Att alla människor har tolkningsrätt innebär inte att alla kommer tolka rätt. Som både privat- och yrkesskribent är det något jag vant mig vid – och det bekommer mig inte märkbart. Den som tror att jag tycker synd om mig själv får göra det. Likaså den som tror att jag är en människa utan förmågan att förlåta. Eller den som använder mitt inlägg som en språngbräda för att hoppa över en uppdiktad skyddsmur och landa i en behagligare värld där jämställdheten inte är en viktig fråga.

För snart två år sedan valde jag att stänga dörren för mina föräldrar. I går valde jag att berätta om varför. Det var första gången jag gav någon en så djup inblick i mitt förflutna, ändå skrapade jag bara på ytan.

Varför? Min ena syster lämnade ett långt, upprört meddelande om att jag borde tagit det i enrum med mina föräldrar. Min tvillingsyster ansåg att jag behövde påminnas om alla perfekta jular vi hade tillsammans, och att andra har haft värre uppväxter än jag.

Jag minns våra perfekta jular mer än väl. Och jag minns hur jag väntade på att vår mor – lika förutsebar som klockans tolvslag – skulle få sitt utbrott dagarna innan jul. När allt inte var perfekt; när allt inte levde upp till hur hon krävde att det skulle vara; och hur hon hotade med att lämna pappa och oss – lämna sin familj. Jag minns också julen hon gjorde just det. Hon tog sin väska och bilnycklarna, skrek på oss och försvann ut genom dörren, för att inte komma tillbaka på vad som kändes som timmar. Dagen innan jul.

Jag tycker inte om jul.

Andra har haft värre uppväxter än jag, andra bättre. Men den som någon gång har öppnat en bok om psykologi, beteendevetenskap eller, för all del, mänsklighet, vet att du inte kan jämföra två individers upplevelser av världen – som om det vore antingen svart eller vitt, bra eller bättre, sämre eller sämst. Andra har vuxit upp med drogmissbrukare, incestuösa pappor eller förblindade predikanter som skrämt livet ur dem sedan födseln. Jag växte upp med en kvinna som inte drog sig för att utöva psykisk terror för att få sin vilja fram, och det är vad som är relevant för mig.

Det är en del av min berättelse, mitt förflutna och kanske min framtid. Jag studerar för att förstå; jag läser för att hitta vägen vidare; jag skriver för att tolka mig själv. Och allt jag gör, gör jag i ett försök att äga framtiden på villkor som inte skrämmer mig.

För det kan jag inte be om ursäkt. För det kan jag inte öppna dörrar som behöver förbli stängda.