Få se nu … Hur ska vi göra det här?

Jag vet.

Hej, jag heter Philip och jag har förstått att du inte tycker om mig. Ryktet går, så att säga. Eller ryktet och ryktet. Det är väl förväntat. Jag censurerar inte alltid mig själv så mycket som vissa skulle önska. Och det vore väl konstigt om sådana som du inte hittade hit. Men det är okej, gullet. Du behöver inte tycka om mig. Tvärtom är det tråkigt att du så sällan delar med dig av dina åsikter. Ibland trillar det in en bitsk kommentar, någon annan gång får jag ett ilsket mejl. Och då känns det riktigt fint.

De flesta är duktiga på att intala sig själva att de älskar mer än de hatar – att hat är en smutsig känsla som bör gömmas undan innan den förpestar allt i sin närhet.

Jag vet inte om jag håller med. Eller, det är ju skillnad på hat och hat. Du vet det där vardagshatet? Du vet när du stör dig på någon du inte känner, när du blir ljummet ilsken över något du inte förstår och känner att världen vore en bättre plats om just den grejen inte existerade? Exakt det hatet pratar jag om nu. Det är ett ganska skönt hat som dessutom fyller en funktion.

Vi har våra brister; vi bär känslor vi inte kan kontrollera. Kärlek och hat löper längs samma register och ibland byts det ena till det andra. Någon gång kanske det slår slint, går för långt, tappar kontrollen och får förödande konsekvenser. Men i de flesta fallen kan vi hantera det bättre än vi tror.

Jag är övertygad om att jag inte kan älska om jag inte låter mig själv hata. I min vardag letar jag nästintill aktivt efter nya småsaker att reta upp mig på, bli fixerad vid för en stund, släppa ut hatet mot och sedan gå vidare som en renad människa.

Om du är här och läser för att du tycker allt annat än bra om mig välkomnar jag dig med öppna armar. Släpp ut hatet, för fan. Eller … du behöver ju inte slå ihjäl mig om vi möts på stan. Men lite lagom mycket hat är bra för din själ.

Att du valt att hata mig är mest av allt smickrande.