Susanne Olsson och Simon Sorgenfrei är verksamma religionsvetare vid Södertörns högskola, samma lärosäte som regeringen – i genuint sadistisk anda – belönade med en vetenskapsfientlig rektor, Moira von Wright.
Dock verkar det inte som att alla uppskattar skämtet, och för att påvisa bristerna i högskolans förmåga att fostra klarsynta, intelligenta tänkare, har Olsson och Sorgenfrei slagit sina kloka knoppar samman och krystat fram vad som måste ses som årets mest bländande satir över fördumningen av en hel generation.
En ofta framförd åsikt är att man inte kan kritisera ”islam” utan att bli beskylld för att vara islamofob.
Att begreppet islamofobi diskuteras i samband med religionskritik är ingen slump, eftersom det ofta är just ”islam” som hamnar i fokus när religion kritiseras. Vi tror att förklaringen till detta ligger i hur man, i det svenska religionskritiska samtalet, förstår fenomenet ”religion”.
Det dröjer bara ett par rader innan smilbanden närmar sig öronen. Ser du det geniala ovan? Islam och religion sätts inom citattecken, medan hittepåordet islamofobi står utanför, som det enda faktiska fenomenet i vår värld.
Det här är ironi på en nivå som går de flesta förbi, så var på din vakt för nu åker vi.
Såväl Humanisterna, som har en allmänt religionskritisk hållning, som Sverigedemokraterna, som är speciellt kritiska till islam, tenderar att framställa religion som ett handlande subjekt med egen vilja och handlingskraft. Gång på gång menar man att ”islam påbjuder” oftast förskräckliga handlingar. Muslimers brottsliga gärningar förklaras med att de är just muslimer.
Som religionsvetare menar vi att det inte finns någon observerbar religion skild från de människor som utövar den. Det är människor som skapar religion genom sina handlingar och inte religion som bestämmer hur individer handlar. Det förklarar varför två individer som säger sig tillhöra samma religion kan tolka denna på diametralt olika sätt.
Pang, du är död! Eller åtminstone allt du trodde dig veta efter seriös kontemplation av all empirisk evidens mot religion i allmänhet och islam i synnerhet. Glöm orsakssambandet mellan Koranens mer mordiska påbud och de individer som hjärntvättats till att följa dem. Glöm den överväldigande korrelationen mellan bokstavstro och våldsdåd genom mänsklighetens skrivna historia. Glöm att ens religionsvetare anser att det existerar observerbar religion. Allt är en rökridå för den postmodernistiska, värderelativistiska icke-sanningen: nana-gaga-bobo. [Sätt in fri tolkning utifrån din personliga identitet och de maktrelationer som omger dig.]
Mer än någon annan religion är det just islam som görs till ett handlande subjekt av såväl Humanister som Sverigedemokrater. Vi tror att anledningen till detta ligger i att båda dessa grupper fokuserar på uttryck för religion som känns främmande och skrämmande, medan positiva eller neutrala uttryck faller utanför definitionen. Därigenom blir patriarkala eller förtryckande religionstolkningar och praktiker som förknippas med islam tydliga, medan svenskkyrklig religiositet flyger under radarn. När man vill förpassa religion från det offentliga rummet lyfter man fram burkan som exempel, men tänker inte på att man då också måste förbjuda folk att bära vigselring på jobbet.
Visst är det härligt med intellektuell hederlighet, denna hoppets och trovärdighetens pelare som jag ständigt återkommer till? Susanne Olsson och Simon Sorgenfrei nyttjar här sin kollektiva kraft av hundratals högskolepoäng till att belysa att burkan, ett islamiskt yttrande av kvinnlig underkastelse inför mannen och Allah, och vigselringen, en superdupermegasekulariserad intygelse av kärlek mellan två individer (som kanske till och med är bögar!) är exakt samma sak.
Exakt. Samma. Sak.
Som religionsvetare betraktar vi ”religion” som en paraplyterm för mänskliga och sociala föreställningar och handlingar som kan ta sig många olika uttryck. Det finns därmed inget observerbart islam som är förtryckande; det är individer som tar sig makten att dominera i namn av islam. Men vi kan också se hur andra kämpar mot förtryck – också de i islams namn. Att endast låta de förra representera religion skapar inte bara en skev bild, utan bidrar samtidigt till att legitimera just de tolkningar man vill kritisera.
Vänta nu, jag känner igen det där argumentet. Är det inte? Jo då, det är det! Jag undrar hur det ser ut om vi för över det på något annat …
T-tröja lånad från tshirthell.com
Att ständigt låta Usama bin Ladin definiera vad som är islam, istället för exempelvis feministen Amina Wadud stärker de muslimer som stödjer en extremistisk islamtolkning.
Här når mitt asgarv nya höjder. Satiren är helt enkelt för skarp! Medan Usama bin Ladin ger en fullt rimlig tolkning av Koranens budskap, lever Amina Wadud med ständiga dödshot på grund av hennes blasfemiska försök till reformation av samma skrift.
Fram till och med nu har jag sett på världens alla goda muslimer och glatts åt allt de väljer att bortse från i Koranen och haditherna, på samma sätt som kristna valde att bortse från så mycket i Bibeln att en ordentlig reformation till slut blev möjlig – en reformation islam är i desperat behov av i dag.
Men nej. Från och med nu ska jag luta mig bakåt och förnöjt tänka: ”Det där fixar Amina Wadud av egen kraft. Hon behöver inte mitt stöd.”
Att belysa det faktum att det finns islamofobiska tendenser i samhället betyder inte att man försvarar muslimer som använder våld, liksom att kritisera muslimska tolkningar av islam inte måste betyda att man är islamofob.
Man får, vad Sverigedemokraterna än säger, visst prata om islam. Man får också kritisera religion. Men det är viktigt att förklara vad man menar med dessa begrepp, och se att det faktiskt är människor, inte någon gud eller ”religion” som handlar och därför kan hållas ansvariga för sina handlingar.
Slutskruven är en intellektuell pudel med skruv. Visst får vi – både du och jag och alla andra – kritisera religion bäst vi vill. Så länge vi faktiskt inte kritiserar ”religion”. Vidare får vi kalla oss själva humanister, så länge vi är medvetna om att vi delar världsbild med Sverigedemokraterna – trots att våra intellektuella arv är väsensskilda. Diametralt olika, skulle man till och med kunna säga.
Genom denna svåra balansakt gör artikelförfattarna sitt bästa för att belysa den dystopiska framtid som väntar Sveriges intelligentia om Moira von Wright och hennes likar får styra. Bravo, Susanne och Simon! Jag kunde inte sagt det bättre själv, med mina noll poäng i religionsvetenskap à la apologetik.
Något säger mig att Mattias Gardell sitter och applåderar precis lika mycket på sin kant.
Läs hela debattartikeln hos SvD Brännpunkt:
