Läsvärt om att förlora tron på mångkulturalismen

Det är ett ämne som verkligen är på tapeten över hela Europa just nu, mångkulturalismens misslyckande. Därför är det extra intressant med ett utifrånperspektiv, och Greg Sheridan från The Australian står för just det.

[T]he only people who don’t think there is a problem with Islam are those who live on some other planet. The reputation of Islam in the West is not poor because of prejudiced Western Islamophobia, still less because Western governments conduct some kind of anti-Islamic propaganda.

Genom drygt 30 000 tecken (eller 5 000 ord) tar han sig an ämnet med imponerande nyans. Det är lång läsning, särskilt för alla som redan hunnit webbifiera hjärnan. Men tro mig, det är värt det.

Does Islam itself have a role in these problems? The answer is complex and nuanced but it must be a qualified, and deeply reluctant, yes. This is the only explanation consistent with the fact other immigrant communities, which may have experienced difficult circumstances in the first generation, don’t display the same characteristics in the second generation. But there is a deeper reason as well. As the great scholar of Islam, Bernard Lewis, has written: ”The community of Islam was church and state in one, with the two indistinguishably interwoven.” This isn’t just a theoretical observation. It means that imams at mosques tend to be preaching about politics, and doing so from a cosmology deeply influenced by paranoia and conspiracy.

Låt artikeln How I lost faith in multiculturalism tjäna som den starka kopp kaffe som håller dig vaken en extra stund i kväll.

Sova kan du göra i morgon.

It is right to be sensitive and avoid needless offence. It is wrong to avoid reality altogether in such an important area of national policy. No one in Europe, 25 years ago, thought they would be in the mess they’re in today. […] But the truth is not all immigrants are the same. And it may be much easier than people think to turn success into failure.

Tack till Pelle W. för artikeltipset.
Kategori: Nyhetsflödet Politik Religion
Etiketter: , , , , , , , , , ,

Krönika: Hammarö, den identitetslösa kommunen

Först, ett ord från chefredaktören:
Lugn, tidningen innehåller ingen krönika

Vår krönikör, Philip Wildenstam, är det givna samtalsämnet när jag påträffar våra folkmun-läsare. Då redaktionen både blivit uppringd och vi fått brev av upprörda läsare efter de två senaste krönikorna, ringde jag själv upp flera läsare för att få en klarare bild av vad man tycker i stugorna. Det blev sammanlagt 66 samtal. Ett fåtal instämde i kritiken, men merparten vittnade om andra reaktioner på Philips texter. Jag fick höra berättelser om tonåringar som kastat sig över tidningen för att läsa krönikan och jag förstod att Philip vunnit många fans både bland unga och gamla läsare. Krönikorna ansågs ha “färg” och stå för “en frisk fläkt i kommunen”.

I julinumret skrev Philip en ironisk och sarkastisk krönika om varför Hammarö inte var en bra kommun att växa upp i. Klagomålen haglade.

I förra numret handlade krönikan om sexualdebuten på högstadiet. Snusk och dasslitteratur var åsikten enligt många snabba telefonerare, toppen enligt andra. Ett antal skolpedagoger och en konfirmationspräst uppskattade texten och fick Philips tillåtelse att använda den i sitt arbete med unga.

Det känns tråkigt att en spetsig och provocerande röst från en synnerligen skicklig stilist upprör så många. Vi vill göra en tidning som många ska tycka om – inte pinas av. Det är därför med tungt sinne jag tagit beslutet att endast publicera månadens krönika på nätet. I den kan du läsa hur Philip gör upp med anonyma Hammarös lagomhet och brist på potential.

”Hammarö, den identitetslösa kommunen” finns – för den som vågar – att läsa på hammaro.ifolkmun.se. Tyck gärna till med en kommentar.

Jocke Dieden, chefredaktör och ansvarig utgivare

*   *   *

Och nu, min krönika:
Hammarö, den identitetslösa kommunen

Viljan att uppnå stordåd – eller bara ett drägligare liv – har drivit människan framåt genom historien. När folk dog som flugor av nittonhundratalets senaste epidemi, dök det upp en jeppe som tvingade sig själv att tänka till ett varv extra över en mögelbit i laboratoriet. Och när arbetarna sades upp på löpande band i industristaden Liverpool ett par decennier senare, tittade tonåringarna John Lennon och Paul McCartney på varandra, skakade pottfrisyrerna och svor en ed om att aldrig bli som sina föräldrar.

Misär föder kreativitet, sägs det. Om det är sant är det kört för Hammarö. Eller kört och kört, Hammarö har aldrig riktigt haft en chans.

Om Sverige är landet lagom, är Hammarö ett destillat av själva begreppet lagom. Stryk samernas historiskt utsatta position i norr, radera integrationsproblemen i storstäderna och glöm att det finns svenskar som pratar skånsk rotvälska de knappt ens förstår själva. Kvar har du en liten ö strax söder om Karlstad; en ö där varje konflikt är skapad ur tristess, där skillnaderna mellan fattig och rik kan mätas genom att jämföra familjebilarnas årsmodeller, och där de utslagnas problematik sammanfattas i frasen, ”Helvetes jävla skit, vi vann inte på Postkodmiljonären den här veckan heller.”

På Hammarö bor Värmlands snyltgäster, en homogen skara människor vars liv definieras av viljan att inte sticka ut och längtan efter solsemester i det land som turistbyrån menar är hetast just nu. Framför allt annat består Hammarö av skattebetalare som låter pengarna gå till nya kuttersmycken medan dagarna spenderas i Karlstad – kommunen de för allt i världen inte vill vara med och bekosta.

Att Hammarö hyser Värmlands högsta medelinkomst är således inte ett chockbesked.

Livet är inte bekymmersfritt för någon, men det finns grader i helvetet. Som pojke oroade jag mig över att inte vara tuff nog, att förlora mina manicklar på skolgården. komma klädd i fel jacka när höstvindarna hälsade på, förbli okysst, behöva gå hem med en lapp från läraren, bli vald sist i rastfotbollen, få erektion i badhuset eller bli påkommen med att gilla Bryan Adams.

Däremot behövde jag aldrig fundera över när jag skulle få mitt nästa mål mat, om pappa skulle bli skjuten i ett krig, om mamma hade ork att fortsätta uppfostra mina elva syskon eller om vår katolske präst ville leka ”gömma krucifixet” även nästa gång vi sågs.

För bövelen, jag växte upp i en normal barnaskara i ett sekulärt hem med två egenföretagare till päron. Sannolikheten att jag skulle utveckla en livsreflekterande ångest i tolvårsåldern var ungefär lika stor som att Roger Moore, James Bond i egen hög person, skulle gifta sig med en kärring från trakten. (Vänta nu?)

Det enda Hammarö kan skryta med är Skoghall. Där hittar du illusionen av ett brukssamhälle mitt i skärgårdens vykortsmiljö, med pappersmaskiner vars skorstenar sprider en sur odör som förpestar läkarnas och advokaternas mångmiljonvillor om det vill sig så illa att vinden vänder. Men hur mycket infödingarna än vill relatera till arbetarrörelsens blod-, svett- och tårar-mantra, inträffar skiftbytena lagom till nästa utslagstid på Hammarö golfklubb.

Så har det varit och så kommer det förbli. Den svenska musikhistorien kommer fortsätta gapa tomt under Hammaröfliken, ingen Nobelpristagare i litteratur kommer någonsin nämna kommunen i sitt tacktal och chansen att nästa Zlatan Ibrahimović skolas i IFK Skoghall är lika stor som att Göran Hägglund blir statsminister samtidigt som denna tidning dimper ned i din brevlåda.

Sådan är förbannelsen som vilar över ön som aldrig spelat en annan roll än den som Karlstads skönmålade blindtarm. Och för de flesta är det helt i sin ordning. Kommunen kommer fortsätta rekrytera de som inget hellre vill än att leva i anonymitetens skugga – och deras barn kommer i sin tur långsamt slussas in under trygghetens ok.

För vad finns kvar att säga om den oas som till och med Ingvar Kamprad finner lämplig som semesterort en vecka per år? På ytan är Hammarö den perfekta svenska kommunen. Problemet är att inget bubblar därunder.

Kategori: Krönikor Personligt Vetenskap
Etiketter: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Även islam förtjänar ateisters kritik

Jag funderar mycket på islam dagar som dessa. Sverigedemokraterna rör upp valdebatten med en smaklös stigmatisering där islamister ställs mot pensionärer – som att det är vad det handlar om.

Lyckligtvis finns det en intelligentare debatt att ta del av, för den som orkar söka.

Ändå kvarstår problemet. Islam är inte en etnicitet, men många av världens muslimska nationer består av endast en etnicitet, exempelvis araber. För den som inte orkar lyssna på vad som faktiskt sägs i kritiken som framförs mot islam, är det därför lätt att tro att det är onyanserad kritik mot en enskild folkgrupp. Vissa kallar det rasism, andra islamofobi.

Jag har stora problem med den förenklingen. Som ateist är jag kritisk mot religion per se, och islam är med över en miljard utövare en av världens största religioner. Det är dessutom frågan om en religion i desperat behov av en modern reform à la vad kristendomen genomgick under femtonhundratalet och upplysningen — men det är en fråga vi kan gå in på en annan dag.

Kontentan är att islam är en livsåskådning, och som sådan kan den förändras hos de enskilda utövarna. Ingen människa föds med sin livsåskådning; vill vi sprida mänskliga rättigheter, jämställdhet och sekulära friheter även till grupper som klamrar sig fast vid den islamistiska världsbilden, måste vi se längre än dit Sverigedemokraternas populistiska retorik tar oss.

Och då måste vi våga kritisera det som kritiseras bör.

Borta hos Butterflies and Wheels, en blogg jag läser dagligen, sammanfattar Edmund Standing vad jag känner. Läs för all del hela artikeln, eller nöj dig med den avslutande paragrafen nedan.

”Ultimately, Islam and the Qur’an do not pose problems because of ‘misinterpretation’, but rather because they belong to a world far from modernity and are actually of no relevance to modernity. Atheists have every right to point this out, even if it means criticising those who are nonetheless doing good work against extremism. Moderate Islam and moderate Quran’ic ‘interpretation’ offer no real bulwark against those who read the text of the Qur’an and take it at face value, as a perfect and divinely authored text. Only by acknowledging that any notion of a divinely authored book is simply false, by accepting the harsh reality that this book is in fact useless (and indeed dangerous) in the modern context, and by embracing human reason and freethinking will the curse of Islamic extremism ultimately be overcome.”

De rättframma orden avslutar vi med ett klipp där Ricky Gervais diskuterar sin syn på ateism, tycker jag.

YouTube Preview Image
”The truth doesn’t hurt.”

Kategori: Personligt Politik Religion Vetenskap
Etiketter: , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Integrationspolitik à la EU

Det är EU-marknad på Stora torget i Karlstad. Skynda handla, här säljs allt du inte visste att du inte vill ha, förvarat öppet för folkmassans klåfingriga händer och snoriga näsor. Vad sägs om oliver fyllda med pimento, precis som på Ica men för en extra hundring kilot? Eller berest brittisk konfektyr för 290 kronor kilot? ”Berest” som i ”den här lådan syntes senast i Borås, dessförinnan Varberg”.

Marknadens höjdpunkt måste ändå vara ostståndet.

En stor, svart griffeltavla lockar in dig. Textat i versaler andas de kritade orden en sällan skådad känsla för vår internationella tidsanda. Ostståndet lovar dig en resa till Europas vackraste provinser. Att du måste ta en avstickare förbi ett novemberregnigt Karlstad är bara en mindre plump i protokollet. Och mellanlandningen i London kommer du knappt märka.

Garanterat.

För här.

Här i ostståndet.

Här säljer vi den äkta varan.

Här säljer vi:

FRANSKA
CHEESES

Kategori: Personligt Språk
Etiketter: , , , , , , , , , , , ,