Marcus Birro svarade (på sätt och vis)

Att få ett svar av Marcus Birro är ingen lätt uppgift. Redan i april skickade jag flera meddelanden till honom på Twitter. Endast tystnaden mötte mig. Efter att ha grävt djupare i hans Twitterbeteende klarnade bilden: Birro svarar bara personer som skriver smicker.

Efter att han ignorerade mig för andra, tredje och fjärde gången i går och i dag, bestämde jag mig för att ta fasta på det.

Nedan följer vårt samtal i helhet, från i förmiddags.


Följande bekymrar mig:

1. Stockholms katolska stift bemötte Birro i DN Debatt redan i april. Deras slutsats var att han har missförstått vad den katolska tron går ut på, mer eller mindre. Marcus Birro ser inget problem med detta och tänker förbli katolik.

2. DN Debatt är Sveriges i särklass tyngsta debattforum. Marcus Birro ser inga problem med att ges utrymme att sprida en falsk bild av den Romersk-katolska kyrkan till det svenska folket – och sedan inte leva upp till löftet om att bryta med kyrkan om de inte går med på hans kravlista.

3. Två månader efter debattartikeln erkänner Birro att han inte hade några förhoppningar om att de skulle lyssna på honom. Varför skrev han i så fall en text som osade ultimatum? För att späda på bilden av sig själv som det godas förkämpe, samtidigt som han kan unna sig att ändå smita in i närmaste kyrka vid nästa besök i Italien, redo att bländas av guldet som glimrar på väggarna? Marcus Birro ser inga problem med att vara kvar hos kristendomens starkaste motståndare till exempelvis jämställdhet och mänskliga rättigheter, så länge han får spela rollen som mannen som lider för vår skull.

Som du ser har jag erbjudit Birro att förklara sig, om han så önskar. Under tiden vi väntar på att det inte sker, vill jag att du betänker följande:

Marcus Birro är en intelligent man. Han har begåvats med förmågan att uttrycka sig i skrift och når i dag ut till miljontals människor över hela Sverige. Trots det är han inte redo att ta ansvar för sina ord. ”Det här är vägs ände för min tro” har på två månader reducerats till ”möjligen förändrar det här min relation till kyrkan”. Vad tror du att det innebär? Att han lämnar lite mindre i kollekthåven nästa gång?

Jag har sagt det förut och jag säger det igen. Inget gör mig lika nedstämd som att bevittna hur skarpa intellekt bryts ned under det ok som är religion.

Mer läsning:
Marcus Birros artikel i DN Debatt.
Svaret från Stockholms katolska stift.
Mitt ursprungliga svar till Birro.
Gårdagens uppföljning.

Kategori: Personligt Religion
Etiketter: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Äntligen visar påven handlingskraft (eller hur, Marcus Birro?)

Irland har besvärats av sin beskärda del romersk-katolska pedofilpräster som våldtagit sig fram genom leden av godtrogna pojkar. Påven Benedictus XVI, Joseph Ratzinger, inser så klart att det är beklämmande för kyrkan, särskilt som hans personliga roll i mörkläggningen är dokumenterat kriminell.

Sent omsider har han bestämt sig för att ta i med hårdhandskarna. Och nu djävlar ska det rensas i leden, gott folk! Inom kort skickar Vatikanen en nio man stark prästskara som ska banka vett i de irländska dissidenterna.

Visst låter det bra?

Dröm vidare. Vanan trogen har de dragit slutsatsen att allt ska skyllas på världens sekulära, humanistiska framsteg. Att kyrkan befinner sig i en kris är helt enkelt liberalernas fel – de där otäcka individerna som vågar tänka sig en framtid där kvinnor och män är jämställda och homosexuella har samma rättigheter som heterosexuella (bland annat).

Usch för dem, usch för oss.

”Priests will be told not to question in public official church teaching on controversial issues such as the papal ban on birth control or the admission of divorced Catholics living with new partners to the sacraments — especially Holy Communion.”

Samtidigt som jag finner hela historien sorglig kan jag inte låta bli att glädjas över att vi nu får en katolik mindre i världen. Marcus Birro lovade nämligen att avsäga sig sin katolska tro om påven och Vatikanen inte omedelbart fattade beslut om att röra sig i en liberalare riktning.

”Det här är vägs ände för min katolska tro om inte Rom på allvar inser att vi måste se på vår omvärld och oss själva på ett grundläggande nytt sätt,” skrek Marcus Birro ut i DN Debatt den 10 april i år.

Birros kravlista innehöll följande fyra punkter.

1. ”Avskaffa det obligatoriska celibatet för prästerna. Det är direkt människovidrigt. Det är fientligt och kärlekslöst.”
2. ”Kvinnor ska behandlas på samma sätt som män, alltså ges möjligheter att bli diakoner och präster.”
3. ”Sluta förtrycka de homosexuella.”
4. ”Upphäv förbudet mot preventivmedel. Det är stenålder och människofientligt.”

För den som kan sin historia är det givetvis inte förvånande att ingen av punkterna har mötts, än mindre att påven nu reagerar som han gör. När jag bemötte Birro var det just det jag försökte påvisa, men jag väntar fortfarande på svar.

Hur ska du ha det den här gången, Birro? Tänker du stå för dina ord eller sällar du dig till den långa raden katolska apologeter, redo att alltid förlåta trossamfundet för synder som får oss andra att skämmas över mänskligheten?

Kategori: Personligt Religion
Etiketter: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Att namnges med kärlek till livet

Följande text är skriven till en sekulär namngivningsceremoni för en snart ettårig flicka. Barnets moder kontaktade mig och bad mig behandla livet, kärlek, respekt och ansvar utifrån en ateistisk livsåskådning. Jag hoppas ha gjort ämnet och dagen rättvisa, men tar tacksamt emot dina synpunkter. Den som önskar är fri att använda hela eller delar av texten för egna syften.

Kära Signe.

Det kommer en dag när du är gammal nog att höja blicken mot himlen och reflektera över vad du ser. Om du tar dig ut en stjärnklar natt, lämnar stadens ljus bakom dig och söker upp en glänta där du kan dröja ostört och tryggt, öppnar du dörren till ditt ursprung. Medan naturens symfoni omsluter dig är skådespelet ovan såväl en resa bakåt i tiden som en förklaring till vem du är, varför du är här och hur du kan leva ditt liv till fullo.

Hela världen är gjord av stjärnglans och du likaså – men hela världen glänser inte. Samma år du föddes sattes över hundra miljoner andra barn till livet. Jordens befolkning ökar varje minut och det är tyvärr inte svårt att föreställa sig en framtid där våra resurser har slutat räcka åt mänskligheten. Trots den dystra utsikten finns det en sak som skiljer dig från en majoritet av barnen i din årskull – en anledning till hopp och tillförsikt.

Vi människor är inte så unika som vi gärna intalar oss själva. Vi delar samma grundläggande behov, söker kärlek och bekräftelse, letar vägar att uppfylla våra drömmar och har svårt att värja oss för rädsla och tvivel när mörkret kryper på. Visst är vi miljarder efter miljarder av olika viljor, ambitioner och förhoppningar, men det är mer som förenar oss än vad som skiljer oss åt.

Det som gör dig unik, Signe, är att du föddes i Sverige. Den slump som är livet har gett dig en chans till ett liv i frihet; undan från svält, förföljelse och risken att dö enbart på grund av vem du är, vem du senare blir eller människorna du kopplas samman med. För även om vi alla liknar varandra under ytan, ges vi radikalt annorlunda förutsättningar beroende på var vi föds.

Ingen människa har någonsin levt i en rättvis värld. Om historien har lärt oss något är det att utopier är mer än en fruktlös dröm, de kan rentav vara farliga. Många är människorna som försökt stöpa samhället efter en mall, och konsekvenserna har alltid varit förödande. Betyder det att du aldrig ska drömma, Signe?

Dina drömmar är det viktigaste du har.

Tack vare att du får växa upp i en del av världen som värdesätter dig som individ, ges du möjligheten att värdesätta världen. Människan är inte ond av naturen. Vi är skapta för att överleva och frodas tillsammans, men tyvärr gör vi oftare fel än rätt. Vi förhastar oss för att spara energi, klamrar oss fast vid seder och traditioner, föredrar de enkla svaren och fyller kunskapsluckorna med vad som passar för stunden. Sedan vi först såg dagens ljus har det varit vägen att gå för de flesta. Som art bär vi en oöverträffad förmåga att kommunicera med varandra för att forma omgivningen, men våra val har sällan tagit hänsyn till framtiden. Vi finner befrielse i att leva i nuet, men nuet är flyende och efter miljontals år har vi passerat en punkt där löftet om morgondagen inte längre är ett löfte om ökad bekvämlighet. Vår kreativitet har blivit en last; drömmen om evigt liv en förbannelse. Det är upp till dig att vara en av dem som tar allt som är gott med människan och använder det till fördel för oss alla, allt annat liv och planeten vi lever på.

På din väg genom livet kommer du möta alla sorters människor. Du kommer känna de glada och ledsna – de blyga och öppna och de snåla och givmilda. Alla kan förtjäna din respekt men du ska aldrig ge den gratis. Den frihet du föddes till kommer med ett pris och i alla generationer genom historien har det funnits individer redo att betala det.

Deras uppoffringar är anledningen till att du namnges i dag utan andra förtecken än lidelse till livet. Ditt öde avgörs inte längre av om du är pojke eller flicka. Du har rätt till din kropp och din hjärna; du är försäkrad utbildning när du törstar efter kunskap; du är beviljad att söka en karriär och bli betald efter din prestation; du får må dåligt och blir du sjuk lovar vi dig vård; du kan göra folk du älskar besvikna och vi tänker aldrig skada dig; du är fri att hålla om vem du vill och leva i samförstånd och kärlek; du behöver inte ens lyssna på dina föräldrar om de påstår att din cigarettrökande, halstatuerade, mc-åkande tonårskärlek har dåligt inflytande på dig. För mest av allt garanterar vi dig ett liv utan fruktan och förtryck.

Ta det aldrig för givet och var på vakt mot människorna som vill begränsa dina friheter. Lär dig att ifrågasätta allt och värdesätta bevis du kan granska själv. Förlita dig inte på att något är rätt bara för att det är så det alltid har gått till, väsnas när du ser orättvisor och finn stolthet i att inte döma människorna runt dig på andra kriterier än det beteende de visar världen.

Du har givits den största av gåvor och den är din att ge vidare.

Om du någonsin tar dig ut en stjärnklar natt vill jag att du vänder blicken mot himlakropparna. Med dina blotta ögon ser du tusen och åter tusen stjärnor och tar du med dig ett enkelt teleskop ser du fler än du kan räkna. Vi är en del av ett universum som kan ge varje människa en miljard stjärnor och ändå ha fler att avvara. Den korta tid vi får tillsammans är resultatet av vårt band till stjärnan vi kallar solen. Den är i sin tur knuten till varje stjärna i galaxen vi kallar Vintergatan, som föddes för knappt fjorton miljarder år sedan tillsammans med det som skulle bli du. Dina byggstenar är formade i stjärnornas hetta, sammanfogade av tryck och tid, bundna av naturligt urval och stöpta i en form skapt att leva vidare genom sina ättlingar.

När du vänder din blick tillbaka ned mot jorden har du skådat vad som en gång var och kan betrakta allt som nu finns runt dig. Det är din släkt och ni har en sak gemensamt. Sedan tidens början har inget som föregått er lämnat livet utan att föröka sig. I rakt nedstigande led härstammar du från liv som gett liv.

Du är en stjärna och det om något är värt att leva för.

Det om något är värt att förvalta.

Kategori: Personligt Religion Vetenskap
Etiketter: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Och så var det den lilla frågan om moral

YouTube Preview Image
Kategori: Personligt Religion Vetenskap
Etiketter: , , , , , , , , , , , , , , , ,

Stängda dörrar

Att alla människor har tolkningsrätt innebär inte att alla kommer tolka rätt. Som både privat- och yrkesskribent är det något jag vant mig vid – och det bekommer mig inte märkbart. Den som tror att jag tycker synd om mig själv får göra det. Likaså den som tror att jag är en människa utan förmågan att förlåta. Eller den som använder mitt inlägg som en språngbräda för att hoppa över en uppdiktad skyddsmur och landa i en behagligare värld där jämställdheten inte är en viktig fråga.

För snart två år sedan valde jag att stänga dörren för mina föräldrar. I går valde jag att berätta om varför. Det var första gången jag gav någon en så djup inblick i mitt förflutna, ändå skrapade jag bara på ytan.

Varför? Min ena syster lämnade ett långt, upprört meddelande om att jag borde tagit det i enrum med mina föräldrar. Min tvillingsyster ansåg att jag behövde påminnas om alla perfekta jular vi hade tillsammans, och att andra har haft värre uppväxter än jag.

Jag minns våra perfekta jular mer än väl. Och jag minns hur jag väntade på att vår mor – lika förutsebar som klockans tolvslag – skulle få sitt utbrott dagarna innan jul. När allt inte var perfekt; när allt inte levde upp till hur hon krävde att det skulle vara; och hur hon hotade med att lämna pappa och oss – lämna sin familj. Jag minns också julen hon gjorde just det. Hon tog sin väska och bilnycklarna, skrek på oss och försvann ut genom dörren, för att inte komma tillbaka på vad som kändes som timmar. Dagen innan jul.

Jag tycker inte om jul.

Andra har haft värre uppväxter än jag, andra bättre. Men den som någon gång har öppnat en bok om psykologi, beteendevetenskap eller, för all del, mänsklighet, vet att du inte kan jämföra två individers upplevelser av världen – som om det vore antingen svart eller vitt, bra eller bättre, sämre eller sämst. Andra har vuxit upp med drogmissbrukare, incestuösa pappor eller förblindade predikanter som skrämt livet ur dem sedan födseln. Jag växte upp med en kvinna som inte drog sig för att utöva psykisk terror för att få sin vilja fram, och det är vad som är relevant för mig.

Det är en del av min berättelse, mitt förflutna och kanske min framtid. Jag studerar för att förstå; jag läser för att hitta vägen vidare; jag skriver för att tolka mig själv. Och allt jag gör, gör jag i ett försök att äga framtiden på villkor som inte skrämmer mig.

För det kan jag inte be om ursäkt. För det kan jag inte öppna dörrar som behöver förbli stängda.

Kategori: Personligt Religion Vetenskap
Etiketter: , , , , , , , , , , , , , ,

Ett brev till mamma

De pratar om Internationella kvinnodagen i dag. De säger att kvinnan lever under mannens förtryck, och jag kan inte relatera till det, mamma. De menar att kvinnan har för få biskopsposter, att hon saknar akademisk makt och att näringslivets dyraste fåtöljer osar av manliga gaser – som om det luktar annorlunda när en kvinna fiser. De påstår att kvinnan har hänvisats till historiens baksäte; de skränar om kamp och blodigt allvar; de klöser mot mannens varje misslyckande utan att komma med förslag på bättring, bara en vilja om att dela nederlaget.

Jag kan inte relatera till det, mamma, men jag är inte blind. Jag ser världar jag inte känner och samhällen jag aldrig mött. Jag ser Gud råda och männen följa. Och jag ser kvinnorna sänka sina huvuden ett par steg där bakom. Men det är ju inte vi, mamma. Det är inte den del av jorden du och jag delade tillsammans. Det är inte du.

Jag minns inte vad vi bråkade om eller hur jag vägrade lyda. Jag minns bara hur du kastade dig på din och pappas vuxensäng, hur du drog åt sjalen runt halsen och hur ditt ansikte blev blått. Snabbt blåare, blåare, övergång mot lila. Du sparkade med benen när jag skrek att du skulle sluta. Och du väste att det inte var värt att leva med en son som jag, när jag slet det lilla tygstycket från dina händer.

Det var bara du och jag hemma, mamma, och jag kunde inte stanna kvar. Jag minns hur tårarna sved mot kinderna när jag sprang till bussen, jag minns att jag hatade dig för att du fick mig att tro att du tänkte dö. Minns du att jag var tretton år?

Många påstår att du växte upp utan att ges en rättvis chans – att dina yppiga former låg dig i fatet när makten skulle fördelas – och jag tänker på pappa. Jag tänker på hur du stegade in i hans liv när han var färdig med Konstfack, när han på egen hand höll på att etablera sig i Stockholms konsthandlarkretsar. Och jag tänker på hur du tog över. Ung, energisk och full av idéer. Obildad, okunnig och oförmögen att ha fel.

Jag delade livet med dig och pappa i tjugosju år, mamma, utan att höra dig be om ursäkt för något – utan att någonsin höra ordet förlåt. Från varje vinkel såg jag dig hacka på och förminska alla i din omgivning, allra mest min far. Jag såg dig dominera mina syskon; jag såg dig stöta bort min äldsta syster när hon inte levde som du ville, när hon skaffade barn på fel sätt; jag såg dig koppla ett järngrepp runt min lillebror, ett grepp du vägrar släppa ens nu när han borde vara vuxen; jag såg dig försöka göra samma sak med mig. Och hela tiden såg jag min far bli en mindre människa runt oss.

Konsthandeln dog och du bestämde att ni skulle kränga dunderkurer i stället. Över femton år har passerat och pappa öppnar fortfarande butiken varje morgon. För ännu en dag med dyra placebopiller i färggranna förpackningar, för ännu en dag med sjuka människor som förlitar sig till hopp som säljs över disk. Och du bestämmer, mamma. Du bestämmer att det ska vara så, du bestämmer att det räcker med att du kommer in efter lunch. Du bestämmer att du kan sitta hemma och titta på Oprah Winfrey medan pappa jobbar bort de tråkigaste timmarna av dygnet. Du bestämmer att pappa alltid vet sämst.

Pappa har alltid försvarat dig, mamma. Han har tagit din sida och accepterat varje fel du tillskrivit honom. Jag tror inte det är kärlek, men han älskar dig ändå. När jag delade ert liv älskade han dig så mycket att han aldrig tillät ilskan och frustrationen rinna ut över dig. När vardagen blev för tung, när dina ord blev för hårda, när allt han ville var att släppa ut det vrål som satt för långt inne: jag tog din plats, mamma.

Jag minns hur jag alltid hamnade i slagsmål, jag minns samtal med lärare och föräldrar, jag minns förlorade vänner. Minns du? Minns du att jag var arton år när jag slog ned mannen jag mest av alla vill slå – när jag sänkte pappa på köksgolvet den där sena kvällen han försvarade dig genom att slå mig i ansiktet? Jag har aldrig slagit någon efter det, mamma.

Hela dagen har de pratat om Internationella kvinnodagen och berättat om hur kvinnan måste sluta försvaga sig själv. Jag kan inte relatera, mamma, och jag är rädd. Jag har varit rädd hela livet. Rädd för varje kvinna som kommer för nära. Rädd för varje kvinna som försöker säga åt mig vad jag ska göra och hur jag ska göra det. Så fort det börjar kännas bra – vackert, mysigt och fint – ser jag dig, mamma. Jag ser dig styra pappa med dina ord, med en osynlig makt ingen undersökning kan mäta. Och jag känner mig svag, så svag.

Mest av allt är jag rädd för det i mig som är du. Förr eller senare kommer alltid dagen jag hör mig själv imitera allt du lärde mig. Och jag springer åt ett annat håll. Det har snart gått två år sedan jag reste mig upp, lämnade matsalsbordet och aldrig kom tillbaka. Men hur mycket jag än gömmer mig för dig, finns det delar jag aldrig kan amputera. Hur mycket jag än försöker förstå om människan, finns det instinkter inom mig jag aldrig kan kontrollera.

Du skulle vara min kvinnliga förebild, mamma. Du skulle lära mig allt som är gott med er, allt värt att älska, vårda och höja till en position jämte mannen. Du skulle vara den mor jag aldrig fick, och jag förlåter dig aldrig. Men jag jobbar med att förlåta kvinnan.

Att förstå. Att älska. Att respektera.

Varje dag.

Kategori: Personligt Religion Vetenskap
Etiketter: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Dagens bakläxa

I dag var det dags för reklamfilmsinspelning. I egenskap av manusförfattare hakade jag på filmteamet bort till Klemner Studio – och åkte på den hedervärda uppgiften att hålla ljudbommen under varje tagning.

Medan jag stod där och försökte låta bli att tänka på mjölksyran i armarna, tänkte jag i stället tillbaka på min karriär. Efter ett decennium i reklambranschen har jag hunnit med fler kampanjer än jag orkar komma ihåg. Vad jag däremot minns är att jag aldrig har varit med om en plåtning eller filminspelning med kvinnor som varit där bara för att vara sexiga.

Inte ens nu – när makten ligger i min penna – mäktar jag med att skriva in en tutte eller två i handlingen.

Jag menar, visst fick jag in en massa blod i dag. Ack manligt, manligt blod. Men inte en välsvarvad rumpa så långt ögat kunde nå. Och det känns inte särskilt jämställt av mig. Om inte sådana som jag rollbesätter landets babes, vad ska de då pyssla med?

Ger mig själv bakläxa på det.

Kategori: Personligt Reklam
Etiketter: , , , , , , , , , , , , , , ,

En genusdebatt utan evolution

Jag uppmärksammades på en debattartikel i dagens Expressen. Genusdebatten är – som vanligt – i full fart.

Eva Sternberg dömer ut den gravida folkpartisten Birgitta Ohlsson för att hon väljer ett EU-uppdrag i stället för att stanna hemma med barnen.

I tre paragrafer närmar hon sig ett av mina favoritämnen: evolutionär biologi.

”Hon påstår att hennes man inte är en dinosaurie, utan en modern man, som klarar av att bli far även i Bryssel. Den bistra sanningen, Birgitta, är att din man är en likadan man som din far och hans far och hans far. Det skapas inga ”nya” män på kortare tid än åtta miljoner års evolution.

Den verkligt bistra sanningen är att barnet i magen påverkas starkt av varje stresspåslag. Att lugn och ro är avgörande för barnets väl och ve. Ja, till och med dina barnbarn kommer att påverkas av hur du lever under den fortsatta graviditeten.

Människans barn föds egentligen två år och tre månader för tidigt med tanke på hjärnans utveckling. Kvinnor har genom historien förstått det lilla barnets speciella behov – fram till Alva Myrdal. Vi ska vara tacksamma mot våra anmödrar, som har stått på sig och förklarat för männen att barnens rätt ska sättas främst.”

Det är lustigt när en människa kan ha rätt i sak och ändå vara helt ute och cykla. Ja, de miljoner år som gått sedan primaterna började utvecklas har sett en långsam utveckling av Homo sapiens – tillräckligt långsam för att inte märkbart påverkas av ett par tusen år så kallat civiliserat leverne. Och ja, människans barn föds för tidigt och är beroende av att minst en vuxen är ständigt närvarande de första åren. För det kan vi tacka vår upprätta gång.

Men.

Eva Sternberg missar helt poängen inom evolutionär biologi, den poäng exempelvis Matt Ridley lyfter fram i The Red Queen: Sex and the Evolution of Human Nature:

Ingen människa, vare sig man eller kvinna, är skapt för att spendera åtta timmar per dag i en direktörsstol, lika lite som hon är skapt för att leva livet inlåst med sina barn. I jägar- och samlarkulturen spelade kvinnan en avgörande roll även för stammens försörjning. Det är sant att mannen var jägaren som färdades långa sträckor från hemmet för att jaga åtråvärda proteiner. Desto viktigare var kvinnans roll, den av samlaren. Jakt var farligt och godtyckligt, medan insamlandet av exempelvis rötter och bär var mer förutsägbart men slitsamt. Och för den dagliga överlevnaden var den senare rollen den mer essentiella.

Faktum är att mannen framstår som det onödiga könet i ett evolutionärt perspektiv. Vi är blott glorifierade spermadonater som höjt oss själva till skyarna genom att flexa musklerna närhelst vi givits chansen.

Tyvärr slåss båda sidorna i den här debatten inte bara på fel planhalva: de har inte ens hittat rätt slagfält. Hårdhudade feminister blundar för forskning som kan gynna jämställdheten – men som kräver att de evolutionära skillnaderna mellan män och kvinnor lyfts fram – medan de av Eva Sternbergs skola tror att föråldrade, religiösa ideal är vägen till ett idealsamhälle.

Kategori: Personligt Politik Religion
Etiketter: , , , , , , , , , , , , , ,