5 juli 2011: Nyhetsflödet

I dag föll den nya domen i Högsbymordet

Bakgrund från DN.se:

Klockan 11 meddelades domen i Högsbyfallet där sonen i en familj tidigare dömts för mordet på Abbas Rezai.

Nu dömer Göta hovrätt föräldrarna, Raoof Ataei och Leyla Ataei. som [sic] för hedersmordet. De döms till tio års fängelse.

Göta hovrätt var enig i sin dom. Båda föräldrarna döms för mord och de utvisas ”för all framtid”. Sonen i familjen, som tidigare fällts för mord, har samtidigt fällts för medhjälp till mord. Straffet blir sluten ungdomsvård på ett år och fyra månader. Han ska inte utvisas från Sverige.

Efter att domen meddelades säkrade jag en pdf-kopia. (Du återfinner den inte bland referenserna nedan. Ring eller mejla Göta hovrätt om du vill ha en egen kopia, målnummer B 1338-11.) Det är en utförlig dom som är såväl saklig som resonerande – något av ett konststycke mitt uppe i all den jävlighet som är hedersmordet av Abbas Rezai.

I slutändan tycks sonens, Abdulmajid Ataei (nedan Majid), ändrade vittnesmål ha varit det som vägde tyngst. Jag gör inte anspråk på att vara sakkunnig här, men utifrån strävan efter logisk följdriktighet tillsammans med den tekniska bevisningen och andra vittnesmål, är hans berättelse den enda av de tilltalades som inte leder till den ena motsägelsen efter den andra.

Läs och begrunda Majids vittnesmål, om du har mage för det.

Majid Ataei har berättat i huvudsak följande: Raoof och Leyla bestämde över familjen. Raoof var familjens överhuvud. Om barnen kom med egna förslag fick de stryk. Zarah fick inte titta på tv, klippa håret kort eller på egen hand använda datorn. Hon fick inte heller ha mobiltelefon. Alireza och Mohammad, hans bröder, höll Zarah sällskap när hon var ute. De skulle bl. a. kontrollera Zarahs hår. Om Zarah bröt mot reglerna skulle de slå henne. Om de inte slog Zarah blev de själva straffade. Leyla slog barnen med vattenslang och kablar.

Leyla och Raoof var mycket arga över att Zarah levde tillsammans med Abbas. De sade att Zarah hade förstört familjens heder och att hon lika gärna kunde ha varit död. Enligt Raoof var hundar mycket bättre än Zarah. Leyla kontaktade Bibi Hawa Sadat som bodde i Skellefteå. Leyla sade till Bibi att om Bibi gömde Zarah så visste Bibi vilka konsekvenserna skulle bli. Vid ett tillfälle ringde Abbas till Leyla. Leyla sade till Abbas att denne skulle låta bli hennes dotter för annars skulle Abbas få vad denne förtjänade. Raoof talade också med Abbas och sade att det var ”kört” om Abbas inte lämnade Zarah. Under besöket i Skellefteå var Leyla mycket upprörd och kunde vräka ur sig vad som helst. När han och Leyla kom till huset där Abbas bodde gick Leyla in i bostaden utan att knacka på dörren. Därefter sökte Leyla igenom bostaden. I bostaden fanns tre män. Leyla var hotfull mot dem.

De åkte tillbaka till Högsby. Efter ett tag förändrades Leylas och Raoofs inställning till Zarahs bortavaro från hemmet. Hans föräldrar berättade för honom att Zarah och Abbas skulle komma till Högsby för att gifta sig. Raoof och Leyla betedde sig dock inte som att de verkligen menade att Abbas och Zarah skulle få gifta sig. Hans föräldrar sade att det hade varit bättre om de inte haft en dotter. Raoof köpte hundkexen som påträffats i köket. Raoof sade att eftersom Zarah inte var bättre än en hund så kunde hon äta hundmat. I deras kultur så anses hundar vara smutsiga.

Han blev tillsagd att hämta den aktuella kniven och fotografera sig med den. Han gjorde så och tog några bilder med självutlösaren. Alireza tog också några bilder på honom. Han fotograferade eftersom det påminde honom om filmerna om Rambo. Efter att han hade fotograferat såg han inte till kniven. Han och Alireza brukade leka med baseballträet. Det förvarades i skåpet som stod i hallen i den vänstra lägenheten. Järnröret hade han inte sett före det att den aktuella händelsen inträffade.

Raoof hälsade inte ens på Abbas när denne kom. Raoof slängde in Abbas väska i den vänstra lägenheten. Abbas och Raoof gick in i den mellersta lägenheten. Zarah gick in i den vänstra lägenheten. Raoof brukade hålla isär männen och kvinnorna i familjen. Rolf Kalén och Jaroslav Holinka försökte lugna ned situationen. När Rolf Kalén och Jaroslav Holinka hade lämnat fastigheten fanns det inga andra personer än familjemedlemmarna i lägenheterna. Han och Abbas satte sig i en av de två sofforna som stod i vardagsrummet i den mellersta lägenheten. Han satt till höger och Abbas något till vänster om mitten. Ett soffbord var placerat framför soffan. Raoof lämnade den mellersta lägenheten och gick till den vänstra lägenheten där Leyla och Zarah var. Raoof och Leyla var arga på Zarah. Efter att tag kom Raoof tillbaka till den mellersta lägenheten och satte sig på en stol intill soffbordets ena hörn. Raoof började ställa frågor till Abbas om dennes släkt. Vid detta tillfälle var Alireza troligen inte i den mellersta lägenheten. När han skulle hämta en bricka med te såg han att Leyla krossade två tabletter på en bit papper. Han är säker på att Leyla krossade tabletter. Hon brukade använda sömntabletter, dock utan att först ha krossat dem. Hon lade de krossade tabletterna i ett saftglas och gick med detta till den vänstra lägenheten. Leyla kom tillbaka till den mellersta lägenheten och gick in i köket. När de hade druckit teet gick han dit. Då såg han att Leyla stod vid spisen. När han kom tillbaka till vardagsrummet frågade Raoof varför Abbas inlett en relation med Zarah. Abbas sade att det var fel men att man måste förlåta någon gång. Abbas såg rädd ut. Raoof började hota att han skulle döda Abbas. Situationen blev obehaglig och han gick mot dörren till hallen. Han ville lämna vardagsrummet när Raoof skrek att det var Abbas största misstag att komma med Zarah till Högsby. Leyla kom in i vardagsrummet. Hon rörde sig snabbt och höll en gryta med båda händerna. Hon kastade innehållet i grytan på Abbas som satt i soffan. Han tror att Abbas lutade sig bakåt relativt mycket när vätskan träffade honom i ansiktet. Abbas försökte skydda sig med händerna men han hann nog inte med det. Abbas sprang mot dörren till hallen. Raoof skrek att Abbas skulle stoppas och att denne inte fick lämna lägenheten. Leyla tog tag i Abbas kavaj och drog tillbaka denne. Abbas var först ut i hallen, sedan kom Leyla. Han tryckte sig mot ena väggen i hallen när Leyla tog tag i Abbas kavaj och stod inte i vägen för Abbas. Raoof tog ett basebollträ och slog Abbas med det. Det första slaget träffade Abbas högt upp på ryggen. Det andra slaget tog i dörrkarmen. Slagträet gick av. Leyla höll fortfarande fast Abbas. Raoof tog ett järnrör och slog Abbas med det två till fyra gånger. Ett av slagen träffade uppe på Abbas huvud. Leyla var nära Abbas och Raoof. Abbas låg inte ned utan var framåtböjd. Han hindrade inte Abbas när denne försökte fly från lägenheten. Raoof sade till honom att hämta kniven. Han frågade vilken kniv Raoof menade. Raoof sade att det var den som låg på hatthyllan. Han gjorde som han hade blivit tillsagd. Om han inte hade hämtat kniven skulle Raoof ha attackerat honom. Han kände sig maktlös. När han hade hämtat kniven sade Raoof till honom att hugga Abbas, men han kunde inte förmå sig till att göra det. Raoof sade med ”den stora rösten”, den Raoof använde när han var arg, att han skulle hugga Abbas. Han svarade återigen att han inte kunde göra det. Eftersom det handlade om att ta ett liv kunde han säga emot Raoof. Han förstod att Raoof skulle använda kniven mot Abbas. Raoof tog kniven ur hans hand och började hugga Abbas över hela kroppen. Första hugget träffade Abbas rygg. Raoof siktade även mot halsen. Raoof utdelade vissa hugg med en hand och vissa hugg med båda händerna. Abbas försökte resa sig upp, men Raoof och Leyla tryckte ned Abbas. Raoof högg fem till nio gånger och rörde sig runt Abbas under tiden. Slutligen hamnade Abbas vid garderoben i hallen. Raoof fortsatte att hugga. Han deltog inte i attacken mot Abbas. Han var chockad av det som hände. I samband med detta knackade det på ytterdörren. Leyla öppnade dörren. Utanför stod Zarah och Mohammad. Leyla lämnade snabbt lägenheten och stängde ytterdörren. Raoof sade högt till honom att kontrollera om Abbas levde, men han visste inte hur han skulle göra det. Han tog några steg i riktning mot Abbas och han upplevde det som mycket hemskt. Det var overkligt. Raoof gav honom kniven och sade att han skulle tvätta den. Han tror inte att han använde diskmedel. Han lade kniven på diskbänken men blev sedan blev tillsagd att flytta på den. Han tog då kniven över bladet. Vid detta tillfälle hade Leyla och Raoof plastpåsar på händerna. Han bar jeans vid tillfället; det stänkte blod på dem. Han har fortfarande mardrömmar om händelsen. Han minns hur Abbas skrek och sprang mot dörren. Han kan inte förlåta sig själv för att han inte ingrep.

Efter händelsen sade han att de borde ringa polisen, men det tillät inte Raoof och Leyla. Ungefär en halvtimme innan de lämnade Högsby sade Raoof att han skulle gå till den mellersta lägenheten för att kontrollera om Abbas var död. Han öppnade dörren lite grann, tittade in och kunde se att Abbas i vart fall inte andades. Därefter sade Raoof att han skulle köra ut bilen. När Leyla och Zarah kom ut höll Leyla i Zarah, vilket han tolkade som att Zarah inte kunde gå utan hjälp. Raoof sade att han skulle köra till Göteborg. Raoof var arg under färden och sade att de borde lämna Zarah utmed vägen eller i skogen. Han ignorerade Raoof och sade till slut att han inte ville att de skulle göra det. Raoof blev då arg och anklagade honom för att ta Zarahs parti. När de hade kommit till Göteborg körde de vidare till Malmö. Därefter kom de till Köpenhamn, varpå de fick de kontakt med Mobin och åkte till dennes lägenhet. Där berättade Raoof för Mobin att Abbas dött. Leyla hade problem med brännskadorna och Mobin ordnade med salva. Mobin berättade att underåriga som fällts i domstol i Danmark för liknande gärningar hade dömts till låga straff. Raoof och Leyla sade därför att han, Majid, skulle ta på sig gärningen. Om han inte gjorde det skulle föräldrarna inte kunna ta hand om hans syskon. Han gick därför med på att ta på sig gärningen. Raoof, Leyla och Mobin gick igenom vad han skulle säga. De sade att han skulle säga att Raoof hade varit på toaletten, att Leyla befunnit sig i den vänstra lägenheten och att han och Abbas hade börjat bråka med varandra. Han skulle även säga att Raoof inte hade kunnat förhindra gärningen. Leyla sade vid något tillfälle att om någon frågade om sömntabletter så skulle han inte säga något om det. De åkte tillbaka till Sverige varpå han anmälde sig hos polisen.

Efter att Raoof och Leyla hade släppts ur häkte uppmanade de honom fortlöpande att han skulle hålla fast vid sin berättelse. Den slutna ungdomsvården avtjänade han på Sundbo ungdomshem i Fagersta och på Johannisbergs ungdomshem i Kalix. På Johannisberg fick han behandling av bl.a. psykologen Andrea Aspegren.

Referenser:

Comments
Kategori: Nyhetsflödet Religion
Etiketter: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,
1 juli 2011

Krönika: Hur många sätt det än finns att leva, finns det oändligt många fler att vara död

Kan livet lära oss att dö? Under dagarna som står till buds, hinner de flesta uppleva glädje och sorg, likgiltighet och rädsla, tristess och frustration. Vardagen är mer av det lilla än det stora, men det är det senare som består. Vi slits i bitar av svek och förlust, svävar på moln när vi smakar seger och förälskelse.

Däremellan utspelar sig livet genom att vara som det är mest: transportsträcka mellan ögonblicken vi minns. Och det, det ger oss tid till reflektion. Därmed inte sagt att vi i allmänhet är särskilt bra på att tänka, men vi gör så gott vi kan – med blandade resultat. Personligen skulle jag gärna besitta förmågan att verkligen greppa teorin om att något (universum och rumtiden) kunde uppstå ur inget (vad fanns före big bang?), men alla försök har hittills bara resulterat i huvudvärk.

Vad vi reflekterar över är subjektivt, men få av oss saknar en relation med döden; endast den skadade hjärnan kan undslippa existensens aldrig avslutade magnum opus, berättelsen om vad som händer när vi dör.

Av förklarliga skäl skrämmer det skiten ur en del, leder andra till tvärsäkerhet om himmelriket och evig lycka, medan vissa suckar motsägelsefullt, ”Den som lever får se.”

Den brittiske evolutionsbiologen Richard Dawkins skrev en gång att, ”hur många sätt det än finns att leva, finns det oändligt många fler att vara död, eller snarare inte levande.” Vi borde finna hopp i ord som dessa. Här och nu, främling. Du är här, du är nu.

Om livet tycks dig stort, ta sikte mot dess topp. Om det känns litet, gör dig mindre ändå. Du är du, en gång i tiden en bråkdel av en bråkdels chans att inte vara död, men nu är du här. Alla du känner, allt och alla du älskar, finns till på samma osannolika villkor.

Ändå, att komma till insikt om att ens liv är ett unikum, är på intet vis detsamma som att förlika sig med dess slut. Vi ska alla en gång dö. Desto värre, vi ska alla vara med om att förlora delar av det ramverk vi kallar vardagen.

* * *

Första gången jag höll honom fanns det inte en tanke på existensen av den sannolika motsatspunkten, att det även kunde finnas en sista gång. Varför skulle det? En förälder ser knappast på det nyfödda barnet för att begrunda dess ändlighet; det nykära paret finner få anledningar till att föreställa sig dagen då relationen rasar samman.

Så när Zamzon, blott åtta veckor gammal, kurade ihop sig i mitt knä under bilresan från kenneln i Örebro, slickade mina händer och somnade någonstans mellan Karlskoga och Karlstad, fanns det annat att begrunda. Vad hade jag gett mig in på? Skulle jag, knappt vuxen själv, kunna ta ansvar och bli en god husse? Och hur i hela friden kunde en uppsättning tassar vara så komiskt överdimensionerade i förhållande till den späda valpkroppen?

Många frågor, men svaren kom längs vägen. Redan första året gick innebörden av villkorslös kärlek upp för mig, alltmedan jag såg stora delar av bostaden falla offer för kliande tänder som raskt växte sig större. Ena dagen rycktes en tapet, nästa fick ett bordsben oväntat besök av djupa hål. Det var ändå inget mot att komma hem, öppna dörren och möta ett hav av dunfjädrar, timmar tidigare förseglade i sängens sköna, dyra täcke.

Den känslan, den kampen. Jag kunde inte annat än växa starkare, lära mig andas djupare och passa på att skratta när det ändå inte fanns något annat att göra.

Vid slutet av varje dag väntade belöningen, när alla ”mata mig, lek med mig, rasta mig, hör mig och se mig” byttes mot en simpel fråga, kommunicerad genom de brunaste av ögon: ”Får jag sova bredvid dig i natt också, husse?”

Den som inte tror att en dobermann kan sträcka ut sig raklång över en säng, placera skallen på huvudkudden och malligt vänta in att få täcket placerat över sig, har inte förstått bandet som kan uppstå mellan människa och hund.

Det är lätt att avfärda det med att hunden befinner sig i beroendeställning till sin ägare, men det är att göra det enkelt för sig. Lika mycket som Zamzon blev beroende av mig, blev jag beroende av honom. Förälskad i, programmerad av, bunden vid.

* * *

Vi kan resignera inför sista versen, men livet lär få av oss att möta döden utan rädsla, olust eller ånger. Än mindre kan det lära oss att gå vidare utan sorg när någon vi kommit att hålla av plötsligt inte finns där längre.

I stället är det som att vardagen gör sitt bästa för att påminna oss. Runt varje hörn väntar nya minnen, bakom varje dörr illusionen av de skuggor vi önskar var där. Vi sluter ögonen och möter allt vi inte kom ihåg att vi kommer ihåg. Och vi ler, ler för att vi fortfarande minns. Och vi gråter, gråter för att vi vet att minnen falnar och att dagen då vi inte ens kommer ihåg vad det är vi vill komma ihåg, är närmare än våra egna farväl.

Livet kan inte lära oss dö, inte ens att sörja och minnas på våra villkor. Det enda vi behärskar är konsten att gå vidare, berikade eller brutna – människor likafullt. Och för att kunna gå vidare, är det kanske just minnesförlust vi behöver.

Det går att kämpa emot, men tids nog slocknar till och med de starkaste minnena.

* * *

Tids nog kommer endast fragment återstå av mina nio år tillsammans med Zamzon. Tids nog kommer han bara vara ”den där busiga, envisa hunden jag hade i min ungdom”. Tids nog kommer jag inte ens minnas känslan av hur vi lade oss på golvet i det kliniska rummet; hur Zamzons huvud vilade under mitt; hur han somnade, vännen som formade mig mer än någon annan.

Hur han dog.

Comments
Kategori: Krönikor Personligt Religion Vetenskap
Etiketter: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,
16 juni 2011: Nyhetsflödet

15 minuter om kikhosta och antivaccinationsrörelsen

YouTube Preview Image

Inslaget är från Australien, men tro inte för en sekund att vi är befriade från idiotin här i Sverige.

Varning för starka bilder. (Vilket är en stor anledning till varför du bör se klippet.)

Referenser:

Comments
Kategori: Nyhetsflödet Skepticism Vetenskap
Etiketter: , , , , , , , , , , , , , , , , , ,
8 juni 2011

Mässlingsråd som dödar

Antroposofernas (sekten bakom varumärket Saltå kvarn) vidriga människosyn uppmärksammas äntligen i media, genom en debattartikel i DN av barnläkaren Mats Reimer.

Den skattefinansierade Vidarkliniken i Stockholms län har på sin hemsida lagt ut råd om antroposofisk behandling av mässlingen. Rekommendationerna – som vänder sig till föräldrar – innehåller tyvärr allvarlig desinformation. Bland annat påstås felaktigt att vaccination mot mässlingen kan orsaka autism och att febersjuka barn ska gnuggas med borste för att utslagen ska blomma ut över hela kroppen. Vidarkliniken motarbetar härigenom det viktiga smittskyddsarbete som övriga läkare inom Stockholms läns landsting bedriver. Nu måste politikerna ingripa och se till att kliniken lever upp till samma krav som andra vårdcentraler, skriver Mats Reimer.

Som vetenskaplig skeptiker finns det en fråga jag får oftare än andra: Varför lägger jag mig i vad andra tror, varför kan de inte få leva och verka i fred?

Det enkla svaret är: Därför att idioter tenderar att aldrig hålla käften. Tvärtom missionerar de ofta sina budskap till alla som gitte lyssna, maskerade under självpåtagna mantlar av auktoritet.

Och som du säkert redan vet vid det här laget, dåliga råd – särskilt de som saknar evidens men ändå kommer från någon som utger sig för att veta vad hon pratar om – kan döda.

Dr Mats Reimer fortsätter:

Antroposofiska läkare är ofta negativa till vaccinationer, liksom Rudolf Steiner var. Man anser att barnens infektioner är andligen utvecklande; man vill att barnen skall genomgå mässling och avstår därför från vaccin. Skolmedicinen däremot ser mässling som en allvarlig virusinfektion som fortfarande dödar 100.000-tals barn varje år. Att vaccinera alla barn i världen mot mässling är ett prioriterat mål för WHO. Vi är på rätt väg och tack vare vaccinering har dödstalen minskat med 75 procent de senaste tio åren. I framtiden hägrar målet att helt utrota sjukdomen så som man lyckades göra med smittkopporna.

Även i europeiska länder är det vanligt att barn med mässling blir så sjuka att de behöver läggas in på sjukhus, och komplikationer är inte sällsynta. Hos enstaka välnärda och tidigare helt friska barn, ungefär ett per tusen, orsakar mässlingvirus en allvarlig hjärninflammation med stor risk för hjärnskada eller till och med död. En promille kan låta som en liten risk, men det betyder att om vi inte alls vaccinerade kan man befara att bortåt 100 svenska barn varje år skulle dö av mässling, eller överleva fast med svåra handikapp.

Dagen efter debattartikeln diskuterades den i en ledare i SvD, av Sanna Rayman:

Mässlingen är numera en sjukdom som syns sällan och som tar allt färre liv. Det betyder inte att sjukdomen har blivit ofarlig, det betyder att vi har blivit bättre på att hantera den.

Därför är det upprörande att läsa (DN Debatt igår) om hur den skattefinansierade antroposofiska Vidarkliniken i Stockholm sprider desinformation, skrämmer bort människor från ett vaccin som räddar liv samt ger behandlingsråd som framstår som rena galenskapen.

Varför betalar vi för detta?

Det kan vi fråga oss, helt klart. Sanna Rayman tar i ledaren även upp en text av Roald Dahl, som förlorade sin sjuåriga dotter i just mässlingen.

Jag blev nyfiken på vad Dahl hade att säga i ämnet. Som väntat är texten så stark att den förtjänar att återges i sin helhet.

Peter Olausson på Faktoider står för den svenska översättningen.

Roald Dahl:

Olivia, min äldsta dotter, fick mässling när hon var sju år gammal. Jag minns hur jag ofta läste för henne vid sängen allt eftersom sjukdomen fortskred, utan att känna mig särskilt orolig. Så en morgon, när hon var en god bit på bättringsvägen, satt jag på sängen och visade henne hur man kan göra små djur av kulörta piprensare. När det blev hennes tur märkte jag hur hennes fingrar och tankar inte samarbetade, hon kunde inte göra någonting.

”Mår du bra?” frågade jag.

”Jag känner mig trött,” sade hon.

En timme senare var hon medvetslös. Tolv timmar senare var hon död.

Mässlingen hade övergått till någonting förfärligt som kallas mässlingsencefalit [hjärninflammation] och det fanns inget läkarna kunde göra för att rädda henne.

Detta var 1962, tjugofyra år sedan, men än idag är det så att om ett barn med mässling utvecklar samma dödliga reaktion som Olivia gjorde, så finns det fortfarande inget läkarna kan göra för att hjälpa henne.

Å andra sidan kan föräldrar idag göra något för att förhindra att samma tragedi inträffar deras barn. De kan se till att få sitt barn immunt mot mässling. Jag kunde inte göra det för Olivia 1962 eftersom man på den tiden ännu inte hade fått fram något pålitligt mässlingsvaccin. Idag finns det bra och säkra vacciner tillgängliga för alla familjer och det enda ni behöver göra är att fråga er läkare.

Det är fortfarande inte allmänt accepterat att mässling kan vara en farlig sjukdom.

Tro mig, det är den. Jag tycker att föräldrar som idag förvägrar sina barn vaccinering riskerar deras liv.

I Amerika, där mässlingsvaccinering är obligatorisk, har mässling liksom smittkoppor praktiskt taget försvunnit.

Här i Storbritannien har vi fortfarande hundratusen fall av mässling om året, eftersom så många föräldrar inte låter vaccinera sina barn, på gund av motsträvighet, okunnighet eller rädsla.

Av dessa hundratusen kommer tiotusen att lida av komplikationer.

Minst tiotusen kommer att få öron- eller lunginflammation.

Cirka tjugo kommer att dö.

BEGRUNDA DET.

Varje år kommer cirka tjugo barn i Storbritannien att dö av mässling.

Hur är det då med riskerna med vaccinering?

De är praktiskt taget obefintliga. Lyssna här. I ett område med ca 300 000 invånare kommer ungefär ett barn på 250 år att utveckla allvarliga bieffekter av vaccineringen! Risken är en på miljonen. Jag skulle tro att risken är större att ditt barn kvävs av en chokladbit än att det blir allvarligt sjuk av en mässlingsvaccination.

Så vad i hela friden oroar ni er för?

Faktum är att det närmast är brottsligt att låta ditt barn vara ovaccinerat.

Den bästa åldern är 13 månader, men det är aldrig för sent. Alla skolbarn som ännu inte blivit vaccinerade borde be sina föräldrar att ordna det så snart som möjligt.

Jag tillägnade Olivia två av mina böcker, den ena var James och jättepersikan. Då levde hon fortfarande. Den andra var SVJ, tillägnad hennes minne sedan hon dött av mässlingen. Du kan se hennes namn i början av båda dessa böcker. Och jag vet hur glad hon skulle ha blivit om hon kunnat veta att hennes död hjälpte andra barn att slippa sjukdom och död.

Referenslänkar:

Comments
Kategori: Politik Skepticism Vetenskap
Etiketter: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,
19 maj 2011

Att sparka på den som redan ligger

I dag hittade jag via Twitter till forumet Övernaturligt i fokus. Och där finns det en kvinna med seriösa problem. Väldigt seriösa problem.

För en tid sen besökte jag ett medium för rådgivning.Mediumet fick då kontakt med en person som sa att denne var min guide eller hjälpare vilket ord man nu föredrar att använda.Guiden är en person som jag är släkt med och som jag träffat som liten.Denna person gick senare bort och är nu enligt mediumet min hjälpare/guide.Den här guide var en elak och uträknade person som gjorde många personer fysiskt och psykiskt illa då denne levde.Jag har själv farit indirekt illa pga dennes handlingar.Att få veta att denna person skulle vara min hjälpare på andra sidan var chockartat och obehagligt.Som grädde på moset är denna guide även min dotters hjälpare.

Frågorna jag ställer mig är hur kunde denna person bli min och min dotters guide?Jag har alltid trott att ens guider är personer som stått en nära i antingen detta livet eller det förra livet.Personer som man haft en bra relation med.Jag har aldrig haft en nära och god relation med denna guide.Vem är det som tillsätter ens guider?Om man är missnöj med ens guider kan då få möjlighet att få byta?

Är det någon annan som har fått en likande kalldusch vid besök hos medium.

Utöver att påpeka att signaturen Mumminmamma tycks ha problem med interpunktion, känns övriga kommentarer överflödiga. Inte sant?

Besök hela forumtråden hos Övernaturligt i fokus:

Comments
Kategori: Skepticism
Etiketter: , , , , , , , , , ,
5 maj 2011: Nyhetsflödet

En skeptikers död

Som far till Lauren och Marina, make till Airdrie, skicklig skribent och uppskattad bloggare, har kanadensaren Derek K. Miller spelat såväl stora som små roller i andras liv, hos familj, vänner och de främlingar som följt hans ord.

I går uppdaterades hans blogg.

Here it is. I’m dead, and this is my last post to my blog. In advance, I asked that once my body finally shut down from the punishments of my cancer, then my family and friends publish this prepared message I wrote—the first part of the process of turning this from an active website to an archive.

[...]

I haven’t gone to a better place, or a worse one. I haven’t gone anyplace, because Derek doesn’t exist anymore. As soon as my body stopped functioning, and the neurons in my brain ceased firing, I made a remarkable transformation: from a living organism to a corpse, like a flower or a mouse that didn’t make it through a particularly frosty night. The evidence is clear that once I died, it was over.

So I was unafraid of death—of the moment itself—and of what came afterwards, which was (and is) nothing. As I did all along, I remained somewhat afraid of the process of dying, of increasing weakness and fatigue, of pain, of becoming less and less of myself as I got there. I was lucky that my mental faculties were mostly unaffected over the months and years before the end, and there was no sign of cancer in my brain—as far as I or anyone else knew.

[...]

There can’t be answers today. While I was still alive writing this, I was sad to know I’ll miss these things—not because I won’t be able to witness them, but because Air, Marina, and Lauren won’t have me there to support their efforts.

It turns out that no one can imagine what’s really coming in our lives. We can plan, and do what we enjoy, but we can’t expect our plans to work out. Some of them might, while most probably won’t. Inventions and ideas will appear, and events will occur, that we could never foresee. That’s neither bad nor good, but it is real.

[...]

The world, indeed the whole universe, is a beautiful, astonishing, wondrous place. There is always more to find out. I don’t look back and regret anything, and I hope my family can find a way to do the same.

What is true is that I loved them. Lauren and Marina, as you mature and become yourselves over the years, know that I loved you and did my best to be a good father.

Airdrie, you were my best friend and my closest connection. I don’t know what we’d have been like without each other, but I think the world would be a poorer place. I loved you deeply, I loved you, I loved you, I loved you.

När jag läser Dereks sista ord, känner jag vördnad inför den värdighet med vilken han mötte döden. Livsglädjen och kärleken: allt berikas av hans vetenskapliga skepticism och humanistiska utblick över livet. Här finns ingen ångest, ingen ånger, ingen bedjan till ett fantasifoster om att få blott ett ögonblick mer. Bara tacksamhet inför allt han faktiskt fick.

Vad kan vara vackrare?

We are star stuff which has taken its destiny into its own hands. The loom of time and space works the most astonishing transformations of matter.
– Carl Sagan

Läs hela bloggposten:

Comments
Kategori: Nyhetsflödet Religion Skepticism Vetenskap
Etiketter: , , , , , , , , , , , , , , ,
27 april 2011: Nyhetsflödet

Hundra procent hjärntvätt

Gettin' Jiggy wit It

Du har hört den förut, en av favoritmyterna som upprepas till leda av alla skojare som vill sälja dig verkningslösa genvägar till briljans och framgång.

Vi människor använder bara tio procent av hjärnans kapacitet. Det har Einstein sagt, och det betyder att vi har nittio procent kvar att aktivera. Ge mig dina pengar så lär jag dig hur.

Typ så, inte sant?

Skitsnack som legitimeras med hänvisning till valfritt geni. Ofta Einstein, andra gånger Edison eller någon idiot savant med förmågan att memorera telefonkatalogen.

Att myten avfärdas av vetenskapen gång på gång tycks inte göra någon skillnad. Att evolutionen aldrig skulle tillåta (ursäkta det dåliga ordvalet, evolutionen har självklart inget medvetande) att ett organ som bara nyttjar tio procent av sin förmåga utvecklades – snacka resursslöseri! – är kunskap vissa människor uppvisar en otäck förmåga att ignorera.

Till exempel scientologerna. Jag spenderade påskhelgen i Malmö, en av de svenska städer där Scientologikyrkan har lyckats etablera sig, och döm min icke-förvåning när en tonåring med vilsen uppsyn stack ett flygblad i min hand under en promenad genom centrum.

”Du nyttjar bara tio procent av din hjärna. Genom L. Ron Hubbards ofantliga visdom lär vi dig nyttja alla hundra,” var budskapet i något förenklad tappning. (Ja, det följde med en beställningstalong för hans böcker. Som av en slump.)

Nåväl, även idioter har rätt att existera och sprida sitt budskap. Om något vill jag stärka yttrandefriheten, inte inskränka den med exempelvis blasfemi- och trosfridslagar eller lagen om hets mot folkgrupp. Men det är en annan historia.

Den essentiella distinktionen här är att ingen, absolut ingen, ska behöva rätta sig i idioternas led. Och offentliga sektorn – kommun, landsting, stat – ska aldrig, absolut aldrig, tvinga på någon religion eller pseudovetenskap. (I förlängningen borde inte en enda offentlig krona gå till religiösa samfund eller så kallad komplementär och alternativ medicin, men det är också en separat diskussion.)

Tyvärr är det ett koncept man har problem med i vissa delar av landet.

Sofia Åsell och sambon Jens Peterson-Berger fick inte förskoleplats till sin dotter på ett enda av sina fem förstahandsval. Kommunen gav dem i stället en plats på en scien­tologi­förskola.

– Om vi inte tackade ja till det så skulle det dröja år innan vi skulle få plats, säger Sofia Åsell.

Det har varit en lång och segdragen process att hitta förskola till Henny. Familjen hade först en privat förskoleplats tingad från och med januari. Men när de kom tillbaka från en resa vid årsskiftet hade personalen gett bort den till någon annan. Föräldrarna ställde sig då direkt i Stockholms kommunala dagiskö där de rangordnade fem tänkbara förskolor för dottern.

Men när kommunens garantitid på tre månader löpt ut erbjöds de i stället plats på en helt annan förskola, Måsen i Enskededalen.

– Kommunen verkade inte veta vad det var för dagis. De sa bara att det var en privat förskola som tog emot garantiplatser och följde läroplanen, säger Sofia.

När information damp ned i brevlådan stod det att förskolan använde sig av studietekniken Applied Scholastics. När Sofia sökte på internet fick hon fram att det var scientologins grundare L Ron Hubbards utbildningsmetod. Applied Scholastics varumärke ägs av Association for better living and education (ABLE), som är en underorganisation till Scientologikyrkan.

Från kommunens sida är problemet osynligt, men man lovar att försöka lösa situationen i det här enskilda fallet.

Stämmer det att ni förmedlar köande föräldrar till en förskola som använder sig av scientologernas utbildningsmetod?
– Ja, alltså, de är inte scientologer så, men de använder sig av pedagogiken. Det är så nytt, de har bara varit med i kön i några veckor. Men de är godkända av utbildningsförvaltningen.

Informerar ni föräldrarna om att förskolan använder sig av scientologernas utbildningsmetod?
– Nej, inte mer än att jag skickar med broschyren. Det känns bra att skicka med broschyren.

Varför informerar ni inte?
– Vi ska inte lägga några värderingar i det eftersom utbildningsförvaltningen har godkänt dem.

Happ, happ, så kan det låta. Och visst kan vi köpa retoriken om en värderingsfri hållning eftersom beslutet redan är fattat, på uppenbart oinformerade grunder?

Låt mig därför, för tydlighetens skull, snabbt informera om vilken typ av människa scientologernas pedagogik skapar:

Tio procent korkad och nittio procent urbota dum i huvudet.

Referenslänkar:

Comments
Kategori: Nyhetsflödet Religion Skepticism Vetenskap
Etiketter: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,
31 mars 2011: Nyhetsflödet

RFSU förklarar sann religionsfrihet

Ja då, Riksförbundet för sexuell upplysning visar sig vara en av få svenska organisationer som förstår vad religionsfriheten borde betyda i en värld där alla individer värderas lika.

Vid omskärelse på pojkar avlägsnas frisk hud från kroppen på barn som inte kan ge sitt medgivande. Det är inte etiskt försvarbart. Att utsätta spädbarn för ett operativt ingrepp som påverkar dem för resten av livet kränker inte bara den personliga integriteten – det medför också medicinska risker och strider mot religionsfriheten. Därför vill RFSU att omskärelse inte ska utföras på barn utan medicinska skäl och att lagen ses över för att undersöka om den kränker pojkars rättigheter.

Orden kommer från Åsa Regnér, generalsekreterare, i SvD Brännpunkt. Och hon drar sig inte för att trampa på världens redan ömmaste tår: de religiösas.

Bland muslimer beskrivs omskärelsen som en viktig religiös tradition och många anser att pojken först efter omskärelsen tillhör den muslimska gemenskapen. Inom judendomen inleder omskärelsen barnets religiösa, etniska och kulturella liv.

Debattartikeln är ett exempel på god retorik (hon presenterar till och med tillfällen då det kan löna sig att vara omskuren) och jag föreslår att du läser hela om du vill sätta dig in i den logiska följdriktigheten av sekularismen vi gärna hävdar, men inte riktigt har uppnått än.

Resonemanget är som tydligast i följande paragraf.

RFSU har inga invändningar mot att vuxna män låter omskära sig, däremot anser vi att omskärelse på pojkar kränker deras mänskliga rättigheter. Även barn har religionsfrihet och bör själva få bestämma religiöst eller kulturellt samfund när de är mogna för det. Utövandet av religion får inte urskulda kränkningar av den enskildes rättigheter och kroppsliga integritet. Den svenska lagen ger pojkar vetorätt – ingreppet får inte utföras mot deras viljas. I många fall utförs dock omskärelsen på spädbarn och i fall där pojken är äldre kan det vara svårt att säga emot sina föräldrar.

Om det finns ett oåterkalleligt beslut som påverkar resten av livet, som föräldrar kan tillåtas fatta åt sina barn, är det beslutet att låta dem själva bestämma när de är redo för det.

Tyvärr tycks det omöjligt att förstå för alla hjärnslöa får som hittar förnuft i tron att de är skapade av en perfekt, allsmäktig varelse som av misstag inkluderade en centimeter hud för mycket på världens alla kukar, och som nu inte kan ha en relation med samma skapelser om denna hud inte offras först.

Är det uppfattat? Bra, då återstår bara att vi lutar oss tillbaka, knäpper upp den översta knappen i byxorna och gör oss redo för en lång väntan på att absolut ingenting förändras till det bättre i frågan.

Comments
Kategori: Nyhetsflödet Politik Religion
Etiketter: , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,
30 mars 2011: Nyhetsflödet

Traditionell ”medicin” fortsätter skörda liv

Nästan direkt efter publiceringen av rönen om hur mycket gravida behöver äta, läser jag detta:

Ett franskt föräldrapar står tillsammans åtalade för vållande till annans död. Flickan, elva månader gamla Louise Moaligou, dog av näringsbrist, trots att hennes mamma ammade henne regelbundet, skriver AFP.

Hur är det möjligt? Bröstmjölk är ju, trots allt, den mest naturliga näringen för små shitkids.

Sjukvårdarna tyckte att det var märkligt att den elva månader gamla bebisen var så liten och späd – flickan vägde bara 5,7 kilo – och barnet skickades till obduktion. Där konstaterade man att Louise led av grav vitaminbrist. Hon saknade nästan helt vitamin A och vitamin B12.

Det är något som inte stämmer här.

Båda föräldrarna var strikta veganer, som inte åt några animaliska produkter. Bröstmjölken var näringsfattig och gav inte barnet de vitaminer hon behövde. I polisförhör berättar föräldrarna att de blev veganer efter att ha sett ett tv-program om kor på väg till slakt. De berättade också att de misstror traditionell medicin och har föredragit att behandla sina barn med naturmetoder.

Jepp, där kom det: KAM (komplementär och alternativ medicin) och dess anhängare skördar ännu ett liv. (Utan att någonsin rädda ett enda, märk väl.)

Hurra för okunskap!

(Ironiskt nog är nyheten publicerad i Aftonbladet Kropp & Hälsa, ett av Sveriges största organ för okritisk distribution av farliga lögner om hur människan lever hälsosamt.)

Comments
Kategori: Nyhetsflödet Skepticism
Etiketter: , , , , , , , , , , ,
4 mars 2011

Krönika: I de kränktas rike är den inskränkte kung

När reflekterade du senast över allt du inte är? Med stor sannolikhet är du varken mer begåvad eller vackrare än genomsnittet, snarare halvkorkad och ful. Du är inte rik, eftertraktad eller insiktsfull. Den sammansättning gener som formade vad du är, är inte receptet till välsignelse och frälsning åt oss alla. När du dör kommer du inte ha efterlämnat något som världen tackar dig för. Och har du barn är de förmodligen precis lika simpla, oattraktiva varelser som du.

Hur krasst det än låter, är du blott en fläck i den skitiga röra av medelmåttighet som utgör mänskligheten. Sett ur den vinkeln är det tur att du åtminstone besitter förmågan att känna dig kränkt. Tyvärr gör inte ens det att du är det minsta speciell.

Frågan är snarare om det år 2011 existerar grupper och individer som ännu inte hittat ett forum för att uttrycka sin sårbarhet. Människor som inte följer i Marcus Birros fotspår, redo att skymfas så fort det – sanningsenligt – påpekas hur dumma i huvudet de är (precis som Birro). Folk som inte klamrar sig fast vid tusenåriga lögner, redo att axla martyrrollen för att upprätthålla pedofila profeters och massmördande gudars rykten.

På webben har alla en röst, samtidigt som traditionella medier vältrar sig i befolkningens lättstötta sidor för att sälja lösnummer och ragga tittare. Det har, med andra ord, aldrig varit enklare att känna sig kränkt.

Egentligen borde det inte existera några problem med att människor blir stötta av småsaker. Impulsen lär ha evolutionära fördelar för individen (”Jag bevakar det som är mitt, nåde den som vanhedrar mig!”), men i takt med att världen växte, växte även vår förmåga att överreagera. Jaktrevir byttes mot byar, därefter städer och numera når vi hela planeten på ett ögonblick eller två. Plötsligt besitter kränkta själar förmågan att krascha flygplan i skyskrapor, spränga sig i julhandeln eller gråta ut på varje löpsedel så långt ögat kan nå – en psykologisk terror som ej bör förringas.

Det är där den sprängmedelfyllda skon tränger. Även om just ditt behov av att påpeka hur förödmjukad du är i tid och otid inte är en tickande bomb, rättfärdigar du att andra beter sig precis likadant. Och vad som kränker dem kommer alltid vara på deras villkor.

Fransmän kränks när baguetterna blir dyrare på grund av stigande mjölpriser; finnar kränks av att de är chanslösa utan doping, förutom i VM i kärringkånk; islänningar kränks av att övriga Europa överväger att bomba dem och Eyjafjallajökull till småbitar; britter kränks när vi andra påpekar att de i vuxen ålder fortfarande ser ut att vara nydoppade i moderkaka; och så vidare.

Konstformen har kommit så långt att det till och med är okej att kränkas av att andra snusar, och i dag pläderas ett förbud i offentliga miljöer, likt rökförbudet, på fullaste allvar. (Eftersom det går att dra likhetstecken mellan bevisat skadlig andrahandsrök och den stötande åsynen av buktande överläppar – så länge du är känslig nog.)

Jag vet inte hur det är för dig, själv har jag slutat lyssna när någon i min närhet känner sig kränkt; trött på att vänner och bekanta frivilligt tar på sig offerrollen. Till syvende och sist är det vad det handlar om. Ordet har blivit så urvattnat att människor som kränks på riktigt – framför allt vålds- och våldtäktsoffer – står med fånig uppsyn och undrar: ”Vad har vi råkat ut för, då?”

Om vi någonsin ska hitta vägen till rim och reson, måste vi ta upp kampen mot världens alla ömma tår. Inte för att det enkelt, utan för att det är svårt. Vi måste inse att ju mer inskränkt och fördomsfull du är, ju mer du tar för givet att din världsbild är den absolut sanna, desto enklare är du att kränka. Och desto mer förtjänar du det.

Stigmatisera mera; polarisera de kränkta. Vi lever på toppen av mänsklighetens bedrifter. Aldrig tidigare har så få fallit offer för barnadödlighet, sjukdomar, krig eller svält. Aldrig tidigare har så många vuxit upp i välstånd och överflöd, demokrati och jämställdhet.

Ändå har vi lyckats glömma bort det viktigaste av allt: att den stabilitet mänskligheten upplever här och nu på vår lilla del av planeten, är en parentes skriven i blyerts. Förtryck, undernäring, ond bråd djävla död, konflikter och övergrepp har skrivit artens historia i blod. Allt vi ser runt oss i dag, allt du och jag tar för givet, är resultatet av andras kamp för en bättre värld. Människor som levde innan vi ens var påtänkta. Personer som hade bättre saker för sig än att kränkas av mindre än blodiga svärd svingade i frihetens kamp.

Problemet är att vi har glömt bort hur man kämpar. Det har gått så långt att vi till och med har glömt bort att vi har något riktigt att förlora. Du lever i en värld där din röst räknas trots att du aldrig har gjort något för att förtjäna det. Det enda som borde kränka dig, är din egen oförmåga att utnyttja livet till vettigare saker än att gråta över att allt inte alltid är exakt som du vill.

*   *   *

Publicerad i Hammarö Karlstad i folkmun, 2011-03-05.

Comments
Kategori: Krönikor Personligt Vetenskap
Etiketter: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,