28 december 2011

Feminismens misslyckande (+ 1)

YouTube Preview Image

Se hela, början till slut.

Comments
Kategori: Politik Religion
Etiketter: , , , , , , , , , , , , ,
1 juli 2011

Krönika: Hur många sätt det än finns att leva, finns det oändligt många fler att vara död

Kan livet lära oss att dö? Under dagarna som står till buds, hinner de flesta uppleva glädje och sorg, likgiltighet och rädsla, tristess och frustration. Vardagen är mer av det lilla än det stora, men det är det senare som består. Vi slits i bitar av svek och förlust, svävar på moln när vi smakar seger och förälskelse.

Däremellan utspelar sig livet genom att vara som det är mest: transportsträcka mellan ögonblicken vi minns. Och det, det ger oss tid till reflektion. Därmed inte sagt att vi i allmänhet är särskilt bra på att tänka, men vi gör så gott vi kan – med blandade resultat. Personligen skulle jag gärna besitta förmågan att verkligen greppa teorin om att något (universum och rumtiden) kunde uppstå ur inget (vad fanns före big bang?), men alla försök har hittills bara resulterat i huvudvärk.

Vad vi reflekterar över är subjektivt, men få av oss saknar en relation med döden; endast den skadade hjärnan kan undslippa existensens aldrig avslutade magnum opus, berättelsen om vad som händer när vi dör.

Av förklarliga skäl skrämmer det skiten ur en del, leder andra till tvärsäkerhet om himmelriket och evig lycka, medan vissa suckar motsägelsefullt, ”Den som lever får se.”

Den brittiske evolutionsbiologen Richard Dawkins skrev en gång att, ”hur många sätt det än finns att leva, finns det oändligt många fler att vara död, eller snarare inte levande.” Vi borde finna hopp i ord som dessa. Här och nu, främling. Du är här, du är nu.

Om livet tycks dig stort, ta sikte mot dess topp. Om det känns litet, gör dig mindre ändå. Du är du, en gång i tiden en bråkdel av en bråkdels chans att inte vara död, men nu är du här. Alla du känner, allt och alla du älskar, finns till på samma osannolika villkor.

Ändå, att komma till insikt om att ens liv är ett unikum, är på intet vis detsamma som att förlika sig med dess slut. Vi ska alla en gång dö. Desto värre, vi ska alla vara med om att förlora delar av det ramverk vi kallar vardagen.

* * *

Första gången jag höll honom fanns det inte en tanke på existensen av den sannolika motsatspunkten, att det även kunde finnas en sista gång. Varför skulle det? En förälder ser knappast på det nyfödda barnet för att begrunda dess ändlighet; det nykära paret finner få anledningar till att föreställa sig dagen då relationen rasar samman.

Så när Zamzon, blott åtta veckor gammal, kurade ihop sig i mitt knä under bilresan från kenneln i Örebro, slickade mina händer och somnade någonstans mellan Karlskoga och Karlstad, fanns det annat att begrunda. Vad hade jag gett mig in på? Skulle jag, knappt vuxen själv, kunna ta ansvar och bli en god husse? Och hur i hela friden kunde en uppsättning tassar vara så komiskt överdimensionerade i förhållande till den späda valpkroppen?

Många frågor, men svaren kom längs vägen. Redan första året gick innebörden av villkorslös kärlek upp för mig, alltmedan jag såg stora delar av bostaden falla offer för kliande tänder som raskt växte sig större. Ena dagen rycktes en tapet, nästa fick ett bordsben oväntat besök av djupa hål. Det var ändå inget mot att komma hem, öppna dörren och möta ett hav av dunfjädrar, timmar tidigare förseglade i sängens sköna, dyra täcke.

Den känslan, den kampen. Jag kunde inte annat än växa starkare, lära mig andas djupare och passa på att skratta när det ändå inte fanns något annat att göra.

Vid slutet av varje dag väntade belöningen, när alla ”mata mig, lek med mig, rasta mig, hör mig och se mig” byttes mot en simpel fråga, kommunicerad genom de brunaste av ögon: ”Får jag sova bredvid dig i natt också, husse?”

Den som inte tror att en dobermann kan sträcka ut sig raklång över en säng, placera skallen på huvudkudden och malligt vänta in att få täcket placerat över sig, har inte förstått bandet som kan uppstå mellan människa och hund.

Det är lätt att avfärda det med att hunden befinner sig i beroendeställning till sin ägare, men det är att göra det enkelt för sig. Lika mycket som Zamzon blev beroende av mig, blev jag beroende av honom. Förälskad i, programmerad av, bunden vid.

* * *

Vi kan resignera inför sista versen, men livet lär få av oss att möta döden utan rädsla, olust eller ånger. Än mindre kan det lära oss att gå vidare utan sorg när någon vi kommit att hålla av plötsligt inte finns där längre.

I stället är det som att vardagen gör sitt bästa för att påminna oss. Runt varje hörn väntar nya minnen, bakom varje dörr illusionen av de skuggor vi önskar var där. Vi sluter ögonen och möter allt vi inte kom ihåg att vi kommer ihåg. Och vi ler, ler för att vi fortfarande minns. Och vi gråter, gråter för att vi vet att minnen falnar och att dagen då vi inte ens kommer ihåg vad det är vi vill komma ihåg, är närmare än våra egna farväl.

Livet kan inte lära oss dö, inte ens att sörja och minnas på våra villkor. Det enda vi behärskar är konsten att gå vidare, berikade eller brutna – människor likafullt. Och för att kunna gå vidare, är det kanske just minnesförlust vi behöver.

Det går att kämpa emot, men tids nog slocknar till och med de starkaste minnena.

* * *

Tids nog kommer endast fragment återstå av mina nio år tillsammans med Zamzon. Tids nog kommer han bara vara ”den där busiga, envisa hunden jag hade i min ungdom”. Tids nog kommer jag inte ens minnas känslan av hur vi lade oss på golvet i det kliniska rummet; hur Zamzons huvud vilade under mitt; hur han somnade, vännen som formade mig mer än någon annan.

Hur han dog.

Comments
Kategori: Krönikor Personligt Religion Vetenskap
Etiketter: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,
1 juli 2011: Nyhetsflödet

En precis lika fruktlös debatt som alltid

Jag har två problem här. Det första är att ett par individer jag högaktar för deras respektive insatser i samhällsdebatten, Per Gudmundson och Dilsa Demirbag-Sten, befinner sig i skyttegravskrig med varandra. Det andra, att det för in debatten om immigrationen och dess medföljande problem på irrelevanta sidospår – precis som alltid.

Upprinnelsen till konflikten var den ledare Gudmundson publicerade på midsommardagen i SvD, med rubriken ”Brottslighet bland invandrare borde oroa alla partier”. Snabbt skapades en kvasidebatt där invektiven haglade; Gudmundson avfärdades bland annat som rasist och mordhotades på Twitter.

Varför?

Han gjorde misstaget att tro att det här är en fråga som går att debattera sakligt. (Exakt samma misstag som jag begår nu.) Med hjälp av statistik från Norge (och viss statistik från Sverige), belyste han problematiken med invandrares överrepresentation i brottsstatistiken, särskilt invandrare från vissa delar av världen.

Den absoluta majoriteten av alla brott [i Norge] begås av norrmän. 90 procent av gärningsmännen bakom de brott som begicks under den uppmätta perioden, 2001 till 2004, var infödda norrmän. Det är dock vissa invandrargruppers överrepresentation i brottsstatistiken som väcker intresse. 6,1 procent av alla norrmän begick något brott under mätperioden. Invandrare från Norden, Västeuropa och Nordamerika begick brott i lägre grad än så. Men 10,4 procent av invandrarna från Östeuropa, 13,6 procent från Asien, 13,8 procent från Central- och Sydamerika och 17,8 procent av invandrarna från Afrika registrerades under samma tid för brott. Även invandrares barn hade högre brottsaktivitet än de norskättade, visar rapporten.

Ursprungsländer med högst procentandel gärningsmän var Marocko (18,1), Iran (19,4), Somalia (21,8) och Irak (23,6 procent). På andra sidan spektret finns ursprungsländer som Kina (5,9) och Filippinerna (4,7 procent).

Bland de mer sakliga reaktioner jag läste på Twitter, fann jag utlåtanden om att Gudmundson borde ha problematiserat mindre och i stället kommit med fler förslag på åtgärder. Det kan folk tycka vad de vill om, personligen tolkade jag det som att upphovsmannen själv inte känner att han befinner sig i en tvärsäker position, att det här är en tung, allvarlig fråga utan enkla svar, som måste lyftas av alla riksdagspartier om vi någonsin ska kunna närma oss politiska åtgärder som faktiskt förbättrar läget (läs: liven) för ett stort antal av våra medborgare: de berörda invandrarna.

Vad han däremot inte gjorde, var att avfärda brottsligheten som en del av invandrarnas etnicitet. När Dilsa Demirbag-Sten skrev sin replik i DN, var det ändå just vad hon beskyllde honom för att göra:

Politik bör bygga på forskning, men man måste inte göra politik av all forskning, som Gudmundson nu vill. Det är ju så svårt att utvisa somalier och irakier, ondgör han sig. Vad återstår? Har Gudmundson siktet på gränserna och en politik baserad på människors etnicitet? Det finns ett namn för sådan politik.

Grundlöst och omotiverat från en debattör som vet bättre. Demirbag-Sten hör till den skara som länge försökt diskutera problematiken med exempelvis hederskulturer – där frågor om familjens anseende och respekt kan driva inblandande att mörda den egna avkomman – bara för att själv avfärdas som islamofob och rasist. (För tydlighetens skull finns det även kristna samhällen med stark hederskultur, till exempel hos assyrierna.)

Därför är det märkligt när hon i sin replik nästan slår knut på sig själv för att, även hon med statistikens hjälp, avfärda att det existerar ett problem. Och att raskt hoppa till slutsatsen att Gudmundson är främlingsfientlig, är både kontraproduktivt och ohederligt. Han nämner aldrig etnicitet som en del av förklaringsmodellen, av den enkla anledningen att hans långa gärning som exempelvis kritiker av islamism visar att han är fullt medveten om att kultur (och i det här fallet brottslighet) inte sitter i förövarnas gener. Den som påstår det kan definieras som rasist, nu är så inte fallet.

Ett annat problem med hela debatten är att det ständigt tycks vara ”antingen eller”. Från ljusskygga håll hör vi att invandrare begår brott eftersom de är araber, afrikaner eller vad som. Från såväl vänstern som borgerligheten tycks socialgrupp tre, det vill säga hög arbetslöshet och social utsatthet, vara den enda godtagbara förklaringen.

Sanningen torde, som så ofta, ligga någonstans mellan alternativen, här kultur – vilket i allra högsta grad också innefattar religion – och klasstillhörighet, medan etnicitet helt kan lämnas utanför. Visst har du större incitament att stjäla och råna för din överlevnad om du behöver överleva för stunden. Men om vi helt avfärdar att individer från våldspräglade kulturer (till exempel Irak och Somalia) riskerar att föra med sig beteenden som det svenska samhället lämnade bakom sig efter upplysningens intåg, gör vi oss själva en otjänst. Och Demirbag-Stens övriga gärning faller på eget grepp, eftersom det finns en självmotsägelse i att hävda att vissa typer av religiösa kulturer skapar en för oss främmande, extrem våldsamhet (hedersvåld) som vi bedömer som brottslig, och samtidigt mena att detta inte avspeglas i brottsstatistiken för dessa grupper, som om brott vore ett nollsummespel där den ena brottsligheten tar ut den andra.

Vi är alla barn av vår tid, men om vi tittar på världen runt oss är det svårt att påstå att vi alla lever och verkar i samma tid. De västerländska idealen av demokrati, sekularism, jämställdhet, individuell frihet och annat som ingår i vår överenskommelse om mänskliga rättigheter, har inte slagit igenom i världens alla kulturer. Som liberal (om än icke-utopisk sådan) måste jag tro att ingen är dömd på förhand av sitt ursprung. Individer som invandrar till Sverige kommer hit av en mängd anledningar, och precis som Demirbag-Sten skriver i sin slutreplik, är det inte kollektiv som begår brott – det är individer. Men det förändrar på intet sätt att det är vi som själva väljer hur vi ska förhålla oss till dem. Vi kan överge dem åt deras öden genom att fortsätta driva den aningslösa immigrationspolitik som hittills bara tycks ha spätt på problemen, eller så kan vi resa oss upp och erkänna att vi har ett jobb att göra. Och göra det.

Per Gudmundsons ledare må ha sina brister, men den rymmer samtidigt en harmlös önskan om att våra riksdagspartier ska sluta överlåta de här frågorna till partier som förvandlar dem till populistiska slagord. För det förtjänar han beröm, inte kritik. Särskilt av Dilsa Demirbag-Sten, som borde vara bundsförvant, inte fiende.

Det är och förblir individer som begår brott, men i den debatt som behöver föras, måste vi medge att vissa individer kommer hit från miljöer som ger dem lägre chanser att lyckas i mötet med värderingar som för dem inte bara är främmande, utan själva antitesen till den värld de tror sig behöva upprätthålla.

Referenser:

Comments
Kategori: Nyhetsflödet Politik Religion
Etiketter: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,
14 juni 2011: Nyhetsflödet

Låt mig vara fundamentalist för en stund, herr Almkvist

Dagens ledare i SvD är signerad Gustaf Almkvist. Jag är inte bekant med honom sedan tidigare, men antar, baserat på var han skriver ledare, att jag kan räkna bort honom från såväl de socialistiska som nationalistiska lägren. Kvar återstår en borgerlig hemvist, med mer eller mindre liberala och konservativa drag.

Med ledaren i åtanke gissar jag att han hör hemma i det senare lägret. Och att han behöver göra sin hemläxa.

Redan i rubriken tar han sats för att skapa en falsk dikotomi:

Hellre skolavslutning än sekulärfundamentalism

Till att börja med, va? Menar Gustaf Almkvist att frågan står mellan att låta våra skolungdomar avsluta skolåret och få sommarlov, eller att upprätthålla ett sekulärt samhälle och tvinga dem till en evighetscykel av studier? Självklart inte, rubriken är bara ett exempel på hur du manipulerar läsaren att tro att det står mer på spel än vad det egentligen gör. Då ska jag ändå vara snäll och låta urvattningen av begreppet fundamentalism passera.

Almkvist fortsätter:

Det behöver bara närma sig sommarlov så är debatten igång igen. Ett par arga röster försöker med principiella brösttoner mana fram en storm om skolavslutningar i kyrkan.

Men det är inte bara i ett vattenglas som det blåser. Frågan handlar nämligen ytterst om något betydligt viktigare än ”Den blomstertid nu kommer”: ska religionen överhuvudtaget få ha något med staten att göra i Sverige?

Jag vet inte vem som är arg enligt honom, tar ändå för givet att jag kan räkna mig till den skaran. Fast jag är mest trött på att frågan är så svår att debattera utan att meningsmotståndare hoppar direkt till argumentationsfel och förvrängning av det andra lägrets åsikter, i det här fallet lägret jag räknar mig till.

Ska religionen över huvud taget få ha något med staten att göra i [ett sekulärt] Sverige, frågan han. Absolut, svarar jag. Har personligen aldrig stött på en sekulär humanist som vill ge religiösa samfund fria tyglar i samhället. Hur skulle det se ut om staten frikopplade sig helt, om de så att säga blundade för allt som har med religion att göra? Hedersmord, könsstympning och indoktrinering av barn i skolåldern är bara tre exempel på religiösa fenomen som skulle passera obemärkt. Det finns fler.

Fast det är självklart inte heller vad Almkvist menar. Han har bara lite svårt med formuleringarna, när det enda han lutar sig mot är ett traditionsbundet argument: Det är svenskt och riktigt med skolavslutningar i Svenska kyrkans lokaler.

Vi har religionsfrihet, att medborgarna fritt ska få välja sin religion och inte heller tvingas delta i gudstjänster. Men vi har ingen fullständig sekularism, som i Frankrike eller USA. Sveriges väg bort från det lutherska enhetssamhället, som började med konventikelplakatets upphävande 1858, har istället varit utpräglat pragmatisk. Det bör vi slå vakt om.

I dag innebär det ett självklart försvar av grundhållningen att staten ska vara sekulär, det vill säga inte favorisera en viss trosuppfattning eller motivera beslut med religiösa argument. Skolans morgonbön är därför borta, liksom statskyrkan. Men en lite mer pragmatisk hållning medför också att traditionella delar av vår kultur, som julspel och skolavslutningar, bör vara naturliga inslag så länge folk uppskattar dem.

Framför allt betyder det att exakt samma regel inte behöver gälla på varenda skola. Sekulärfundamentalism är faktiskt något lika osunt som andra besattheter.

Det finns många sätt att gå tillväga för att upprätthålla ”naturliga inslag så länge folk uppskattar dem”. Det mest uppenbara i ett sekulärt samhälle – med en stat som inte favoriserar ett enskilt trossamfund framför den uppsjö av religioner och livsåskådningar som måste få rymmas i samhället – är att helt sonika låta folket som uppskattar traditionerna vara dem som tar ansvar för deras fortlevnad. Detta går stick i stäv med att tillåta den konfessionsfria skolan att hålla skolavslutningar med religiösa inslag. (Samt har inget att göra med rädsla för islamisering, ett argument som ofta framförs från mer ljusskyggt håll.)

Älskar du julspel? Fint, starta en teatergrupp och sätt upp ett själv. Vill du inleda sommaren med att sjunga i kyrkan? Gå på en högmässa, för bövelen.

Hur svårt kan det vara, herr Almkvist?

Läs hela ledaren:

Comments
Kategori: Nyhetsflödet Politik Religion
Etiketter: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,
13 juni 2011

I samtal med pastorsadjunkt Cristoffer Forssander

Cristoffer Forssander, tvåa från vänster; biskop Esbjörn Hagberg, längst till höger

Det började med att jag skrev den här krönikan: Låt biskopens glädje vara din tystnad

En värmländsk präst i Svenska kyrkan, Cristoffer Forssander, tog illa vid sig och bestämde sig för att dels skicka ett argt brev till tidningsredaktionen, vidare för att lämna en anonym kommentar i min blogg, där han framställde sig själv som en upprörd ”vanlig kyrkobesökare” i stället för en individ som de facto får sina löneutbetalningar signerade av kyrkan.

Problemet för honom är att hans anonymitet försvann samma sekund han inte kunde hålla huvudet kallt; jag synade hans bluff redan i mitt första svar:

Till att börja med hade det varit intellektuellt hederligt av pastorsadjunkt Cristoffer Forssander att nämna att han är präst i Svenska kyrkan, i stället för att skriva under pseudonym och klumpa ihop sig själv med ”alla vi som satt ett värde på mötet med kyrkan”.

Vidare har pastorsadjunkt Forssander missat poängen, vilket kanske lindrar påståendet ovan om intellektuell ohederlighet. Som så många andra som slösat bort livet på icke-kunskap (teologi), är risken stor att han snarare är intellektuellt oförmögen.

Vill jag ”helst få bort kyrkan helt och hållet”? I den bästa av världar skulle den självdö, ja, men jag är inte det minsta intresserad varken av att förbjuda eller aktivt frånta Svenska kyrkan rätten till existens i Sverige. Däremot är jag aktivt engagerad i frågan om att likställa Svenska kyrkan med alla andra trossamfund i samhället – att skapa en genuint sekulär stat som inte håller samfunden om ryggen. Konsekvenserna av detta borde vara uppenbara till och med för en förvirrad, nyvigd präst. (Förmodligen plågsamt uppenbara, vilket kan vara anledningen till att han hellre bygger halmdockor än bemöter vad jag faktiskt skrev.)

I korthet handlar min krönika om att Svenska kyrkan sannolikt skulle vara ett mycket mindre samfund om vi lät den stå på helt egna ben. Men (här kommer själva grundpoängen) kyrkan saknar såväl det självförtroende som den självinsikt som krävs för att lyckas under de premisserna i Sverige anno 2011.

Självklart räckte inte detta. Efter ett par dagar och maniskt många återbesök i bloggen (visst är det trevligt med besöksstatistik?), presterade Forssander slutligen en replik. Därefter en till. Och en till. Tills han i dag klämde ur sig följande guldstycke:

Citat: Vidare har pastorsadjunkt Forssander missat poängen, vilket kanske lindrar påståendet ovan om intellektuell ohederlighet. Som så många andra som slösat bort livet på icke-kunskap (teologi), är risken stor att han snarare är intellektuellt oförmögen.(egen kursivering)

Citatet ovan skildrar på ett tydligt sätt hur Wildenstam ser sig som intellektuellt överlägsen. Tyvärr ett ganska vanligt synsätt på religiösa personer inom humanisterna…

Då kom vi till det är med fascism som Wildenstam nu försöker använda tillbaka för att visa på att jag slår med samma mynt, gällande personangrepp. Men om vi läser hans alla inlägg så är det tydligt att han har ett behov att förnedra dem han inte tycker om (kanske någon form av projicering). I citatet ovan går det tydligt att se hur han framställer mig som intellektuellt underlägsen. Underförstått är han överlägsen.

Jag låter kopplingen till nationalismideologins samröre gestaltas i länken:

The Image of Man

The Jewish Nose -Dr. Hans Leicher Munich: J.F. Bergman Verlag 1928

Med Wildenstams intellekt, kan han säkert sin historia. Och historien har en tendens att upprepa sig. Människors behov av att förnedra dem man inte tycker om finns fortfarande kvar.

Nej, jag skämtar inte. Forssanders logik kan verkligen sammanfattas så här:

”Du framställer dig själv som intellektuellt överlägsen mig, alltså är du nazist.”

Godwins lag torde, om något, punktera den här debatten. Och som den intellektuellt överlägsna individ jag är jämte pastorsadjunkt Cristoffer Forssander, bjuder jag i all välmening på en sista reflektion:

Vore det inte bättre om du som präst höll dig till att läsa Bibeln i stället för gamla Arne Anka-album? Vissa gyllene regler tycks ersatta av mer jordiska sådana.

Arne Ankas livsfilosofi fortsätter samla anhängare

Referenslänkar:

Fotnot: Jag har upprepade gånger erbjudit Cristoffer Forssander chansen att skriva en gästartikel här i bloggen, om han känner sig redo att bemöta min krönika sakligt, det vill säga utan påståenden om att jag är sverigedemokrat/fascist/nazist eftersom jag kritiserar Svenska kyrkan. (Vilket, helt apropå inget, är särskilt lustigt eftersom just SD är flitiga försvarare av den tradition som Svenska kyrkan symboliserar i Sverige.) Samma erbjudande ger jag alla mina meningsmotståndare (se huvudmenyn ovan), men hittills har ingen nappat.

Comments
Kategori: Krönikor Personligt Religion
Etiketter: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,
7 juni 2011

Brev till redaktionen

Till Hammarö Karlstad i folkmun, med anledning av min senaste krönika:

Hej! Hur i hela världen kan ni låta en skribent spy ut så mycket raljernade kommentarer till höger och vänster utan att ha tillräckligt med belägg för vad han skriver? Att en skribent med humanistisk agenda får hängesig åt ett svartvitt tyckande hur som helst är både tråkigt och vilseledande. Det är många som upprörts av det som skrivits eftersom det delvis saknas fog för en hel del och på många punkter är en följd av eget tyckande. Är det en tidning som förs enligt humanetiska normer med antireligiös spridning i samma spår som sverigedemokraterna. Jag tycker det ska framgå villken agenda skribenten har och att han faktiskt i själva verket inte tycker ett dugg om kyrkan och allt det han skriver om kyrkan är därför negativt. Mycket märklig debattföring. Man borde tycka ett en tidning som denna borde kunna precisera en nyanserade bild av verkligheten. Vänliga Hälsningar C

[sic]

Comments
Kategori: Krönikor Personligt Religion Språk
Etiketter: , , , , , , , , , , , , , ,
24 maj 2011

Hädarens bön

YouTube Preview Image
Comments
Kategori: Religion
Etiketter: , , , , , , , , ,
20 maj 2011: Nyhetsflödet

Draw Muhammad Day 2

I dag går andra utgåvan av Draw Muhammad Day av stapeln. Förra året sammanställde jag en egen publicering av Muhammed-teckningar, men har i år inte haft tid att engagera mig i frågan.

I stället flyttar jag fokus till The Friendly Atheist, Hemant Mehta.

When people hear about Everybody Draw Muhammad Day, they want to know: Why do it? Why be jerks about it? Why are you all intolerant of Islam? Why be dicks when you can be friendly?

And my response really hasn’t changed from last year.

We do it because we have a right to free speech, and there are people out there who want to make sure a drawing of Muhammad never sees the light of day.

We do because religious figures don’t automatically deserve special respect and they’re not immune from criticism. Too often, we treat religion and religious beliefs with baby gloves. Drawing Muhammad is one way to show — non-violently — that Islam ought to be susceptible to criticism just like every other belief system.

We do it because people have been threatened and killed by Muslim radicals for their depictions of Muhammad and criticism of Islam — by drawing Muhammad ourselves, we stand in solidarity with them.

We do it because Muhammad was drawn for centuries before it somehow became “offensive” to some. There was nothing wrong with it then and there’s nothing wrong with it now.

We do it because people are now getting censored — sometimes ridiculously so — out of fear of what the extremists will do. The radicals should not have this kind of control over the right to express ourselves freely.

Bland mina favoritteckningar i år hittar du nedanstående, alla hämtade från Hemant Mehtas sammanställning.

Referenslänkar:

Comments
Kategori: Nyhetsflödet Politik Religion
Etiketter: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,
5 maj 2011

Maskarnas ättlingar

Look at the bible as a pastiche, a collection of mutually and often internally inconsistent fragments slapped together for crude reasons of politics and art and priestly self-promotion and sometimes beauty and a lot of chest-thumping tribalism, and through that lens, it makes a lot of sense. It does tell us something important…about us, not some fantastic mythological being. It tells us that we are fractious, arrogant, scrappy people who sometimes accomplish great things and more often cause grief and pain to one another. We want to be special in a universe that is uncaring and cold, and in which the nature of our existence is a transient flicker, so we invent these strange stories of grand beginnings, like every orphan dreaming that they are the children of kings who will one day ride up on a white horse and take them away to a beautiful palace and a rich and healthy family that will love them forever. We are not princes of the earth, we are the descendants of worms, and any nobility must be earned.
– PZ Myers

Citat hämtat från en tre år gammal bloggpost:

Comments
Kategori: Religion Vetenskap
Etiketter: , , , , , , , , , , , , , , , , ,
5 maj 2011: Nyhetsflödet

En skeptikers död

Som far till Lauren och Marina, make till Airdrie, skicklig skribent och uppskattad bloggare, har kanadensaren Derek K. Miller spelat såväl stora som små roller i andras liv, hos familj, vänner och de främlingar som följt hans ord.

I går uppdaterades hans blogg.

Here it is. I’m dead, and this is my last post to my blog. In advance, I asked that once my body finally shut down from the punishments of my cancer, then my family and friends publish this prepared message I wrote—the first part of the process of turning this from an active website to an archive.

[...]

I haven’t gone to a better place, or a worse one. I haven’t gone anyplace, because Derek doesn’t exist anymore. As soon as my body stopped functioning, and the neurons in my brain ceased firing, I made a remarkable transformation: from a living organism to a corpse, like a flower or a mouse that didn’t make it through a particularly frosty night. The evidence is clear that once I died, it was over.

So I was unafraid of death—of the moment itself—and of what came afterwards, which was (and is) nothing. As I did all along, I remained somewhat afraid of the process of dying, of increasing weakness and fatigue, of pain, of becoming less and less of myself as I got there. I was lucky that my mental faculties were mostly unaffected over the months and years before the end, and there was no sign of cancer in my brain—as far as I or anyone else knew.

[...]

There can’t be answers today. While I was still alive writing this, I was sad to know I’ll miss these things—not because I won’t be able to witness them, but because Air, Marina, and Lauren won’t have me there to support their efforts.

It turns out that no one can imagine what’s really coming in our lives. We can plan, and do what we enjoy, but we can’t expect our plans to work out. Some of them might, while most probably won’t. Inventions and ideas will appear, and events will occur, that we could never foresee. That’s neither bad nor good, but it is real.

[...]

The world, indeed the whole universe, is a beautiful, astonishing, wondrous place. There is always more to find out. I don’t look back and regret anything, and I hope my family can find a way to do the same.

What is true is that I loved them. Lauren and Marina, as you mature and become yourselves over the years, know that I loved you and did my best to be a good father.

Airdrie, you were my best friend and my closest connection. I don’t know what we’d have been like without each other, but I think the world would be a poorer place. I loved you deeply, I loved you, I loved you, I loved you.

När jag läser Dereks sista ord, känner jag vördnad inför den värdighet med vilken han mötte döden. Livsglädjen och kärleken: allt berikas av hans vetenskapliga skepticism och humanistiska utblick över livet. Här finns ingen ångest, ingen ånger, ingen bedjan till ett fantasifoster om att få blott ett ögonblick mer. Bara tacksamhet inför allt han faktiskt fick.

Vad kan vara vackrare?

We are star stuff which has taken its destiny into its own hands. The loom of time and space works the most astonishing transformations of matter.
– Carl Sagan

Läs hela bloggposten:

Comments
Kategori: Nyhetsflödet Religion Skepticism Vetenskap
Etiketter: , , , , , , , , , , , , , , ,