Mitt livs största beslut

Låt mig vara privat för en stund, jag behöver din hjälp.

I fredags sa jag upp mig från anställningen som copywriter hos Ord & Bild, Värmlands största tillika Sveriges femte bästa medelstora reklambyrå 2010 (enligt Regi). Vår relation varade i knappt fyra år och jag är tacksam över den roll jag fått spela i företagets positiva utveckling. Men det är dags att gå vidare. Det är dags att riskera allt jag har för en chans till allt jag vill ha.

Redan i februari berättade jag att jag söker jobb i Stockholm, för att kunna flytta till kärleken, Ronja, och samtidigt fortsätta utveckla karriären. Sedan dess har jag aktivt sökt jobb, varit på ett gäng intervjuer men ännu inte hittat rätt arbetsgivare.

Under hela processen har jag upplevt det som en nackdel att jag fortfarande bor i Karlstad. Om du har en uppsjö kvalificerade kandidater att välja bland, varför satsa på den som inte redan finns på plats i huvudstaden? På ett ungefär.

Därför är det nu avtalat att jag gör min sista arbetsdag den åttonde juli, tar semester och slutar officiellt den tjugonde.

Från och med den tjugoförsta juli finner jag mig således fritt svävande på arbetsmarknaden. Än viktigare, för stunden, är att jag står utan bostad i Stockholm.

Hör du mig? Bostadslös i mina drömmars stad; så kan jag inte ha det. Jag älskar att arbeta kreativt, få användning för den penna jag vässat hela livet och förverkliga de idéer som bara uppstår när alla i arbetslaget drar åt samma håll.

Men mest av allt älskar jag Ronja och den framtid jag ser med henne. Och hon väntar på mig. I ett studentrum i Stockholm. Utan plats för mig och Zamzon, min nio år gamle dobermann.

Vi behöver en lägenhet. Och vi behöver den så snart som möjligt.

En stor etta, en liten trea eller något däremellan. Helst innanför tullarna, i nödfall närförort.

Berätta för alla du tror kan hjälpa oss, är du snäll.

För kärlekens skull. Karriären fixar jag av egen kraft.

Tack.

Kontaktuppgifter:

Ronja och jag på vernissage

Kategori: Personligt
Etiketter: , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Ett rop på hjälp

Dagarna, veckorna, månaderna går och jag känner mig inte ett steg närmare. Det finns en vardag som väntar där jag inte är; hon väntar, vaknar ensam och går längs tidens axel utan min hand i sin.

En klokare man än jag sa att tiden är naturens sätt att se till att allt inte händer samtidigt. Någonstans finns ändå en kokpunkt där allt sker och bär eller brister. Ett slut. Ett stopp där nog är nog och vi får betala för min oförmåga till rörelse.

Jag svettas, söker lösningen men famlar. I hela livet har jag velat klara av allt själv. Att be om hjälp är ett tecken på svaghet. Ensam, mitt vackraste ord. Men jag är inte ensam längre, bara tillsammans på fel sätt.

Tillsammans med kvinnan jag älskar, Ronja, men separerad av trettio mil alltför utforskad geografi. Karlstad kontra Stockholm och hemstaden står chanslös. I Karlstad har jag vuxit, funnit mig själv som man och odlat det enda redskap som förmått fängsla nyfikenheten och stilla tristessen: mina ord. Genom dem har jag lärt mig att tänka, brinna och omfamna obekväma sanningar. En sådan sanning är att staden inte har något mer att erbjuda mig.

Om ett par månader fyller jag trettio och jag skäms inte längre över att beskriva mig själv som en skicklig kreatör och skribent. Sedan över tre år har jag förmånen att arbeta som copywriter på Värmlands framgångsrikaste reklambyrå, tillsammans med kollegor som ständigt överraskar, roar och utmanar mig. Att det inte räcker längre kastar ingen skugga över dem.

Att det inte är nog är vrålet som växer inom mig.

Jag måste vidare. Måste bort. Måste ge kärleken en chans att överleva det karga klimat vi kallar livet, en dragkamp med tiden där belöningen är lycka – hur beständig eller flyktig den än må vara.

Att söka jobb har visat sig vara det svåraste projekt jag antagit. Min oförmåga att be andra om hjälp ligger mig i fatet. Jag står vilsen och utlämnad. Alla som någon gång sökt jobb vet precis hur det är; känslan av att inte bli sedd, att försvinna i högen, att inte ens ges en chans att misslyckas i intervjun till tjänsten du är överkvalificerad för.

Det äter upp den tid jag inte har. I Stockholm finns det gott om kreativa reklambyråer där jag hör hemma. Arbetsplatser som endast kan stärkas av den passion för språkvård, interpunktion, historieberättande och förnuft som jag tar med mig in i allt jag gör.

Snälla, hjälp mig hitta till Stockholm. Hjälp mig hitta hem till mitt riktiga liv.

YouTube Preview Image
Kategori: Personligt Reklam
Etiketter: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Den nyktra sanningen

Ungkarl. Med åren har ordet blivit heligt. Jag kan själv; är ensam; vinner och förlorar om vartannat; gömmer mig i solljuset och lever ut i skuggorna; alltid ensam.

Det har gått åtta månader sedan jag la undan flaskan och lät livet ta mig varthelst det ville. Den tomma tystnaden visade ingen nåd, allt jag hade stod naket, blottat och trasigt – och inget var vackert. Jag ville vara i fred men skrika ändå. Jag ville sova bort dagarna och slippa nätterna, bevara lyckan i ensamheten och deklarera kärlekens död.

I början hände inget alls.

Jag skrev mina memoarer och korrekturläste dem själv, slet ut alla sidor och började om på nytt – till ingen nytta. En självbiografi är aldrig färdig innan döden trätt in, och de rader som ljuder sannast sätts av andra.

Tiden stod stilla medan världen rörde sig.

Ungkarl. På åtta månader har ordet bytt karaktär. En vän la en hand på min rygg, sa åt mig att resa mig upp, släppa taget och beskåda vad som faktiskt skett medan jag sov. Ögonen värkte i ljuset och kroppen skälvde av ansträngningen, och när jag höjde blicken från marken såg jag allt på en och samma gång.

Jag är inte full och inte arg. Att vakna i en hög av mig själv är ett falnande minne, jag har slutat höra de falska tonerna och dricka ur de tomma kärlen. Ingen smyger igen ytterdörren i gryningen; när sista dansen spelas är jag redan i säng.

Och kärleken lever. Jag fann den i de egna orden och viljan att rädda kroppen. Nykter har tankarna stramats åt och funnit publicering; efter blott en sommar som svettig har musklerna stelnat och orken hittat åter.

Kärleken lever. Mitt i allt som rörde sig smög hon fram, retade min förvånade uppsyn, utmanade ensamheten och bad om en plats jag inte ville ge till någon. Hon skrattade åt mig, petade i det förflutna och skröt om framtiden. Jag famlade motståndslöst i ett par veckor; reducerad till en primitiv skepnad av en man släppte jag in henne, tappade taget och såg dygn efter dygn passera utan att kolla på klockan. När protesterna tog slut möttes vi och världen sken på nytt, men hon kunde inte stanna.

Du kan kalla henne R. eller Flickan som inte är här. I går kväll var jag lika ensam som tidigare, men för första gången på flera år ensam på riktigt. Att känna är att blotta sig och jag är försvarslös. Alla pusselbitar har inte fallit på plats, men jag har vänt på asken och granskat motivet.

Det kan gå hur som helst. Hon kan svälja mig hel, lämna mig bruten och aningslös – och det är okej.

Efter åtta månader som nykter står jag frivilligt inför ungkarlslivets största utmaning, och hon heter R. Det enda jag kan göra är att offra ensamheten för henne och hoppas att hon tar emot mig.

YouTube Preview Image
Kategori: Krönikor Musik Personligt
Etiketter: , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Krönika: Bland högstadiets slampor och män

Första dagen efter sommarlovet var stämningen tryckt i korridorerna. Vi var nior nu, och medan vi bröstade upp oss fyllde lilleputtarna på underifrån – och alla viskade om alla. Två och en halv månad sedan sist, vad var nytt? Erik hade vuxit en decimeter och var plötsligt längst i årskullen, Sara hade gått från A- till B-kupa (alternativt lärt sig stoppa behån bättre) och Tommy hade blivit straight edgare. Men mest tisslade vi om Daniel och Erika. I slutet av åttan började de gå hand i hand; nu undvek de varandra och vi visste varför.

De hade knullat och Daniel kröntes till nians första man, ett par kilo tuffare än oss andra och redo för större utmaningar. Och Erika, hon utropades till slampa.

*   *   *

Få går igenom en märkligare tid än högstadiet. Medan lärarna pratade om vår kunskapsfärd som individer – och föräldrarna om vår framtid – var vi inget annat än vilse i oss själva. Framtiden slutade vid nästa häxblandning och det vi studerade en dag var glömt dagen efter provet. Brytpunkten mellan barndom och vuxenliv var ett sammelsurium ingen av oss kunde reda ut.

Där stod vi i korridorerna den första dagen och lät blickarna flacka samtidigt som vi såg på varandra. Vi var de pinsamma, de blyga, de trasiga, de sköra, de hormonstinna, de kaxiga, de svaga, de starka, de snygga, de fula, de feta, de finniga, de uppgivna, de mörka, de rika, de fattiga, de begåvade, de korkade, de mittemellan och de på väg ingenstans.

Oavsett var vi kvalade in på tonårens skala, ville varenda jävel av oss vara den som blivit av med oskulden under sommarlovet. ”Man” eller ”slampa” gjorde ingen skillnad. Pojke som flicka, att vara först med det onåbara gör dig speciell.

*   *   *

Säg den förälder som inte oroar sig över sitt barn. I början är det vassa hörn, lösa delar som kväver och snabba bilar som kör på. Med åren händer något: oron byter karaktär. Från att ha handlat om säkerhet och överlevnad, är det i stället frågan om att skydda sig själv mot skammen inför att ha ett barn som inte lever upp till den utstakade rollen som familjens framtida galjonsfigur. Om Stina kommer hem full, blir hon inte läkare. Om Oscar får dåliga mattebetyg, slutar han som brevbärare. Och så vidare. Det är inte en helt egoistisk oro från föräldrarnas sida, men den är malplacerad och irrationell eftersom den utgår från dem själva.

*   *   *

För femton år sedan gjorde jag mig redo för att kliva in i en korridor beväpnad endast med vetskapen att jag skulle vara smart, sluta hamna i slagsmål, träna lagidrott på kvällarna, umgås snällt med propra vänner, inte bli far i tonåren, jobba extra när jag behövdes och klippa gräset när pappas rygg krånglade. I ryggsäcken transporterade jag böcker, ständigt påmind om att jag borde öppna dem oftare. Och under tiden jag lärde mig att cykla hela vägen mellan hemmet och skolan utan att hålla i styret, gled tankarna i väg.

Det enda som existerade var sex. Romantiskt sex, lortigt sex, bedrövligt sex. Oftast med Sharon Stone i huvudrollen; en fantasibild hämtad från min VHS-kopia av Basic Instinct, vars bild var så sönderpausad att den hackade varje gång scenen i förhörsrummet spelades upp, precis när hon särade på benen.

Det var sex som jag föreställde mig att det gick till, konstruerat av falska förhoppningar och tonårspojkens behov av att onanera fem gånger per dag.

*   *   *

Det sista året på högstadiet är speciellt. Tidigare gick det alltid att säga, ”Jag skärper mig nästa år.” I nian knackar verkligheten på. Lektionstiden störs av information om gymnasieval, betygen du samlar är dem du bär med dig, felmarginalen tynar bort och pressen hemifrån växer. I ditt mest förvirrade ögonblick på jorden förväntas du fatta beslut om framtiden.

Det gjorde inget, det spelade ingen roll. Det jag funderade på gällde inte Samhäll, Natur, Estet, Fordon eller Media på gymnasiet. Jag hade tusen frågor och fler därtill, men de handlade om viktigare aspekter av livet.

”Hur får jag en flickvän?”
”Kommer hon skratta åt min snopp?”
”Måste jag orka jucka i en timme, trots att det aldrig tar mer än ett par minuter när jag gör det själv?”

Tjejerna i klassen bar på liknande bekymmer, och mitt ibland oss fanns det två personer med nyckeln till hemligheten.

*   *   *

Året kom och gick utan några egentliga svar. Daniel nämnde att de hade sex på en stubbe i skogen, men var vag med detaljerna; Erika bet ihop och sa ingenting. Tids nog började de se ut som oss andra igen: inte riktigt fullmogna och fortfarande obekväma i de massproducerade kläderna från JC och H&M. Andra fyllde deras skor, redo att tituleras som slampor och män. En tjej i klassen blev tillsammans med en gymnasiekille med skäggstubb, en annan började träffa en fotbollskille från grannskolan. De var en marginell minoritet, men en påminnelse om hur misslyckade vi andra var.

Jag behövde skrika ut min frustration, men hade ingen att skrika på. Mina föräldrar dukade upp middagen kväll efter kväll och fortsatte prata om framtiden och hur jag bäst skulle utnyttja min begåvning – själv ville jag bara runka en gång till.

Tillsammans med nästan alla jag kände var jag utestängd från livet och mamma och pappa förstod inte varför.

”Förstår du inte att vi bara vill ditt bästa?” frågade de till slut.
”Mitt bästa vore att få knulla,” ville jag svara. I stället exploderade jag och smällde igen dörren till pojkrummet.
”Jag hatar er!”

*   *   *

Ovanstående krönika publicerades i det tredje numret av Hammarö i folkmun. Tidigare krönikor läser du här och här.

Kategori: Krönikor Personligt
Etiketter: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

”We have to pay for the love we stole”

Jag rullade nyss in på Karlstads tågstation efter ett arbetsdygn i Stockholm. I hörlurarna sjöng James Carr om mörka nätter och förbjuden kärlek. En frisk bris väckte benen när jag klev av, drog ett andetag och frågade mig själv om jag var hemma igen.

Det är något oklart men vackert ändå. Livet mellan här och där, då och nu och vad som kommer sedan.

Ensamheten är aldrig tydligare än när ingen möter dig efter en resa.

YouTube Preview Image
Kategori: Musik Personligt
Etiketter: , , , , , , , , ,

Den vackraste komplimangen

Är det här jag år 2030? Eller kanske redan nästa år?

Borta på Godtyckliga gatan publicerade Axel teckningen ovan i dag. Och jag tycker den är så bra, så bra.

Sedan kollar jag kommentarerna och ser att den översta handlar om mig.

Du kanske har missat att jag ibland skriver om hur mitt liv ser ut år 2030? En som inte har gjort det är läsaren som skrev den här kommentaren:

”Är det månne Wildenstam anno 2030?”

Ha! Mina fantasispöken lever ett liv utanför den här bloggen.

Det tycker jag är en vacker komplimang. Så vacker att jag helt ignorerar att ni är övertygade om mitt kommande förfall.

Kategori: Personligt
Etiketter: , , , , , , , ,

Kvällens korta tankar

Jag skrev tidigare att det är snurrigt nu. Visst lät det melodramatiskt? Oh yeah. Typ som liksom men hallå vad deppigt?

Nej.

1. Jag längtar till semestern. Har bokat upp fem veckor och hoppas att det håller. Jag behöver det. I snart ett år har jag jobbat mer än vad jag borde. Visst har jag fått betalt för det. Jag är inte missnöjd på det viset. Men batterierna räcker inte riktigt till längre.

2. Ovanpå det spenderar jag mer tid än nånsin på att fundera på framtiden. Det har egentligen aldrig varit min grej. Jag har tagit saker som de kommit och varit hyfsat nöjd med det. Men jag har aldrig varit, och kommer aldrig vilja vara, en person som inte fattar mina egna beslut. En klok person sa en gång att det sämsta beslut vi kan fatta är att inte fatta ett beslut – då fattas besluten åt oss i stället.

3. Fråga mig inte vem. I dag känns det mest som en klyscha och det finns säkert tusen och åter tusen personer som sagt samma sak. Dock: en klyscha är inte en klyscha utan en anledning (vilket också är en jävligt klyschig sak att säga).

4. Min vilja att fatta mina egna beslut har många gånger lett till att jag fattat förhastade beslut. Vissa kvällar är det svårt att inte undra hur saker skulle varit om jag tänkt annorlunda. Bättre? Sämre?

5. Lurad! Det finns ingen vits i att älta sånt.

6. Vi tar en whisky på det, inte sant?

7. Tack.

Kategori: Personligt
Etiketter: , ,