Feminismens misslyckande (+ 1)

YouTube Preview Image

Se hela, början till slut.

Kategori: Politik Religion
Etiketter: , , , , , , , , , , , , ,

En precis lika fruktlös debatt som alltid

Jag har två problem här. Det första är att ett par individer jag högaktar för deras respektive insatser i samhällsdebatten, Per Gudmundson och Dilsa Demirbag-Sten, befinner sig i skyttegravskrig med varandra. Det andra, att det för in debatten om immigrationen och dess medföljande problem på irrelevanta sidospår – precis som alltid.

Upprinnelsen till konflikten var den ledare Gudmundson publicerade på midsommardagen i SvD, med rubriken ”Brottslighet bland invandrare borde oroa alla partier”. Snabbt skapades en kvasidebatt där invektiven haglade; Gudmundson avfärdades bland annat som rasist och mordhotades på Twitter.

Varför?

Han gjorde misstaget att tro att det här är en fråga som går att debattera sakligt. (Exakt samma misstag som jag begår nu.) Med hjälp av statistik från Norge (och viss statistik från Sverige), belyste han problematiken med invandrares överrepresentation i brottsstatistiken, särskilt invandrare från vissa delar av världen.

Den absoluta majoriteten av alla brott [i Norge] begås av norrmän. 90 procent av gärningsmännen bakom de brott som begicks under den uppmätta perioden, 2001 till 2004, var infödda norrmän. Det är dock vissa invandrargruppers överrepresentation i brottsstatistiken som väcker intresse. 6,1 procent av alla norrmän begick något brott under mätperioden. Invandrare från Norden, Västeuropa och Nordamerika begick brott i lägre grad än så. Men 10,4 procent av invandrarna från Östeuropa, 13,6 procent från Asien, 13,8 procent från Central- och Sydamerika och 17,8 procent av invandrarna från Afrika registrerades under samma tid för brott. Även invandrares barn hade högre brottsaktivitet än de norskättade, visar rapporten.

Ursprungsländer med högst procentandel gärningsmän var Marocko (18,1), Iran (19,4), Somalia (21,8) och Irak (23,6 procent). På andra sidan spektret finns ursprungsländer som Kina (5,9) och Filippinerna (4,7 procent).

Bland de mer sakliga reaktioner jag läste på Twitter, fann jag utlåtanden om att Gudmundson borde ha problematiserat mindre och i stället kommit med fler förslag på åtgärder. Det kan folk tycka vad de vill om, personligen tolkade jag det som att upphovsmannen själv inte känner att han befinner sig i en tvärsäker position, att det här är en tung, allvarlig fråga utan enkla svar, som måste lyftas av alla riksdagspartier om vi någonsin ska kunna närma oss politiska åtgärder som faktiskt förbättrar läget (läs: liven) för ett stort antal av våra medborgare: de berörda invandrarna.

Vad han däremot inte gjorde, var att avfärda brottsligheten som en del av invandrarnas etnicitet. När Dilsa Demirbag-Sten skrev sin replik i DN, var det ändå just vad hon beskyllde honom för att göra:

Politik bör bygga på forskning, men man måste inte göra politik av all forskning, som Gudmundson nu vill. Det är ju så svårt att utvisa somalier och irakier, ondgör han sig. Vad återstår? Har Gudmundson siktet på gränserna och en politik baserad på människors etnicitet? Det finns ett namn för sådan politik.

Grundlöst och omotiverat från en debattör som vet bättre. Demirbag-Sten hör till den skara som länge försökt diskutera problematiken med exempelvis hederskulturer – där frågor om familjens anseende och respekt kan driva inblandande att mörda den egna avkomman – bara för att själv avfärdas som islamofob och rasist. (För tydlighetens skull finns det även kristna samhällen med stark hederskultur, till exempel hos assyrierna.)

Därför är det märkligt när hon i sin replik nästan slår knut på sig själv för att, även hon med statistikens hjälp, avfärda att det existerar ett problem. Och att raskt hoppa till slutsatsen att Gudmundson är främlingsfientlig, är både kontraproduktivt och ohederligt. Han nämner aldrig etnicitet som en del av förklaringsmodellen, av den enkla anledningen att hans långa gärning som exempelvis kritiker av islamism visar att han är fullt medveten om att kultur (och i det här fallet brottslighet) inte sitter i förövarnas gener. Den som påstår det kan definieras som rasist, nu är så inte fallet.

Ett annat problem med hela debatten är att det ständigt tycks vara ”antingen eller”. Från ljusskygga håll hör vi att invandrare begår brott eftersom de är araber, afrikaner eller vad som. Från såväl vänstern som borgerligheten tycks socialgrupp tre, det vill säga hög arbetslöshet och social utsatthet, vara den enda godtagbara förklaringen.

Sanningen torde, som så ofta, ligga någonstans mellan alternativen, här kultur – vilket i allra högsta grad också innefattar religion – och klasstillhörighet, medan etnicitet helt kan lämnas utanför. Visst har du större incitament att stjäla och råna för din överlevnad om du behöver överleva för stunden. Men om vi helt avfärdar att individer från våldspräglade kulturer (till exempel Irak och Somalia) riskerar att föra med sig beteenden som det svenska samhället lämnade bakom sig efter upplysningens intåg, gör vi oss själva en otjänst. Och Demirbag-Stens övriga gärning faller på eget grepp, eftersom det finns en självmotsägelse i att hävda att vissa typer av religiösa kulturer skapar en för oss främmande, extrem våldsamhet (hedersvåld) som vi bedömer som brottslig, och samtidigt mena att detta inte avspeglas i brottsstatistiken för dessa grupper, som om brott vore ett nollsummespel där den ena brottsligheten tar ut den andra.

Vi är alla barn av vår tid, men om vi tittar på världen runt oss är det svårt att påstå att vi alla lever och verkar i samma tid. De västerländska idealen av demokrati, sekularism, jämställdhet, individuell frihet och annat som ingår i vår överenskommelse om mänskliga rättigheter, har inte slagit igenom i världens alla kulturer. Som liberal (om än icke-utopisk sådan) måste jag tro att ingen är dömd på förhand av sitt ursprung. Individer som invandrar till Sverige kommer hit av en mängd anledningar, och precis som Demirbag-Sten skriver i sin slutreplik, är det inte kollektiv som begår brott – det är individer. Men det förändrar på intet sätt att det är vi som själva väljer hur vi ska förhålla oss till dem. Vi kan överge dem åt deras öden genom att fortsätta driva den aningslösa immigrationspolitik som hittills bara tycks ha spätt på problemen, eller så kan vi resa oss upp och erkänna att vi har ett jobb att göra. Och göra det.

Per Gudmundsons ledare må ha sina brister, men den rymmer samtidigt en harmlös önskan om att våra riksdagspartier ska sluta överlåta de här frågorna till partier som förvandlar dem till populistiska slagord. För det förtjänar han beröm, inte kritik. Särskilt av Dilsa Demirbag-Sten, som borde vara bundsförvant, inte fiende.

Det är och förblir individer som begår brott, men i den debatt som behöver föras, måste vi medge att vissa individer kommer hit från miljöer som ger dem lägre chanser att lyckas i mötet med värderingar som för dem inte bara är främmande, utan själva antitesen till den värld de tror sig behöva upprätthålla.

Referenser:

Kategori: Nyhetsflödet Politik Religion
Etiketter: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Draw Muhammad Day 2

I dag går andra utgåvan av Draw Muhammad Day av stapeln. Förra året sammanställde jag en egen publicering av Muhammed-teckningar, men har i år inte haft tid att engagera mig i frågan.

I stället flyttar jag fokus till The Friendly Atheist, Hemant Mehta.

When people hear about Everybody Draw Muhammad Day, they want to know: Why do it? Why be jerks about it? Why are you all intolerant of Islam? Why be dicks when you can be friendly?

And my response really hasn’t changed from last year.

We do it because we have a right to free speech, and there are people out there who want to make sure a drawing of Muhammad never sees the light of day.

We do because religious figures don’t automatically deserve special respect and they’re not immune from criticism. Too often, we treat religion and religious beliefs with baby gloves. Drawing Muhammad is one way to show — non-violently — that Islam ought to be susceptible to criticism just like every other belief system.

We do it because people have been threatened and killed by Muslim radicals for their depictions of Muhammad and criticism of Islam — by drawing Muhammad ourselves, we stand in solidarity with them.

We do it because Muhammad was drawn for centuries before it somehow became “offensive” to some. There was nothing wrong with it then and there’s nothing wrong with it now.

We do it because people are now getting censored — sometimes ridiculously so — out of fear of what the extremists will do. The radicals should not have this kind of control over the right to express ourselves freely.

Bland mina favoritteckningar i år hittar du nedanstående, alla hämtade från Hemant Mehtas sammanställning.

Referenslänkar:

Kategori: Nyhetsflödet Politik Religion
Etiketter: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Biskop i Svenska kyrkan ser glädje som sabotage

Enligt Wikipedia är applåder ett sätt att uttrycka gillande genom att klappa i händerna.

Biskop Esbjörn Hagberg, Karlstads stift, är av en annan uppfattning. Utöver att vara en av Svenska kyrkans kraftfullaste röster mot samkönade äktenskap, tar han nu ställning mot applåder i kyrkan.

Denna helg har det ordnats en fantastisk orgelfestival i Karlstads Domkyrka. Skickliga organister har mött den nyrestaurerade orgeln och ljuv musik har uppstått. Två konserter hann jag med. Båda fantastiska men med en skillnad. I den första applåderade åhörarna mellan varje avdelning. I den andra väntade man till slutet. Jag kan förstå behovet att också i en kyrka få visa sin uppskattning med applåder. Applåden kan riktas både till Gud och människor. Att applådera mellan varje stycke är väl närmast att se som sabotage. I kyrkan ska det vara sparsmakat med applåder.

Nej till homosexuella, nej till glädje. Biskopen förtjänar åtminstone beröm för den logiskt följdriktiga tolkningen av Bibeln, där genuint människohat återfinns sida upp och sida ned.

Tillåt mig applådera dig, Esbjörn. Du vet vad som är viktigt här i livet.

Referenslänkar:

Kategori: Nyhetsflödet Religion
Etiketter: , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

För snart ett år sedan

När Victoria och Daniel gifte sig skrev jag så här:

Till alla som vill bevara monarkin: Ni är medvetna om att ni säger rakt ut att ni är mindre värda som människor? Är det okej om jag anser att ni är så lite värda att ni inte borde få utnyttja er rösträtt? Är det okej om jag anser att ni borde tvingas in i det yrke som en avlägsen förfader tog åt sig själv, förmodligen med våld? Är det okej om jag anser att all läkarvård ni behöver, antingen nu eller senare i livet, borde utföras av läkare vars enda kvalifikationer är att deras föräldrar också var outbildade läkare? Är det okej om jag anser att piloten som flyger er på charterresan bör har förtjänat flyglicensen via arv? Är det okej om jag anser att jag har rätt att snoka i varenda detalj av era liv och skriva spaltmeter efter spaltmeter om varje skandal eller misstag som inträffar? Är det okej om jag behandlar er som cirkusapor?

Jag orkar inte linda in det. Ni borde skämmas.

Det tål att upprepas med anledning av dagens bröllop i Storbritannien.

Det tål också att missuppfattas, såväl då som nu.

Det här med att inte riktigt förstå logisk följdriktighet

Referenslänkar:

Kategori: Personligt Politik
Etiketter: , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Därför borde fler bränna Koranen

YouTube Preview Image

There’s nothing inherently wrong with criticizing Islam, or burning a copy of the Muslim holy book, or drawing Muhammad. I see nothing wrong with doing those things in protest of how radical Muslims have reacted against them — to me, that’s different from doing it out of pure hatred of Muslims.

That’s why I loved Draw Muhammad Day (DMD) last year. As more people draw Muhammad, the stigma against doing it goes away, and the people who oppose it just look more and more ridiculous. You realize it’s a silly rule that doesn’t apply to non-Muslims and no one has the right to stop you from doing it.

Thunderf00t calls it “diffusion of the threat by dilution.”

Via The Friendly Atheist:

Kategori: Nyhetsflödet Religion
Etiketter: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Naturlagarna bryr sig inte om genus

Faktum är att de inte bryr sig alls om något över huvud taget. De bara är, rakt upp och ned, vilket tyvärr är ett svårförståeligt koncept för många med på tok för mycket inflytande i vårt samhälle. (Att ge dem ens en gnutta inflytande är per definition på tok för mycket.)

Sindra Peterson Årsköld är docent i biokemi vid Lunds universitet. Ovanpå det kallar hon sig feminist, men har en bestämd uppfattning om vad radikalfeminister som Tiina Rosenberg kan göra med sina försök att genusfiera naturvetenskapen.

Hur ser genusvetenskapen ut egentligen? I svenska genuskretsar ljuder mantrat ”kön är en social konstruktion”. Man kan också träffa på idéer som ”alla är egentligen bisexuella, men är socialiserade in i en polariserad sexualitet” och ”heterosexualitet är en manifestation av den patriarkala maktstrukturen”. Hm, intressanta hypoteser. Spontant tänker jag att de är enkelt testbara genom att studera grupper med nästan samma biologi som vi fast inte alls så omfattande kulturell kontext, nämligen andra däggdjur. Hur ser sexualiteten och beteendet ut bland t.ex. ekorrar eller apor, som ju varken har förskolor eller sitcoms genom vilka kulturellt framvuxna könsidentiteter kan förstärkas? Nåja, jag ska inte säga åt sociologer hur de ska utforma sin forskning – men då vill jag be om samma respekt tillbaka, tack. Jag accepterar inte att obelagda hypoteser som de ovan nämnda ligger till grund för praktiskt jämställdhetsarbete inom andra, orelaterade discipliner.

Tyvärr lurar betydligt farligare bestar i genusdjungeln än en argsint tant [Tiina Rosenberg] och några kontraintuitiva hypoteser. Moira von Wright, professor i pedagogik och rektor för Södertörns högskola, har kritiserat grund- och gymnasieskolans fysikböcker för att de framhåller fysiken som objektiv kunskap, i stället för att framhålla människans relation till naturen som en social process. Detta menar hon gör det svårt för oss flickor att ta till oss fysiken. Ett exempel hon lyfter fram är regnbågen, vars fysikaliska förklaring helt bortser från den ”sociala, kulturella, filosofiska, estetiska och religiösa dimensionen” av regnbågen, ”regnbågen som värdering”. Hon föreslår en kur på dessa brister: ”En genusmedveten och genuskänslig fysik förutsätter en relationell infallsvinkel på fysiken samt att en hel del av det traditionella vetenskapliga kunskapsinnehållet i fysiken plockas bort.” Wow. Jag vet inte vilket som är värst: att kvinnan åter klassas som oförmögen till logisk tankeverksamhet, eller att fysikböcker borde rensas från kunskapsinnehåll – kan det vara för att förhindra ett orättvist försprång för de logiskt kapabla?

Som kvinna, fysiker och kemist blir jag förolämpad och upprörd över dessa idéer. Varför angriper man naturvetenskapen, vars oföränderliga kärna står över genus och som dessutom är nyckeln till den rikedom som gör att vi överhuvud taget kan sitta här och spekulera, mätta och friska? Och varför blanda in hypoteser om vår sexualitet i praktiskt jämställdhetsarbete, som ska syfta till lika villkor på arbetsplatsen och inget annat? Huruvida det är arv eller miljö som ger oss våra genusidentiteter är irrelevant i sammanhanget.

Hatten av.

Läs hela krönikan hos Kemivärlden Biotech:

Uppdatering: Kirurgen och bloggaren Rutger Stjernström skriver också om Sindra Peterson Årskölds krönika. Utöver att påpeka varför hon borde sluta kalla sig feminist, fokuserar han främst på genusvetenskapens antivetenskapliga, icke-falsifierbara fundament.

[D]e två grundläggande teserna för feminismen, som jag skrivit flera gånger innan, [är]:

1. Det finns en könsmaksordning och i denna ordning är män överordnade kvinnor.
2. Kön är en social konstruktion.

Genusvetenskapen, som lika ofta går under namnet feministisk forskning, även i universitetens och högskolornas kurskataloger, bygger på att man accepterar de båda teserna som axiom eller religiös sanning. Utsagorna är som fundamentalistiska teser inte akademiska hypoteser som går att testa. Skulle man visa att dessa hypoteser måste förkastastas skulle genusvetenskapen och feminismen upphöra att existera.

Eftersom det förhåller sig på detta sätt kan genusvetenskapen låta sig kritisera till exempel fysikens objektivitet på det sätt som Peterson Årsköld exemplifierar med professor Moira von Wright uttalande om grund- och gymnasieskolans fysikböcker.

Kategori: Nyhetsflödet Politik Vetenskap
Etiketter: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Tuve Skånberg (KD) vill inskränka yttrandefriheten

Tuve Skånberg, porträttfoto från Riksdagen.se

Tuve Skånberg är kristdemokratisk riksdagsledamot, tillika bokstavstroende kristen och en av grundarna av den så kallade tankesmedjan Claphaminstitutet – en sammanslutning fundamentalister som desperat stöttar minsta lilla vetenskapliga eller akademiska formulering som ger [skenbart] stöd åt Bibelns sörja, men aktivt förnekar den enorma mängd evidens som går emot deras tro.

Intellektuell ohederlighet i all sin prakt, med andra ord.

I riksdagen har Tuve Skånberg bland annat motionerat om att göra blasfemi straffbart, något som gravt skulle inskränka yttrandefriheten för en parvel som jag. (Samtidigt går Claphaminstitutet ut i dagens SvD och kritiserar den muslimska blasfemilag som drabbar kristna i Pakistan, så dubbelmoralen är fullständig.)

Nåväl, varför är allt detta intressant innan vi kommer till det egentliga ämnet? Därför att Claphaminstitutet har som förenande krav på sina medlemmar, som kommer från hela spektret av tossiga Jesusrunkare, att de ställer sig bakom Lausannedeklarationen. Och vad har då denna trosbekännelse att berätta för oss om den sanna inställningen till Bibeln?

Att Bibeln är Guds ofelbara ord, så klart.

Vi bekräftar vår tro på både Gamla och Nya testamentets gudomliga inspiration, sanning och auktoritet i dess helhet, såsom Guds enda skrivna ord, utan fel i allt som det påstår och det enda ofelbara rättesnöret för tro och liv.
– Lausannedeklarationen § 2: Bibelns auktoritet och kraft

Så, ja … Det är väl ingen skräll att just Kristdemokraterna har en riksdagsledamot som anser att Bibeln är en felfri skrift, att jorden är blott 6000 år och att den som dristar sig att påpeka exakt hur urbota djävla korkad det gör honom, borde bestraffas av det svenska domstolsväsendet.

Det är däremot stundtals riktigt underhållande att följa hans blogg, för en inblick i hur ett defekt, konspirationsteoretiskt, indoktrinerat psyke fungerar. Som i dag, när Tuve Skånberg bestämde sig för att (än en gång) slå ett slag mot de mänskliga rättigheterna. Och (än en gång) är det yttrandefriheten som står på spel. Givetvis inte hans egen, det är bara yttrandefriheten för alla som inte håller med honom som borde reduceras.

Bloggposten Vem ska granska granskaren? är även publicerad i den kristna dagstidningen Världen idag, så låt oss för ordningens skull citera den senare källan.

I en undersökning från Institutionen för journalistik och masskommunikation på Göteborgs universitet har allmänheten tillfrågats om vilka samhällsinstitutioner som har störst makt över dagordningen i Sverige. Under lång tid har medierna klättrat förbi såväl de politiska partierna som regeringen, och ligger nu i en ohotad topposition. Media är inte längre ”tredje statsmakten”, de som granskar makten, media har blivit makten. Och när media är fullt upptagen av att vara makten, vem ställer då media till svars? Vem ska granska granskaren?

Märker du felsluten Tuve Skånberg kommer fram till?

Först begår han misstaget att automatiskt sätta ett likhetstecken mellan vad allmänheten anser/tror och vad den faktiska verkligheten är. Det är möjligt att media har större makt över dagordningen i Sverige än exempelvis regeringen, men det krävs mer än allmänhetens åsikt i frågan för att påvisa att det faktiskt är så.

Därefter går han i tankefällan att tillskriva svensk media en enhetlig kropp. I Tuve Skånbergs värld existerar det nämligen ingen mångfald; alla tidningar, tv-kanaler och radiostationer har exakt samma dagordning och mål för sina respektive verksamheter. Även om jag ibland dagdrömmer om att det vore just så – om att alla plötsligt hoppar över till en sekulärt humanistisk världsbild där alla människor är individer som tillskrivs samma grundvärde – kan jag aldrig med hedern i behåll påstå att det ser ut så.

Att tesen faller ytterligare på att Tuve Skånberg fann publikation i en kristen dagstidning med relativt god spridning, gör bara retoriken ännu lustigare (läs: bedrövligare).

Och då har vi inte ens börjat titta på implikationen av vad han beklagar sig över: en inskränkning av yttrandefriheten för att kunna ”granska granskaren”. Det vill säga, introduktionen av förhandsgranskning och censur i en av de mänskliga rättigheter som bidrar mest till att vi kan kalla oss ett demokratiskt, jämställt land.

Yttrande- och tryckfriheten slåss fast i Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna, artikel 10:

Var och en har rätt till yttrandefrihet. Denna rätt innefattar åsiktsfrihet samt frihet att ta emot och sprida uppgifter och tankar utan offentlig myndighetsinblandning och oberoende av territoriella gränser.

Eller för att i stället citera Regeringens webbplats om mänskliga rättigheter, under rubriken Varför yttrandefrihet?

En grundläggande tanke bakom yttrandefriheten är att medborgarna skall kunna ta del av en mångfald av åsikter gällande alla de frågor som vi fattar gemensamma beslut om. Yttrandefriheten brukar beskrivas som viktig för demokratin för att den möjliggör att information kan spridas fritt, och därmed får medborgare och beslutsfattare bättre möjligheter att komma fram till välgrundade beslut. Yttrandefriheten kan också sägas fylla en mer kritisk funktion genom att välinformerade medborgare samt fria massmedier ges goda möjligheter att granska och uttala sin mening om hur den offentliga makten utövas.

Vad är egentligen problemet? Självklart en personlig upplevelse! Tuve Skånberg bubblar först något om hur drottning Silvia hetsades ”av en fotograf från Aftonbladet som ville tvinga sig till fotografier”, som om yttrandefriheten skulle stå och falla med att en individ som tar emot apanage glömmer bort att det gör henne till allmänt villebråd. Men när han hastat förbi det spåret, går han över till det andra exemplet (som också visar sig räcka för att bygga hela teorin om medias moraliska förfall):

Under flera månader har Frälsnings­armén belägrats av TV4:s journalister från Kalla fakta inför ett program som de avser att sända i vår. Frälsningsarmén har besvarat alla de trettiotal frågor som Kalla fakta ställt via mejl, och också lagt ut alla svaren och hela mejlväxlingen på sin hemsida. Frågorna har centrerats kring Frälsningsarméns syn på abort och homosexualitet, på om homosexuella är välkomna, om de får bli soldater, om muslimer är välkomna. Men Kalla fakta är inte nöjda med svaren. De vill intervjua kommendör Marie Willermark, de vill få del av den interna ekonomiska redovisningen, de vill filma inne i Frälsningsarméns lokaler och från hjälpverksamheten. När de inte fått som de velat har de belägrat arméns lokaler med filmteam som sökt överraska ledande företrädare för Frälsningsarmén.

Det framkommer inte om journalisterna har försökt tvinga sig in i Frälsningsarméns lokaler, endast att de har vistats utanför dem i ett försök att få till stånd en intervju med högsta hönset, även känd som kommendör Marie Willermark. Skandalöst, minst sagt. Men det blir än mer traumatiskt.

I onsdags kväll passade ett filmteam utanför Elimkyrkan i Stockholm. Svenska evangeliska alliansen (SEA) hade årsmöte och i årsmötet deltog kommendör Marie Willermark bland många andra SEA-medlemmar ur olika svenska kyrkor och samfund. Kalla faktas filmteam häckade utanför kyrkdörrarna i närmare fyra timmar med kamera och mikrofon i högsta hugg. Själv blev jag intervjuad tre gånger när jag gick in i och ur kyrkan. Frågorna till mig som kyrkobesökare var lätt bisarra: – Varför samlas ni i kyrkan? – Vad vill ni uppnå? – Varför försöker ni samarbeta mellan olika kyrkor? – Håller ni fortfarande på? Hur stavar du ditt namn? – Finns någon från Frälsningsarmén här? – Säg dem att vi vill intervjua dem och ställa frågor.

Å nej! Journalisterna fortsatte försöken att fullfölja sin yrkesutövning. Visst, de väntade snällt utanför kyrkan (trots att kyrkor har för vana att släppa in gemene man), men kom igen … Vem kan gå vidare från den brutala upplevelsen av att bli ombedd att framföra en hälsning med en intervjuförfrågan? Eller att behöva bokstavera sitt eget namn?

Inte Tuve Skånberg, som känner sig förföljd på ett sätt som endast kan likställas med nazisternas metoder.

Vi lever i ett fritt samhälle, med en grundlag som garanterar religionsfrihet, föreningsfrihet, yttrandefrihet och åsiktsfrihet. Men taket sänks när media som Kalla fakta jagar kristna för deras tro och verksamhet.

Prästen Martin Niemöller skrev 1955 nedanstående dikt.
I Tyskland hämtade de först kommunisterna, och jag protesterade inte, för jag var inte kommunist;
Sedan hämtade de de fackanslutna, och jag protesterade inte, för jag var inte fackansluten;
Sedan hämtade de judarna, och jag protesterade inte, för jag var inte jude;
Sedan hämtade de mig, och då fanns ingen kvar som protesterade.

Hur Kalla fakta behandlar Frälsningsarmén rör oss alla.

Nej, jag skämtar inte. Han skrev faktiskt så. På fullaste allvar.

Lysande.

Länkar i inlägget och övriga referenser:

Kategori: Nyhetsflödet Politik Religion
Etiketter: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Den amerikanska plutokratin

Illustration av Stephen Doyle

Some people look at income inequality and shrug their shoulders. So what if this person gains and that person loses? What matters, they argue, is not how the pie is divided but the size of the pie. That argument is fundamentally wrong. An economy in which most citizens are doing worse year after year—an economy like America’s—is not likely to do well over the long haul.
[…]
The more divided a society becomes in terms of wealth, the more reluctant the wealthy become to spend money on common needs. The rich don’t need to rely on government for parks or education or medical care or personal security—they can buy all these things for themselves. In the process, they become more distant from ordinary people, losing whatever empathy they may once have had. They also worry about strong government—one that could use its powers to adjust the balance, take some of their wealth, and invest it for the common good. The top 1 percent may complain about the kind of government we have in America, but in truth they like it just fine: too gridlocked to re-distribute, too divided to do anything but lower taxes.
[…]
Much of today’s inequality is due to manipulation of the financial system, enabled by changes in the rules that have been bought and paid for by the financial industry itself—one of its best investments ever. The government lent money to financial institutions at close to 0 percent interest and provided generous bailouts on favorable terms when all else failed. Regulators turned a blind eye to a lack of transparency and to conflicts of interest.
– Joseph E. Stiglitz, nationalekonom

I dag kontrollerar en procent av USA:s befolkning hela fyrtio procent av nationens rikedomar. Det är möjligt att det fortfarande går att beskriva USA som en välfungerande demokrati, men den som vill göra det bör slå knut på det egna intellektet först.

Det borde vara uppenbart att vi numera pratar om en plutokrati.

Tyvärr.

Läs hela artikeln hos Vanity Fair:

Kategori: Nyhetsflödet Politik
Etiketter: , , , , , , , , , , , , ,

Dilsa Demirbag-Sten: ”Vi väljer våra religiösa ståndpunkter och kan därför hållas ansvariga för dem”

Humanisten Dilsa Demirbag-Sten är DN:s färskaste krönikör. Redan känd som en av Sveriges stringentaste kritiker av hedersvåld och annat religiöst förtryck, är hon ett välkommet tillskott i en tidning som alltför ofta snöar in på att vara en livsstilsguide för kidsen innanför tullarna.

Redan i debuten markerar hon att skitsnack, det får andra pyssla med. Till exempel vår kristdemokratiske civil- och bostadsminister Stefan Attefall:

I tidningen Dagen (25/3) svarar civil- och bostadsministern Stefan Attefall (KD) på frågan om vad som menas när det i stats­bidragsbestämmelserna står att trossamfunden måste dela de grund­värderingar som samhället vilar på: ”En del i medierna tror att det betyder att katolska kyrkan måste anställa kvinnliga präster. Men det är en missuppfattning. Diskrimineringslagstiftningen är tydlig på den punkten. Socialdemokraterna behöver inte anställa en moderat som partisekreterare och ett samfund behöver inte anställa en kvinna som präst, om man har den ämbetssynen.”

Det är den vanliga melodin om kollektivets godtyckliga rätt över individen; en position lätt att upprätthålla för folk som Stefan Attefall, desto svårare för dem som saknade turen att födas på rätt sida av mänskligheten i ett redan sekulariserat samhälle.

Och sedan var det grejen med att likställa biologiska egenskaper med fria val.

Uttalandet fick mig att sätta kaffet i vrångstrupen. Jag vet inte vad som är mest oroväckande – att Attefall anser att kön och politiska åsikter är jämförbara ur diskrimineringsaspekt eller att samfunden tilldelas pengar trots att de diskriminerar kvinnor. Med lagens goda minne.

Vi väljer våra politiska och religiösa ståndpunkter och kan därför också hållas ansvariga för dem. Socialdemokraterna har, som Attefall påpekar, rätt att avslå en uttalad moderats ansökan om inträde i partiet. Till skillnad från politiska ställningstaganden är kön, hudfärg och etnisk bakgrund däremot något vi föds med, inte kan byta och därför inte heller är ansvariga för.

Det Kristdemokraterna har gemensamt med trossamfund i allmänhet, är att man gärna pratar om frihet och de sociala normer som kan upprätthålla den. Problemet är att retoriken grundar sig i en förhatlig människosyn, där man må älska syndaren men hatar synden. Eller, för att tala klarspråk, ett ideologiskt ställningstagande med avstamp i tron på den egna rätten – inte andras.

Religiösa företrädare söker statliga bidrag i samma andetag som de kräver särskilda rättig­heter för att bedriva koscherslakt, bära niqab i alla sammanhang eller – som tidigare Jehovas vittnen – fri­kallas från värnplikt med hänvisning till sin tro. Men när religionskritiska argument framförs känner de sig kränkta och åberopar den privata sfären. Alla andra som gör anspråk på våra gemensamma medel, till exempel politiker och forskare, måste dock tåla kritik och granskning.

Handen på hjärtat – vilka andra arbetsgivare skulle komma ­undan med att vägra att anställa kvinnor? I konsekvensens namn borde det väl i så fall vara lika acceptabelt att neka mörkhyade och homosexuella arbete inom kyrkan? Normalt skulle en sådan människosyn rubriceras som kvinnoförakt, rasism och homofobi. Men det är något med religion som får många att tindra med ögonen och ana en djupare mening bakom tramset.

Länk i inlägget:

Kategori: Nyhetsflödet Politik Religion
Etiketter: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,