Se hela, början till slut.
Humanist och skeptiker med ena foten i reklambranschen, andra i samhällsdebatten; autodidaktisk bloggare och krönikör med kärlek till vetenskap, frihet, förnuft och Ronja.
Som en av Sveriges minst lästa skrivkunniga bloggare, ger jag mig dagligen (nåväl) i kast med att förstå, förklara och fördöma mänsklighetens idiotiska sidor. Oavsett om motståndarna är religiösa fundamentalister, kvacksalvare eller Thomas Di Levas vägglöss, är målet att varken ta fångar eller lämna sårade kvar på slagfältet — till försvar av människans fulla potential, vad den än må vara.
Utöver det försöker jag hinna ligga en del, också.
Bidra gärna med återkoppling, tips och vänskap. Eller känn dig fri att skriva all ogenomtänkt, indoktrinerad smörja du önskar, om det är din böjelse. Jag censurerar bara kommentarer som har en uppenbar avsikt att sprida ogrundat hat.
Vill du kontakta mig nås jag enklast via philipwildenstam@gmail.com.
Den här veckan är det verkligen allt mellan himmel och jord som får plats i panelen. Usama Bin Ladins död firas i USA, men hur okej är det att glädjas åt någons död? Och varför får vi inte se bilderna på den mördade Usama? Karlstad Kalaset backar efter kritik om stereotypa könsroller, värmländska är Sveriges fjärde sexigaste dialekt och skräp i drivor är alla ämnen som panelen diskuterar.
Jag tror att jag tog lite mera plats den här gången, jämfört med debuten och förra veckans sändning.
Är dock fortfarande inte bekväm nog för att kunna lyssna på min egen röst i efterhand, men det är du välkommen att göra.
Länk till inslaget:

Reklam för Nationalmuseums ”Lust & last” (foto från Fältman & Malmén)
Axess chefredaktör, Johan Lundberg, skriver i dagens DN Kulturdebatt med anledning av den feministiska kritik som Nationalmuseum fått för utställningen Lust & last.
Att en utställning med konst föreställande nakna människor ger upphov till lika upprörda reaktioner 2011 som för femtio eller hundra år sedan är betryggande. Det visar att alla dessa nutida genus-, queer- och hbt-teorier inte har lyckats hindra dagens konstkritiker och konsthistoriker från att bli lika konsternerade av åsynen av naken hud som sina föregångare. DN:s Birgitta Rubin är upprörd över att de samtida konstverken på utställningen ”Lust & last” signalerar en ”aggressiv och mekanisk sexualitet, egendomligt lustbefriad”. Jag vet inte vad hon fruktar ska hända med museibesökare som konfronteras med en sådan sexualitet, men problemen i fråga kan enligt Rubin avhjälpas med genusvetenskaplig skolning av museipersonalen samt inköp av icke-västerländsk konst.
Därmed ökar, menar Rubin, Nationalmuseums möjligheter att ”tänka klart i presentationen av sexualitet, dygd och synd genom tiderna”, men också att ”hänga med i ny teoribildning och pedagogik”. Medan man naturligtvis aldrig bör underskatta vikten av att tänka klart i presentationer av sexualitet, kan man fråga sig om genusvetenskap verkligen är representativ för ”ny teoribildning och pedagogik”.
De genusteorier som Rubin diskuterar har 40–50 år på nacken. Och deras destruktiva inverkan på nutida forskning kan knappast illustreras bättre än av de två DN-artiklarna om ”Lust & last” av konstforskarna Malin Hedlin Hayden och Jessica Sjöholm Skrubbe. De är bland annat upprörda över att museet i sin presentation av utställningen blottlägger en ”idé om att konstverk, bilder och ting har en förmåga att själva föra sin talan”. Tala om nedslående misstro mot konstens förmåga att tala över tidsavstånd och höja sig över sin egen epoks modeteorier om människan och världen!
De båda forskarna tycks lika litet som Rubin inse att den feministiska teorin inte är någon slutgiltig sanning utan just en teori bland flera likvärdiga. En annan relevant teori i sammanhanget hade kunnat vara den marxistiska. En tredje den att konsten till sitt väsen inte nödvändigtvis eller i första hand är politiskt ideologisk
Rubins poängterande av vikten av att ”hänga med” i ”ny teoribildning och pedagogik” tycks inte ha fått henne att närma sig mer nydanande och aktuella konstteorier än de feministiska. Ett exempel är den evolutionära konstteorin som vuxit sig stark på senare år och som öppnar upp för mer sofistikerade konsttolkningar än den sorts folkuppfostran som tycks ligga såväl Rubin som de feministiska konstforskarna så varmt om hjärtat. För dessa tycks konstutställningars primära mål vara att befria besökarna från historiskt nedärvda och av dagens makthavare ogillade inställningar till sexualitet, genus och normalitet.
Jag tycker att det är härligt. I takt med att kristendomen tappade fotfäste i Sverige, stod feminismens pryda falang redo att axla moralistrollen. För tänk vad tomt det skulle kännas om vi slapp de individer som ständigt tycks redo att påminna oss om när vi borde skämmas över vår sexualitet.
Referenslänkar:
Susanne Olsson och Simon Sorgenfrei är verksamma religionsvetare vid Södertörns högskola, samma lärosäte som regeringen – i genuint sadistisk anda – belönade med en vetenskapsfientlig rektor, Moira von Wright.
Dock verkar det inte som att alla uppskattar skämtet, och för att påvisa bristerna i högskolans förmåga att fostra klarsynta, intelligenta tänkare, har Olsson och Sorgenfrei slagit sina kloka knoppar samman och krystat fram vad som måste ses som årets mest bländande satir över fördumningen av en hel generation.
En ofta framförd åsikt är att man inte kan kritisera ”islam” utan att bli beskylld för att vara islamofob.
Att begreppet islamofobi diskuteras i samband med religionskritik är ingen slump, eftersom det ofta är just ”islam” som hamnar i fokus när religion kritiseras. Vi tror att förklaringen till detta ligger i hur man, i det svenska religionskritiska samtalet, förstår fenomenet ”religion”.
Det dröjer bara ett par rader innan smilbanden närmar sig öronen. Ser du det geniala ovan? Islam och religion sätts inom citattecken, medan hittepåordet islamofobi står utanför, som det enda faktiska fenomenet i vår värld.
Det här är ironi på en nivå som går de flesta förbi, så var på din vakt för nu åker vi.
Såväl Humanisterna, som har en allmänt religionskritisk hållning, som Sverigedemokraterna, som är speciellt kritiska till islam, tenderar att framställa religion som ett handlande subjekt med egen vilja och handlingskraft. Gång på gång menar man att ”islam påbjuder” oftast förskräckliga handlingar. Muslimers brottsliga gärningar förklaras med att de är just muslimer.
Som religionsvetare menar vi att det inte finns någon observerbar religion skild från de människor som utövar den. Det är människor som skapar religion genom sina handlingar och inte religion som bestämmer hur individer handlar. Det förklarar varför två individer som säger sig tillhöra samma religion kan tolka denna på diametralt olika sätt.
Pang, du är död! Eller åtminstone allt du trodde dig veta efter seriös kontemplation av all empirisk evidens mot religion i allmänhet och islam i synnerhet. Glöm orsakssambandet mellan Koranens mer mordiska påbud och de individer som hjärntvättats till att följa dem. Glöm den överväldigande korrelationen mellan bokstavstro och våldsdåd genom mänsklighetens skrivna historia. Glöm att ens religionsvetare anser att det existerar observerbar religion. Allt är en rökridå för den postmodernistiska, värderelativistiska icke-sanningen: nana-gaga-bobo. [Sätt in fri tolkning utifrån din personliga identitet och de maktrelationer som omger dig.]
Mer än någon annan religion är det just islam som görs till ett handlande subjekt av såväl Humanister som Sverigedemokrater. Vi tror att anledningen till detta ligger i att båda dessa grupper fokuserar på uttryck för religion som känns främmande och skrämmande, medan positiva eller neutrala uttryck faller utanför definitionen. Därigenom blir patriarkala eller förtryckande religionstolkningar och praktiker som förknippas med islam tydliga, medan svenskkyrklig religiositet flyger under radarn. När man vill förpassa religion från det offentliga rummet lyfter man fram burkan som exempel, men tänker inte på att man då också måste förbjuda folk att bära vigselring på jobbet.
Visst är det härligt med intellektuell hederlighet, denna hoppets och trovärdighetens pelare som jag ständigt återkommer till? Susanne Olsson och Simon Sorgenfrei nyttjar här sin kollektiva kraft av hundratals högskolepoäng till att belysa att burkan, ett islamiskt yttrande av kvinnlig underkastelse inför mannen och Allah, och vigselringen, en superdupermegasekulariserad intygelse av kärlek mellan två individer (som kanske till och med är bögar!) är exakt samma sak.
Exakt. Samma. Sak.
Som religionsvetare betraktar vi ”religion” som en paraplyterm för mänskliga och sociala föreställningar och handlingar som kan ta sig många olika uttryck. Det finns därmed inget observerbart islam som är förtryckande; det är individer som tar sig makten att dominera i namn av islam. Men vi kan också se hur andra kämpar mot förtryck – också de i islams namn. Att endast låta de förra representera religion skapar inte bara en skev bild, utan bidrar samtidigt till att legitimera just de tolkningar man vill kritisera.
Vänta nu, jag känner igen det där argumentet. Är det inte? Jo då, det är det! Jag undrar hur det ser ut om vi för över det på något annat …
Att ständigt låta Usama bin Ladin definiera vad som är islam, istället för exempelvis feministen Amina Wadud stärker de muslimer som stödjer en extremistisk islamtolkning.
Här når mitt asgarv nya höjder. Satiren är helt enkelt för skarp! Medan Usama bin Ladin ger en fullt rimlig tolkning av Koranens budskap, lever Amina Wadud med ständiga dödshot på grund av hennes blasfemiska försök till reformation av samma skrift.
Fram till och med nu har jag sett på världens alla goda muslimer och glatts åt allt de väljer att bortse från i Koranen och haditherna, på samma sätt som kristna valde att bortse från så mycket i Bibeln att en ordentlig reformation till slut blev möjlig – en reformation islam är i desperat behov av i dag.
Men nej. Från och med nu ska jag luta mig bakåt och förnöjt tänka: ”Det där fixar Amina Wadud av egen kraft. Hon behöver inte mitt stöd.”
Att belysa det faktum att det finns islamofobiska tendenser i samhället betyder inte att man försvarar muslimer som använder våld, liksom att kritisera muslimska tolkningar av islam inte måste betyda att man är islamofob.
Man får, vad Sverigedemokraterna än säger, visst prata om islam. Man får också kritisera religion. Men det är viktigt att förklara vad man menar med dessa begrepp, och se att det faktiskt är människor, inte någon gud eller ”religion” som handlar och därför kan hållas ansvariga för sina handlingar.
Slutskruven är en intellektuell pudel med skruv. Visst får vi – både du och jag och alla andra – kritisera religion bäst vi vill. Så länge vi faktiskt inte kritiserar ”religion”. Vidare får vi kalla oss själva humanister, så länge vi är medvetna om att vi delar världsbild med Sverigedemokraterna – trots att våra intellektuella arv är väsensskilda. Diametralt olika, skulle man till och med kunna säga.
Genom denna svåra balansakt gör artikelförfattarna sitt bästa för att belysa den dystopiska framtid som väntar Sveriges intelligentia om Moira von Wright och hennes likar får styra. Bravo, Susanne och Simon! Jag kunde inte sagt det bättre själv, med mina noll poäng i religionsvetenskap à la apologetik.
Något säger mig att Mattias Gardell sitter och applåderar precis lika mycket på sin kant.
Läs hela debattartikeln hos SvD Brännpunkt:
Det finns förvisso begåvade och mindre begåvade provokationer. Den amerikanske pastorn Terry Jones offentliga koranbränning inför den samlade världspressen i förra veckan hör till det senare slaget. Ändå kan inte konflikten kring hans bokbål läsas enbart som en kraftmätning mellan fanatiker på båda sidor. Han visar återigen – liksom Theo van Gogh, Ayaan Hirsi Ali, Salman Rushdie, Lars Vilks och Kurt Westergaard före honom – det hot som muslimsk fanatism utgör mot människor som offentligt gör klart att de inte vill underordna sig islams förbud och påbud.
[…]
Man kan tycka att det är onödigt att bränna koraner, teckna Muhammed som rondellhund eller göra film om islam med en massa naken hud, men islamister och demokrater kommer inte alltid att landa i samma uppfattning om vad som utgör en legitim provokation.
Förr eller senare sätter självcensuren in mot provokationer som vi gillar. Och även om svenska tyckare just nu unisont fördömer Terry Jones, så bör vi väl kunna ställa oss bakom tjejer som dansar för kvinnlig frigörelse?
Jag är oense med Paulina Neuding om att den feministiska prägeln på dansuppvisningen skulle ha något att göra med händelseutvecklingen – det förringar vissa muslimers osvikliga förmåga att känna kränkthet inför vårt fria samhälle i stort – men hennes kolumn är trots det full av goda poänger. Du hittar hela borta hos SvD.
Uppdatering: Mustafa Can skriver ett öppet brev, också i SvD, till Eric Sjöström och Nina Röhlcke, för att tacka dem för upplysningen om hur kränkt han borde känna sig som muslim.
Ni har förstått det bättre än andra att det bara finns ett sätt att utrota islamofobin. Anpassa samhället helt efter muslimska önskemål. Det borde vara enkelt; ty ni vet att muslimerna har en kollektiv vilja. Att vi tänker med en enda hjärna, känner med ett enda hjärta, agerar med en enda kropp.

Borta hos Butterflies and Wheels går Ophelia Benson igenom en brittisk undersökning som visar att feminister är religiösa i lägre grad än den övriga befolkningen. Yaaay, go feminists! Nackdelen är att många i stället ersätter traditionell religion med nyrubbad andlighet.
Kristin Aune, en av de ansvariga för undersökningen, skriver i Guardian:
The results show that, when compared with the general female population, feminists are much less likely to be religious, but a little more likely to be interested in alternative or non-institutional kinds of spirituality.
Spontant snubblar hjärnan till förhoppningar om feministisk köbildning utanför närmaste kurs i kritiskt tänkande, den vetenskapliga metoden samt konsten att sluta begränsa jaget med fantasins gränser – verkligheten är så mycket mer fascinerande, utmanande och intellektuellt stimulerande. Men nej, det tycks stanna vid förhoppningar.
[I]n our project, only one in 10 identified with a major world religion (mostly Christianity). Just over half the feminists said they were either atheist or had no religion. One in six was agnostic. One in 12 considered themselves spiritual but not conventionally religious and the rest answered in other ways (there were a couple of pagan atheists and Buddhist Christians, for instance). It seems, then, that feminism does inspire women to reject religion.
Som tänkbara anledningar listas bland annat den utbredda sekulariseringen – färre uppfostras religiöst och tro begränsas till den privata sfären – och feminismens intellektuella ursprung, som var allt annat än religiös. Frågan kvarstår ändå: Varför är det så många feminister som ersätter religion med andra former av andlighet?
[F]eminists’ lack of interest in religion is joined by a somewhat increased attraction to alternative or holistic forms of spirituality, from yoga, Reiki and Zen meditation to Paganism and Wicca. These forms of spirituality set themselves up as gender-equal, and this is probably why feminists like them. In contrast to the perceived devaluation of women’s bodies in traditional religion, holistic spiritual practitioners have created female images of divinity, developed positive rituals around menstruation and childbirth and given women positions of spiritual authority.
Där har vi det, så klart. Även feminister känner ett behov av att be till någon eller något, så varför inte dyrka tampongen? Det är beklämmande att intellektuella individer, som redan tagit ett tydligt ställningstagande mot vidskeplighet och oförnuft inom ett område (kvinnan är inte underställd mannen!) klamrar sig fast vid oupplysta världsbilder för övriga livet.
Kanske förklarar det varför så många feminister (Gudrun Schyman et al.) fortfarande blundar för det kvinnoförtryck som dominerar en majoritet av vår planet: det religiöst motiverade, med islam som dess främsta förkämpe i dag. Fast den jämställdhet vita medelklasskvinnor kämpat för kanske inte bör upphöjas till universell rättighet, om det innebär att vi riskerar att trampa på ett par miljarder tår av annan hudfärg? Att hedersvåld, könsstympningar, tvångsgifte med mera upprätthålls av idéer om helighet, inte av etniciteter, spelar mindre roll för dem som hellre känner postkolonial skam än genuin vilja att förändra världen till det bättre för andra än sig själva.
Romersk-katolska kyrkan tar aldrig semester, det är en sak som är säker. Medan jag försöker fylla dagarna med stillsam förkovran och kontemplation, ställer de sig på gaspedalen för att bevisa att de tänker vara även det här årtusendets största västerländska källa till människoförakt. (Hör du det, Marcus Birro?)
I samma veva som Vatikanen äntligen flyttar barnvåldtäkter till listan över de värsta tänkbara brotten inom kyrkan, passar de samtidigt på att lägga till ett annat brott de känner ett behov av att slå ned på hårdare: prästvigningen av kvinnor.
Hurra!

Fördjupad läsning: NY Times sammanfattar ärendet.

Grattis Anneli Zetterström, Sundsvall, i dag råkade jag höra dig som hastigast i Sveriges Radio. (Den som vet vilket program det var, lämna en kommentar.)
I programmet berättade du att du har konverterat till islam, och du var inbjuden för att försvara det kvinnliga användandet av burka, niqab och hijab. Ditt resonemang? Att kvinnor som täcker sig själva blir starkare i sin kvinnlighet. Och att det absolut inte har något med kvinnoförtryck att göra.
Du gick till och med så långt att du liknade bruket av hijab (en slöja som täcker det mesta av huvudet men lämnar ansiktet fritt) vid en modeaccesoar à la vad vi hittar i valfri Jane Austen-roman.
Visst, visst. Islam är självklart inte en religion som förtrycker kvinnor och du är inte en människoförrädare.
Att muslimska kvinnor som våldtas i länder som praktiserar Sharia måste prestera fyra manliga ögonvittnen för att slippa anklagas för otrohet (och eventuellt stenas till döds), har absolut inget med saken att göra.
Bild lånad från Dagbladet.se.