och ragga tittare. Det har, med andra ord, aldrig varit enklare att känna sig kränkt.
Egentligen borde det inte existera några problem med att människor blir stötta av småsaker. Impulsen lär ha evolutionära fördelar för individen (”Jag bevakar det som är mitt, nåde den som vanhedrar mig!”), men i takt med att världen växte, växte även vår förmåga att överreagera. Jaktrevir byttes mot byar, därefter städer och numera når vi hela planeten på ett ögonblick eller två. Plötsligt besitter kränkta själar förmågan att krascha flygplan i skyskrapor, spränga sig i julhandeln eller gråta ut på varje löpsedel så långt ögat kan nå – en psykologisk terror som ej bör förringas.
Det är där den sprängmedelfyllda skon tränger. Även om just ditt behov av att påpeka hur förödmjukad du är i tid och otid inte är en tickande bomb, rättfärdigar du att andra beter sig precis likadant. Och vad som kränker dem kommer alltid vara på deras villkor.
Fransmän kränks när baguetterna blir dyrare på grund av stigande mjölpriser; finnar kränks av att de är chanslösa utan doping, förutom i VM i kärringkånk; islänningar kränks av att övriga Europa överväger att bomba dem och Eyjafjallajökull till småbitar; britter kränks när vi andra påpekar att de i vuxen ålder fortfarande ser ut att vara nydoppade i moderkaka; och så vidare.
Konstformen har kommit så långt att det till och med är okej att kränkas av att andra snusar, och i dag pläderas ett förbud i offentliga miljöer, likt rökförbudet, på fullaste allvar. (Eftersom det går att dra likhetstecken mellan bevisat skadlig andrahandsrök och den stötande åsynen av buktande överläppar – så länge du är känslig nog.)
Jag vet inte hur det är för dig, själv har jag slutat lyssna när någon i min närhet känner sig kränkt; trött på att vänner och bekanta frivilligt tar på sig offerrollen. Till syvende och sist är det vad det handlar om. Ordet har blivit så urvattnat att människor som kränks på riktigt – framför allt vålds- och våldtäktsoffer – står med fånig uppsyn och undrar: ”Vad har vi råkat ut för, då?”
Om vi någonsin ska hitta vägen till rim och reson, måste vi ta upp kampen mot världens alla ömma tår. Inte för att det enkelt, utan för att det är svårt. Vi måste inse att ju mer inskränkt och fördomsfull du är, ju mer du tar för givet att din världsbild är den absolut sanna, desto enklare är du att kränka. Och desto mer förtjänar du det.
Stigmatisera mera; polarisera de kränkta. Vi lever på toppen av mänsklighetens bedrifter. Aldrig tidigare har så få fallit offer för barnadödlighet, sjukdomar, krig eller svält. Aldrig tidigare har så många vuxit upp i välstånd och överflöd, demokrati och jämställdhet.
Ändå har vi lyckats glömma bort det viktigaste av allt: att den stabilitet mänskligheten upplever här och nu på vår lilla del av planeten, är en parentes skriven i blyerts. Förtryck, undernäring, ond bråd djävla död, konflikter och övergrepp har skrivit artens historia i blod. Allt vi ser runt oss i dag, allt du och jag tar för givet, är resultatet av andras kamp för en bättre värld. Människor som levde innan vi ens var påtänkta. Personer som hade bättre saker för sig än att kränkas av mindre än blodiga svärd svingade i frihetens kamp.
Problemet är att vi har glömt bort hur man kämpar. Det har gått så långt att vi till och med har glömt bort att vi har något riktigt att förlora. Du lever i en värld där din röst räknas trots att du aldrig har gjort något för att förtjäna det. Det enda som borde kränka dig, är din egen oförmåga att utnyttja livet till vettigare saker än att gråta över att allt inte alltid är exakt som du vill.
* * *
Publicerad i Hammarö Karlstad i folkmun, 2011-03-05.
