I samtal med pastorsadjunkt Cristoffer Forssander

Cristoffer Forssander, tvåa från vänster; biskop Esbjörn Hagberg, längst till höger

Det började med att jag skrev den här krönikan: Låt biskopens glädje vara din tystnad

En värmländsk präst i Svenska kyrkan, Cristoffer Forssander, tog illa vid sig och bestämde sig för att dels skicka ett argt brev till tidningsredaktionen, vidare för att lämna en anonym kommentar i min blogg, där han framställde sig själv som en upprörd ”vanlig kyrkobesökare” i stället för en individ som de facto får sina löneutbetalningar signerade av kyrkan.

Problemet för honom är att hans anonymitet försvann samma sekund han inte kunde hålla huvudet kallt; jag synade hans bluff redan i mitt första svar:

Till att börja med hade det varit intellektuellt hederligt av pastorsadjunkt Cristoffer Forssander att nämna att han är präst i Svenska kyrkan, i stället för att skriva under pseudonym och klumpa ihop sig själv med ”alla vi som satt ett värde på mötet med kyrkan”.

Vidare har pastorsadjunkt Forssander missat poängen, vilket kanske lindrar påståendet ovan om intellektuell ohederlighet. Som så många andra som slösat bort livet på icke-kunskap (teologi), är risken stor att han snarare är intellektuellt oförmögen.

Vill jag ”helst få bort kyrkan helt och hållet”? I den bästa av världar skulle den självdö, ja, men jag är inte det minsta intresserad varken av att förbjuda eller aktivt frånta Svenska kyrkan rätten till existens i Sverige. Däremot är jag aktivt engagerad i frågan om att likställa Svenska kyrkan med alla andra trossamfund i samhället – att skapa en genuint sekulär stat som inte håller samfunden om ryggen. Konsekvenserna av detta borde vara uppenbara till och med för en förvirrad, nyvigd präst. (Förmodligen plågsamt uppenbara, vilket kan vara anledningen till att han hellre bygger halmdockor än bemöter vad jag faktiskt skrev.)

I korthet handlar min krönika om att Svenska kyrkan sannolikt skulle vara ett mycket mindre samfund om vi lät den stå på helt egna ben. Men (här kommer själva grundpoängen) kyrkan saknar såväl det självförtroende som den självinsikt som krävs för att lyckas under de premisserna i Sverige anno 2011.

Självklart räckte inte detta. Efter ett par dagar och maniskt många återbesök i bloggen (visst är det trevligt med besöksstatistik?), presterade Forssander slutligen en replik. Därefter en till. Och en till. Tills han i dag klämde ur sig följande guldstycke:

Citat: Vidare har pastorsadjunkt Forssander missat poängen, vilket kanske lindrar påståendet ovan om intellektuell ohederlighet. Som så många andra som slösat bort livet på icke-kunskap (teologi), är risken stor att han snarare är intellektuellt oförmögen.(egen kursivering)

Citatet ovan skildrar på ett tydligt sätt hur Wildenstam ser sig som intellektuellt överlägsen. Tyvärr ett ganska vanligt synsätt på religiösa personer inom humanisterna…

Då kom vi till det är med fascism som Wildenstam nu försöker använda tillbaka för att visa på att jag slår med samma mynt, gällande personangrepp. Men om vi läser hans alla inlägg så är det tydligt att han har ett behov att förnedra dem han inte tycker om (kanske någon form av projicering). I citatet ovan går det tydligt att se hur han framställer mig som intellektuellt underlägsen. Underförstått är han överlägsen.

Jag låter kopplingen till nationalismideologins samröre gestaltas i länken:

The Image of Man

The Jewish Nose -Dr. Hans Leicher Munich: J.F. Bergman Verlag 1928

Med Wildenstams intellekt, kan han säkert sin historia. Och historien har en tendens att upprepa sig. Människors behov av att förnedra dem man inte tycker om finns fortfarande kvar.

Nej, jag skämtar inte. Forssanders logik kan verkligen sammanfattas så här:

”Du framställer dig själv som intellektuellt överlägsen mig, alltså är du nazist.”

Godwins lag torde, om något, punktera den här debatten. Och som den intellektuellt överlägsna individ jag är jämte pastorsadjunkt Cristoffer Forssander, bjuder jag i all välmening på en sista reflektion:

Vore det inte bättre om du som präst höll dig till att läsa Bibeln i stället för gamla Arne Anka-album? Vissa gyllene regler tycks ersatta av mer jordiska sådana.

Arne Ankas livsfilosofi fortsätter samla anhängare

Referenslänkar:

Fotnot: Jag har upprepade gånger erbjudit Cristoffer Forssander chansen att skriva en gästartikel här i bloggen, om han känner sig redo att bemöta min krönika sakligt, det vill säga utan påståenden om att jag är sverigedemokrat/fascist/nazist eftersom jag kritiserar Svenska kyrkan. (Vilket, helt apropå inget, är särskilt lustigt eftersom just SD är flitiga försvarare av den tradition som Svenska kyrkan symboliserar i Sverige.) Samma erbjudande ger jag alla mina meningsmotståndare (se huvudmenyn ovan), men hittills har ingen nappat.

Kategori: Krönikor Personligt Religion
Etiketter: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Påskpaus

Eftersom Jesus den här tiden för drygt två tusen år sedan roade sig med att inte existera och därmed inte dog för de synder vi inte gjort oss skyldiga till, ska jag njuta av ett par dagars ledighet nu.

Min tillgång till internet kommer vara begränsad, du kan knappt ens räkna med sporadiska uppdateringar här.

(Det är mer sannolikt att det som händer, händer på min offentliga Facebooksida. Kanske på tiden att du hittar dit?)

Ta-ta.

Tack till Philip Larsson för bilden.

Kategori: Personligt Religion
Etiketter: , , , , , , , , , ,

Religionshistoriker bemöter Sorgenfrei och Olsson

I söndags stötte jag på ett av de mest oväntade inslagen i religionsdebatten någonsin: Två religionsvetare som menade att det inte finns någon observerbar religion. Endast i den postmodernistiska hjärnan, gott folk …

Artikeln var full av annat korkat, exempelvis en jämförelse av Sverigedemokraterna och Humanisterna, men låt oss fokusera på bemötandet av de pseudoakademiska inslagen.

Per Faxneld är doktorand i religionshistoria vid Stockholms universitet. Och gosse, Simon Sorgenfrei och Susanne Olsson bör knappast visa sig i intellektuella kretsar efter hans replik i SvD Brännpunkt:

Med tanke på vilket fält de forskar inom framför Sorgenfrei och Olsson en del ganska underliga åsikter om religionskritik (Brännpunkt 17/4). Naturligtvis går det att kritisera en ideologi som abstraktion, snarare än bara enskilda utövare. Det är tämligen oproblematiskt att uttrycka åsikten att man finner Moderaternas ekonomiska politik mindre lyckad, istället för att nöja sig med att framhålla vilken stygg rackare den där Anders Borg tycks vara. Det vore underligt att se Borg som frikopplad från den ideologi han företräder.

Att diskutera ideologier som sådana, istället för enbart enskilda företrädare, är inte på något vis att förneka de sistnämndas agens och fria vilja. Det innebär heller inte, som artikelförfattarna hävdar, med nödvändighet att göra ideologin själv till ett handlande subjekt.

Enligt artikelförfattarna finns inget observerbart “islam” som är förtryckande, utan endast individer som talar i “islams” namn. Delvis är detta ett rimligt påstående. Det säger sig självt att ideologin “islam” inte har någon fysisk massa eller är ett agerande subjekt. Men fokuset på individer blir i slutändan orimligt. En ideologi skapas, bärs och uttrycks av enskilda levande varelser, ja. Emellertid existerar ideologin som en abstraktion, en diskurs, vilken faktiskt determinerar enskildas handlande i hög grad (men absolut inte fullständigt). Det behöver man inte vara en extrem filosofisk idealist för att gå med på.

Läs hela repliken hos SvD Brännpunkt:

Kategori: Nyhetsflödet Religion
Etiketter: , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Bländande intelligenssatir hos SvD

Susanne Olsson och Simon Sorgenfrei är verksamma religionsvetare vid Södertörns högskola, samma lärosäte som regeringen – i genuint sadistisk anda – belönade med en vetenskapsfientlig rektor, Moira von Wright.

Dock verkar det inte som att alla uppskattar skämtet, och för att påvisa bristerna i högskolans förmåga att fostra klarsynta, intelligenta tänkare, har Olsson och Sorgenfrei slagit sina kloka knoppar samman och krystat fram vad som måste ses som årets mest bländande satir över fördumningen av en hel generation.

En ofta framförd åsikt är att man inte kan kritisera ”islam” utan att bli beskylld för att vara islamofob.

Att begreppet islamofobi diskuteras i samband med religionskritik är ingen slump, eftersom det ofta är just ”islam” som hamnar i fokus när religion kritiseras. Vi tror att förklaringen till detta ligger i hur man, i det svenska religionskritiska samtalet, förstår fenomenet ”religion”.

Det dröjer bara ett par rader innan smilbanden närmar sig öronen. Ser du det geniala ovan? Islam och religion sätts inom citattecken, medan hittepåordet islamofobi står utanför, som det enda faktiska fenomenet i vår värld.

Det här är ironi på en nivå som går de flesta förbi, så var på din vakt för nu åker vi.

Såväl Humanisterna, som har en allmänt religionskritisk hållning, som Sverigedemokraterna, som är speciellt kritiska till islam, tenderar att framställa religion som ett handlande subjekt med egen vilja och handlingskraft. Gång på gång menar man att ”islam påbjuder” oftast förskräckliga handlingar. Muslimers brottsliga gärningar förklaras med att de är just muslimer.

Som religionsvetare menar vi att det inte finns någon observerbar religion skild från de människor som utövar den. Det är människor som skapar religion genom sina handlingar och inte religion som bestämmer hur individer handlar. Det förklarar varför två individer som säger sig tillhöra samma religion kan tolka denna på diametralt olika sätt.

Pang, du är död! Eller åtminstone allt du trodde dig veta efter seriös kontemplation av all empirisk evidens mot religion i allmänhet och islam i synnerhet. Glöm orsakssambandet mellan Koranens mer mordiska påbud och de individer som hjärntvättats till att följa dem. Glöm den överväldigande korrelationen mellan bokstavstro och våldsdåd genom mänsklighetens skrivna historia. Glöm att ens religionsvetare anser att det existerar observerbar religion. Allt är en rökridå för den postmodernistiska, värderelativistiska icke-sanningen: nana-gaga-bobo. [Sätt in fri tolkning utifrån din personliga identitet och de maktrelationer som omger dig.]

Mer än någon annan religion är det just islam som görs till ett handlande subjekt av såväl Humanister som Sverigedemokrater. Vi tror att anledningen till detta ligger i att båda dessa grupper fokuserar på uttryck för religion som känns främmande och skrämmande, medan positiva eller neutrala uttryck faller utanför definitionen. Därigenom blir patriarkala eller förtryckande religionstolkningar och praktiker som förknippas med islam tydliga, medan svenskkyrklig religiositet flyger under radarn. När man vill förpassa religion från det offentliga rummet lyfter man fram burkan som exempel, men tänker inte på att man då också måste förbjuda folk att bära vigselring på jobbet.

Visst är det härligt med intellektuell hederlighet, denna hoppets och trovärdighetens pelare som jag ständigt återkommer till? Susanne Olsson och Simon Sorgenfrei nyttjar här sin kollektiva kraft av hundratals högskolepoäng till att belysa att burkan, ett islamiskt yttrande av kvinnlig underkastelse inför mannen och Allah, och vigselringen, en superdupermegasekulariserad intygelse av kärlek mellan två individer (som kanske till och med är bögar!) är exakt samma sak.

Exakt. Samma. Sak.

Som religionsvetare betraktar vi ”religion” som en paraplyterm för mänskliga och sociala föreställningar och handlingar som kan ta sig många olika uttryck. Det finns därmed inget observerbart islam som är förtryckande; det är individer som tar sig makten att dominera i namn av islam. Men vi kan också se hur andra kämpar mot förtryck – också de i islams namn. Att endast låta de förra representera religion skapar inte bara en skev bild, utan bidrar samtidigt till att legitimera just de tolkningar man vill kritisera.

Vänta nu, jag känner igen det där argumentet. Är det inte? Jo då, det är det! Jag undrar hur det ser ut om vi för över det på något annat …

T-tröja lånad från tshirthell.com

Att ständigt låta Usama bin Ladin definiera vad som är islam, istället för exempelvis feministen Amina Wadud stärker de muslimer som stödjer en extremistisk islamtolkning.

Här når mitt asgarv nya höjder. Satiren är helt enkelt för skarp! Medan Usama bin Ladin ger en fullt rimlig tolkning av Koranens budskap, lever Amina Wadud med ständiga dödshot på grund av hennes blasfemiska försök till reformation av samma skrift.

Fram till och med nu har jag sett på världens alla goda muslimer och glatts åt allt de väljer att bortse från i Koranen och haditherna, på samma sätt som kristna valde att bortse från så mycket i Bibeln att en ordentlig reformation till slut blev möjlig – en reformation islam är i desperat behov av i dag.

Men nej. Från och med nu ska jag luta mig bakåt och förnöjt tänka: ”Det där fixar Amina Wadud av egen kraft. Hon behöver inte mitt stöd.”

Att belysa det faktum att det finns islamofobiska tendenser i samhället betyder inte att man försvarar muslimer som använder våld, liksom att kritisera muslimska tolkningar av islam inte måste betyda att man är islamofob.

Man får, vad Sverigedemokraterna än säger, visst prata om islam. Man får också kritisera religion. Men det är viktigt att förklara vad man menar med dessa begrepp, och se att det faktiskt är människor, inte någon gud eller ”religion” som handlar och därför kan hållas ansvariga för sina handlingar.

Slutskruven är en intellektuell pudel med skruv. Visst får vi – både du och jag och alla andra – kritisera religion bäst vi vill. Så länge vi faktiskt inte kritiserar ”religion”. Vidare får vi kalla oss själva humanister, så länge vi är medvetna om att vi delar världsbild med Sverigedemokraterna – trots att våra intellektuella arv är väsensskilda. Diametralt olika, skulle man till och med kunna säga.

Genom denna svåra balansakt gör artikelförfattarna sitt bästa för att belysa den dystopiska framtid som väntar Sveriges intelligentia om Moira von Wright och hennes likar får styra. Bravo, Susanne och Simon! Jag kunde inte sagt det bättre själv, med mina noll poäng i religionsvetenskap à la apologetik.

Något säger mig att Mattias Gardell sitter och applåderar precis lika mycket på sin kant.

Läs hela debattartikeln hos SvD Brännpunkt:

Kategori: Nyhetsflödet Religion
Etiketter: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

TED Talks: Big History

YouTube Preview Image

Backed by stunning illustrations, David Christian narrates a complete history of the universe, from the Big Bang to the Internet, in a riveting 18 minutes. This is ”Big History”: an enlightening, wide-angle look at complexity, life and humanity, set against our slim share of the cosmic timeline.

Kategori: Nyhetsflödet Vetenskap
Etiketter: , , , , , , , , , , , , , , ,

Väckelsemöte på min hemmaplan

William M. Branham

KARLSTAD, SVERIGE: Lördag 9 April klockan 15 kan du se och höra William Branham tala och be för sjuka, när vi visar filmen “Djupet Kallar På Djupet” på Elite Stadshotel. Filmen har svensk dubbning och entrén är gratis.

Vi har visat filmen i åtta städer, och vårt vittnesbörd så här långt är att filmen gör ett djupt intryck på publiken och att ingen lämnar opåverkad. Överallt var vi visar filmen, ser vi människor med tårvåta ögon och flera gånger hör vi om liv som har blivit förändrat. Kristna uppmuntras i deras dagliga vandring med Gud, avfällingar får nytt hopp och tro, och de sjuka får tro för helande.

När de skriver att jag kan få se William Branham tala och be för sjuka, helt gratis, menar de då att alla i publiken är sjuka i huvudet? Så tolkar jag det.

Extra lustigt blir det när du inser att de undlåter att nämna att William M. Branham är död sedan 1965, genom en luddig formulering som mer än snuddar vid att vara ett syftningsfel.

Fast nej, när jag tänker efter finns det inget lustigt alls med det. Kristna har ju tillbett och trott på en död snubbes helande krafter i två tusen år nu. Och till Branhams fördel måste jag medge att vi åtminstone kan styrka att han faktiskt har existerat, till skillnad mot Jesus.

Länk till inbjudan:

Kategori: Nyhetsflödet Religion
Etiketter: , , , , , , , , , , , , , , , ,

Pojkar, akta er för bögar!

YouTube Preview Image

Du vet väl att alla bögar antingen är mördare eller pedofiler? Särskilt tunnhåriga med mustasch. Och just ja, homosexualitet smittar.

Allt enligt en amerikansk hatpropagandafilm från 1961.

Det skadar sällan att påminna sig själv om att de här åsikterna var kutym en gång i tiden, typ i går. För bövelen, för en stor del av jordens befolkning skulle åsikterna i klippet fortfarande vara ett steg upp från ännu mera hat.

Bonus: De fruktansvärda konsekvenserna av samkönade äktenskap


Via Dangerous Minds.

Kategori: Politik
Etiketter: , , , , , , , , , , , , , , , ,

Antisekularism på andra sidan Atlanten

USA:s okonstitutionella National Day of Prayer (i år den 5 maj) är ett tydligt exempel på de antisekulära steg nationen tagit det senaste århundradet, bort från det sekulära fundament som lades av Thomas Jefferson et al.

Congress shall make no law respecting an establishment of religion, or prohibiting the free exercise thereof; or abridging the freedom of speech, or of the press; or the right of the people peaceably to assemble, and to petition the government for a redress of grievances.
– Från första tillägget, USA:s konstitution

Believing with you that religion is a matter which lies solely between Man & his God, that he owes account to none other for his faith or his worship, that the legitimate powers of government reach actions only, & not opinions, I contemplate with sovereign reverence that act of the whole American people which declared that their legislature should ”make no law respecting an establishment of religion, or prohibiting the free exercise thereof,” thus building a wall of separation between Church & State.
– Thomas Jefferson i ett brev till Danbury Baptist Association

Trots att USA grundades på separationen mellan stat och kyrka, fattade alltså deras kongress, år 1952, ett beslut om en officiell dag av kristen bön.

Det enda positiva det har fört med sig, är löjligt underhållande videoklipp som detta:
YouTube Preview Image

Referenser:

Kategori: Politik Religion
Etiketter: , , , , , , , , , , , ,

Krönika: I de kränktas rike är den inskränkte kung

När reflekterade du senast över allt du inte är? Med stor sannolikhet är du varken mer begåvad eller vackrare än genomsnittet, snarare halvkorkad och ful. Du är inte rik, eftertraktad eller insiktsfull. Den sammansättning gener som formade vad du är, är inte receptet till välsignelse och frälsning åt oss alla. När du dör kommer du inte ha efterlämnat något som världen tackar dig för. Och har du barn är de förmodligen precis lika simpla, oattraktiva varelser som du.

Hur krasst det än låter, är du blott en fläck i den skitiga röra av medelmåttighet som utgör mänskligheten. Sett ur den vinkeln är det tur att du åtminstone besitter förmågan att känna dig kränkt. Tyvärr gör inte ens det att du är det minsta speciell.

Frågan är snarare om det år 2011 existerar grupper och individer som ännu inte hittat ett forum för att uttrycka sin sårbarhet. Människor som inte följer i Marcus Birros fotspår, redo att skymfas så fort det – sanningsenligt – påpekas hur dumma i huvudet de är (precis som Birro). Folk som inte klamrar sig fast vid tusenåriga lögner, redo att axla martyrrollen för att upprätthålla pedofila profeters och massmördande gudars rykten.

På webben har alla en röst, samtidigt som traditionella medier vältrar sig i befolkningens lättstötta sidor för att sälja lösnummer och ragga tittare. Det har, med andra ord, aldrig varit enklare att känna sig kränkt.

Egentligen borde det inte existera några problem med att människor blir stötta av småsaker. Impulsen lär ha evolutionära fördelar för individen (”Jag bevakar det som är mitt, nåde den som vanhedrar mig!”), men i takt med att världen växte, växte även vår förmåga att överreagera. Jaktrevir byttes mot byar, därefter städer och numera når vi hela planeten på ett ögonblick eller två. Plötsligt besitter kränkta själar förmågan att krascha flygplan i skyskrapor, spränga sig i julhandeln eller gråta ut på varje löpsedel så långt ögat kan nå – en psykologisk terror som ej bör förringas.

Det är där den sprängmedelfyllda skon tränger. Även om just ditt behov av att påpeka hur förödmjukad du är i tid och otid inte är en tickande bomb, rättfärdigar du att andra beter sig precis likadant. Och vad som kränker dem kommer alltid vara på deras villkor.

Fransmän kränks när baguetterna blir dyrare på grund av stigande mjölpriser; finnar kränks av att de är chanslösa utan doping, förutom i VM i kärringkånk; islänningar kränks av att övriga Europa överväger att bomba dem och Eyjafjallajökull till småbitar; britter kränks när vi andra påpekar att de i vuxen ålder fortfarande ser ut att vara nydoppade i moderkaka; och så vidare.

Konstformen har kommit så långt att det till och med är okej att kränkas av att andra snusar, och i dag pläderas ett förbud i offentliga miljöer, likt rökförbudet, på fullaste allvar. (Eftersom det går att dra likhetstecken mellan bevisat skadlig andrahandsrök och den stötande åsynen av buktande överläppar – så länge du är känslig nog.)

Jag vet inte hur det är för dig, själv har jag slutat lyssna när någon i min närhet känner sig kränkt; trött på att vänner och bekanta frivilligt tar på sig offerrollen. Till syvende och sist är det vad det handlar om. Ordet har blivit så urvattnat att människor som kränks på riktigt – framför allt vålds- och våldtäktsoffer – står med fånig uppsyn och undrar: ”Vad har vi råkat ut för, då?”

Om vi någonsin ska hitta vägen till rim och reson, måste vi ta upp kampen mot världens alla ömma tår. Inte för att det enkelt, utan för att det är svårt. Vi måste inse att ju mer inskränkt och fördomsfull du är, ju mer du tar för givet att din världsbild är den absolut sanna, desto enklare är du att kränka. Och desto mer förtjänar du det.

Stigmatisera mera; polarisera de kränkta. Vi lever på toppen av mänsklighetens bedrifter. Aldrig tidigare har så få fallit offer för barnadödlighet, sjukdomar, krig eller svält. Aldrig tidigare har så många vuxit upp i välstånd och överflöd, demokrati och jämställdhet.

Ändå har vi lyckats glömma bort det viktigaste av allt: att den stabilitet mänskligheten upplever här och nu på vår lilla del av planeten, är en parentes skriven i blyerts. Förtryck, undernäring, ond bråd djävla död, konflikter och övergrepp har skrivit artens historia i blod. Allt vi ser runt oss i dag, allt du och jag tar för givet, är resultatet av andras kamp för en bättre värld. Människor som levde innan vi ens var påtänkta. Personer som hade bättre saker för sig än att kränkas av mindre än blodiga svärd svingade i frihetens kamp.

Problemet är att vi har glömt bort hur man kämpar. Det har gått så långt att vi till och med har glömt bort att vi har något riktigt att förlora. Du lever i en värld där din röst räknas trots att du aldrig har gjort något för att förtjäna det. Det enda som borde kränka dig, är din egen oförmåga att utnyttja livet till vettigare saker än att gråta över att allt inte alltid är exakt som du vill.

*   *   *

Publicerad i Hammarö Karlstad i folkmun, 2011-03-05.

Kategori: Krönikor Personligt Vetenskap
Etiketter: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Teologiska skygglappar i dagens SvD

”Gud lever i aktuell forskning,” skriker fyra hjärntvättade, antiintellektuella företrädare för det kristna Claphaminstitutet ut i dag i SvD Brännpunkt. Sedan följer en grundkurs i teologiska skygglappar och selektivt seende.

Tesen är att aktuell forskning bevisar att religiösa lever lyckligare liv. Till att börja med är det lika väsentligt som när en berusad man är på bättre humör än en nykter, fast vi behöver inte nöja oss med den travestin. Vad forskningen de hänvisar till egentligen säger, är (så klart) att människor i starka gemenskaper, med sociala skyddsnät, lever bättre liv. Att gemenskapen ofta är trossamfund är irrelevant. Om vi jämför medlemmarna i ett trossamfund med medlemmarna i en idrottsförening, är det nog få som förvånas om individerna i den senare gruppen lever i genomsnitt ännu bättre, hälsosammare liv.

”De svenska universiteten bildades en gång med en självklar bas i den kristna tron. Förnuftet och vetenskapen betraktades som verktyg för att bättre kunna förstå den värld som Gud skapat och placerat människan i. Dagens sekularister vill gärna påskina att förnuftet nu har frigjort sig och idag står helt frikopplat från den religiösa tron.”

Kristna historierevisionister kommer alltid påstå saker i stil med citatet ovan. Att Sverige var ett kristet land – en kristen monarki – där kyrkans gift sipprade ned genom alla nivåer av samhället och befolkningens liv, ignoreras. Att upplysningen och dess nya förnuftsideal skulle haft något med framfarten av läskunnighet och utbildning i Sverige att göra, ignoreras med imponerande förutsägbarhet.

”Melders resultat bekräftas också av internationell forskning, där vi exempelvis kan nämna Michael McCullough, en icke-troende direktor för Evolution and Human Behavior Laboratory vid Miami University. Hans slutsats är att troende generellt är bättre på att nå långsiktiga mål, de är friskare och lever längre, är mindre deprimerade, lyckas bättre i skolan och missbrukar i mindre utsträckning än andra.”

Tråkigt nog för artikelförfattarna, faller denna forskning som ett illa byggt korthus om vi sätter den i ett globalt perspektiv. (Som att de bryr sig? Ett grundkrav för medlemskap i Claphaminstitutet torde vara att aldrig någonsin bry sig om verkligheten, endast den fortsatta spridningen av ett gäng illitterata herdars fantasier.) Om det fanns ett relevant likhetstecken mellan gudstro och personligt välstånd, skulle vi se världens mest religiösa nationer frodas i en nivå av lycka som vi gudlösa svenskar aldrig kan uppnå. Vad vi ser i stället, är hur utbredd religiositet går hand i hand med utbredd brottslighet, förtryck, svält, krig och konflikter, barnadödlighet, analfabetism och andra plågoandar.

Fast jag antar att all världens lidande i bakvattnet av religion raderas ut av att välmående (läs: smällfeta), religiösa amerikaner fortsätter skörda frukterna av nationen som byggdes på just upplysningens ideal.

Tack SvD, jag applåderar er okritiska inställning till vad som hör hemma i Brännpunkt. Nästa vecka kanske vi får läsa en utsaga från rikets pedofiler? Jag är övertygad om att de också kan förvränga den moderna vetenskapen, tills den stöttar tesen att våldtagna barn är lyckligare än de som saknar förmånen att få leka vuxenliv. Behöver de hjälp på traven, kan de säkert be ett gäng katolska präster om hjälp.

Kategori: Personligt Religion Vetenskap
Etiketter: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,