Förläggaren: Klara Nidunges recension har verkligen dödat försäljningen.

Jag: Det tror jag inte. Det är nog bara en svacka.

Förläggaren: Nej. Vi har aldrig haft mer förbeställningar på en roman än vad vi hade på ”Jag står ödmjuk inför problematiken som är du”. Men efter DN:s recension verkar alla ha dömt ut boken totalt.

Jag: Det är inte sant. Varje recension jag läst har hyllat romanen, förutom just den. Hur kan en enda tidning fortfarande ha så mycket makt? Herregud, vi lever på 30-talet.

Förläggaren: Ja, men det är landsortstidningar! Fattar du? Folk lyssnar inte på vad en landsortsrecensent tycker framför en äkta kulturskribent som Klara Nidunge.

Jag: De borde ha publicerat mitt öppna brev.

Förläggaren: Du kan inte ha trott på det själv.

Jag: Varför inte? Det var välformulerat och rättvist.

Förläggaren: Du jämförde henne med en spya.

Jag: Hon förtjänade det. Det tog mig tjugo år att skriva boken. Inget har varit mer äkta, och hon kallade det min minst engagerande roman nånsin.

Förläggaren: Sånt får alla författare leva med.

Jag: Jag vet, men ändå. Jag behöver stålar. Vi måste få fart på försäljningen.

Förläggaren: Är du redan pank?

Jag: Nästan.

Förläggaren: Jag vill inte ens veta varför.

Jag: Nej, fråga inte.

Förläggaren: I så fall styr vi upp en bokturné.

Jag: Du vet att jag inte gör sånt.

Förläggaren: Okej. Se till att bli klar med nästa bok i stället. Vad är det du kallar den? ”Mörker, lampa”?

Jag: Ja.

Förläggaren: Du kanske ska fundera på ett mindre pretentiöst namn. Efter ”Jag står ödmjuk inför problematiken som är du” skulle det inte skada.

Jag: Käften.

Jag har det fint här på lantstället, Klara. Hunden får en chans att springa fritt medan jag njuter av kontrasten mot innerstaden. Allt doftar bättre här, med väldigt få undantag. Ibland tror jag att vi glömmer bort att ta in alla dofter. Ibland tror jag att vi glömmer hur mörk och vacker natten kan vara. Det är renande att ta sig hit – märk mina ord. Men nu babblar jag. Ha tålamod med mig.

Klara, du avslutade din recension med:

”Han verkar ha fastnat mellan det unga språk han så desperat dröjer sig kvar vid och lantlivets romantiserade, men ack så svunna, skogsbondeidyll. Och det märks. Här fasas vi fram och åter i ett irrationellt skymningsland, där flickornas särade ben i nästa stund möter ett själsuppfyllande korståg mot dekadens och maktfullkomlighet. Resultatet? Wildenstams till dags dato minst engagerande roman. Jag vill till och med påstå att detta är en roman som inte ens anstår en debutant, än mindre en författare av hans (före detta) kaliber.”.

Inte illa alls från nån som för bara fem år sedan nämnde mig som ”den genuina litteraturens stora hopp”.

Och vad som anstår mig kan jag inte svara på själv alla gånger. Däremot ger jag dig gärna en liten inblick i vad som numera är min vardag. Du vet att vi springer på varandra både till höger och vänster, men du kanske inte vet att så ofta tillfälle ges tar jag mig ut hit till mitt torp. Du borde följa med nästa gång. Bortsett från att jobba på din prosa, kan vi dricka för mycket, gasta efter kråkorna och roas av grannens försök att ignorera fruns otrohet (oroa dig inte, han läser inte DN).

I alla fall. Jag inledde med att nämna alla härliga dofter på landet och de få undantag som finns. Häromdagen var byrackan borta i flera timmar. Tänkte inte mer på det – det händer ganska ofta och alla i trakten är förtjusta i hans lite dumsnälla uppenbarelse. När han väl kom tillbaka bar han på nåt i munnen. Jag trodde att svansen skulle lossna från honom, så glatt viftade han den. Runt, runt, runt. Det gick inte att misstolka stoltheten han kände över bytet han förde tillbaka hem.

Klara, har du nånsin känt doften från en grävling som legat för länge under julisolens obarmhärtiga gassande?

Jag sätter stolthet i att inte vara det minsta blödig. Men när Bastardo släppte grävlingen vid mina fötter fontänspydde jag rakt ut. Morgonens äggmackor, förmiddagsgroggen, en kanna kaffe och ett paket filterfria. Ser du blandningen framför dig? Kan du ana aromen? Rutten grävling och promiskuös författarspya.

Känner du?

Bra.

Lukta på dig själv nu.

Kramar
Philip Wildenstam

PS. Jag gillar din röv.