Historiens vingslag (följt av fler slag)


”Times are bad. Children no longer obey their parents, and everyone is writing a book.”
– Marcus Tullius Cicero, 43 f.v.t.

Kategori: Språk
Etiketter: , , , , , , ,

Replik till Marcus Birro, DN Debatt

Jag skrev i går. Jag skrev länge, jag skrev sent. Till slut närmade jag mig något som liknande vad jag ville förmedla, och med en snabb finputsning i morse var jag redo att skicka artikeln till DN Debatt.

Varför? Marcus Birro skrev där i lördags om hur den katolska kyrkan sviker hans tro. Du vinner på att läsa hans ord innan du läser min artikel nedan. Det gör du här.

Du bör även läsa svaret från Stockholms katolska stift. Det gör du här.

Så där. Nu är du redo att läsa min artikel. Tyvärr blir det här – jag hade föredragit utrymme i DN Debatt.

I alla fall:

En historielektion åt Marcus Birro

Har du hört den om skorpionen och grodan? I fabeln bad skorpionen om hjälp med att korsa ett vattendrag, men grodan tvekade. ”Hur vet jag att du inte dödar mig?” frågade han. ”Om jag gör det drunknar vi båda,” svarade skorpionen. Logiken var ofelbar och grodan erbjöd sin hjälp, tog skorpionen på ryggen och började simma. Halvvägs över hände det; skorpionen stack honom. Medan giftet spred sig i kroppen vände han huvudet mot skorpionen, såg honom i ögonen och frågade uppgivet: ”Varför gjorde du så? Nu kommer vi dö.”

”Jag kan inte hjälpa det, det är min natur,” svarade skorpionen.

Jag vet inte när du, Marcus Birro, bestämde dig för att konvertera till Romersk-katolska kyrkan, men jag tar för givet att valet föregicks av en längre periods kontemplation. Hur tänkte du? Vandrade du gatorna i Rom? Besökte du kyrkorna, kaféerna, fotbollsplanerna och restaurangerna? Såg du solen sänka sig över Vatikanen? Tänkte du tillbaka på ett liv i utanförskap – det liv du behandlat så öppet och modigt genom åren – och upplevde hur Gud talade till dig när du föll på knä mot kyrkans kalla marmorgolv? Fann du ny kraft att möta vardagen med? Var du äntligen hemma?

Vi är många som är upprörda på din kyrka i dag, Marcus. Den ena barnvåldtäktsskandalen avlöser den andra, vi nås av nyheten att påven Benedictus XVI, Joseph Ratzinger, kände till övergreppen men valde att mörklägga dem för kyrkans skull, och vi blir precis lika äcklade och ursinniga som du. Ändå finns det en skillnad mellan oss – och den verkar avgrundsdjup.

Vår ilska är inte ny, Marcus. Vi skådade Guds gärning, bevittnade predikningarna, såg rikedomarna byta händer och lyssnade till världens klagosång, alltmedan din kyrka växte sig kraftfullare. I spåren av antisemitismen, korstågen, inkvisitionen, den utbredda häxjakten, slakten av katarerna, missionärernas ”arbete” jorden över, förtrycket av vetenskapsmän, kvinnor, homosexuella och de fåfänga dårar som önskade läsa Bibeln på modersmål – med mera, med flera – förde vi räkning över förbrukade liv och fann att det inte var gott.

Vad fann du?

Jag vet inte vem Gud är för dig, men du säger att du fann honom i de katolska kyrkornas och konstverkens kraft. Samtidigt kallar du honom en ”principfast gammal sosse”, och jag förstår dig inte. Du är arg, så arg, över att din kyrka drar skam över din tro – men det var du som valde trossamfund. Och du valde det som kanske mer än något annat är knutet till sin institution. Märkte du aldrig det? Blev du så bländad av allt guld att du inte kunde se hur din kyrka byggde sin existens? På blod, på lidande, på två tusen år av lögner och brott mot mänskligheten. Undgick det dig att din ledare är ofelbar, en uråldrig despot i inte alls modern tappning? Om du tar bjälken ur ditt öga kommer du inte skåda en sosse, blott en fascist.

Det vilar något ruttet över ditt stridsrop. Du inleder med att tala dig varm för katolicismens moralism, ett par paragrafer senare fördömer du densamma. Vad är inte katolsk moralism när påven åker till Afrika och predikar förbud mot kondomer i HIV-härjat land? Vad är inte katolsk moralism när prästerna citerar Jesus ord om att kvinnan ska underordna sig mannen? Vad ger dig tolkningsföreträde i en tro du gått in i med stängda ögon?

Om allt du är ute efter är en privat gud du kan forma efter eget tycke, vad gör du i den katolska tron? Förlåt min okunnighet, Marcus, men för mig är du stalinisten som går till Stalin och frågar om det inte är dags för marknadsekonomi snart; du är nationalsocialisten som undrar vad Hitler egentligen har otalt med judarna. (Eller för att göra metaforen till en treenighet och samtidigt plocka in lite av den moralism du vurmar för: Du är flickan som ”bara” tar den i tvåan för att kunna bevara oskulden tills hon gifter sig.)

Jag vet inte, kanske är du ”katolik i hjärtat” och uppriktig i stället för desillusionerad. Det är ändå något som saknas.

Du använder tolv hundra ord för att breda ut dig i rättfärdighetens namn. Du gastar och förfäras; du lider, skäms och kräver förändring genom bättring. Stundtals lyckas du nästan upprätthålla en enhetlig tanke genom en hel paragraf – det är jag beredd att ge dig – men lika snabbt svävar du på nytt ut i de tomma ordens värld. Och när vi kommer till slutet av ditt manifest saknar vi fortfarande den viktigaste pusselbiten. Vi saknar det som kan övertyga oss om att din tro grundar sig på kärlek och tolerans.

Genom att inte kräva att påven och hans hantlangare ställs till svars, att deras roller i mörkläggningen av barnvåldtäkterna utreds av Internationella brottmålsdomstolen under klassificeringen brott mot mänskligheten, visar du tydligt att allt du önskar är att lägga ytterligare ett lager smink på den krackelerade madonnan. För hur upplyst och ödmjuk är din tro när du tyst ställer dig bakom tanken på den ofelbara ledaren, på att en människa år 2010 står över att ställas till svars för det liv han valt att leva?

Du valde att bli en del av den katolska kyrkan. Du valde att placera skorpionen på ryggen och spelar nu förvånad över att den stack dig. De flesta gör inte samma val. En majoritet av kyrkans 1,2 miljarder medlemmar föds in i tron. Från vaggan hör de prästernas prat om helvetet, arvssynder, dödssynder och vikten av att ge, ge, ge och betala tills det gör ont. Förstår du vad den moralism du pratar om berövar dem? Deras är inte lyxen att kunna välja delar av en tro samtidigt som de smuttar på caffè macchiatos på bakgator i Rom. För dem är varje dekret blodigt allvar. Och till dem hör rädslan för att brinna i helvetet om de följer sin mänsklighet.

Valet av Joseph Ratzinger var ett konservativt sådant och det finns inga tecken på att kyrkan varken kan eller vill förändras. Varför skulle de ens? Deras är redan makten och härligheten, och är det något de lärt sig att hantera så är det skandaler. Har du blundat för det också?

Vi är många som kämpar för en kärleksfull värld, Marcus, men vi gör det inte i blindo. Vi kämpar för tolerans för alla, men vi ställer tolerans som motkrav. Vi brinner för allt som är fantastiskt med världen; för våra olikheter och likheter såväl som för jämlikhet och frihet. Vi viger våra hjärnor åt att förutse och förhindra de problem som står runt hörnet. Överbefolkning, svält, miljöhot, pandemier och krig, kanske till och med kärnvapenkrig, är reella faror som vi bara kan övervinna tillsammans. Den katolska kyrkan har haft två tusen år på sig att visa intresse för att vara en del av den kampen, hittills har vi varken sett eller hört något från dem.

Att du frivilligt sökte din gud hos dem är en sak. Att du är beredd att förlåta dem för ännu ett brott, om de bara kan leva upp till din lilla kravlista, är något helt annat. Jag är människa i hjärtat, Marcus. Som människa skäms jag över att du gräver vallar runt verkligheten.

Philip Wildenstam
ateist, autodidakt och bloggare

Kategori: Personligt Religion Vetenskap
Etiketter: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Håll käften (planerat serverbyte)

I kväll tänker jag inte blogga och du kan lika gärna göra något vettigare än att hänga här som en utslagen stråtrövare.

Det som sker är förhoppningsvis inget du märker. Runt åtta i kväll flyttas bloggen från en server i USA till en i Storbritannien. I och med att det nyligen blev så många besökare att min trafikgräns överskreds – och bloggen släcktes ned utan förvarning – känns det som en bra idé att uppdatera till en snabbare, bättre och dyrare lösning. Från min plånbok till din behållning, typ.

Äh, skitsamma. Min poäng är att du ska låta bli att skriva kommentarer det närmaste dygnet, tills ompekning är färdig. Eller, klart du får skriva – men risken finns att du kommenterar den version av bloggen som försvinner inom kort.

Jag säger till när allt är som vanligt igen (men bättre).

Under tiden du väntar ber jag dig begrunda följande: I kväll tänker jag i stället skriva en debattartikel till DN Debatt. Jag kommer grunda den på historiska fakta, förnuft och en stor dos wake the fuck up-mentalitet, till kritik mot en man som inget hellre vill än att på ytterst tveksamma grunder vara en förebild för oss alla. Jag bedömer mina chanser till publicering som ungefär lika med noll, men skam den som aldrig försöker. Så vad säger du, ska vi slå vad? Jag slår vad om att jag inte blir publicerad, sätter du emot? Den som förlorar är skyldig den andra antingen en lunch, ett samlag eller ett paket Intersportstrumpor. Priset utses av den enväldige domaren, det vill säga av mig.

(Tar de inte in min artikel publicerar jag den här, så klart.)

Kategori: Personligt Vetenskap
Etiketter: , , , , , , , , , , , , ,

Den mordiska snuttefilten

Många sansade, intellektuella människor rationaliserar religion genom att beskriva fenomenet som en gigantisk snuttefilt. Våra hjärnor drivs av att söka svar som kan fylla livets luckor. Det var sant för fyrtiofem tusen år sedan – under den epok som beskrivs som den kreativa explosionen – och det är lika sant i dag. Däremot har vår förmåga att tolka sanningen förändrats och förbättrats. Inte för att våra hjärnor plötsligt har utvecklats i en rasande takt; evolution genom naturligt urval mäts inte i mänskliga livstider. Nej, vi har utvecklats tack vare vår förmåga att ta tillvara på tidigare generationers intellektuella framsteg. Det vi inte visste i går kan vi veta i dag. Det vi inte vet i dag kan vi veta i morgon. Och så kommer det fortsätta så länge vi drar nytta av vårt intellekt.

Religion var dåtidens människors svar på dåtidens frågor, och vi ska vara tacksamma över att det alltid har funnits de bland oss som varit beredda att beakta nya frågeställningar. Även om det tog fyrtiofem tusen år att komma fram till ett enda vettigt svar (låt mig hållas), var det de pyttesmå framstegen som över årtusendena lades samman till en ofantligt mycket större kunskapsbas – hela vägen från soldyrkan till vetenskapliga teorier grundade i falsifierbarhet.

Tack vare att det för fem tusen år sedan fanns människor som ville veta att deras blodsoffer till gudarna verkligen försäkrade dem om en bättre skörd, närmar vi oss i dag en sant tillfredsställande förklaring till hur religiösa vanföreställningar skapas av hjärnan. Precis som evolutionen gjorde en fantastisk resa för att komma till den punkt i historien där människan klev in i bilden, har vår förmåga att förstå omvärlden genomgått en lika fantastisk evolution.

Ändå sägs jakten efter riktig kunskap inte räcka för alla. I sant upplyst liberal västerländsk anda rationaliserar vi hela världsbefolkningen. ”Folk behöver sin snuttefilt,” menar vi som slutat tro. ”Majoriteten kan inte hantera en värld som saknar något gudomligt att falla tillbaka på i tid och otid,” fortsätter vi nedlåtande.

Tyvärr finns det ett förödande fel med att säga att religion är som en snuttefilt. Visst är den hånfulla tonen berättigad, problemet är att den inte är tillräckligt hånfull. För att liknelsen ska vara korrekt måste vi göra ett tillägg:

Religion är som en snuttefilt med makten att driva sin ägare till viljan att mörda alla som har en snuttefilt av annat fabrikat. Och att därefter få honom (eller henne) att uppleva en känsla av att ha gjort en genuint god gärning i snuttefiltens namn.

Det är enkelt att sitta i en sekulär del av Sverige och tro att alla andra egentligen, innerst inne, delar ens livsåskådning – att religion bara är något folk ägnar sig åt för att de behöver det, inte har något bättre för sig eller för att de tycker det är kul att våldta barn.

Det är inget annat än en arrogant hållning utan verklighetsanknytning.

Den tro vi plikttroget kallar privat och helig står i ett direkt motsatsförhållande till förnuft och tolerans. Medan vi rasar över FRA-lagen, Ipred-lagen och allt annat som inkräktar på de friheter vi tar för givet, ska vi acceptera livsåskådningar som säger att frihet är något som kommer från ovan – att Gud ger och tar och som människor ska vi uppfylla hans vilja på jorden. Eller varför inte Allahs, Yahwehs, Vishnus, det flygande spagettimonstrets eller Satan och hans mosters viljor?

Det finns ingen större anledning att respektera människors privata gudstro mer än du respekterar övertygelsen hos någon som säger åt dig att vita människors öde är att vara härskarrasen, eller att kvinnor är skapta för att förflytta sig mellan barnsängen och spisen. Blotta tanken på att det finns miljontals människor som – från djupet av sina förvirrade hjärtan – faktiskt tror att de uträttar en gudomlig vilja om de dödar någon av en annan tro (eller ingen tro alls), borde skrämma dig halvt från vettet. Att deras tro existerar är en obestridlig sanning, men gör inte misstaget att tro att du befinner dig på tryggt avstånd från deras galenskap. Och låt bli att avfärda dem som fanatiker eller psykopater. Den enda som skiljer oss åt är våra livsåskådningar.

Framför allt är det dags att vi slutar behandla det som en galenskap reserverad för utvecklingsländer, lågutbildade och extrema falanger utan reell makt. Grogrunden hittar vi i oss själva och vår omdömeslösa tolerans. Varje gång vi låter lögnen vinna över förnuftet tar vi ett steg i fel riktning. Varje gång vi visar intellektuell tolerans, och förväntar oss detsamma i gengäld, förråder vi oss själva. Vår enda plikt är att fortsätta söka livets sanningar genom vetenskaplig bevisföring; att ständigt ifrågasätta varje individ som maskerar lögner under ett skimmer av tradition, auktoritet och uppenbarelse.

I den plikten ingår inte intellektuell tolerans gentemot den som sviker det egna intellektet. Vi lever i en tid av massförstörelsevapen och står inför katastrofer de flesta av oss inte ens kan börja föreställa sig. Överbefolkning, svält, pandemier och miljöförstörelse är verkliga problem och vår ignorans står i vägen för effektiva lösningar.

Måttfull eller extrem, präst eller politiker, naturvetare eller filosof: De individer som söker svar hos trossamfunden hör hemma i en tid vi inte behöver längre – och de är en fara för oss alla. Medan de insisterar på att du behandlar deras tro med respekt, måste du ställa dig själv en rad frågor:

Hur privat är egentligen en trosuppfattning som yttras i tal eller skrift? Hur privat är en tro som förs vidare till barn som inte ges en chans att tänka själva? Hur många lagar grundar sig på befängda, religiösa påståenden om konsekvenserna av njutning? Hur harmlös är människan som påstår att just hennes gudstro är harmlös medan problemen ligger i hur andra väljer att tro? Hur många brott är du beredd att förlåta de religiösa samfunden innan du börjar reagera på orden ”jag är troende” på samma sätt som du redan reagerar på ”jag är nationalsocialist”?

”Gud den allsmäktige har skapat vår nation. Genom att försvara den försvarar vi Guds arbete.”
– Adolf Hitler i ett radiosänt tal den 30 januari 1945

Vår värld fylls hela tiden på av religiös mytbildning. På trossamfundens lönelistor hittar du en uppsjö människor vars yrke är att uppfinna nya sätt att ursäkta och anpassa religionen efter rådande kultur. De kallar sig själva teologer, filosofer, vetenskapsmän och andliga ledare. Alla människor med självaktning måste kalla dem lögnare. Och vårt främsta uppdrag är att sluta bjuda in dem i samtalet.

Till försvar för förnuftet. Till försvar för en hållbar tolerans. Till försvar för en värld som drivs på av vetskapen om att vi kan bättre.

Även om vi inte är där än.

Kategori: Personligt Politik Religion Vetenskap
Etiketter: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Stephen Fry om den katolska kyrkan och ondska


Gåshud.

Kategori: Personligt Religion Vetenskap
Etiketter: , , , , , , , , , , , , , ,

Fri i tanke och handling

Det är äntligen lördag. Halva fredagskvällen gick åt till att försöka ta en katolik på allvar, som i ena stunden vill ta äran för vetenskapens fäste i samhället, bara för att i nästa förklara homosexualitet som en synd.

De är lustiga djävlar, de där fundamentalisterna. Det de förkastar i dag, slåss de för att ligga bakom i morgon. Någon som blir förvånad när katolikerna om hundra år påstår att vi bör tacka deras kyrka för samkönade äktenskap, stamcellsforskning och preventivmedel?

Vetenskapen hittar sitt ursprung i religionen på samma sätt som penicillin hittar sitt i syfilis.

I kväll tänker jag dansa i stället, fri i tanke och handling.

Kategori: Personligt Religion Vetenskap
Etiketter: , , , , , , , , , , , ,

Låt oss prata allvar en stund

Som jag hoppades; jag blev inte besviken.

Att skämta om den senaste i raden av naturkatastrofer retar självklart gallfeber på många. Det är osmakligt, förkastligt, barnsligt, onödigt och ett uttryck för oförmågan att förstå världens lidande. Typ.

Haitis öde är hjärtskärande, inget snack om saken. Men det är inte resultatet av en galen despots handlingar, ej heller något vi kan skylla på den globala uppvärmningen. (Eller kan vi? Vad säger vetenskapsvärlden om klimatförändringen och dess inverkan på litosfären?) I stället är det en tragisk följd av människorasens explosionsartade befolkningsökning och det – ur ett världshistoriskt perspektiv – moderna fenomenet att ersätta stamkulturen med storstadsliv. En likadan jordbävning för ett par tusen år sedan skulle ha dödat på sin höjd hundrafemtio människor (den magiska brytgränsen för när en stam går från att vara en naturlig sammanslutning till en social konstruktion där individerna inte längre har genuina band till varje medlem). I dag kan en tillräckligt kraftig jordbävning utrota miljontals människor. Tänk Tokyo, Buenos Aires, Los Angeles, London eller Mexico City. Nu drabbades Port-au-Prince och dödssiffran sägs kunna nå ofattbara två hundra tusen.

Det här är grejen: Skit händer.

Och: Världens lidande kan knäcka den bästa, särskilt om du inte tillåter dig själv att inte känna annat än just lidande. Humor har en förlösande faktor och förmågan att förena och läka. Visserligen sägs ekvationen vara ”tragedi plus tid är lika med humor”, men vem bestämmer över den? Gör du? Gör jag?

Jag inledde med att skriva att jag hade en förhoppning och att den uppfylldes. Den senaste veckan har något gnagt inom mig, en irritation som alltid återkommer med ny kraft när världen drabbas av det oförutsedda.

På Twitter, Facebook och i bloggar; i radio, morgon- och kvällspress och varhelst människor hittar ett forum för att uttrycka sig – där finns ni. Kända som okända, vänner som främmande. Människorna som skriker högt (och lågt) om hur mycket de har skänkt till välgörenhet.

Missförstå mig rätt. Det är nobelt att skänka pengar till välgörenhet. Men i samma sekund som du bestämmer dig för att informera omvärlden hur mycket just du har skänkt, övergår din givmildhet till en självförhärligande mission som jag inte står ut med.

Vad förändras om du skänker tills det gör ont och sedan håller käften om det? Hur minskas mitt incitament att donera om alla runt mig enbart informerar om vilka kanaler jag bör nyttja, utan att komplettera med den exakta summan just de gav?

En av mina närmaste vänner twittrade att hon skänkte hundra kronor och fick ”sinnesro”. En som kallade mig osmaklig i går bloggade att hon gav två hundra. Och i går berättade Gunde Svan att han donerar tio tusen kronor till hjälparbetet på Haiti. Gör han det för att rädda ansiktet efter att tidigare inte ens ha känt till katastrofen, eller gör han det för att han genuint lider med jordskalvets offer?

Jag vet inte. Däremot vet jag att hans gåva på intet vis hade varit mindre värd om han hade gett den utan att ringa pressen efteråt. Den hade till och med varit befriad från en aura av självbetjäning. Och det, om något, kan sägas vara altruistiskt.

Jämför följande potentiella statusuppdateringar på Facebook:

1. ”Jag skänkte 100 kronor, gör det du också! Sms:a AKUT till 72900 så bidrar du med 50 kronor till Unicefs hjälparbete på Haiti.”

2. ”Kan jag, kan du. Sms:a AKUT till 72900 så bidrar du med 50 kronor till Unicefs hjälparbete på Haiti.”

3. ”Sms:a AKUT till 72900 om du vill bidra med 50 kronor till Unicefs hjälparbete på Haiti.”

Alternativ ett lägger uppmärksamheten på din givmildhet. Alternativ två berättar att du har donerat, men inte hur mycket. Alternativ tre berättar hur jag kan vara en del av hjälparbetet, samtidigt som jag tar det som hyfsat självskrivet att du också är det.

Kalla min humor osmaklig om du önskar. I min värld är alternativ ett osmakligare, alternativ två en godtagbar kompromiss och alternativ tre det självklara valet för alla som insett att katastrofen inte handlar om dem själva och det personliga varumärket inför familj, kollegor och vänner.

Och om du ens dristar att fundera på om jag har skänkt något, och i så fall hur mycket, kan du högaktningsfullt dra åt helvete.

Kategori: Personligt
Etiketter: , , , , , , , , , , , , , , , ,

På tal om Sylvester

Under 00-talet slog Sylvester.se igenom, sajten för killar som gillar killar.

Föreställ dig att du, när det hände, var en femtonårig homofob och att ditt tilltalsnamn var Sylvester.

Snacka om att vara i en jobbig sits. Glåporden mot dig lär ha haglat på fritidsgården.

Nå väl. Hade du koncentrerat dig bättre under historielektionerna skulle du kunnat försvara dig.

”Böger och juder, ha! Samme skrot å korn i min bok. Å historiskt sett är vi som heter Sylvester kända för att förfölja mänsklighetens avarter. Så … vad säger du nu då?”

Jag säger: Kunskap är makt.

Kategori: Religion
Etiketter: , , , , , , , , , , , , ,

Sylvesters nyårsafton

Sylvester I var påve från den sista januari 314 till och med den sista december 335. I dag räknas han som ett katolskt helgon, och deras nyårsafton tillägnas hans minne.

I Sverige låter vi, passande nog, Sylvester ha namnsdag just i dag.

I Israel minns de snarare Sylvester I som den påve som lyckades övertyga kejsaren om att bannlysa alla judar.

Fan alltså. Människans historia är full av små kärleksfulla anekdoter.

Gott nytt år, baby.

Kategori: Personligt Religion
Etiketter: , , , , , , , , , , ,

Nattens tanke (för mycket ledig tid)

Knappt tre hundra generationer. Det är inte längre än så som människan har behärskat skrivkonsten. För hundra tusen år sedan tog vi de första stegen bort från Afrika; de första stegen bort från vårt ursprung, mot hårdare klimat, okända vidder och nya fiender.

Plötsligt ställdes det större krav på vår förmåga att kommunicera. Vår överlevnad krävde det. Kunskap blev nyckeln till framgång. Kunskap blev vägen till nya kontinenter.

Och för knappt tre hundra generationer sedan bestämde sig en av oss för att skriva världens första meddelande.

I samma sekund upphörde kunskap att vara en muntlig tradition. Från mor till dotter, från far till son. Gränserna suddades ut och livsviktiga lärdomar kunde bevaras utan att någon levde för att berätta dem.

Där och då besegrade vi naturen. Världen runt dig är resultatet av knappt tre hundra generationers utveckling.

En värld som vacklar under människans tryck.

En värld som eskalerat i galenskap och girighet, på bekostnad av okunskapens välsignade balansakt.

Circle of life, no more.

Innan jag somnade i natt frågade jag mig själv om jag hade besuttit kraften att inte rista människans första tecken, hade jag vetat konsekvenserna för mänskligheten, jorden och allting däremellan.

Jag vet inte.

Hade du?

Kategori: Personligt Språk
Etiketter: , , , , , , ,