Hur ska vi se på bögjävlarna?

Ställ alla världens homosexuella på rad och skjut dem: du har fortfarande inte utrotat homosexualitet. I nästa generation kommer det finnas en lika stor procentandel som gillar att mumsa på andra av samma kön. Det enda du har åstadkommit är en vinst av titeln Världens värsta massmördare.

Josefine Arenius jobbar för koncernen som ger ut Dagen, Sveriges riksorgan för människofientlig propaganda. (Exempelvis vägrade de häromveckan publicera en annons för en kristen hbt-förening, EKHO, med hänvisning till att merparten av prenumeranterna hatar bögar, flator, transor och bisexuella).

Emanuel Karlsten är redaktör för sociala medier på Expressen, dessförinnan var han journalist på Dagen.

Jag har sprungit på Emanuel på Twitter vid ett flertal tillfällen och han verkar alltid sympatisk. Det händer att jag trillar in på hans blogg, och minns jag inte fel har han länkat hit vid åtminstone ett tillfälle (det kan ha varit när han bloggade för Dagen).

Förra veckan förde Emanuels blogg samman mig med Josefines, bildligt talat, genom att inte mindre än fyra gånger insistera på att vi, läsarna, skulle ta del av hennes senaste inlägg.

”I dag skriver [Josefine Arenius] så bra om kyrkan och synen på homosexualitet.”

Som du förstår gjorde det mig nyfiken. Jag upplever Emanuel som liberal inom det frikyrkliga lägret, och jag ville se vad som gjorde honom extatisk. Följande är vad Josefine hade att säga om kyrkan och synen på homosexualitet, för dig som inte orkar läsa hela inlägget:

”Jag tänker inte kasta mig in i frågan om homosexualitetens rätt och fel. Det är det så många andra som gör. Men ett ord eller två om hur man behandlar sina medmänniskor.”

”Jag tror […] att den stora anledningen till att så många av oss kan gå så hårt åt i frågan om homosexualiet [sic] […] är att vi helt enkelt inte kan relatera.”

”För många av oss är tanken på att bli attraherad av något [sic] av samma kön – fysiskt såväl som förälskelsekänslomässigt [sic] – något som liksom inte ens finns i vår bregreppsvärld [sic] eller uppfattning. Och därför är det så sabla lätt att ta till stora ord som ‘sjukdom’, ‘tragiska händelser’, ‘bota’, ‘livsstilsval’ och annat.”

”Om jag får en dotter en gång. Som när hon är femton kommer hem och berättar att hon brottas med sin sexualitet. Hur vill jag att hon ska bli bemött? Hur vill jag att andra ska se på henne? Vad skulle jag själv säga? När den där människan som avviker från min norm inte längre är ansiktlös [sic] utan mitt eget kött och blod? En del av min kropp?

Och hur relaterar jag idag till den som är en del av samma kristna kropp som jag men som avviker från min norm? Med vilka ord – och med hur stora bokstäver – talar jag?”

”Om kyrkan ska fortsätta att tala om homosexualiteten – och det ska vi på ett eller annat sätt – så är det dags att vi börjar se på våra medmänniskor som tredimensionella, levande, älskande och relationella. Inte som anisktslösa [sic] människor vi inte känner som går att klumpa ihop till en grupp sammanbundna av en annan syn på sexualiteten än den vår tradition ser som helig och absolut.”

Att inte ta ställning är också ett ställningstagande
Någonstans förstår jag varför Emanuel blir glad över Josefines artikel. Läser du kommentarerna till inlägget blir det tydligt att hennes åsikter är kontroversiella i de egna leden. Tyvärr räcker inte det.

Det här är problemet: Josefine Arenius resonemang är fundamentalt felaktigt och Emanuel Karlsten gör fel när han köper det.

Redan i första paragrafen konstaterar hon att hon inte tänker ge sig in i frågan om ifall homosexualitet är rätt eller fel, sedan följer ett sammelsurium om att vi ändå måste respektera varandra trots våra olikheter. Avslutningsvis konstaterar hon att kyrkan ska fortsätta prata om människors sexualitet.

Det både Josefine och Emanuel ignorerar är att vi i dag besitter tillräckligt djupa kunskaper inom biologi, psykologi, antropologi och andra områden för att kunna ge ett definitivt svar på frågeställningen de inte vågar ta i: Homosexualitet är exakt lika rätt (och, för all del, lika fel) som heterosexualitet.

Framför allt belyser Josefine (indirekt också Emanuel) det stora problemet med våra trossamfund. När till och med människorna som ska föreställa de goda krafterna inom kyrkan inte vågar ta i sanningen för att bekämpa hatet, vilka chanser finns det för en människosyn som inte sammanfattas av hennes egna ord?

”Och hur relaterar jag idag till den som är en del av samma kristna kropp som jag men som avviker från min norm? Med vilka ord – och med hur stora bokstäver – talar jag?”

Föreställ dig att jag bokstaverar följande mening långsamt nu, Josefine, för det här är viktigt. Du ska inte ”relatera till” eller ”tala med” homosexuella över huvud taget, eftersom det signalerar ett utanförskap oavsett hur gulligull-gulligt du skräder dina ord. Du ska prata med människor! Och din kyrka ska inte fortsätta prata om människors sexualitet utifrån uppdelningen homosexuella och heterosexuella, eftersom det per definition innebär ett fortsatt (och felaktigt) ställningstagande till fördel för heteronormen.

Du är en kvinna som föredrar att penetreras av kukar, Josefine. Runt dig lever män som också gör det. Och kvinnor som hellre lapar fitta. Och en hel del människor av båda könen som gärna gör både och (en del till och med samtidigt).

Så är det, så har det varit och så kommer det förbli. Allt du hittills lärt dig om din och homosexuellas samlevnad i världen är fel.

Fakta och myter om homosexualitet
Nedan följer ett kraftigt förenklat resonemang om homosexualitet sett ur ett evolutionärt perspektiv. Är du intresserad av att lära dig mer finns det tusen och åter tusen böcker och avhandlingar i ämnet. Själv är jag en glad amatör med ett trettiotal verk i ryggen, så eventuella felaktigheter är på grund av mina brister – inte på grund av brister i evolutionsteorin.

1. Det finns ingen ”bög-gen”
Kristna ”forskare” har flera gånger ropat ut att de varit ”lösningen” på spåren, men det har de så klart inte. Homosexualitet är inte ärftligt annat än indirekt (två heterosexuella individer kan tillsammans skapa förutsättningarna för en homosexuell avkomma, medan sannolikheten för det inte är högre för ett homosexuellt föräldrapar) och om vi någonsin ska utveckla ett botemedel (varför skulle vi göra det?), kommer vi vara tvungna att jobba på ett polygenetiskt plan – det vill säga lyckas bemästra ett flertal gener som tillsammans ger en viss egenskap. Jämför med att det inte finns en enskild IQ-gen som avgör hela din intelligens.

2. Homosexualitet strider inte mot den darwinistiska teorin om naturligt urval, ”den starkes överlevnad”
Religiösa från alla läger älskar att hävda att vetenskapen inte kan förklara kärleken – att kärlek är en gåva från Gud till människan – och det är också skitsnack. Så vitt vi vet har exempelvis inte daggmaskar ett välutvecklat kärleksliv, men i takt med att arternas komplexitet ökar träder även känslorna in. Apor, hundar, katter, fåglar med flera: alla älskar, saknar och sörjer. Ibland på sätt som liknar våra, ibland i förenklad form.

[Det är egentligen principiellt fel att se på beteenden som enklare än de vi hittar hos oss själva, eftersom det bygger på den religiösa myten om att vi skulle vara höjdpunkten av ”skapelsen”. Vi är inte höjdpunkten av någonting, bara anpassade efter vår situation på samma sätt som daggmasken är anpassad efter sin. Men för enkelhetens skull fortsätter jag använda terminologin.]

Genom evolutionen har vi gått från encelliga organismer till världen du ser framför dig. De individer som varit bäst anpassade till omgivningen har kunnat reproducera sig, och det har lett till allt högre komplexitet. Utifrån den premissen är det den enklaste saken i världen att analysera hur kärlek kom in i bilden. Någonstans längs vägen blev vi så komplexa att replikering slutade vara ett alternativ: vi blev beroende av fortplantning tillsammans med en partner. Det ledde i sin tur till att sex utvecklades till en trevlig akt (det uppmuntrar beteendet), att kärlek blev fogmassan som höll oss samman (antingen som flock eller par) och att till och med svartsjuka kom in i bilden, som en försvarsmekanism mot att bli lämnad ensam i den hårda, kalla världen.

Bögarna då? Och flatorna? Och de däremellan? Hur kunde de överleva det naturliga urvalet?

Som jag skrev ovan är det inte en enskild gen – eller mutation – som ligger bakom individens sexuella läggning. Om så varit fallet kunde det naturliga urvalet mycket väl ha raderat genen från vår arvsmassa vid det här laget. Nu handskas vi i stället med ett naturligt beteende för vår art: attraktionen till andra individer, för fortplantning, kärlek, ömhet, överlevnad, hälsa och trygghet.

Sex är en belöningsmodul, kyssar och kramar likaså, och som sådan har den kommit att spela en större roll än enbart reproduktion. Sex knyter band, förenar och förstärker relationer. Sex kan vara ett maktmedel; sex kan vara hämnd; sex kan vara trygghet; sex kan vara förtryck. Och mitt i denna smältdegel av känslor står vi, människorna, och översköljs från alla håll samtidigt.

Män som knöt starkare band med varandra hade större chanser att överleva och i förlängningen sprida sina gener; kvinnor som knöt starkare band med varandra hade större chanser att överleva och trygga avkommornas överlevnad. Och få saker knyter starkare band människor emellan än vad sex gör.

Visst ger det uttrycket ”det är inget fel med att suga av en kompis” en helt ny innebörd?

3. Homosexualitet minskar dina chanser till fortplantning, evolutionens självändamål
Forskare har observerat homosexuella relationer hos hundratals arter, från bisonoxar till pingviner. Precis som hos oss människor finns det inga övertygande bevis för att homosexuella individer har en märkbart lägre chans till fortplantning. Och kom igen, trots vårt samhälles relativt höga acceptans för homosexuella relationer är det inte svårt att föreställa sig hur många som ändå lever med partners av motsatt kön. Föreställ dig då hur högt mörkertalet har varit historiskt sett (och fortfarande är i mindre sekulära delar av världen). Bögar och flator har alltid fått barn. I dag har vi förmågan att hjälpa dem få det tillsammans med personerna de verkligen älskar – det är vår moraliska plikt att möjliggöra det.

4. Homosexualitet är inte ett sinnestillstånd eller ett livsstilsval
Inom vetenskapen förblir en teori alltid en teori eftersom det kan dyka upp ny information som ställer vår kunskap på ända. Detta gäller även evolutionsteorin, vilket gärna påpekas av religiösa meningsmotståndare. Nåväl, det är någonstans här människor ska sluta bete sig som imbeciller. Det finns få teorier som kan matcha evolutionslärans massiva bevisföring (det skulle i så fall vara teorin om att jorden är rund), och när vetenskapsmän slänger sig med ordet ”teori” menar de det inte som en synonym till ”gissning”.

På andra sidan står arga, hatiska människor och viftar med uråldriga skrifter baserade på myter, lögner och hörsägen. Den enda sanningen exempelvis en kristen kan prestera angående homosexualitet är att Bibeln säger att det är en synd. Å andra sidan säger samma bok att de ska äta fekalier:

”Tillredd som kornkakor skall maten ätas av dig, och du skall tillreda den inför deras ögon på bränsle av människors avföring. Och Herren tillade: ‘Likaså skall Israels barn äta sitt bröd orent bland hedningarna, till vilka jag skall fördriva dem.’”
– Hesekiel 4:12-13

Logiken är uppenbar: Ät bajs om du tror att homosexualitet är en synd.

Ett par ord på vägen (och ett filmklipp)
Att vi har utvecklats till en punkt där vi kan kontemplera, ifrågasätta och fördöma våra olikheter kommer aldrig vara samma sak som att de är onaturliga. Och så länge vi kämpar, med mod och förnuft, för att leva i samförstånd med varandra, övriga arter och planeten vi delar, kan vi aldrig förlora vår mänsklighet.

Det är däremot en risk som tas av varje individ som låter sig styras av de böcker vi känner som Torah, Bibeln och Koranen.

”Adam Hood, a straight man who was formerly gay, believes strongly that homosexuality is a sin.”

Fotnot: För den som inte vet det vid det här laget, är jag en heterosexuell man som just nu saknar ett aktivt sexliv. Därför har jag tid att skriva sådana här texter.