Jag har två problem här. Det första är att ett par individer jag högaktar för deras respektive insatser i samhällsdebatten, Per Gudmundson och Dilsa Demirbag-Sten, befinner sig i skyttegravskrig med varandra. Det andra, att det för in debatten om immigrationen och dess medföljande problem på irrelevanta sidospår – precis som alltid.
Upprinnelsen till konflikten var den ledare Gudmundson publicerade på midsommardagen i SvD, med rubriken ”Brottslighet bland invandrare borde oroa alla partier”. Snabbt skapades en kvasidebatt där invektiven haglade; Gudmundson avfärdades bland annat som rasist och mordhotades på Twitter.
Varför?
Han gjorde misstaget att tro att det här är en fråga som går att debattera sakligt. (Exakt samma misstag som jag begår nu.) Med hjälp av statistik från Norge (och viss statistik från Sverige), belyste han problematiken med invandrares överrepresentation i brottsstatistiken, särskilt invandrare från vissa delar av världen.
Den absoluta majoriteten av alla brott [i Norge] begås av norrmän. 90 procent av gärningsmännen bakom de brott som begicks under den uppmätta perioden, 2001 till 2004, var infödda norrmän. Det är dock vissa invandrargruppers överrepresentation i brottsstatistiken som väcker intresse. 6,1 procent av alla norrmän begick något brott under mätperioden. Invandrare från Norden, Västeuropa och Nordamerika begick brott i lägre grad än så. Men 10,4 procent av invandrarna från Östeuropa, 13,6 procent från Asien, 13,8 procent från Central- och Sydamerika och 17,8 procent av invandrarna från Afrika registrerades under samma tid för brott. Även invandrares barn hade högre brottsaktivitet än de norskättade, visar rapporten.
Ursprungsländer med högst procentandel gärningsmän var Marocko (18,1), Iran (19,4), Somalia (21,8) och Irak (23,6 procent). På andra sidan spektret finns ursprungsländer som Kina (5,9) och Filippinerna (4,7 procent).
Bland de mer sakliga reaktioner jag läste på Twitter, fann jag utlåtanden om att Gudmundson borde ha problematiserat mindre och i stället kommit med fler förslag på åtgärder. Det kan folk tycka vad de vill om, personligen tolkade jag det som att upphovsmannen själv inte känner att han befinner sig i en tvärsäker position, att det här är en tung, allvarlig fråga utan enkla svar, som måste lyftas av alla riksdagspartier om vi någonsin ska kunna närma oss politiska åtgärder som faktiskt förbättrar läget (läs: liven) för ett stort antal av våra medborgare: de berörda invandrarna.
Vad han däremot inte gjorde, var att avfärda brottsligheten som en del av invandrarnas etnicitet. När Dilsa Demirbag-Sten skrev sin replik i DN, var det ändå just vad hon beskyllde honom för att göra:
Politik bör bygga på forskning, men man måste inte göra politik av all forskning, som Gudmundson nu vill. Det är ju så svårt att utvisa somalier och irakier, ondgör han sig. Vad återstår? Har Gudmundson siktet på gränserna och en politik baserad på människors etnicitet? Det finns ett namn för sådan politik.
Grundlöst och omotiverat från en debattör som vet bättre. Demirbag-Sten hör till den skara som länge försökt diskutera problematiken med exempelvis hederskulturer – där frågor om familjens anseende och respekt kan driva inblandande att mörda den egna avkomman – bara för att själv avfärdas som islamofob och rasist. (För tydlighetens skull finns det även kristna samhällen med stark hederskultur, till exempel hos assyrierna.)
Därför är det märkligt när hon i sin replik nästan slår knut på sig själv för att, även hon med statistikens hjälp, avfärda att det existerar ett problem. Och att raskt hoppa till slutsatsen att Gudmundson är främlingsfientlig, är både kontraproduktivt och ohederligt. Han nämner aldrig etnicitet som en del av förklaringsmodellen, av den enkla anledningen att hans långa gärning som exempelvis kritiker av islamism visar att han är fullt medveten om att kultur (och i det här fallet brottslighet) inte sitter i förövarnas gener. Den som påstår det kan definieras som rasist, nu är så inte fallet.
Ett annat problem med hela debatten är att det ständigt tycks vara ”antingen eller”. Från ljusskygga håll hör vi att invandrare begår brott eftersom de är araber, afrikaner eller vad som. Från såväl vänstern som borgerligheten tycks socialgrupp tre, det vill säga hög arbetslöshet och social utsatthet, vara den enda godtagbara förklaringen.
Sanningen torde, som så ofta, ligga någonstans mellan alternativen, här kultur – vilket i allra högsta grad också innefattar religion – och klasstillhörighet, medan etnicitet helt kan lämnas utanför. Visst har du större incitament att stjäla och råna för din överlevnad om du behöver överleva för stunden. Men om vi helt avfärdar att individer från våldspräglade kulturer (till exempel Irak och Somalia) riskerar att föra med sig beteenden som det svenska samhället lämnade bakom sig efter upplysningens intåg, gör vi oss själva en otjänst. Och Demirbag-Stens övriga gärning faller på eget grepp, eftersom det finns en självmotsägelse i att hävda att vissa typer av religiösa kulturer skapar en för oss främmande, extrem våldsamhet (hedersvåld) som vi bedömer som brottslig, och samtidigt mena att detta inte avspeglas i brottsstatistiken för dessa grupper, som om brott vore ett nollsummespel där den ena brottsligheten tar ut den andra.
Vi är alla barn av vår tid, men om vi tittar på världen runt oss är det svårt att påstå att vi alla lever och verkar i samma tid. De västerländska idealen av demokrati, sekularism, jämställdhet, individuell frihet och annat som ingår i vår överenskommelse om mänskliga rättigheter, har inte slagit igenom i världens alla kulturer. Som liberal (om än icke-utopisk sådan) måste jag tro att ingen är dömd på förhand av sitt ursprung. Individer som invandrar till Sverige kommer hit av en mängd anledningar, och precis som Demirbag-Sten skriver i sin slutreplik, är det inte kollektiv som begår brott – det är individer. Men det förändrar på intet sätt att det är vi som själva väljer hur vi ska förhålla oss till dem. Vi kan överge dem åt deras öden genom att fortsätta driva den aningslösa immigrationspolitik som hittills bara tycks ha spätt på problemen, eller så kan vi resa oss upp och erkänna att vi har ett jobb att göra. Och göra det.
Per Gudmundsons ledare må ha sina brister, men den rymmer samtidigt en harmlös önskan om att våra riksdagspartier ska sluta överlåta de här frågorna till partier som förvandlar dem till populistiska slagord. För det förtjänar han beröm, inte kritik. Särskilt av Dilsa Demirbag-Sten, som borde vara bundsförvant, inte fiende.
Det är och förblir individer som begår brott, men i den debatt som behöver föras, måste vi medge att vissa individer kommer hit från miljöer som ger dem lägre chanser att lyckas i mötet med värderingar som för dem inte bara är främmande, utan själva antitesen till den värld de tror sig behöva upprätthålla.
Referenser:
