Tuve Skånberg, porträttfoto från Riksdagen.se
Tuve Skånberg är kristdemokratisk riksdagsledamot, tillika bokstavstroende kristen och en av grundarna av den så kallade tankesmedjan Claphaminstitutet – en sammanslutning fundamentalister som desperat stöttar minsta lilla vetenskapliga eller akademiska formulering som ger [skenbart] stöd åt Bibelns sörja, men aktivt förnekar den enorma mängd evidens som går emot deras tro.
Intellektuell ohederlighet i all sin prakt, med andra ord.
I riksdagen har Tuve Skånberg bland annat motionerat om att göra blasfemi straffbart, något som gravt skulle inskränka yttrandefriheten för en parvel som jag. (Samtidigt går Claphaminstitutet ut i dagens SvD och kritiserar den muslimska blasfemilag som drabbar kristna i Pakistan, så dubbelmoralen är fullständig.)
Nåväl, varför är allt detta intressant innan vi kommer till det egentliga ämnet? Därför att Claphaminstitutet har som förenande krav på sina medlemmar, som kommer från hela spektret av tossiga Jesusrunkare, att de ställer sig bakom Lausannedeklarationen. Och vad har då denna trosbekännelse att berätta för oss om den sanna inställningen till Bibeln?
Att Bibeln är Guds ofelbara ord, så klart.
Vi bekräftar vår tro på både Gamla och Nya testamentets gudomliga inspiration, sanning och auktoritet i dess helhet, såsom Guds enda skrivna ord, utan fel i allt som det påstår och det enda ofelbara rättesnöret för tro och liv.
– Lausannedeklarationen § 2: Bibelns auktoritet och kraft
Så, ja … Det är väl ingen skräll att just Kristdemokraterna har en riksdagsledamot som anser att Bibeln är en felfri skrift, att jorden är blott 6000 år och att den som dristar sig att påpeka exakt hur urbota djävla korkad det gör honom, borde bestraffas av det svenska domstolsväsendet.
Det är däremot stundtals riktigt underhållande att följa hans blogg, för en inblick i hur ett defekt, konspirationsteoretiskt, indoktrinerat psyke fungerar. Som i dag, när Tuve Skånberg bestämde sig för att (än en gång) slå ett slag mot de mänskliga rättigheterna. Och (än en gång) är det yttrandefriheten som står på spel. Givetvis inte hans egen, det är bara yttrandefriheten för alla som inte håller med honom som borde reduceras.
Bloggposten Vem ska granska granskaren? är även publicerad i den kristna dagstidningen Världen idag, så låt oss för ordningens skull citera den senare källan.
I en undersökning från Institutionen för journalistik och masskommunikation på Göteborgs universitet har allmänheten tillfrågats om vilka samhällsinstitutioner som har störst makt över dagordningen i Sverige. Under lång tid har medierna klättrat förbi såväl de politiska partierna som regeringen, och ligger nu i en ohotad topposition. Media är inte längre ”tredje statsmakten”, de som granskar makten, media har blivit makten. Och när media är fullt upptagen av att vara makten, vem ställer då media till svars? Vem ska granska granskaren?
Märker du felsluten Tuve Skånberg kommer fram till?
Först begår han misstaget att automatiskt sätta ett likhetstecken mellan vad allmänheten anser/tror och vad den faktiska verkligheten är. Det är möjligt att media har större makt över dagordningen i Sverige än exempelvis regeringen, men det krävs mer än allmänhetens åsikt i frågan för att påvisa att det faktiskt är så.
Därefter går han i tankefällan att tillskriva svensk media en enhetlig kropp. I Tuve Skånbergs värld existerar det nämligen ingen mångfald; alla tidningar, tv-kanaler och radiostationer har exakt samma dagordning och mål för sina respektive verksamheter. Även om jag ibland dagdrömmer om att det vore just så – om att alla plötsligt hoppar över till en sekulärt humanistisk världsbild där alla människor är individer som tillskrivs samma grundvärde – kan jag aldrig med hedern i behåll påstå att det ser ut så.
Att tesen faller ytterligare på att Tuve Skånberg fann publikation i en kristen dagstidning med relativt god spridning, gör bara retoriken ännu lustigare (läs: bedrövligare).
Och då har vi inte ens börjat titta på implikationen av vad han beklagar sig över: en inskränkning av yttrandefriheten för att kunna ”granska granskaren”. Det vill säga, introduktionen av förhandsgranskning och censur i en av de mänskliga rättigheter som bidrar mest till att vi kan kalla oss ett demokratiskt, jämställt land.
Yttrande- och tryckfriheten slåss fast i Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna, artikel 10:
Var och en har rätt till yttrandefrihet. Denna rätt innefattar åsiktsfrihet samt frihet att ta emot och sprida uppgifter och tankar utan offentlig myndighetsinblandning och oberoende av territoriella gränser.
Eller för att i stället citera Regeringens webbplats om mänskliga rättigheter, under rubriken Varför yttrandefrihet?
En grundläggande tanke bakom yttrandefriheten är att medborgarna skall kunna ta del av en mångfald av åsikter gällande alla de frågor som vi fattar gemensamma beslut om. Yttrandefriheten brukar beskrivas som viktig för demokratin för att den möjliggör att information kan spridas fritt, och därmed får medborgare och beslutsfattare bättre möjligheter att komma fram till välgrundade beslut. Yttrandefriheten kan också sägas fylla en mer kritisk funktion genom att välinformerade medborgare samt fria massmedier ges goda möjligheter att granska och uttala sin mening om hur den offentliga makten utövas.
Vad är egentligen problemet? Självklart en personlig upplevelse! Tuve Skånberg bubblar först något om hur drottning Silvia hetsades ”av en fotograf från Aftonbladet som ville tvinga sig till fotografier”, som om yttrandefriheten skulle stå och falla med att en individ som tar emot apanage glömmer bort att det gör henne till allmänt villebråd. Men när han hastat förbi det spåret, går han över till det andra exemplet (som också visar sig räcka för att bygga hela teorin om medias moraliska förfall):
Under flera månader har Frälsningsarmén belägrats av TV4:s journalister från Kalla fakta inför ett program som de avser att sända i vår. Frälsningsarmén har besvarat alla de trettiotal frågor som Kalla fakta ställt via mejl, och också lagt ut alla svaren och hela mejlväxlingen på sin hemsida. Frågorna har centrerats kring Frälsningsarméns syn på abort och homosexualitet, på om homosexuella är välkomna, om de får bli soldater, om muslimer är välkomna. Men Kalla fakta är inte nöjda med svaren. De vill intervjua kommendör Marie Willermark, de vill få del av den interna ekonomiska redovisningen, de vill filma inne i Frälsningsarméns lokaler och från hjälpverksamheten. När de inte fått som de velat har de belägrat arméns lokaler med filmteam som sökt överraska ledande företrädare för Frälsningsarmén.
Det framkommer inte om journalisterna har försökt tvinga sig in i Frälsningsarméns lokaler, endast att de har vistats utanför dem i ett försök att få till stånd en intervju med högsta hönset, även känd som kommendör Marie Willermark. Skandalöst, minst sagt. Men det blir än mer traumatiskt.
I onsdags kväll passade ett filmteam utanför Elimkyrkan i Stockholm. Svenska evangeliska alliansen (SEA) hade årsmöte och i årsmötet deltog kommendör Marie Willermark bland många andra SEA-medlemmar ur olika svenska kyrkor och samfund. Kalla faktas filmteam häckade utanför kyrkdörrarna i närmare fyra timmar med kamera och mikrofon i högsta hugg. Själv blev jag intervjuad tre gånger när jag gick in i och ur kyrkan. Frågorna till mig som kyrkobesökare var lätt bisarra: – Varför samlas ni i kyrkan? – Vad vill ni uppnå? – Varför försöker ni samarbeta mellan olika kyrkor? – Håller ni fortfarande på? Hur stavar du ditt namn? – Finns någon från Frälsningsarmén här? – Säg dem att vi vill intervjua dem och ställa frågor.
Å nej! Journalisterna fortsatte försöken att fullfölja sin yrkesutövning. Visst, de väntade snällt utanför kyrkan (trots att kyrkor har för vana att släppa in gemene man), men kom igen … Vem kan gå vidare från den brutala upplevelsen av att bli ombedd att framföra en hälsning med en intervjuförfrågan? Eller att behöva bokstavera sitt eget namn?
Inte Tuve Skånberg, som känner sig förföljd på ett sätt som endast kan likställas med nazisternas metoder.
Vi lever i ett fritt samhälle, med en grundlag som garanterar religionsfrihet, föreningsfrihet, yttrandefrihet och åsiktsfrihet. Men taket sänks när media som Kalla fakta jagar kristna för deras tro och verksamhet.
Prästen Martin Niemöller skrev 1955 nedanstående dikt.
I Tyskland hämtade de först kommunisterna, och jag protesterade inte, för jag var inte kommunist;
Sedan hämtade de de fackanslutna, och jag protesterade inte, för jag var inte fackansluten;
Sedan hämtade de judarna, och jag protesterade inte, för jag var inte jude;
Sedan hämtade de mig, och då fanns ingen kvar som protesterade.
Hur Kalla fakta behandlar Frälsningsarmén rör oss alla.
Nej, jag skämtar inte. Han skrev faktiskt så. På fullaste allvar.
Lysande.
Länkar i inlägget och övriga referenser:
2012-02-07 19:48:08 Riksidrottsförbundet: ”Tillsynen av kosttillskott måste skärpas” http://t.co/RLNuf1UK #sweskep