Mannen bakom kassan tuggar sitt tuggummi långsamt. Han är i fyrtioårsåldern och inte det minsta intresserad av att stänga munnen. Medan min vän köper påfyllning till mobilen ser jag mig om. Finns det en ordning är den i expeditens huvud. Godis belamrar väggarna, magasin tränger sig in där det finns plats och tobak dansar jitterbug med hockeykort från förra säsongen.
Allt kan rasa när som helst, men det kanske är i just det som balansen finns.
Min blick fastnar på två vita A4-ark som fladdrar över expeditens huvud. Överst sitter ”Vänligen be inte att få betala senare”. Tejpad under den hänger ”Vänligen be inte att få låna toan”. Båda texterna står på både svenska och arabiska.
Vänligen är det magiska ord som ska skydda kioskägaren från de kunder jag plötsligt kan föreställa mig. De ohyfsade; de tjatiga; de utslagna; de som ser kaoset och tror sig ha en frände i röran; de som aldrig ser till sig själva för att hitta felen; de som projicerar allt lidande på samhället, det osynliga och det heliga.
Min vän betalar, mannen har redan satt sig ned igen. Han läser ingen tidning och tittar inte på teve. Han bara tuggar sitt tuggummi och väntar på nästa kund som inte vill betala – eller bajsa i den långa arbetsdagens enda fristad.
Efteråt slås jag av impulsen att gå tillbaka till kiosken. Jag vill gå rakt fram till kassan, slita ned hans lappar, göra ett par justeringar och lämna honom med en chans att kommunicera till kunderna på ett mer konstruktivt sätt: med ett budskap som på sikt kan göra skillnad för såväl mannens som kundernas liv.
Jag låter bli, men i mitt huvudet sitter det endast kvar en lapp och texten är nedkortad.
”Vänligen be inte.”

