Läkaren sa åt mig att tänka på hur mycket jag jobbar – att ta mitt höga blodtryck på allvar innan det utvecklas till ett problem på riktigt. Två veckor senare fick jag höra samma ord från chefen, om än med fokus på ”vi vill ju att du ska kunna prestera för oss i många år till” (således ett egoistiskt perspektiv, knappt värt att lyssna på).

Och tro mig. Jag vill så gärna lyssna och ta till mig. Ta ett steg bakåt, omvärdera situationen och börja bygga ett liv som inte utgår ifrån allt jag vill uppnå med tankarna som snurrar i skallen när jag väntar på nattens blygsamma dos av sömn.

Ändå landar jag alltid på samma punkt: Jag trivs med att inte slappna av, gillar att undersöka var mina tankar tar mig och njuter av att känna att jag alltid kan göra lite till.

Bara lite till.

Inom loppet av 24 timmar har jag inlett två nya samarbeten. Det ena innebär att jag blir en av fem skribenter i en ny blogg med inriktning mot kommunikation i sociala medier. Det andra samarbetet är av mer privat karaktär, kommer synas här i bloggen och sker tillsammans med en man som mer än någon annan har varit mitt bollplank de senaste sju åren. Att han utan att tveka tackade ja till att illustrera de texter jag ska skriva gör att det genast blir på riktigt.

Och ”på riktigt” är precis vad jag inte kan få nog av.

Läkaren och min chef får ursäkta, jag tänker göra precis tvärtom ett tag till.