Irshad Manji besöker Stockholm

Den kanadensiska författarinnan Irshad Manji kommer till Stockholm för att marknadsföra sin senaste bok, Allah, liberty and love. Onsdagen den 12 oktober bjuds intresserade dessutom på en så kallad kunskapskväll i ABF-huset, Sveavägen 41, på temat hedersförtryck.

Samtalsledare är journalisten Nima Dervish, vilket ytterligare bådar för en intressant kväll. Så vad väntar du på? Jag hoppas att vi ses där.

Från inbjudan:

Språk: engelska
Datum & tid: 12 oktober kl. 18:30–20:30
Plats: Sveavägen 41, ABF-huset, Sandlersalen

Kvällen tycks vara gratis, men du måste förhandsanmäla dig till arrangören, Sara Mohammad, senast 11 oktober: pela_fadime@yahoo.se.

Mer information:

Kategori: Nyhetsflödet Politik Religion
Etiketter: , , , , , , , , ,

Religiös kausalitet

Via:

Kategori: Religion
Etiketter: , , , , , , , , , , , , ,

I dag föll den nya domen i Högsbymordet

Bakgrund från DN.se:

Klockan 11 meddelades domen i Högsbyfallet där sonen i en familj tidigare dömts för mordet på Abbas Rezai.

Nu dömer Göta hovrätt föräldrarna, Raoof Ataei och Leyla Ataei. som [sic] för hedersmordet. De döms till tio års fängelse.

Göta hovrätt var enig i sin dom. Båda föräldrarna döms för mord och de utvisas ”för all framtid”. Sonen i familjen, som tidigare fällts för mord, har samtidigt fällts för medhjälp till mord. Straffet blir sluten ungdomsvård på ett år och fyra månader. Han ska inte utvisas från Sverige.

Efter att domen meddelades säkrade jag en pdf-kopia. (Du återfinner den inte bland referenserna nedan. Ring eller mejla Göta hovrätt om du vill ha en egen kopia, målnummer B 1338-11.) Det är en utförlig dom som är såväl saklig som resonerande – något av ett konststycke mitt uppe i all den jävlighet som är hedersmordet av Abbas Rezai.

I slutändan tycks sonens, Abdulmajid Ataei (nedan Majid), ändrade vittnesmål ha varit det som vägde tyngst. Jag gör inte anspråk på att vara sakkunnig här, men utifrån strävan efter logisk följdriktighet tillsammans med den tekniska bevisningen och andra vittnesmål, är hans berättelse den enda av de tilltalades som inte leder till den ena motsägelsen efter den andra.

Läs och begrunda Majids vittnesmål, om du har mage för det.

Majid Ataei har berättat i huvudsak följande: Raoof och Leyla bestämde över familjen. Raoof var familjens överhuvud. Om barnen kom med egna förslag fick de stryk. Zarah fick inte titta på tv, klippa håret kort eller på egen hand använda datorn. Hon fick inte heller ha mobiltelefon. Alireza och Mohammad, hans bröder, höll Zarah sällskap när hon var ute. De skulle bl. a. kontrollera Zarahs hår. Om Zarah bröt mot reglerna skulle de slå henne. Om de inte slog Zarah blev de själva straffade. Leyla slog barnen med vattenslang och kablar.

Leyla och Raoof var mycket arga över att Zarah levde tillsammans med Abbas. De sade att Zarah hade förstört familjens heder och att hon lika gärna kunde ha varit död. Enligt Raoof var hundar mycket bättre än Zarah. Leyla kontaktade Bibi Hawa Sadat som bodde i Skellefteå. Leyla sade till Bibi att om Bibi gömde Zarah så visste Bibi vilka konsekvenserna skulle bli. Vid ett tillfälle ringde Abbas till Leyla. Leyla sade till Abbas att denne skulle låta bli hennes dotter för annars skulle Abbas få vad denne förtjänade. Raoof talade också med Abbas och sade att det var ”kört” om Abbas inte lämnade Zarah. Under besöket i Skellefteå var Leyla mycket upprörd och kunde vräka ur sig vad som helst. När han och Leyla kom till huset där Abbas bodde gick Leyla in i bostaden utan att knacka på dörren. Därefter sökte Leyla igenom bostaden. I bostaden fanns tre män. Leyla var hotfull mot dem.

De åkte tillbaka till Högsby. Efter ett tag förändrades Leylas och Raoofs inställning till Zarahs bortavaro från hemmet. Hans föräldrar berättade för honom att Zarah och Abbas skulle komma till Högsby för att gifta sig. Raoof och Leyla betedde sig dock inte som att de verkligen menade att Abbas och Zarah skulle få gifta sig. Hans föräldrar sade att det hade varit bättre om de inte haft en dotter. Raoof köpte hundkexen som påträffats i köket. Raoof sade att eftersom Zarah inte var bättre än en hund så kunde hon äta hundmat. I deras kultur så anses hundar vara smutsiga.

Han blev tillsagd att hämta den aktuella kniven och fotografera sig med den. Han gjorde så och tog några bilder med självutlösaren. Alireza tog också några bilder på honom. Han fotograferade eftersom det påminde honom om filmerna om Rambo. Efter att han hade fotograferat såg han inte till kniven. Han och Alireza brukade leka med baseballträet. Det förvarades i skåpet som stod i hallen i den vänstra lägenheten. Järnröret hade han inte sett före det att den aktuella händelsen inträffade.

Raoof hälsade inte ens på Abbas när denne kom. Raoof slängde in Abbas väska i den vänstra lägenheten. Abbas och Raoof gick in i den mellersta lägenheten. Zarah gick in i den vänstra lägenheten. Raoof brukade hålla isär männen och kvinnorna i familjen. Rolf Kalén och Jaroslav Holinka försökte lugna ned situationen. När Rolf Kalén och Jaroslav Holinka hade lämnat fastigheten fanns det inga andra personer än familjemedlemmarna i lägenheterna. Han och Abbas satte sig i en av de två sofforna som stod i vardagsrummet i den mellersta lägenheten. Han satt till höger och Abbas något till vänster om mitten. Ett soffbord var placerat framför soffan. Raoof lämnade den mellersta lägenheten och gick till den vänstra lägenheten där Leyla och Zarah var. Raoof och Leyla var arga på Zarah. Efter att tag kom Raoof tillbaka till den mellersta lägenheten och satte sig på en stol intill soffbordets ena hörn. Raoof började ställa frågor till Abbas om dennes släkt. Vid detta tillfälle var Alireza troligen inte i den mellersta lägenheten. När han skulle hämta en bricka med te såg han att Leyla krossade två tabletter på en bit papper. Han är säker på att Leyla krossade tabletter. Hon brukade använda sömntabletter, dock utan att först ha krossat dem. Hon lade de krossade tabletterna i ett saftglas och gick med detta till den vänstra lägenheten. Leyla kom tillbaka till den mellersta lägenheten och gick in i köket. När de hade druckit teet gick han dit. Då såg han att Leyla stod vid spisen. När han kom tillbaka till vardagsrummet frågade Raoof varför Abbas inlett en relation med Zarah. Abbas sade att det var fel men att man måste förlåta någon gång. Abbas såg rädd ut. Raoof började hota att han skulle döda Abbas. Situationen blev obehaglig och han gick mot dörren till hallen. Han ville lämna vardagsrummet när Raoof skrek att det var Abbas största misstag att komma med Zarah till Högsby. Leyla kom in i vardagsrummet. Hon rörde sig snabbt och höll en gryta med båda händerna. Hon kastade innehållet i grytan på Abbas som satt i soffan. Han tror att Abbas lutade sig bakåt relativt mycket när vätskan träffade honom i ansiktet. Abbas försökte skydda sig med händerna men han hann nog inte med det. Abbas sprang mot dörren till hallen. Raoof skrek att Abbas skulle stoppas och att denne inte fick lämna lägenheten. Leyla tog tag i Abbas kavaj och drog tillbaka denne. Abbas var först ut i hallen, sedan kom Leyla. Han tryckte sig mot ena väggen i hallen när Leyla tog tag i Abbas kavaj och stod inte i vägen för Abbas. Raoof tog ett basebollträ och slog Abbas med det. Det första slaget träffade Abbas högt upp på ryggen. Det andra slaget tog i dörrkarmen. Slagträet gick av. Leyla höll fortfarande fast Abbas. Raoof tog ett järnrör och slog Abbas med det två till fyra gånger. Ett av slagen träffade uppe på Abbas huvud. Leyla var nära Abbas och Raoof. Abbas låg inte ned utan var framåtböjd. Han hindrade inte Abbas när denne försökte fly från lägenheten. Raoof sade till honom att hämta kniven. Han frågade vilken kniv Raoof menade. Raoof sade att det var den som låg på hatthyllan. Han gjorde som han hade blivit tillsagd. Om han inte hade hämtat kniven skulle Raoof ha attackerat honom. Han kände sig maktlös. När han hade hämtat kniven sade Raoof till honom att hugga Abbas, men han kunde inte förmå sig till att göra det. Raoof sade med ”den stora rösten”, den Raoof använde när han var arg, att han skulle hugga Abbas. Han svarade återigen att han inte kunde göra det. Eftersom det handlade om att ta ett liv kunde han säga emot Raoof. Han förstod att Raoof skulle använda kniven mot Abbas. Raoof tog kniven ur hans hand och började hugga Abbas över hela kroppen. Första hugget träffade Abbas rygg. Raoof siktade även mot halsen. Raoof utdelade vissa hugg med en hand och vissa hugg med båda händerna. Abbas försökte resa sig upp, men Raoof och Leyla tryckte ned Abbas. Raoof högg fem till nio gånger och rörde sig runt Abbas under tiden. Slutligen hamnade Abbas vid garderoben i hallen. Raoof fortsatte att hugga. Han deltog inte i attacken mot Abbas. Han var chockad av det som hände. I samband med detta knackade det på ytterdörren. Leyla öppnade dörren. Utanför stod Zarah och Mohammad. Leyla lämnade snabbt lägenheten och stängde ytterdörren. Raoof sade högt till honom att kontrollera om Abbas levde, men han visste inte hur han skulle göra det. Han tog några steg i riktning mot Abbas och han upplevde det som mycket hemskt. Det var overkligt. Raoof gav honom kniven och sade att han skulle tvätta den. Han tror inte att han använde diskmedel. Han lade kniven på diskbänken men blev sedan blev tillsagd att flytta på den. Han tog då kniven över bladet. Vid detta tillfälle hade Leyla och Raoof plastpåsar på händerna. Han bar jeans vid tillfället; det stänkte blod på dem. Han har fortfarande mardrömmar om händelsen. Han minns hur Abbas skrek och sprang mot dörren. Han kan inte förlåta sig själv för att han inte ingrep.

Efter händelsen sade han att de borde ringa polisen, men det tillät inte Raoof och Leyla. Ungefär en halvtimme innan de lämnade Högsby sade Raoof att han skulle gå till den mellersta lägenheten för att kontrollera om Abbas var död. Han öppnade dörren lite grann, tittade in och kunde se att Abbas i vart fall inte andades. Därefter sade Raoof att han skulle köra ut bilen. När Leyla och Zarah kom ut höll Leyla i Zarah, vilket han tolkade som att Zarah inte kunde gå utan hjälp. Raoof sade att han skulle köra till Göteborg. Raoof var arg under färden och sade att de borde lämna Zarah utmed vägen eller i skogen. Han ignorerade Raoof och sade till slut att han inte ville att de skulle göra det. Raoof blev då arg och anklagade honom för att ta Zarahs parti. När de hade kommit till Göteborg körde de vidare till Malmö. Därefter kom de till Köpenhamn, varpå de fick de kontakt med Mobin och åkte till dennes lägenhet. Där berättade Raoof för Mobin att Abbas dött. Leyla hade problem med brännskadorna och Mobin ordnade med salva. Mobin berättade att underåriga som fällts i domstol i Danmark för liknande gärningar hade dömts till låga straff. Raoof och Leyla sade därför att han, Majid, skulle ta på sig gärningen. Om han inte gjorde det skulle föräldrarna inte kunna ta hand om hans syskon. Han gick därför med på att ta på sig gärningen. Raoof, Leyla och Mobin gick igenom vad han skulle säga. De sade att han skulle säga att Raoof hade varit på toaletten, att Leyla befunnit sig i den vänstra lägenheten och att han och Abbas hade börjat bråka med varandra. Han skulle även säga att Raoof inte hade kunnat förhindra gärningen. Leyla sade vid något tillfälle att om någon frågade om sömntabletter så skulle han inte säga något om det. De åkte tillbaka till Sverige varpå han anmälde sig hos polisen.

Efter att Raoof och Leyla hade släppts ur häkte uppmanade de honom fortlöpande att han skulle hålla fast vid sin berättelse. Den slutna ungdomsvården avtjänade han på Sundbo ungdomshem i Fagersta och på Johannisbergs ungdomshem i Kalix. På Johannisberg fick han behandling av bl.a. psykologen Andrea Aspegren.

Referenser:

Kategori: Nyhetsflödet Religion
Etiketter: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

En precis lika fruktlös debatt som alltid

Jag har två problem här. Det första är att ett par individer jag högaktar för deras respektive insatser i samhällsdebatten, Per Gudmundson och Dilsa Demirbag-Sten, befinner sig i skyttegravskrig med varandra. Det andra, att det för in debatten om immigrationen och dess medföljande problem på irrelevanta sidospår – precis som alltid.

Upprinnelsen till konflikten var den ledare Gudmundson publicerade på midsommardagen i SvD, med rubriken ”Brottslighet bland invandrare borde oroa alla partier”. Snabbt skapades en kvasidebatt där invektiven haglade; Gudmundson avfärdades bland annat som rasist och mordhotades på Twitter.

Varför?

Han gjorde misstaget att tro att det här är en fråga som går att debattera sakligt. (Exakt samma misstag som jag begår nu.) Med hjälp av statistik från Norge (och viss statistik från Sverige), belyste han problematiken med invandrares överrepresentation i brottsstatistiken, särskilt invandrare från vissa delar av världen.

Den absoluta majoriteten av alla brott [i Norge] begås av norrmän. 90 procent av gärningsmännen bakom de brott som begicks under den uppmätta perioden, 2001 till 2004, var infödda norrmän. Det är dock vissa invandrargruppers överrepresentation i brottsstatistiken som väcker intresse. 6,1 procent av alla norrmän begick något brott under mätperioden. Invandrare från Norden, Västeuropa och Nordamerika begick brott i lägre grad än så. Men 10,4 procent av invandrarna från Östeuropa, 13,6 procent från Asien, 13,8 procent från Central- och Sydamerika och 17,8 procent av invandrarna från Afrika registrerades under samma tid för brott. Även invandrares barn hade högre brottsaktivitet än de norskättade, visar rapporten.

Ursprungsländer med högst procentandel gärningsmän var Marocko (18,1), Iran (19,4), Somalia (21,8) och Irak (23,6 procent). På andra sidan spektret finns ursprungsländer som Kina (5,9) och Filippinerna (4,7 procent).

Bland de mer sakliga reaktioner jag läste på Twitter, fann jag utlåtanden om att Gudmundson borde ha problematiserat mindre och i stället kommit med fler förslag på åtgärder. Det kan folk tycka vad de vill om, personligen tolkade jag det som att upphovsmannen själv inte känner att han befinner sig i en tvärsäker position, att det här är en tung, allvarlig fråga utan enkla svar, som måste lyftas av alla riksdagspartier om vi någonsin ska kunna närma oss politiska åtgärder som faktiskt förbättrar läget (läs: liven) för ett stort antal av våra medborgare: de berörda invandrarna.

Vad han däremot inte gjorde, var att avfärda brottsligheten som en del av invandrarnas etnicitet. När Dilsa Demirbag-Sten skrev sin replik i DN, var det ändå just vad hon beskyllde honom för att göra:

Politik bör bygga på forskning, men man måste inte göra politik av all forskning, som Gudmundson nu vill. Det är ju så svårt att utvisa somalier och irakier, ondgör han sig. Vad återstår? Har Gudmundson siktet på gränserna och en politik baserad på människors etnicitet? Det finns ett namn för sådan politik.

Grundlöst och omotiverat från en debattör som vet bättre. Demirbag-Sten hör till den skara som länge försökt diskutera problematiken med exempelvis hederskulturer – där frågor om familjens anseende och respekt kan driva inblandande att mörda den egna avkomman – bara för att själv avfärdas som islamofob och rasist. (För tydlighetens skull finns det även kristna samhällen med stark hederskultur, till exempel hos assyrierna.)

Därför är det märkligt när hon i sin replik nästan slår knut på sig själv för att, även hon med statistikens hjälp, avfärda att det existerar ett problem. Och att raskt hoppa till slutsatsen att Gudmundson är främlingsfientlig, är både kontraproduktivt och ohederligt. Han nämner aldrig etnicitet som en del av förklaringsmodellen, av den enkla anledningen att hans långa gärning som exempelvis kritiker av islamism visar att han är fullt medveten om att kultur (och i det här fallet brottslighet) inte sitter i förövarnas gener. Den som påstår det kan definieras som rasist, nu är så inte fallet.

Ett annat problem med hela debatten är att det ständigt tycks vara ”antingen eller”. Från ljusskygga håll hör vi att invandrare begår brott eftersom de är araber, afrikaner eller vad som. Från såväl vänstern som borgerligheten tycks socialgrupp tre, det vill säga hög arbetslöshet och social utsatthet, vara den enda godtagbara förklaringen.

Sanningen torde, som så ofta, ligga någonstans mellan alternativen, här kultur – vilket i allra högsta grad också innefattar religion – och klasstillhörighet, medan etnicitet helt kan lämnas utanför. Visst har du större incitament att stjäla och råna för din överlevnad om du behöver överleva för stunden. Men om vi helt avfärdar att individer från våldspräglade kulturer (till exempel Irak och Somalia) riskerar att föra med sig beteenden som det svenska samhället lämnade bakom sig efter upplysningens intåg, gör vi oss själva en otjänst. Och Demirbag-Stens övriga gärning faller på eget grepp, eftersom det finns en självmotsägelse i att hävda att vissa typer av religiösa kulturer skapar en för oss främmande, extrem våldsamhet (hedersvåld) som vi bedömer som brottslig, och samtidigt mena att detta inte avspeglas i brottsstatistiken för dessa grupper, som om brott vore ett nollsummespel där den ena brottsligheten tar ut den andra.

Vi är alla barn av vår tid, men om vi tittar på världen runt oss är det svårt att påstå att vi alla lever och verkar i samma tid. De västerländska idealen av demokrati, sekularism, jämställdhet, individuell frihet och annat som ingår i vår överenskommelse om mänskliga rättigheter, har inte slagit igenom i världens alla kulturer. Som liberal (om än icke-utopisk sådan) måste jag tro att ingen är dömd på förhand av sitt ursprung. Individer som invandrar till Sverige kommer hit av en mängd anledningar, och precis som Demirbag-Sten skriver i sin slutreplik, är det inte kollektiv som begår brott – det är individer. Men det förändrar på intet sätt att det är vi som själva väljer hur vi ska förhålla oss till dem. Vi kan överge dem åt deras öden genom att fortsätta driva den aningslösa immigrationspolitik som hittills bara tycks ha spätt på problemen, eller så kan vi resa oss upp och erkänna att vi har ett jobb att göra. Och göra det.

Per Gudmundsons ledare må ha sina brister, men den rymmer samtidigt en harmlös önskan om att våra riksdagspartier ska sluta överlåta de här frågorna till partier som förvandlar dem till populistiska slagord. För det förtjänar han beröm, inte kritik. Särskilt av Dilsa Demirbag-Sten, som borde vara bundsförvant, inte fiende.

Det är och förblir individer som begår brott, men i den debatt som behöver föras, måste vi medge att vissa individer kommer hit från miljöer som ger dem lägre chanser att lyckas i mötet med värderingar som för dem inte bara är främmande, utan själva antitesen till den värld de tror sig behöva upprätthålla.

Referenser:

Kategori: Nyhetsflödet Politik Religion
Etiketter: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Draw Muhammad Day 2

I dag går andra utgåvan av Draw Muhammad Day av stapeln. Förra året sammanställde jag en egen publicering av Muhammed-teckningar, men har i år inte haft tid att engagera mig i frågan.

I stället flyttar jag fokus till The Friendly Atheist, Hemant Mehta.

When people hear about Everybody Draw Muhammad Day, they want to know: Why do it? Why be jerks about it? Why are you all intolerant of Islam? Why be dicks when you can be friendly?

And my response really hasn’t changed from last year.

We do it because we have a right to free speech, and there are people out there who want to make sure a drawing of Muhammad never sees the light of day.

We do because religious figures don’t automatically deserve special respect and they’re not immune from criticism. Too often, we treat religion and religious beliefs with baby gloves. Drawing Muhammad is one way to show — non-violently — that Islam ought to be susceptible to criticism just like every other belief system.

We do it because people have been threatened and killed by Muslim radicals for their depictions of Muhammad and criticism of Islam — by drawing Muhammad ourselves, we stand in solidarity with them.

We do it because Muhammad was drawn for centuries before it somehow became “offensive” to some. There was nothing wrong with it then and there’s nothing wrong with it now.

We do it because people are now getting censored — sometimes ridiculously so — out of fear of what the extremists will do. The radicals should not have this kind of control over the right to express ourselves freely.

Bland mina favoritteckningar i år hittar du nedanstående, alla hämtade från Hemant Mehtas sammanställning.

Referenslänkar:

Kategori: Nyhetsflödet Politik Religion
Etiketter: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Förlorade år i kampen mot hedersmord

Med anledning av resningen i målet om hedersmordet på Abbas Rezai, står Erik Helmerson för en tråkig analys i dagens DN.

Tråkig eftersom den är sann, till de inblandades stora skam. (Förutsatt att de besitter förmågan att inse hur farligt de har agerat, vilket endast Mona Sahlin verkar göra.)

År 1999 mördades Pela Atroshi av hedersorsaker och tre år senare sköts Fadime Sahindal i huvudet av sin egen far. Det svenska samhället reagerade yrvaket och förvirrat på morden. Fanns det något samband? I så fall vad? Hur kunde man uttrycka det – vilka begrepp var tillåtna, vilka var tabu? ”Vi får aldrig acceptera talet om ’hedersmord’”, skrev dåvarande ministrarna Mona Sahlin och Margareta Winberg i en artikel på DN Debatt efter mordet på Pela Atroshi. I stycket före slog de fast: ”Det finns ingen statistik som säger oss att våldet mot de unga kvinnorna är kulturellt betingat. Det handlar i stället om mäns våld mot kvinnor.”

Straxdärefter citerades Ingegerd Sahlström, projektledare för Nationellt råd för kvinnofrid, i DN: ”Jag är rädd att peka ut de invandrade männen. Mäns våld mot kvinnor ser i stort sett likadant ut världen över.”

År 2004 utkom antolologin ”Debatten om hedersmord – Feminism eller rasism”. Redaktör var Stieg Larsson, då på tidskriften Expo, senare Sveriges mest kände deckarförfattare. Där uttryckte samtliga skribenter sin skepsis mot begreppet hedersvåld och anklagade sina meningsmotståndare för rasism: ”Att det hedersrelaterade våldet på något sätt skulle vara annorlunda än det våld som svenska kvinnor kan råka ut för är svårt att hålla med om”, skrev till exempel en av författarna, Cecilia Englund.

Mona Sahlin kom senare att ändra åsikt och har blivit en av landets starkaste röster mot hedersrelaterat våld. Men först hann hon i den svenska integrationsdebattens kanske största skandal tillsätta Masoud Kamali som offentlig diskrimineringsutredare. Samme Kamali som gång på gång förnekat, relativiserat och trivialiserat hedersvåldet. ”Det finns en hel del invandrartjejer som går till socialtjänsten och säger att de är misshandlade eller förtryckta hemma, som skyller på det för att få egna lägenheter”, som han år 2004 uttryckte det i en intervju för webbtidningen Paraplyprojektet.

I dag är situationen alltså annorlunda, men det kan vara värt att påminna om ett inte alltför avlägset debattklimat när man betraktar tragedin i Högsby. I medierapporteringen om fallet framkommer flera märkliga omständigheter. Socialtjänsten ska ha sett den hatiska stämningen mot dottern som en ”vanlig tonårskonflikt”. Polisens bristande kunskaper om hedersmord gjorde att utredningen blev lidande. De socialtjänstemän som körde Abbas Rezai till mordlägenheten märkte den hatiska stämningen och Rezais rädsla – ändå lämnade de honom hos familjen.

Det är inte långsökt att ana att fallet hade hanterats mer professionellt om inte den första delen av 2000-talet varit förlorade år i kampen mot hedersrelaterat våld.

Varje typ av brottslighet har sin egen problematik som måste diskuteras för att kunna bekämpas och förebyggas. Annars är de enda som drabbas de unga kvinnor och män som riskerar att dödas av sin familj för kärleks skull.

Med facit i hand ter sig de där åren i början av 2000-talet så märkliga och främmande. Det borde inte vara svårt att ha fler än en tanke i huvudet. Naturligtvis kan man fördöma hedersvåld utan att brännmärka hela kollektiv. Det går utmärkt att belysa hedersproblematik utan att samtidigt förringa det våld som utövas av individer, grupper och familjer vid namn Andersson, Pettersson och Lundström.

Referenslänkar:

Kategori: Nyhetsflödet Politik Religion
Etiketter: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Fredagshumor

© Hans Lindström

Tipstack till Pelle W.

Kategori: Religion
Etiketter: , , , , ,

Sam Harris och Richard Dawkins i samtal

YouTube Preview Image

Först föreläser Sam Harris i tjugosju minuter, därefter samtalar han i drygt femtio med Dawkins om förutsättningarna för vetenskapligt baserad moral.

Sällan har vi förmånen att ta del av sådan klarsynthet.

Kategori: Nyhetsflödet Religion Vetenskap
Etiketter: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Dagens paneldiskussion i P4 Värmland

Den här veckan är det verkligen allt mellan himmel och jord som får plats i panelen. Usama Bin Ladins död firas i USA, men hur okej är det att glädjas åt någons död? Och varför får vi inte se bilderna på den mördade Usama? Karlstad Kalaset backar efter kritik om stereotypa könsroller, värmländska är Sveriges fjärde sexigaste dialekt och skräp i drivor är alla ämnen som panelen diskuterar.

Jag tror att jag tog lite mera plats den här gången, jämfört med debuten och förra veckans sändning.

Är dock fortfarande inte bekväm nog för att kunna lyssna på min egen röst i efterhand, men det är du välkommen att göra.

Länk till inslaget:

Kategori: Nyhetsflödet Personligt Politik Religion Språk
Etiketter: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

I huvudet på en självmordsbombares fru

Per Gudmundson uppmärksammar i dag en bloggpost av ”en svensk småbarnsmamma och konvertit till islam som bor i Rinkeby”, vars svensk-tunisiske make sprängde sig själv i ett terrorattentat i Irak för snart ett år sedan.

Så här väljer hon att kommentera nyheten om Usama bin Ladins död. I sin helhet:

Ärade Usama Bin Laden

Salaam Aleykom

Vill bara säga att om det är så att Usama Bin Laden inte är död så är det bra alltså läget är som det var innan nyheten kom ut,

Är det så att Han är död så vill jag säga grattis eftersom han dog som en Martyr och kommer att vara mer levande än vi som fortfarande går runt på jorden.

Det kommer att komma tusentals nya Bin Laden, Jihad och kampen för Islam är inte slut det är bara början och nu när Amerika har firat sin bragd så sitter de råttorna och skakar av räddsla inför vad som skall hända här näst och själv sitter jag med spänning och väntar själv på vad som skall ske antar att den som lever får se. Det hade förmodligen varit säkrare för dem att låta honom vara ifred.

Må Allah ge vår broder det högsta i Jennah och Må Mujahedeen få seger i kampen för Islam Må Allah ge förtryckarna det största straffet som finns att ge i detta liv och nästa.

Referenslänkar:

Kategori: Nyhetsflödet Religion
Etiketter: , , , , , , , , , , , , ,