Stephen King om missbrukarmentalitet

En av böckerna jag läser just nu är Stephen Kings facklitterära On writing, som tjänar både som biografi och insyn i ett av vår tids mest flitiga författarskap – full av tips för den som gitte lyssna. Med tiden har hans verk bleknat för mig, men jag minns fortfarande hur jag slukade det mesta av honom när jag var tolv, tretton, fjorton, tonårsmorbid.

Kings synbart lättsamma ordflöde är resultatet av arbete, arbete och åter arbete, lär vi oss under resan genom On writing. Men det är ett arbete som kunde kommit till ett tidigt slut. Redan i början av karriären fann han flaskan, sedermera pulvret och tabletterna. Jagad av det konstanta ruset skrev han roman efter roman, tills väggen närmade sig med okontrollerbar hastighet.

Orden han använder för att beskriva uppvaknandet – insikten – får mig att kallsvettas av igenkänning. Mitt eget missbruk gick aldrig lika långt som hans, men mentaliteten var densamma.

Är densamma.

”Holy shit, I’m an alcoholic,” I thought, and there was no dissenting opinion from inside my head—I was, after all, the guy who had written The Shining without even realizing (at least until that night) that I was writing about myself. My reaction to this idea wasn’t denial or disagreement; it was what I’d call frightened determination. ”You have to be careful then,” I clearly remember thinking. ”Because if you fuck up—”

If I fucked up, rolled my car over on a back road some night or blew an interview on live TV, someone would tell me I ought to get control of my drinking, and telling an alcoholic to control his drinking is like telling a guy suffering the world’s most cataclysmic case of diarrhea to control his shitting. A friend of mine who has been through this tells an amusing story about his first tentative effort to get a grip on his increasingly slippery life. He went to a counsellor and said his wife was worried he was drinking too much.

”How much do you drink?” the counsellor asked.

My friend looked at the counsellor with disbelief. ”All of it,” he said, as if that should have been self-evident.

I know how he felt. It’s been almost twelve years since I took a drink, and I’m still struck by disbelief when I see someone in a restaurant with a half-finished glass of wine near at hand. I want to get up, go over, and yell ”Finish that! Why don’t you finish that?” into his or her face. I found the idea of social drinking ludicrous—if you didn’t want to get drunk, why not just have a Coke?

My nights during the last five years of my drinking always ended with the same ritual: I’d pour any beers left in the refrigerator down the sink. If I didn’t, they’d talk to me as I lay in bed until I got up and had another. And another. And one more.

—Stephen King, 2000, s. 88-89

Kategori: Personligt Språk
Etiketter: , , , , , ,

Livet på en minut

Jag flyttade. Först till Gamla stan, omgavs av turister dygnet runt. Kameror, marschorkestrar och vikinghjälmar i plast. Flydde till skärgården. Flydde till Skåne. Flydde slutligen till Hammarby sjöstad. Opererade vänsterknät. Var orolig. Hade dåligt samvete, viftade bort värken och tänkte att jag tog någons plats; stal något från en bättre behövande. Ortopeden lugnade mig med att han aldrig hade sett något liknande under sin tjugo år långa karriär, han var förvånad att jag orkat gå. Firade ett år med Ronja.

Jobbade inte. Jobbar fortfarande inte. Skriver inte. Tänker inte. Mår bra. Oftast. Allt är annorlunda. Zamzon är borta. Jag lär mig vara sambo. Jag älskar, andas och lär mig gå, springa och lyfta på nytt.

Tre månader på en minut.

Måste ta tag i mig själv.

Nu.

Kategori: Personligt
Etiketter: , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

En skeptikers död

Som far till Lauren och Marina, make till Airdrie, skicklig skribent och uppskattad bloggare, har kanadensaren Derek K. Miller spelat såväl stora som små roller i andras liv, hos familj, vänner och de främlingar som följt hans ord.

I går uppdaterades hans blogg.

Here it is. I’m dead, and this is my last post to my blog. In advance, I asked that once my body finally shut down from the punishments of my cancer, then my family and friends publish this prepared message I wrote—the first part of the process of turning this from an active website to an archive.

[...]

I haven’t gone to a better place, or a worse one. I haven’t gone anyplace, because Derek doesn’t exist anymore. As soon as my body stopped functioning, and the neurons in my brain ceased firing, I made a remarkable transformation: from a living organism to a corpse, like a flower or a mouse that didn’t make it through a particularly frosty night. The evidence is clear that once I died, it was over.

So I was unafraid of death—of the moment itself—and of what came afterwards, which was (and is) nothing. As I did all along, I remained somewhat afraid of the process of dying, of increasing weakness and fatigue, of pain, of becoming less and less of myself as I got there. I was lucky that my mental faculties were mostly unaffected over the months and years before the end, and there was no sign of cancer in my brain—as far as I or anyone else knew.

[...]

There can’t be answers today. While I was still alive writing this, I was sad to know I’ll miss these things—not because I won’t be able to witness them, but because Air, Marina, and Lauren won’t have me there to support their efforts.

It turns out that no one can imagine what’s really coming in our lives. We can plan, and do what we enjoy, but we can’t expect our plans to work out. Some of them might, while most probably won’t. Inventions and ideas will appear, and events will occur, that we could never foresee. That’s neither bad nor good, but it is real.

[...]

The world, indeed the whole universe, is a beautiful, astonishing, wondrous place. There is always more to find out. I don’t look back and regret anything, and I hope my family can find a way to do the same.

What is true is that I loved them. Lauren and Marina, as you mature and become yourselves over the years, know that I loved you and did my best to be a good father.

Airdrie, you were my best friend and my closest connection. I don’t know what we’d have been like without each other, but I think the world would be a poorer place. I loved you deeply, I loved you, I loved you, I loved you.

När jag läser Dereks sista ord, känner jag vördnad inför den värdighet med vilken han mötte döden. Livsglädjen och kärleken: allt berikas av hans vetenskapliga skepticism och humanistiska utblick över livet. Här finns ingen ångest, ingen ånger, ingen bedjan till ett fantasifoster om att få blott ett ögonblick mer. Bara tacksamhet inför allt han faktiskt fick.

Vad kan vara vackrare?

We are star stuff which has taken its destiny into its own hands. The loom of time and space works the most astonishing transformations of matter.
– Carl Sagan

Läs hela bloggposten:

Kategori: Nyhetsflödet Religion Skepticism Vetenskap
Etiketter: , , , , , , , , , , , , , , ,

Ett rop på hjälp

Dagarna, veckorna, månaderna går och jag känner mig inte ett steg närmare. Det finns en vardag som väntar där jag inte är; hon väntar, vaknar ensam och går längs tidens axel utan min hand i sin.

En klokare man än jag sa att tiden är naturens sätt att se till att allt inte händer samtidigt. Någonstans finns ändå en kokpunkt där allt sker och bär eller brister. Ett slut. Ett stopp där nog är nog och vi får betala för min oförmåga till rörelse.

Jag svettas, söker lösningen men famlar. I hela livet har jag velat klara av allt själv. Att be om hjälp är ett tecken på svaghet. Ensam, mitt vackraste ord. Men jag är inte ensam längre, bara tillsammans på fel sätt.

Tillsammans med kvinnan jag älskar, Ronja, men separerad av trettio mil alltför utforskad geografi. Karlstad kontra Stockholm och hemstaden står chanslös. I Karlstad har jag vuxit, funnit mig själv som man och odlat det enda redskap som förmått fängsla nyfikenheten och stilla tristessen: mina ord. Genom dem har jag lärt mig att tänka, brinna och omfamna obekväma sanningar. En sådan sanning är att staden inte har något mer att erbjuda mig.

Om ett par månader fyller jag trettio och jag skäms inte längre över att beskriva mig själv som en skicklig kreatör och skribent. Sedan över tre år har jag förmånen att arbeta som copywriter på Värmlands framgångsrikaste reklambyrå, tillsammans med kollegor som ständigt överraskar, roar och utmanar mig. Att det inte räcker längre kastar ingen skugga över dem.

Att det inte är nog är vrålet som växer inom mig.

Jag måste vidare. Måste bort. Måste ge kärleken en chans att överleva det karga klimat vi kallar livet, en dragkamp med tiden där belöningen är lycka – hur beständig eller flyktig den än må vara.

Att söka jobb har visat sig vara det svåraste projekt jag antagit. Min oförmåga att be andra om hjälp ligger mig i fatet. Jag står vilsen och utlämnad. Alla som någon gång sökt jobb vet precis hur det är; känslan av att inte bli sedd, att försvinna i högen, att inte ens ges en chans att misslyckas i intervjun till tjänsten du är överkvalificerad för.

Det äter upp den tid jag inte har. I Stockholm finns det gott om kreativa reklambyråer där jag hör hemma. Arbetsplatser som endast kan stärkas av den passion för språkvård, interpunktion, historieberättande och förnuft som jag tar med mig in i allt jag gör.

Snälla, hjälp mig hitta till Stockholm. Hjälp mig hitta hem till mitt riktiga liv.

YouTube Preview Image
Kategori: Personligt Reklam
Etiketter: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Äras dem som äras bör


”It will yet be the proud boast of women that they never contributed a line to the Bible.”
—George William Foote

Kategori: Personligt Religion
Etiketter: , , , , , , , , ,

Återkomsten och salladsskålen

Månaden rusade förbi medan jag ägnade bloggen så få tankar som möjligt. I stället läste jag ett gäng böcker (Paul Bermans The Flight of the Intellectuals och Sam Harris The Moral Landscape förtjänar ett omnämnande), förlikade mig med att jag snart är 30 år gammal och skaffade glasögon, plågade kroppen på gymmet under vardagsmorgnarna, lärde mig nya fulknep à la självförsvarssystemet Krav Maga och testade att springa en mil för första gången i livet, vilket jag klarade på hedersamma men inte beundransvärda 48 minuter.

Mest av allt ägnade jag tiden åt att förälska mig djupare i min skånska stockholmare Ronja. Efter tre månader varken kan eller vill jag se ett slut på vår tid tillsammans. Hon vet precis när jag ska uppmuntras, utmanas eller sättas på plats – och jag tror att jag erbjuder henne samma variation. Dessutom anar jag att chanserna är goda att vi lyckas skapa en jämställd framtid ihop, precis som sig bör i detta upplysta rike.

”Du vet den där skålen vi la salladen i?” sa Ronja efter middagen i lördags.
”Vad med den?”
”Den kan du få ta med dig när vi flyttar ihop.”

Kärlek och såväl intellektuell som fysisk utveckling, helt enkelt. Jag har inga planer på att sluta med något av det, men det hindrar inte att jag är tillbaka här nu.

Hej. Hur mås det?

Kategori: Personligt Vetenskap
Etiketter: , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Mellanakt

Tack för att ni väntar.

Kategori: Personligt
Etiketter: , , , , ,

Jag pausar nu.

På obestämd tid.

Tja.

Kategori: Personligt
Etiketter: , , , ,

8 h

Tittar på klockan. Det är fortfarande morgon. Kaffet skvalpar runt i magen. Natten har släppt taget men kvällens frustrationer hänger kvar. Skulle skriva något bra – något läsvärt – men misslyckades totalt. Somnade som en förlorare.

Tittar på klockan. Det är exakt åtta timmar kvar tills Ronja möter mig på centralstationen i Stockholm.

Den känslan vinner över allt.

Kategori: Krönikor Personligt
Etiketter: , , , , ,

Räven

Jag fångade en skrividé i dag, men skrividén slank ur skallen. Lika glad för det är jag, men gladast är nog … ehum … räven?

Skitsamma.

Kategori: Personligt
Etiketter: , , , , , , , ,