När Svenska kyrkan vid millennieskiftet skildes från staten, tycks det mesta ha gjorts för att beslutet att inte ha en statskyrka skulle vara lika med ett beslut om att fortsätta ha en statskyrka. Kyrkoavgiften tas fortfarande ut via skattsedeln – en tjänst kyrkan lär spara otaliga miljoner på år efter år – och 2009 mottog trossamfundet en kyrkoantikvarisk ersättning på 460 miljoner kronor. Bland annat.

Fast förmånligast av allt måste ändå ha varit beslutet att låta dem behålla alla medlemmar utan ansträngning. Före 1996 blev du automatiskt medlem i Svenska kyrkan om dina föräldrar var det; en majoritet av Sveriges befolkning har således aldrig valt att själva ansluta sig.

Här hade man – såväl staten som kyrkan – ett gyllene tillfälle att ta reda på hur många svenskar som faktiskt bekänner sig till den påtvingade evangelisk-lutherska tron. Genom en enkel fråga, ”Vill du förbli medlem i Svenska kyrkan?”, kunde ärendet retts ut en gång för alla.

Man lät bli. I ett utslag av lika delar dåligt självförtroende och kännedom om människans inneboende lathet, valdes den motsatta vägen. ”Om du inte begär utträde själv tillhör du oss in i evigheten. Amen.”

För att ytterligare förtydliga inställningen erbjuder de i dag en påkostad webbplats med goda möjligheter att ansöka om medlemskap online, medan möjligheten att ladda ned och skriva ut den simpla blankett som måste skickas in vid utträde, lyser med sin frånvaro.

Det är i sin ordning, men ändå inte. Du lever i ett rike med en kyrka som inte förväntas kunna ta hand om sig själv. Som inte anses kunna bekosta underhållet av de egna lokalerna. Som inte ses förmögen att bygga en medlemsbas utan rävspel. En kyrka det behöver daltas med, helt enkelt. Och allt detta samtidigt som vi koketterar med att vi lever i ett av världens mest sekulariserade, fria samhällen.

Lyckligtvis pekar trenden i rätt riktning, trots Svenska kyrkans många försök att klamra sig fast med hull och hår. Ett decennium efter den så kallade skilsmässan har medlemsantalet sjunkit från över 80 procent av befolkningen till knappt 70 – och allt tyder på att raset kommer fortsätta. Färre viger sig kyrkligt, färre döper sina barn. Alltmedan man från officiellt håll stirrar häpet på händelseutvecklingen, kliar skägg och skalper, muttrar om själavård och heliga rum, och överlägger om det här med husdjursgudstjänster kanske inte är en så tokig idé, ändå.

Land och rike runt fortsätter kyrkbänkarna gapa tomma. Samtidigt har Svenska kyrkan lyckats med konststycket att i det offentliga samtalet både ikläda sig offerrollen och den av den fromma, om än missförstådda gamla farbrorn som bär på vishet, moral och förståelse i tider av kris och förtvivlan.

Det är, med andra ord, svårt att tycka illa om dem. Du kanske inte håller med om allt de säger och gör, men visst går det att argumentera för behovet av en pelare som dem att luta sig mot när det blåser snålt – om du är duktig på att se mellan fingrarna.

Här i Värmland personifieras denna roll av biskop Esbjörn Hagberg, bossarnas boss i Karlstads stift (som även omfattar Dalsland och en mindre del av Närke). Under valspråket ”I försoningens tjänst” är han svuren att sprida kristendomens kärleksevangelium till alla som gitter lyssna.

Och som han gör det. Sedan han tillträdde 2002 har han representerat alla värmländska medlemmar genom att vara Svenska kyrkans kanske mest högljudde motståndare till samkönade äktenskap.

”I försoningens tjänst” innebär inget mindre än gammal hederlig ”vi mot dem”-mentalitet, där ”vi” i det här fallet symboliserar alla med vett nog att gå emot vetenskapens rön om homosexualitet som en högst naturlig företeelse i världen. Gärna kärlek, men bara mellan man och kvinna; i biskop Esbjörn Hagbergs värld är och förblir Guds försoning en splittring mellan norm och avvikelse.

Lustigt nog är det precis vad som predikas sida upp och sida ned i Bibeln, men så här två tusen år efter Jesu mytomspunna död är det inte riktigt vad Svenska kyrkan vill prata om. Fokus ska helst ligga på apologetik och den ädla konsten att oförtjänt ta åt sig äran för saker och ting i efterhand. (Vi fick exempelvis inte demokrati tack vare kyrkan, vi fick det tack vare upplysningens förkastande av organiserad religion.)

Måste det här vara ett problem för alla som fortfarande uppskattar Svenska kyrkan som en traditionsbärande hamn i ett hav av modernism och naturalism? Som finner frid vid ljudet av domkyrkans klockor som klämtar till högmässa, eller glädje vid vetskapen om att kyrkans dörrar står öppna?

Nödvändigtvis inte, så länge du har vett nog att veta hut.

Det anordnades nyligen ett par orgelkonserter i just Karlstads domkyrka – ett ypperligt tillfälle för folk att njuta av kyrkans gemenskap utan att påtvingas babbel om synd och förlåtelse. Eller, för att uttrycka det annorlunda, en chans att få valuta för de drygt 1,2 procent av årsinkomsten som varje medlem betalar i kyrkoavgift.

Biskopen var självklart på plats och så vitt jag vet föll allt väl ut. Det vill säga i avseendet att det faktiskt dök upp publik. Men han var inte nöjd.

Dagarna efter konserterna ägnade han inte mindre än två bloggposter på Svenska kyrkans webbplats till att beklaga sig över publikens bristande respekt inför kyrkans ”heliga rum”.

Deras brott, enligt biskop Esbjörn Hagberg, var att de visade sin glädje och uppskattning av musiken genom att applådera mellan styckena.

Vad kan bättre sammanfatta vår statskyrka anno 2011?

Ridå.

*   *   *
Krönika publicerad i Hammarö Karlstad i folkmun.