När jag byter form och upplägg här, är det även dags att börja nyttja Facebooks fulla potential. För att tillgodose er som vill ha allt samlat där (jämfört med att använda exempelvis Google Reader), har jag således skapat en sida där alla uppdateringar kommer hamna.

Gillar du mig? Välkommen över till facebook.com/philipwildenstam.

Bara den senaste veckan har hundratals individer hittat till förra årets inlägg genom googlingen ”alla hjärtans dag-tips” eller varianter därav. Håll i åtanke att jag bara är ett sökresultat bland många, låtsas att du är duktig på matte och räkna ut hur många av Sveriges medborgare som febrilt söker kärlekshjälp just nu.

Vad kom du fram till? Enligt SIFO kan det vara så många som elva av tio, och det låter rimligt.

Såväl män som kvinnor suger således på romantik, men inte jag. Nej, nej. Den perfekta gåvan till kvinnan jag älskar är redan fixad. (Suck that romance stick, fuckers.) Därför tänker jag, en gång för alla, avslöja hemligheten bakom ett lyckat firande av den fjortonde februari.

Är du beredd?

Här kommer den.

Skit i att fira alla hjärtans dag, du hjärnslöa jasägare! Att sälla sig till fårskocken för att uppmärksamma livets romantiska sida samma dag som alla andra gör det – den dag näringslivet njuter av att du gör det – är på ett ungefär det minst romantiska du kan göra.

Alla hjärtans dag är utan konkurrens årets fantasilösaste dag. Fattar du? Att bjuda din älskling på en fotmassage den tjugonde april och hänvisa till att det var Adolf Hitlers födelsedag, plockar dig fler Amorpoäng. (Hitler hade ju fötter, eller hur? Det finns faktiskt folk som föds utan fötter och det är ledsamt. Alltså borde vi fira förekomsten av friska fötter lite oftare.)

Själv har jag aldrig varit mer förälskad än vad jag är nu, och det är värt att uppmärksamma så ofta som möjligt. Därför ska Ronja få det finaste jag kan komma på till alla hjärtans dag.

Det vill säga ingenting alls. Jag respekterar henne för mycket för att ens överväga något annat.

Nu senast var det Gunvor Vennberg (vem annars?) som beklagade sig över att jag inte visade tillräckligt stor förståelse inför hennes bristande intellekt. Och visst, det kanske man kan tycka att jag borde ha gjort.

Men det här är grejen: Jag letar aldrig aktivt upp bloggar, forum och dylikt som huseras av troende, konspirationsteoretiker, kvacksalvare, antivaccinationsgrupper (ergo: barnamördare) och andra skojare, för att lämna kommentarer om deras bristande analys av världen. Det har aldrig hänt, och jag tvivlar på att jag någonsin kommer vilja ödsla min tid på det sättet.

Det som däremot händer ofta, är att representanter från ovan nämnda kategorier hittar hit. Deras första misstag är att tro att de befinner sig på en jämställd debattarena. Det andra är att de försöker binda samman logiskt följdriktiga resonemang med vad som liknar syntaktiska enheter – bara för att misslyckas fundamentalt.

Det här är mitt hus och du måste förtjäna ditt uppehälle. Kommer du hit med icke-falsifierbara påståenden, historierevisionism, argumentationsfel och religiös apologetik, har du helt missat poängen och jag reserverar mig själv rätten att behandla dig därefter.

Det finns få saker jag uppskattar mer än en riktigt god debatt. Men för att det ens ska bli en debatt, krävs det att båda parterna kommer rustade med hjärnor som åtminstone förstår den enklaste definitionen av ett logiskt resonemang.

Tyvärr är det skrämmande många som faller utanför den ramen. Att försöka bemöta dem sakligt är som att sparka vatten uppströms: du kommer misslyckas.

I stället plockar jag – med glädje – fram hela arsenalen. Kan du inte stava? Trist för dig. Blandar du ihop ämnena? Ha! Är du ful och fet? Jobbigt läge. Och så vidare. Det finns inget jag kan tänkas hitta mellan dina rader (eller via en googling) som är heligt för mig. Du kom hit, du öppnade käften och din andedräkt luktade bajs. Glöm allt vad god ton heter; glöm att jag tänker respektera dig bara för att du vet hur man ansluter till nätet.

Inte i mitt hus.

Det gör ont i skrevet när jag ser hur vissa hittar hit. I övrigt avstår jag från att kommentera.

Tja du, jag försökte i alla fall. Jag försökte ända tills i dag, när någon i vårt avlånga land bestämde sig för att bildgoogla ”kronprinsessans bröllop” och hamnade i min blogg.

Döm min förvåning när jag upptäckte att en bild på mig hamnade på den första resultatsidan.

Jag är ledsen, tystnaden håller inte längre.

Till alla som vill bevara monarkin: Ni är medvetna om att ni säger rakt ut att ni är mindre värda som människor? Är det okej om jag anser att ni är så lite värda att ni inte borde få utnyttja er rösträtt? Är det okej om jag anser att ni borde tvingas in i det yrke som en avlägsen förfader tog åt sig själv, förmodligen med våld? Är det okej om jag anser att all läkarvård ni behöver, antingen nu eller senare i livet, borde utföras av läkare vars enda kvalifikationer är att deras föräldrar också var outbildade läkare? Är det okej om jag anser att piloten som flyger er på charterresan bör har förtjänat flyglicensen via arv? Är det okej om jag anser att jag har rätt att snoka i varenda detalj av era liv och skriva spaltmeter efter spaltmeter om varje skandal eller misstag som inträffar? Är det okej om jag behandlar er som cirkusapor?

Jag orkar inte linda in det. Ni borde skämmas.

Google likaså.

I övrigt hoppas jag att Victoria och Daniel lyckas bevara kärleken trots det ok som lagts över deras relation.

Via Twitter hittade jag filmen ovan. Och jag vet inte vad det är som gör det för mig. Kanske är det kombinationen av ett genomuselt manus och lika kassa sånginsatser, kanske är det bara den dåliga starten på veckan (fråga inte) som har gjort mig blödig.

För det här …

Det här är briljant.

Fylloskådning. Noll träffar hos Google utöver min blogg.

Är rätt nöjd, faktiskt.

Det som har behagat en läsare har fått någon annan att tröttna. Typ.

Efter ett år väntar jag fortfarande på att det ska ta fart på riktigt. Tillfredsställelsen i att växa långsamt är inte särskilt tillfredsställande alls.

Men det är ett problem jag får ta enskilt med mitt ego; knappast något jag kan lasta över på dig.

I stället vill jag fokusera på det positiva – på de inlägg som har lyckats hitta en större publik än vad jag normalt har.

Med hjälp av Google Analytics presenterar jag härmed bloggens hittills mest lästa inlägg, för dig som inte har hängt med från början.

Plats 5: Den bortglömda konsten att prata med kvinnor
En iskall natt på Koriander i Karlstad, en vacker flicka och mina främsta förfararkonster. Bäddat för succé.

Plats 4: Jag lärde mig aldrig (till hon som inte är här)
Tonårspoesi, en ovälkommen återförening, en otrogen flicka. Mitt 2009.

Plats 3: Släck religionens heliga sken
Religiösa samfunds främsta bedrift är att de har fått dig att tro att du behöver deras vägledning för att vara en moralisk varelse. Jag (och det sunda förnuftet) håller inte med.

Plats 2: Ett brev till mamma
Internationella kvinnodagen, min uppväxt, min historia.

Plats 1: Låt Thomas Di Leva vara i fred (seriöst, undvik honom oavsett pris)
Thomas Di Leva är ett ärkekräk som borde åtalas för bedrägeri. Nog sagt – det roligaste med inlägget är de hetsiga kommentarerna.

Bonus: Årets mest korkade självporträtt

En googlare hittade nyss hit av helt andra anledningar. Vad är det egentligen med googlare och deras förmåga att kommentera lastgamla blogginlägg? Personen kom hit för att läsa om Lawrence of Arabia, men valde att stanna länge nog för att kommentera en artikel som inte hade ett dugg med Lawrence att göra.

Kuka mig långsamt, vad tröttsamt. Vad göra åt saken?

Det faller sig som så att jag är något av en eminent googlare själv. Att skriva sökfraser i rätt fält kommer helt naturligt för mig; ett par sekunders ansträngning avslöjar vad jag hela tiden har vetat.

”Kuka mig långsamt” sprider sig som en löpeld. Jag kommer inte bli det minsta förvånad när Svenska Akademien hör av sig.

(Vill dock avsluta inlägget med en liten påminnelse: © Philip Wildenstam)